Translate

måndag 15 mars 2021

Om bestraffningar vid affektutbrott

Jag läste någonstans på nätet om föräldrar som bestraffade sitt barn i affekt med att det fick gå ut och stå ute tills det lugnat ner sig och även genom att ta bort nätet för barnet. För att man minsann inte kan bete sig hur som helst och det måste man lära sig. Hur lätt är det att lugna sig om man mår dåligt, blivit utelåst och dessutom vet att man precis blivit av med nätet? Jag själv hade nog bara klarat det på ytan, inte inombords. Och jag är vuxen och har inte NPF!

Innan man kör någon bestraffningsstrategi på sina barn så kan man ju testa att köra den på varandra som vuxna. T ex om jag började bete mig illa för att jag mådde dåligt och/eller tappade tålamodet och min make sa åt mig att gå ut och skrika färdigt så hade det kanske känts lite motigt men ändå rimligt. Om han hade sagt att han dessutom tänkte stänga av nätet för mig resten av dagen hade jag nog däremot blivit heligt förbannad på honom. ¨

Vad har nätet att göra med att jag mådde dålig och jag gick ju ändå ut och skrek färdigt? Det hade känts elakt av honom och det hade definitivt inte blivit någon mysig kväll efter det. Det jag hade lärt mig är att jag hade gift mig med en elak idiot och det hade definitivt inte gett mig några bra strategier tills nästa gång. Jag hade förmodligen blivit ledsen för att han inte insåg att han behövde hjälpa mig innan jag hamnade i affekt och började bete mig illa (för det vill ju ingen göra egentligen). 

Och nästa gång det händer får jag inget hjälp heller. Det hade nog känts lite hopplöst faktiskt. Ingen hjälp nästa gång och av med internet. Dessutom hade jag tyckt att han var lite väl självgod som tyckte att han gjorde helt rätt eftersom "han inte accepterar sånt beteende och satta ner foten". 

Det är min tolkning och mina tankar. Ni andra känner kanske inte exakt likadant. Men man bör göra en sån tänkeövning innan man bestraffar så man kan stå för det man gör även i framtiden när barnen växt upp och blivit stora nog att ta upp saken med en.

Tankeexperimentet kan också föras vidare på andra sätt. Exempelvis om jag har svårt att slita mig från datorn på kvällen och maken identifierar detta problem, så kanske han tar upp det med mig och vi kommer överens om att stänga av nätet i huset en viss tid och gå och lägga oss. Detta gäller så klart i ett jämbördigt förhållande. Det är inte så det är mellan föräldrar och barn. Föräldrana har ansvaret och barnen kanske inte mognaden att förstå en sån sak. Det optimala är förstås att man kan ta beslutet i samförstånd och det går med mogna barn. 

Om barnen inte är mogna, så får man tänka sig mer att det är ens arbetsgivare (eller liknande). Exempelvis om man är iväg på konferens i en hyrd lokal och folk inte har vett på att gå och lägga sig inför nästa dag utan stannar i baren halva natten. Då kanske man väljer att be baren stänga tidigare den andra natten och inte servera något alkoholhaltigt eftersom man behöver att de anställda är pigga dagen därefter. Det finns en orsak som är logisk, precis som det är logiskt att stänga av nätverket hemma en viss tid kvällen innan en skoldag. Det tror jag att barnen har lättare att förstå. Det blir inte ett straff utan borttagande av något som inte funkar (dvs obegränsat med nät på kvällen).

tisdag 24 november 2020

Matte på whiteboarden, fortsättningen

CPS (Collaborate Problem Solving), dvs att problemlösa tillsammans med sina ungar är oftast det bästa sättet framåt tycker jag, men man glömmer lätt att göra det. Som t ex har jag och M båda varit frustrerade på sättet vi gjort matten tillsammans. Han säger att han lär sig bäst av att få räkna själv på papper (vem gör inte det?) men det tar alldeles för lång tid enligt mig och allt skolarbete blir lidande. 

Det handlar om att han fastnar och vill försöka för länge själv innan han ber om hjälp. Jag är inte alltid tillgänglig heller när han ber om hjälp eftersom de andra barnen behöver mig ibland. Jag har försökt att lösa det genom att vi tillsammans räknar på whiteboard (se förra inlägget) eftersom det går 10 gånger så fort. 

Nackdelen är som sagt att M känner att han inte lär sig det lika bra på det sättet. Så nu ikväll problemlöste vi eftersom vi båda känner att vi behöver hitta ett snabbare sätt för honom att räkna själv. Så kom jag på den uppenbara lösningen att jag skriver tydliga lösningar till honom i förväg, som han kan titta på vid behov. 

Rätt självklart egentligen, men jag antar att man har ett inre motstånd mot det eftersom det känns lite som fusk. Eleverna ska ju helst försöka själva och inte få allt serverat. Men för M är det inte alls något problem, för han är allergisk mot fusk och vill knappt kolla i facit. Han kommer bara titta precis när det behövs. Så färdiga, tydliga lösningar blir bra. I alla fall är det värt att testa. Men lite jobb för mamman. Men det tar jag. Kommer kräva mindre energi och tid totalt sett för mig. Och det är ju gymnasiematte så dessa tal jag fixar utan problem. (Så ska det vara när man läst matte på universitetet, annars får man skämmas. 😉)

måndag 7 september 2020

Whiteboard istället för räknehäfte

Följande mejl föll i god jord hos Ms nya (gymnasie-)skola. Han kommer få skriva på en whiteboard som de ska skaffa istället för i sitt räknehäfte, när han vill.

Mejl till matteläraren, resursen, specialpedagogen och rektorn:
---------------------

Hej,
I helgen har vi räknat en del matte. Det är tydligt för mig att det går bra för honom att räkna utan för mycket inblandning av mig men att det tar en himla tid. Det är främst att han har svårt med finmotoriken samt att han fastnar i själva skrivandet. Man tänker kanske inte på det för han skriver numera fint, men han har det kämpigt med det, dvs det kräver energi och tid för honom. Det har tagit honom lång tid att lära sig skriva. Jag är verkligen jätteglad att han lärt sig skriva fint men jag ser ändå att jag måste minska ner på det eftersom det kommer äta upp för mycket tid för honom.

Sen är det det här att han är så noggrann. Håller på och suddar osv. Det är sen han i femman hade en lärare som var supernoga med att lära ut hur det skulle se ut på en sida. Han övergör det så det nästan blir ett tvång. Därtill är det så att om han fastnar kan han fundera själv för länge innan han ber mig om hjälp. Kan gömma sig på toa om det blir för svårt osv.

Av dessa anledningar så har jag i helgen fått honom att räkna på en whiteboard (exempelprovet, mina egna exempel) istället och det har gått mycket bättre. Han räknar snabbt och jag ser direkt om han fastnar eller zoomar ut. Jag kan också sudda och skoja bort det när han fastnar på fel saker. Det är ju lättare att skriva med en tuschpenna på en whiteboard än med blyerts på ett papper. Och jag suddar direkt ut det för att räkna nästa tal så det finns ju ingen poäng med att vara överpetig med layouten. Idag tänkte jag köpa en större whiteboard till oss så vi kan få plats med mer.

Som jag förstår det på M så kollar du/ni inte elevernas uträkningar (mer än proven), så jag undrar om det är okej att M skriver vissa (alla?) tal hemma på whiteboard. Han vill gärna det själv. Jag tar naturligtvis ansvar för att kolla så han gör rätt på varje tal, skriver tillräckligt många steg osv. Jag inser att jag också måste kommunicera till resursen vilka tal han gjort. Det går ju att bara skriva en mening om det i räknehäftet. Jag tänker att detta kan också resursen och M göra i skolan om ni tycker att det är en bra idé. Det går 2-4 gånger så snabbt på det viset. Finns det någon whiteboard i grupprummet? Det funkar förstås kanske inte om det är någon mer i grupprummet. Då får han räkna på papper i skolan och whitebord hemma. Naturligtvis får proven vara på papper.

Ett alternativ är annars att jobba med att få M att skriva snabbare på papper men detta vet jag att hans f d pedagoger jobbat jättemycket med utan att lösa, så det tror jag är mycket svårare.

Tankar?
Mvh



söndag 6 september 2020

En nödvändig nödlögn

Vad gör en pragmatiskt NPF-mamma när hon kommer på att det är den impulsive storebrodern (i bloggen kallad lillebror eftersom han är Ms lillebror) som har tagit och gömt sin lillasysters mobil? På sitt rum t o m, i sin kista där förmodligen ingen kommer leta. Mobilen som lillasyster och hon själv letat efter en god stund.

Hon ser i lillebrors ögon att han kommer på hur dumt gjort det var och att han ångrar sig. Hon vet att lillasyster kommer få ett ilskeutbrott över detta tilltag och vilja puckla på sin bror för det, till varje pris. Hon vet också att lillebror är starkare än henne själv och slår tillbaka när lillasyster är tillräckligt hotfull. Det blir snabbt farligt och hon klarar knappt att gå emellan numera.

Vad gör hon, den pragmatiska mamman? Jo, hon går ner och ger mobilen till sin dotter och ljuger henne rakt upp i ansiktet: "Den låg där uppe på ditt bord." "Aha!" säger lillasyster och så är det inte mer med det.

Senare säger hon till lillebror "Du fattar väl att du inte kan göra om det där? Hon kommer vilja slåss om hon får veta. Nästa gång kan jag nog inte ljuga, utan då säger jag sanningen." Han nickar förstående. Lättad.

En nödlögn kan man gott kosta på sig för att skydda sina barn från en potentiellt farlig situation.

torsdag 27 augusti 2020

En svenskauppgift med många lärdomar

Det gick inte mer än 3 dagar på förskolan förrän plutten hade snor i näsan. Och nu har han smittat ner hela familjen. Vi COVID-testade honom direkt (ja, det gick faktiskt!) eftersom maken tillhör en riskgrupp, och han var som tur negativ. Det är nog bara en förkylning m a o. Det innebär ju ändå att man får hålla sjuka barn hemma, så nu är alla hemma. Vi tyckte att lillebror som inte är så särskilt sjuk skulle få jobba lite hemma så idag var jag och hämtade 3 skoluppgifter. Vi började med svenskan.

Uppgiften var att lillebror skulle berätta om ett spel han spelade. Och till det så var det några stödfrågor som han kunde använda. Och det var också lite frågor om nätmobbing som han skulle svara på. Lite om hur man är en bra vän på nätet, vem man kan prata med om något händer och hur man stöttar någon som blivit dåligt behandlad. Pedagogiskt och bra. Dessutom om hans enda fritidsintresse. Det fixar han lätt. Trodde jag..... 😂

Ja riktigt så lätt var det inte. Det är det sällan med lillebror. Men väldigt lärorikt för mig. Jag kunde inte låta bli att mejla hans nya svenskalärare, se nedan.

Hej,

Tack för den fina lilla uppgiften om datorspel, som ju rör lillebrors enda och stora fritidsintresse. 🙂 Så pedagogiskt. Det var en nyttig övning för oss, och jag tror att jag kom till många insikter som du kan ha nytta av framöver i undervisningen av lillebror och som jag gärna delar med mig av. Det var inte så lätt som jag först trodde. 🙈

Först och främst så insåg jag att han inte förstår att "berätta" betyder att man ska skriva en liten text. Han trodde att han skulle svara på frågorna bara med enstaka ord. Han behöver nog tydligheten d v s att det handlar om att skriva en mindre text med ungefär X antal meningar. Och när det gäller att skriva berättande text så har du kanske sett vad som står i unikum som förklaring varför han inte fick godkänt i svenska i femman:

"Tyvärr bearbetade du enbart inledningen av din berättande text, så du behöver öva på att slutföra dina uppgifter."

Dock fanns ingen info till honom hur han skulle göra för att öva på att slutföra texterna, fastän jag bad om det. 😒 Fick veta att det var på gång att lösa sig självt, så inget extra stöd behövdes, men det gjorde det alltså inte. Gamla skolan har alltså inte lyckats lära honom hur man skriver en berättande text.

Han vägrade först att skriva texten och ville göra muntligt. Men inte heller det, dvs att diktera, kunde han. Jag skrev en exempeltext om Pacman, som han vet att vi gamlingar 😉 spelade förr så han kunde se hur strukturen skulle se ut. Jag sa åt honom att skriva något liknande, men inte heller det verkade han kunna. Så då bad jag honom att ta min text och ändra i den dvs sudda och skriva dit sitt och det klarade han. Det är nog så man behöver göra. Ge rullstol, sen krycka innan han kan gå själv. Jag minns hur det var när han fick i läxa att göra en mindmap över sin farfars liv utan att barnen hade fått se något exempel på detta. Kanske hade de fått se på tavlan men det fanns inget exempel på papper som lillebror kunde titta på. Ärligt talat så undrar jag om någon femteklassare klarade detta utan hjälp från en förälder.

Det är givetvis du som är pedagogen 🙂, så detta är bara mina tips som "mammapedagog", så du får ta bollen av mig och fundera lite på hur du ska göra när du lär honom att skriva en berättande text. Avundas dig inte uppgiften.... Givetvis kan vi ha mer kontakt om detta om du skulle vilja. Jag skulle tro att detta är det allra svåraste för lillebror. Han förstår inte heller poängen med att skriva en sammanhängande text, speciellt inte om det rör något för honom meningslöst (så bra du valde datorspel!).

Sen det här med nätmobbing var också svårt för honom, för i hans värld så kan man bara blocka folk som är dumma. Han blir själv inte ledsen så lätt. Han är extremt hårdhudad vilket ju också är skyddande, men givetvis en nackdel socialt eftersom han också har mentaliseringssvårigheter och detta tillsammans ser ut som empatibrist fastän det inte är det. Han kan helt enkelt inte förstå varför folk blir ledsna lätt. Det är ju bara att blocka den som är dum när det gäller spel (och irl att inte ta åt sig). Jag tog ändå och tydliggjorde med ett exempel att han och hans kompisar (han har två kompisar som är bröder som han spelar mycket med) spelade med en fjärde person som fick en av killarna att bli ledsen. Inte heller det gick för det var för orealistiskt att tänka sig att kompisen skulle bli ledsen.

Jag försökte säga att ibland får man ta förutsättningarna som är givna. T ex om någon frågar mig vad jag skulle göra med pengarna om jag vann en miljon, så blir det fel om jag svarar att jag aldrig köper lotter och om jag gör det så är chansen så liten att jag vinner så att det inte är lönt att jag svarar. Vet ej om han förstod vad jag menade. Jag tror ändå att tankesteget var för stort. Det var för overkligt. Jag valde att stötta honom i att skriva sin förklaring istället och detta skrev han ner direkt helt själv. Argumentera kan han! 🙂

Du ser också att han behöver påminnas om att sätta stor bokstav och punkt. Jag vet att gamla skolan jobbat med detta i många år och även hemma har jag påmint om det varje gång jag sett det. Han brukar behöva rätta till det efteråt och fixar det inte direkt när han skriver texten. Om han inte orkar göra det i anslutning till att ha skrivit så kan han kanske ta en kort paus och återkomma till texten och göra det i efterhand. Jag tror att det helt enkelt blir för mycket att tänka på om han ska göra det helt rätt från början när han skriver. Det är viktigt att han får flyt i skrivandet först och främst inte har en massa hinder han ska över innan han kan skriva ner vad han vill ha sagt, eftersom själv författandet går så trögt. Så det är kanske bättre att han får hållas än att man avbryter honom och påminner om stor bokstav medan han författar texten. Det bästa är ju om man skriver stor bokstav på rätt ställen från början men som kompensatorisk strategi så funkar det ju att rätta till detta i efterhand även när man är vuxen. Stavningen har han desto lättare för. Det var bara en gång jag tipsade honom om att en dubbelteckning behövdes.

Hör av dig om du har några frågor. Du/ni får naturligtvis gärna dela med er av denna kunskap om lillebror till övriga pedagoger.

Med vänliga hälsningar