Hemma-bollhav

Förra helgen var lillebror och jag på ett barnkalas på ett lekland i vår stad. Första stunden så sprang han efter sina två kompisar. Sen blev han lite trött. Han tittade in i bollhavet. Där stannade han i nästan i en timme och kastade bollar på en måltavla. Då tänkte jag att vi borde ha ett bollhav hemma.....

Till vår lycka så hittade jag bollhavsbollar till försäljning där idag (när vi var på ett annat kalas och mönstret upprepade sig). För 30 kronor fick jag en hink nästan full. Det får duga som hemma-bollhav.

Alla i familjen hjälptes åt att göra en måltavla i en outnyttjad korridor som vi har. Ni vet, man går mest där, men om man stänger till alla dörrar så får man ett avlångt rum som är perfekt för små barn att kasta boll i. Barnen ritade målen med liv och lust. De satte också poäng på varje bild, från 0 till 20 000. Perfekt för små barn som gillar att räkna. Alla tre tyckte det var kul att kasta bollarna, när vi var klara.

Perfekt för vi behöver något att ta till inomhus, kalla och regniga höst- och vinterdagar. Får då är det svårt att få ut honom, fastän han klättrar på väggarna av skuttighet. Lillebror behöver ofta stimulans både i sinnet och kroppen samtidigt. Så detta är perfekt för honom. Han ville inte gå och lägga sig. Han tyckte det var för svårt när han visste att vi hade detta skojiga "bollhav" på nedanvåningen.

 Om någon vill läsa ett gammalt inlägg om hur dagis lyckades att stimulera hans sinne och kropp samtidigt, så läs här:
http://aspergermamma.blogspot.se/2012/09/rakna-till-100-pa-dagis.html

Bensparkar som räknas

Igår var lillebror otroligt vild. Han bara sprang runt och hittade på bus. Jag försökte busa honom glad, men han skulle bara sparkas. Han var på dåligt humör. Det var liiite av ett problem..... Jag kan erkänna att jag faktiskt är lite rädd för honom när han är på det humöret. Han gör ju spänst-hopp hela dagarna *skutt, skutt*, så de där snart 5-åriga benen är rätt starka..... Jag behöver helt klart återuppta styrketränandet, för att hålla jämn nivå med honom....

Som tur var fick jag en snilleblixt som räddade mig. Ja, kanske inte så avancerat egentligen, men just då kände jag mig otroligt nöjd, eftersom det besparade mig att parera en massa sparkar och redde upp situationen.

Jag höll om hans ben och lät honom sparka kontrollerat i luften, samtidigt som jag räknade på engelska: "One, two, three....." Han var med på noterna direkt och tyckte det var kul. Vi räknade tills jag såg svetten komma i pannan och han var helt slut i den lilla kroppen. Då gick vi till en lugnare aktivitet. Slutbusat och faran över!