Translate

måndag 1 augusti 2011

ADHD i munnen

Ända sen M började prata, har han pratat non-stop. Han säger själv: "Det är jobbigt för munnen att vara tyst" och "Jag vill att ni ska höra vad jag tänker."  När han fick sin ADHD-diagnos erkände psykologen att det faktiskt tar sig uttryck i munnen på honom. Det som är utmärkande för hans ADHD och som har med talet att göra, är att han:
* Pratar non-stop större delen av sin vakna tid.
* Kan inte vara tyst på beställning. Okej, han har tillfällen när han är helt tyst, men de är alltid självvalda. Om vi ber honom vara tyst när han är på sitt pratiga humör, så fortsätter han ändå babbla, och det blir oftast värre ju mer vi säger till honom.
* Suger på saker, behöver muntlig stimuli på annat sätt än att prata. (Tänk er då hur detta blir i kombination med handviftandet. Ofta tar han av sig sina gamla smutsiga strumpor och suger på dem och viftar med dem. Örk!)
* Blodsockerkänslig, är blodsockret för lågt får han i princip alltid ett utbrott och då pratar och ylar han hysteriskt.
* Har problem med korttidsminnet och får ofta fråga om samma fråga flera gånger innan han minns svaret.

Sen är det även mycket med talet som är speciellt p g a Aspergers:
* Har alltid varit väldigt tidig och duktig med talet
* Vill hellre prata med vuxna än med andra barn.
* Vill prata om samma saker om och om igen, är otroligt repetitiv i perioder. Det handlar oftast om hur höga olika saker är (t ex träd, byggnader, kullar) jämfört med varandra.
* Blir nervös när man blir irriterad på honom. Då blir det bara värre och då börjar han att antingen prata högre, mer repetitivt eller yla.
* Vill alltid veta vad som ska hända i förväg.
* Han vill bestämma allt, och får han inte som han vill, tjatar och ylar han oftast. Han avbryter alltid oss vuxna om han hör oss planera något, som han inte är helt nöjd med.
* Har dålig social kompetens så han vet inte vad han ska prata om i olika lägen. Det ökar på hans repetitivitet: "Just making conversation." brukar jag tänka när han beter sig så.
* Han har fått för sig att han ska prata tvärt om och luras.


Om ni lägger ihop alla ovanstående saker, förstår ni säkert att man som förälder är rätt trött i huvudet på kvällen, när man umgåtts med honom en hel dag. Hans prat blir som buller till slut, och man blir irriterad och har svårt att tänka klart, än mindre kommunicera med den andre föräldern. Och man klandrar sig själv för att man blir irriterad. Han kan ju inte hjälpa detta och vi älskar honom villkorslöst.

De som träffar honom, brukar ofta tycka att han är söt och lillgammal till en början. Speciellt att han pratar tvärt om och luras, brukar uppfattas som sött och de flesta vuxna drar på munnen då, och uppmuntrar därmed honom att fortsätta med det. Men det är inte så charmigt om man är hans förälder och lever med detta varje dag, och försöker jobba bort det. Att andra tycker så här, ökar dessutom på ens självklander: "Varför kan inte jag tycka att det är lika charmigt som alla andra?" Rent logisk förstår jag ju det, men dessa tankar kommer automatiskt upp varje gång. Men visst är det otroligt kul att han upplevs som charmig och skojig. Det får naturligtvis gärna fortsätta vara så, bara han slutar luras.

5 kommentarer:

  1. Som vanligt känner jag igen mig mycket i det du skriver. Eller inte i mig, utan i Oscar då... ;)

    Jag tvivlar inte på att de egenskaperna du skriver om är "symptom" på ADHD och Asperbergers. Men jag tror att även neurotypiska barn är rätt "babbliga". (För även om jag har mina funderingar ibland vad gäller Oscar, så tror jag inte har har någon "sjukdom".) (Sjukdom blev i brist på bättre ord... :( )

    Jag är imponerad att ni orkar! :)

    kram

    SvaraRadera
  2. Tack! Ja, vi orkar väl för att vi måste. Det ska mycket till innan man ger upp på sitt barn. Det gäller väl (nästan) alla föräldrar förstås. Kan säga att det är gult värt när man får lite avlastning från avlösarna.

    Alltså, man kan säkert ha flera av egenskaperna utan att ha diagnos. Speciellt det som är listat under ADHD, gäller nog för rätt många små barn om inte alla. (Vilka barn är hela tiden tysta på kommando? Och de flesta små barn vill bestämma det mesta själva.) Oscar är ju liten ännu. "Varningsklockor" för riktigt små barn (som Oscar) tycker jag själv är det som står under Aspergers: Att vara repetitiv och ha svårigheter i kontakten med andra barn. Men bara varningsklockor om allt annat är okej.

    PS. Bättre ord än sjukdom: Funktionshinder eller diagnos ;)

    SvaraRadera
  3. Diagnos var ordet jag sökte! Tack!

    Jo, så är det. Man orkar det man måste, eller det man verkligen vill. Men det är ändå imponerande! :)

    SvaraRadera
  4. Hej Mamman :-)

    Hittade din blogg idag och måste genast svara, din son låter precis som min i samma ålder. Otroligt att läsa! Min kille har enbart Aspergers diagnos, men han pratade på i åratal...Han berättade "Pupu"(finlandssvenska för kanin)-sagor dag ut och dag in i 5 års åldern. Pupu kunde allt om traktorer och lantbruksarbete :-) Pojken min var också väldigt jämlik, träffade jag någon på stan var det omöjligt att small talka lite för L ville ju delta i diskussionen och började bara prata på med väldigt hög röst, om sina egna grejer förstås. Ibland saknar jag prat- och frågekvarnen. Han tystnade nämligen för några år sedan, han har gått mera in i sig själv vilket hans psykiater tagit som ett bra tecken. Men det känns konstigt nu när han som 12-åring äntligen börjar frigöra sig från mig, L trodde i åratal att jag läste hans tankar och visste vad han han gjort om jag inte varit på plats. Så jag var hans tolk i så mycket. Fortfarande också, han håller t.ex. ingen kontakt med sin bästis utan jag ser till att de ses privat utanför skolan också...han har heller aldrig ringt på eget initiativ till någon annan än mig.

    Kämpa på, det är ok att vara trött och sköt lite om dig själv när du hinner!

    Kram,
    Kristel

    SvaraRadera
  5. Tack Kristel!
    Ja det där med tankeläsandet känner jag igen. Det blir nog så om man har svårt att förstå andra människor och avgränsningen andra/en själv. Vi får ofta förklara att vi inte var med och därför inte vet vad som hände. Men han blir bättre och bättre på det.

    Och ja, han höjer rösten om man inte lyssnar. Jätteirriterande. Och blir man arg, tror han att det stör mindre om han viskar.

    Men tycker DU att det är bra att han är mer innesluten? Det är annars ens fasa, att man ska förlora honom till sin egna värld. Han är ju där rätt ofta, men vi kan oftast "dra ut honom till oss" efter ett tag. Så för mig låter det skrämmande... Men visst är han tystare nu än han var för ett år sen och det är välkommet, puh!

    Ja, det ska jag verkligen. Det lugnar nog ner sig på jobbet snart. Jag blir uppsagd sista december p g a att sitet lägger ner, så jag får mindre och mindre att göra, och till sist lite betald arbetsbefriad uppsägningstid. Faktiskt rätt skönt och välkommet. Vår smala lycka i denna situation... Men naturligtvis kommer jag inte lata mig, utan förbereda kvällen, handla tvätta osv. Men vi kanske får ett "normalt" liv då.

    Ha det bra och kommentera gärna igen! Jag tänker att du har jättemycket att lära mig, eftersom vi verkar ha gått igenom samma saker och din son är äldre.

    Kram

    SvaraRadera