Translate

måndag 14 januari 2019

Vad lillebror behöver för stöd på prov - ett brev till skolan


Brev till skolan som jag skrivit precis. Ni förstår varför när ni läser det:
 -----------------------------------
Hej SO-läraren, specialpedagog, resurs, mentorer och rektorer,
Jag skriver till er allihopa eftersom min "lillebror" för tillfället har det väldigt kämpigt och inte mår så bra. Ni vet säkert allihopa att han ofta springer hem från skolan och ibland är svår att motivera att både gå till skolan på morgonen och även att springa tillbaka till skolan när han har sprungit hem. Jag är rädd för att han ska bli en s k hemmasittare och behöver därför er hjälp för att vända situationen.
Över helgen fick vi hem "lillebrors" prov över viktingatiden som vi vårdnadshavare skulle skriva på och skicka tillbaka. Detta väckte många tankar hos mig/oss plus att "lillebror" själv var väldigt besviken och förvånad över resultatet. (När han precis hade skrivit det så trodde han att det skulle gå mycket bättre.)
Jag vill inleda med att skriva att detta inte är någon kritik mot SO-läraren utan att jag tvärt emot tycker att det material vi har fått ut har varit mycket bra. Jag tackar så mycket för det och även för att jag fick se provet! Detta gör jag inte för att peka finger åt något håll utan för att informera om "lillebrors" funktionssätt och vilket stöd han behöver för att lyckas på proven och för att bibehålla en god känsla inför sig själv och skolan. Detta är inte saker som är lätta att veta när man kommer in som ny ämneslärare. SO-läraren råkade bara vara först ut med ett prov och ni är alla relativt nya kring min son (förutom rektorerna som dock inte finns så nära honom). Jag skriver detta nu för att vända situationen snabbt och direkt påtala vilket stöd som "lillebror" behöver. Allt för att kommande prov ska bli en bättre upplevelse för honom och för att hans vilja att gå till skolan ska öka istället för motsatsen. Jag förväntar mig annars att detta mönster (=känsla av misslyckande) upprepar sig i ämne efter ämne och det är ju onödigt när jag kan berätta för er mer om vad han behöver. Jag hoppas att specialpedagogen kan delge övriga ämneslärare det som jag nu skriver om "lillebror".
Som ni säkert vet om har "lillebror" diagnosen autism. För närvarande utreds han även för ADHD vilket både vi vårdnadshavare och personalen på BUP/ barnhabiliteringen tror att han har. Eftersom han inte mår så bra så fick vi komma längst fram i kön direkt, dvs han är högprioriterad av BUP med endast ca en månads väntetid (att jämföra med uppemot 2 år som det kan ta ibland). Vi får svaret på utredningen någon gång i februari-mars, men förmodligen är det minst ytterligare en neuropsykiatrisk diagnos han har förutom autism. Detta innebär att "lillebror" har en del svårigheter så som att sitta still, koncentrera sig, impulskontroll, motivation, att strukturera sitt arbete och sina tankar och jag är rätt övertygad om att det märks tydligt i klassrummet. "Lillebror" har också problem med finmotoriken och det är därför han har speciella pennor att skriva med. Fastän han har dem blir han snabbt trött av att skriva, både motoriskt men också för att det är jobbigt för honom att planera sitt skrivande, dvs var han ska skriva vad och hur han ska få plats med allt. Han är hyperaktiv i huvudet och handen är slö, och det blir frustrerande för honom som har väldigt begränsat med tålamod.
Flera frågor på provet har han inte svarat på fastän han kunde svaren eftersom han inte tyckte att de fick plats på pappret och för att det var för mycket att skriva. Det är också svårt för honom när det under en punkt döljer sig 3 olika frågor utan att det tydligt anges. Det blir lätt att han bara svarar på en fråga eller två och utelämnar något eftersom han glömmer sig. Detta syns tydligt för mig (som också var den som övade inför provet med honom, så jag vet vad han kunde). "Lillebror" behöver därför någon som sitter med honom och påminner honom att svara på alla frågor. Inte med ”vadet” (som provet mäter) utan med ”huret”.
Det är också väldigt svårt för honom när det står lite otydliga instruktioner som "förklara" och "berätta" samt "vad var viktigt att tänka på?". Hur mycket information ska man ge? Vilken information? Vuxenhandledning behövs.  Detta är något som han bara delvis kan träna sig på att bli bättre och ligger inom hans funktionshinder. Jag föreslår att detta tränas vid andra tillfällen än under ett prov. Det gäller självklart dessutom samtliga av hans svårigheter som beror på hans funktionshinder (det är ju kunskaper som ska mätas och inte graden av funktionshinder). Under ett prov bör han därför ha någon med sig som kollar att han verkligen svarar på allt som det frågas efter och inte bara delar av det samt pushar honom att skriva mer och förklara de lite mer luddiga instruktionerna.
I en fråga frågas det efter de tre förnämsta gudarna i Asgård. Dessa kunde han namnge. Sen står det "Berätta kort om en av dem". "Lillebror" har skrivit "Tor var åskans gud." Jag fick inte "lillebror" att förstå att detta var lite för kort och gav honom 3 poängs avdrag. Är man en logisk tänkare så tänker man "står det berätta kort, så får man berätta hur kort man vill". Jag fick honom alltså inte att förstå varför han bara fick 3 av 6 poäng på frågan. Detta är givetvis bara ett exempel men visar ganska tydligt vilket stöd han behöver. (Han behöver någon som sitter bredvid och säger; "Du måste skriva lite mer. Titta, det är tre rader att skriva på!")
Han behöver också någon som hjälper honom att skriva mycket mer än vad som är gjort i provet, om nu svaren efterfrågas på papper. Jag ser dock att han kämpat väl med skrivandet vilket gläder mig eftersom det tyder på att han vill lyckas och tar det på allvar. Jag föreslår att han får svara muntligt på samtliga frågor på proven och att en vuxen skriver ner svaren åt honom. Han lägger annars för mycket kraft på att forma bokstäver och risken är att han inte skriver allt han vet för att det är jobbigt att skriva eller för att han inte tycker att det får plats. Detta är vanligt förfarande med barn med neuropsykiatriska funktionshinder, så det är inget konstigt.
Det är även brukligt att barn med neuropsykiatriska funktionshinder får så mycket tid som de behöver, dvs får göra provet utan tidspress. De har svårt med koncentrationen och är stresskänsliga dvs de blir lättare blockerade vid stress. Jag föreslår därför att "lillebror" får den tid han behöver vid samtliga prov och att ingen tidsgräns uttalas till honom (för då kommer han känna sig stressad). Vid långa omfattande prov, som det här, bör man fundera på att dela upp det i mindre bitar för "lillebror" ifall hans ork och koncentration tryter. Det är ju inte hans funktionshinder som ska sätta gränserna för hur mycket han kan svara på, utan hans kunskaper.
Vidare så önskar jag att vi vårdnadshavare kan få informationen om prov i så god tid som möjligt, helst från starten. Då har vi större möjlighet att hjälpa till genom att öva i god tid. Och informationen måste gå direkt till oss vårdnadshavare. Jag är säker på att du nämnt detta flera gånger för eleverna *SO-lärarens namn*, men "lillebror" säger aldrig någonting om läxor hemma. Han kan helt enkelt inte ta det ansvaret. Han glömmer eller förutsätter att jag redan vet dvs tänker inte på att jag inte varit med i klassrummet. Som det var nu så fick jag reda på provet 1 vecka innan (det var lite rörigt med olika vikarier för resursen då) och det är för kort tid när man är en kille som är helt slut efter skolan på vardagarna och behöver helgerna till att vila upp sig och materialet är väldigt omfattande (för en 10-åring). Vi behöver få chans att öva i små intervall p g a koncentrationssvårigheterna och inte som nu - korvstoppning på helgen (men han kunde tack och lov mycket redan, så han har tagit till sig undervisningen). Då kan jag läsa in mig själv och ta det pö och pö muntligt med honom. Han orkar inte sitta och läsa sida upp och sida ner själv. Man måste helt enkelt strukturera upp det för honom och "leka in" kunskaperna. Åtminstone funkar det så här hemma, eftersom han förknippar hemmet med avkoppling och att det händer kul saker. Om det känns för "skolaktigt" så protesterar han och blir blockerad. En fundering jag har är om skolan kan fixa så han kan lyssna på läromedlen i skolan istället för att läsa. Denna möjlighet har hans storebror.
Vidare så är jag helt medveten om att han fick godkänt på provet och att det är bra. Men det är ändå inte okej för mig att han underpresterar p g a att vuxenstödet uteblir, eftersom det får honom att känna sig misslyckad samt att det gör att han tappar förtroendet för skolan.
Jag skulle nu vilja:
1) Ha tätare kontakter mellan skola och hem, speciellt med specialpedagogen. Allt för att förhindra att "lillebror" tappar ytterligare förtroende för skolan och blir en hemmasittare. Fundera gärna på hur det kan funka på bästa sätt. Jag skulle vilja ha ett möte med specialpedagogen.
2) Få bekräftat när samtliga av "lillebrors" ämneslärare fått denna information. Jag förstår givetvis att resursen tar det med sig från och med nu, men ämneslärarna måste också "vara med på båten" och stötta resursen.
Jag skriver detta för att "lillebror" ska ha chans att lyckas på framtida prov och få det stöd som han behöver (och har rätt till). Samt att ert arbete med honom ska bli lättare. Min förhoppning är att vi ska kunna ha ett gott samarbete mellan oss föräldrar och er pedagoger. Ni kan självklart fråga oss om ni har några funderingar. Vi föräldrar ser oss som en resurs till er. Jag har medvetet undvikit att mejla eftersom mejl är offentliga handlingar och ovan är rätt mycket personlig information, men jag har inget emot att ni kopierar mitt brev och visar övriga pedagoger som har "lillebror".
Med vänliga hälsningar
"Aspergermamma", "lillebrors" mamma, som har diskuterat med "lillebrors" pappa samt även med "lillebrors" faster som arbetar som specialpedagog på en annan skola i vår stad

torsdag 11 oktober 2018

Ytterligare ett misslyckande att lägga till högen

Jag: "Vad hände på gympan igår?" (Såg att kläderna inte var använda.)
Lillebror: "Jag vill inte prata om det. Jag blev lite arg...." *Skamsen min*



Ytterligare ett "misslyckande" att lägga till i högen.....

Jag kontaktade resursen och frågade vad som hände. Hon vet inte för hon hade planering då, så jag sms:ade gympaläraren. Får se vad hon svarar. Tanken är att det ska sättas in vikarie då resursen planerar. Verkar vara svårt. Men det är inte okej att det går ut över mitt barn på detta sätt. Det är tydligt att stödet behövs när sånt här händer. Dessutom är de två killar som delar på en resurs.

Som NPF-mamma kan man aldrig vila. Aldrig slå sig till ro. Varje dag måste man kolla att ens barn har det bra och att andra vuxna gör det som de ska. Och man får dessutom konstant ifrågasätta sig själv. Gör jag rätt? Funkar min strategi eller gör den mitt barn illa? Finns det en bättre? Hur mår han egentligen inombords?

Just nu säger han att veckodagarna går ut på att överleva till helgen. Han syftar på tristessen (det är lite för lätt i skolan) och jag vet att han är lite drama queen och oftast har det ganska bra. Men en signal om att han är ansträngd. 

I fredags åkte han hem från skolutflykten för han orkade inte vara kvar. Hade ramlat i geggan och det regnade. Därtill åkt kommunalbuss dit vilket är jobbigt för honom.

torsdag 4 oktober 2018

Härdsmälta på morgonen

Som jag berättat tidigare så har lillebror det jobbigt i skolan just nu. Han har börjat 4:an och mycket är nytt. Han behöver vila hemma och lite extra kärlek.

Tyvärr somnar han lite sent och det leder till att jag ibland har svårt att väcka honom. (Vi testar nu ökad dos melatonin.) I morse så kom han upp 30 minuter innan skolan började. Vi bor granne med skolan så det är inte omöjligt att hinna även om man inte har mer tid på sig. Men han fastnar i filmer på YouTube och glömmer att äta. Så är det i princip varje morgon. Utan film så äter han inte för han blir för stressad. Så han får titta. Jag går oftast in till honom med jämna mellanrum och påminner honom om att äta. Han blir sur, tycker att jag stör, men tar en tugga. I morse sa jag åt honom att stänga av datorn 8.20 eftersom skolan började 8.30. Han har en tidstavla med lysdioder och en digital klocka, men det hjälper inte om inte han vill.... När klockan var 8.25 så hade han inte stängt av och frukosthamburgaren var bara halväten. Han ville då titta på en film som var 10 minuter. Där kände jag att gränsen var nådd. Jag kan inte gå med på att han ska se film efter att det ringt in. Oavsett hur trött han är osv. Det är en sak om man är sen med maten, kläderna eller fastnar på toan, men man får inte planera för att vara sen till lektionen för att man vill se klart en film. Det är liksom inte förhandlingsbart. Gränssättning funkar rätt uselt på lillebror, men han måste trots allt ha en del gränser han med.....

Jag drog ut sladden till nätverket. Och som ni säkert anar så blev det totalt kaos av detta. Han skrek och skrek och sa sig vara stressad och ha ont i bröstet eftersom ha inte fick se klart video. La sig ner på golvet och gallskrek. Jag vaktade så han inte skulle ploppa i sladden igen och det gjorde så klart saken värre, men jag stod lugnt på mig. Sa åt honom att klä på sig. Då blev han arg och boxade på mig. Inte hårt men det kändes. Tur att han bara är 10 år och inte kan slåss. Jag tål det. Även om jag inte heller kan slåss (eller tänker slåss med mitt barn för den delen) så har jag spelat mycket bollsport så jag har koll på kroppen och kan undvika många slag och parera dem. Men han fick nog totalt in 10 boxar, ett bett och två sparkar på mig, varav ett slag på mina glasögon som flög iväg. Jag var själv förvånad över att jag inte blev arg utan behöll lugnet. Tyvärr så hjälpte inte det. Han blev självdestruktiv och skulle gå ut i trädgården och klättra upp på något för att hota att hoppa ner.

"Det är ingen mening att gå till skolan för det är för lätt och jag lär mig inget och det slösar på min energi, så det är ingen mening att jag lever."

Det är tur han inte vet hur man gör.... Jag tror inte att han skulle hoppa - han är lite drama queen - och det finns inget på så hög höjd i vår trädgård men jag kunde så klart inte chansa. Så jag fick tyvärr hålla fast honom några sekunder. Och som vanligt så tolkar han fel och tycker att man göra honom illa.

"Nej, jag vill inte dö på något oskönt sätt. Jag vill dö på något snabbt sätt." sa han på fullt allvar till mig då. Han trodde verkligen att jag ville göra honom illa. Jag förklarade att alla sätt att dö på gör ont (så testa inte!) och att jag absolut inte tänkte skada honom. Lille gubben, så förvirrad han är i det läget. Tur jag är starkare och att jag kan få honom att lugna sig. Tur att mamma-kärleken segrar.

Han öppnade upp och sa några saker som är jobbiga i skolan. Så jag lovade att följa med honom och prata med resursen om han lugnade sig. Jag tröstade honom, kramade, lyssnade på honom och såg till att han gick ner i affekt.


Jag kan inte säga att jag tycker att det var en lyckad morgon eller att gränssättning funkar på honom som metod. Jag gissar att han inte lärde sig så mycket på det. Men vad har jag för alternativ? Alternativet jag har är att låta honom bestämma när han ska stänga av datorn och gå till skolan. Och det är alldeles för mycket ansvar för en 10-åring.

Ikväll har han dock godkänt mig som vän i Roblox så det går kanske framåt ändå i vår relation? Förresten så visade han mig ikväll hur man kan döda sig själv i Roblox om man är på fel ställe och komma till något bättre. Jag är inte så säker på att detta är bra att lära barn.....

tisdag 2 oktober 2018

Vänner i Roblox

Som jag skrivit om tidigare så har vi problem med att lillebror inte klarar pluttens bebisljud. Lillebror skriker att vi ska få tyst på plutten och smäller också mycket i dörrar. Det hela är väldigt stressande för oss allihopa och behöver få ett slut. Tack och lov har vi inte öppnat upp för öppen planlösning utan plutten och jag kan stänga in oss i köket. Det dämpar ljuden rätt mycket man inte helt. Trots att lillebror sitter med stängd dörr på ovanvåningen med hörselkåpor kan han reagera på pluttens ljud.

Jag tyckte jag fick en snilleblixt när jag kom på att vi kan chatta med varandra i Roblox och skaffade raskt ett konto och skickade honom en vänförfrågan. Men den nobbades. Han ville ha spelet ifred med sina vänner. Klart att man får respektera det. Men eftersom jag såg poänger med det så erbjöd jag en muta: 400 robux (valutan i spelet) för att testa att vara vänner i en vecka. Om han inte gillade det så fick han sen ta bort mig. Poängen är givetvis att han på en vecka ska se fördelarna med det och vilja ha mig som vän. Men inte ens det ville han. Så jag gav upp det.

Maken och jag har precis börjat på KOMET-kursen som går i vårt skolområde. Det är en kurs som riktar sig till föräldrar som vill få bättre psykologiskt klimat hemma och förbättra relationen till sina barn och den är inte riktad till föräldrar till barn med NPF specifikt. Men det skadar ändå inte tänkte jag. Kursen går på skolan som vi bor granne med, så det är mycket smidigt. Veckans läxa är att införa en speciell stund, ca 15 minuter, med ett barn. En tid som bara är till för umgänge. Lillebror är svår där för han vill helst bara vara ifred och spela datorspel.

Så i helgen var jag ensam med barnen eftersom maken var på en tävling. Framåt lördagen så kände sig lillebror ensam och krävde tid med mig. Jag fick helt enkelt låta lillasyster passa plutten (i lekhagen) en stund. Inte mycket annat att göra eftersom lillebror hade tappat livsgnistan lite grann och var ledsen. Jag fick en lång och detaljerad visning av hans datorspel som han byggt i Roblox. Han visade och förklarade nog i minst 20 minuter. Berättade att det tagit honom 5 dagar att göra detta spel. Så nöjd han var. Och jag ställde givetvis intresserade frågor som visade att jag lyssnade och inte bara hummade. Och han visade vad det kostar att prenumerera på tilläggen. Kanske något att önska sig i julklapp?

Vår kontakt har blivit bättre sen dess. I morse visade han mig ett roligt Youtube-klipp.

När han skulle gå så berättade han att han bara hade två som hade "like-at" hans spel, en kompis och så M.


"Om vi hade varit vänner hade jag kört likes på alla dina spel." sa jag lugnt.

"Okejdå, vi kan väl testa. Men jag vill inte att vi ska chatta. Å jag vill ha robux."

"Du får robux som jag lovat eller så pratar jag med pappa om en prenumeration. Och så chattar vi med varandra så lite som möjligt. Typ hamburgaren är klar, eller att jag ska få tyst på lillebror (så slipper du går ner). Om du inte gillar det efter en vecka kan du ta bort mig som vän."

Känner mig rätt pedagogisk just nu. Trött som ett ägg. Men pedagogisk. :)

måndag 24 september 2018

Bägaren rinner över för lillebror på matteprovet

I fredags sprang lillebror hem från skolan för sjunde eller åttonde gången. Det är lite jobbigt för honom nu i fyran när allt är nytt. Och i fredags var många ordinarie sjuka. Skolan hade trott att det skulle funka ändå eftersom resursen var frisk. Även om hon fick dela lite på sig och vara i andra klassen med och hålla vissa lektioner. Det gjorde det inte.

När de skulle göra ett litet mattetest så fick lillebror panik och sprang hem. Fastän resursen satt in honom i arbetet dessutom i arbetsrummet dvs i lugn och ro. När han får panik så blir han väldigt impulsiv och bara sticker. Det händer på några sekunder. Som tur är bor vi granne med skolan och det är bra att han springer hem istället för ut på byn eller stannar kvar och beter sig illa. Eller stannar och mår dåligt utan att visa det. Jag anser att så länge han "bara" springer hem så har vi inte något stort problem. Det är ju bara att lugna ner honom, ge honom kärlek och lyssna och kanske lite mat om det behövs och sen skicka tillbaka honom. Det är bra att han står upp för sig själv och berättar vad han behöver. Jag har sagt åt honom att fortsätta med det, men vända sig till resursen innan han springer hem.

I fredags kom lillebror hem till mig och grät och kände sig misslyckad. "Det finns ingen som kan ta hand om mig. Ni är de enda som förstår mig." sa han och syftade på maken och mig. Vi kramades och jag försökte lyssna in honom. Jag hade samtidigt sms-kontakt med resursen. Vi beslöt att jag skulle försöka få tillbaka honom till NO:n som han älskar. Under tiden så kunde jag försäkra honom om att jag skulle se till så han fick bättre hjälp i matten.

Jag mejlade rektorn och skrev att lillebror behöver en resurs hela tiden vid sin sida nu i början och att om de inte kunde fixa det så får vi hålla honom hemma. För det knäcker honom att känna sig misslyckad gång på gång och han håller på att tappa förtroendet för skolan. Inte bra på lång sikt. (Jag fick senare svaret av rektorn att tanken är att det ska finnas en resurs hela tiden nu i början. Bra!)

Jag bad också resursen att få hem matteprovet så vi kunde göra det hemma tillsammans lillebror och jag. Det var inga problem. När jag tittade i räknehäftet och boken var det uppenbart för mig när det började kännas svårt. Det var när han inte längre klarade talen i huvudet utan var tvungen att ställa upp dem på pappret. Se skillnaden i svårighet mellan uppgift 1, 2 och 3. Det var ingen slump att han sprang hem när han skulle göra 3:an.



Igår så gjorde provet ("diagnos 2") tillsammans. Det var verkligen supernyttigt för jag såg många svårigheter. Matten är egentligen inte något problem - han är supersmart på matte. Han kunde allt själv, t o m ställa upp talen korrekt. Men han hade svårt att veta var på pappret han skulle skriva. Det blev lite trångt på vissa ställen. Han kunde inte planera sitt skrivande, se bilden.


Han var dock mycket noga med att det skulle bli läsligt för lärarna. Siffrorna tycker jag han formar fint även om han inte formar dem på vanligt sätt (syns inte i bilden). Kändes lite bakvänt för mig när jag såg honom skriva, men jag sa inget om det. Vem har sagt att mitt sätt är rätt? Det är ju resultatet som räknas. Och min pappa skrev hela livet åttor som två små cirklar ovanpå varandra. Det gick jättebra. (Har bloggat om det för länge sen.) Sen är just vanliga åttan en superbra form att kunna skriva, för hjärnan, så man kan absolut träna på det. Men inte under en mattelektion.

Det var också tydligt hur självmedveten han är. Han kändes osäker och jag fick peppa honom att fortsätta och säga att han är duktig osv. Självförtroendet var inte det bästa. Han som annars är rätt tuff.

Det märktes också att han hushållar med krafterna när han skriver. Han tycker att det känns som eld i handen när han skrivit länge. Oftast får han ta hjälp av ipaden och han har varit så långt framme i matten att han fått jobba med appar istället för att skriva i boken. Nu när han var tvungen att skriva så skrev han minsta möjliga. Han vill inte skriva "Svar:" utan säger att det räcker med en punkt. Så gör de i engelskan. Jag sa inget om det. Han har ju svårt med finmotoriken och det finns ingen mening med att tvinga honom att öva finstil OCH matte på samma gång. Det är många barn med NPF som man tvingar att öva på att skriva finstil hela dagarna tillsammans med allt annat och då blir det så klart mycket jobbigt att gå i skolan. Visst ska de öva sig att skriva fint, men inte hela tiden. Och handen på hjärtat - hur ofta skriver man själv för hand? Är det inte mest inköpslistor och post-it-lappar man skriver? Allt annat skrivs på datorn och då kan ju barnen lika gärna få göra det direkt om det passar dem bättre.

Men det som nog ändå var jobbigast för honom och fick bägaren att tippa över i fredags var alla synintryck på sidan. Han sa själv att det var för många sexor och sjuor på sidan. Att han fick panik av dem och att han då sprang hem. Så jag tog till det enkla knepet att skärma av allt annat än det tal han håller på med med vita tomma papper och vek bak motstående sida under boken. Det funkade kanon. Se bilder nedan.

Det är likadant för M. Han kan inte heller se sånt han inte ska räkna för stunden. Han hakar upp sig på detaljerna han med. Hans pedagoger har precis återgått till lösblad efter att ha testat matteboken på nytt.

Jag har givetvis tipsat lillebrors resurs om att testa lösblad och det skulle de. Jag har också tipsat henne om att testa att låta honom skriva med en tuschpenna för de kräver mindre tryck, så det blir kanske mindre "eld" i handen. Nackdelen är så klart att man inte kan sudda utan får börja om om man skriver fel. Men jag tänker att lillebror åtminstone kan få välja penna själv om han nu ändå ska skriva på lösblad. När han var liten så lärde han sig skriva med hjälp av en guldtuschpenna, för han älskade guld så mycket. (Jag har bloggat om det också för länge sen.)

Han ville också sitta med neddragen rullgardin och en lampa på istället för i dagsljus. Det bländade.

Allt detta har jag givetvis berättat för lillebrors resurs. Hon är pigg på att lära sig hur han funkar. Så guld värt!