Translate

torsdag 11 oktober 2018

Ytterligare ett misslyckande att lägga till högen

Jag: "Vad hände på gympan igår?" (Såg att kläderna inte var använda.)
Lillebror: "Jag vill inte prata om det. Jag blev lite arg...." *Skamsen min*



Ytterligare ett "misslyckande" att lägga till i högen.....

Jag kontaktade resursen och frågade vad som hände. Hon vet inte för hon hade planering då, så jag sms:ade gympaläraren. Får se vad hon svarar. Tanken är att det ska sättas in vikarie då resursen planerar. Verkar vara svårt. Men det är inte okej att det går ut över mitt barn på detta sätt. Det är tydligt att stödet behövs när sånt här händer. Dessutom är de två killar som delar på en resurs.

Som NPF-mamma kan man aldrig vila. Aldrig slå sig till ro. Varje dag måste man kolla att ens barn har det bra och att andra vuxna gör det som de ska. Och man får dessutom konstant ifrågasätta sig själv. Gör jag rätt? Funkar min strategi eller gör den mitt barn illa? Finns det en bättre? Hur mår han egentligen inombords?

Just nu säger han att veckodagarna går ut på att överleva till helgen. Han syftar på tristessen (det är lite för lätt i skolan) och jag vet att han är lite drama queen och oftast har det ganska bra. Men en signal om att han är ansträngd. 

I fredags åkte han hem från skolutflykten för han orkade inte vara kvar. Hade ramlat i geggan och det regnade. Därtill åkt kommunalbuss dit vilket är jobbigt för honom.

torsdag 4 oktober 2018

Härdsmälta på morgonen

Som jag berättat tidigare så har lillebror det jobbigt i skolan just nu. Han har börjat 4:an och mycket är nytt. Han behöver vila hemma och lite extra kärlek.

Tyvärr somnar han lite sent och det leder till att jag ibland har svårt att väcka honom. (Vi testar nu ökad dos melatonin.) I morse så kom han upp 30 minuter innan skolan började. Vi bor granne med skolan så det är inte omöjligt att hinna även om man inte har mer tid på sig. Men han fastnar i filmer på YouTube och glömmer att äta. Så är det i princip varje morgon. Utan film så äter han inte för han blir för stressad. Så han får titta. Jag går oftast in till honom med jämna mellanrum och påminner honom om att äta. Han blir sur, tycker att jag stör, men tar en tugga. I morse sa jag åt honom att stänga av datorn 8.20 eftersom skolan började 8.30. Han har en tidstavla med lysdioder och en digital klocka, men det hjälper inte om inte han vill.... När klockan var 8.25 så hade han inte stängt av och frukosthamburgaren var bara halväten. Han ville då titta på en film som var 10 minuter. Där kände jag att gränsen var nådd. Jag kan inte gå med på att han ska se film efter att det ringt in. Oavsett hur trött han är osv. Det är en sak om man är sen med maten, kläderna eller fastnar på toan, men man får inte planera för att vara sen till lektionen för att man vill se klart en film. Det är liksom inte förhandlingsbart. Gränssättning funkar rätt uselt på lillebror, men han måste trots allt ha en del gränser han med.....

Jag drog ut sladden till nätverket. Och som ni säkert anar så blev det totalt kaos av detta. Han skrek och skrek och sa sig vara stressad och ha ont i bröstet eftersom ha inte fick se klart video. La sig ner på golvet och gallskrek. Jag vaktade så han inte skulle ploppa i sladden igen och det gjorde så klart saken värre, men jag stod lugnt på mig. Sa åt honom att klä på sig. Då blev han arg och boxade på mig. Inte hårt men det kändes. Tur att han bara är 10 år och inte kan slåss. Jag tål det. Även om jag inte heller kan slåss (eller tänker slåss med mitt barn för den delen) så har jag spelat mycket bollsport så jag har koll på kroppen och kan undvika många slag och parera dem. Men han fick nog totalt in 10 boxar, ett bett och två sparkar på mig, varav ett slag på mina glasögon som flög iväg. Jag var själv förvånad över att jag inte blev arg utan behöll lugnet. Tyvärr så hjälpte inte det. Han blev självdestruktiv och skulle gå ut i trädgården och klättra upp på något för att hota att hoppa ner.

"Det är ingen mening att gå till skolan för det är för lätt och jag lär mig inget och det slösar på min energi, så det är ingen mening att jag lever."

Det är tur han inte vet hur man gör.... Jag tror inte att han skulle hoppa - han är lite drama queen - och det finns inget på så hög höjd i vår trädgård men jag kunde så klart inte chansa. Så jag fick tyvärr hålla fast honom några sekunder. Och som vanligt så tolkar han fel och tycker att man göra honom illa.

"Nej, jag vill inte dö på något oskönt sätt. Jag vill dö på något snabbt sätt." sa han på fullt allvar till mig då. Han trodde verkligen att jag ville göra honom illa. Jag förklarade att alla sätt att dö på gör ont (så testa inte!) och att jag absolut inte tänkte skada honom. Lille gubben, så förvirrad han är i det läget. Tur jag är starkare och att jag kan få honom att lugna sig. Tur att mamma-kärleken segrar.

Han öppnade upp och sa några saker som är jobbiga i skolan. Så jag lovade att följa med honom och prata med resursen om han lugnade sig. Jag tröstade honom, kramade, lyssnade på honom och såg till att han gick ner i affekt.


Jag kan inte säga att jag tycker att det var en lyckad morgon eller att gränssättning funkar på honom som metod. Jag gissar att han inte lärde sig så mycket på det. Men vad har jag för alternativ? Alternativet jag har är att låta honom bestämma när han ska stänga av datorn och gå till skolan. Och det är alldeles för mycket ansvar för en 10-åring.

Ikväll har han dock godkänt mig som vän i Roblox så det går kanske framåt ändå i vår relation? Förresten så visade han mig ikväll hur man kan döda sig själv i Roblox om man är på fel ställe och komma till något bättre. Jag är inte så säker på att detta är bra att lära barn.....

tisdag 2 oktober 2018

Vänner i Roblox

Som jag skrivit om tidigare så har vi problem med att lillebror inte klarar pluttens bebisljud. Lillebror skriker att vi ska få tyst på plutten och smäller också mycket i dörrar. Det hela är väldigt stressande för oss allihopa och behöver få ett slut. Tack och lov har vi inte öppnat upp för öppen planlösning utan plutten och jag kan stänga in oss i köket. Det dämpar ljuden rätt mycket man inte helt. Trots att lillebror sitter med stängd dörr på ovanvåningen med hörselkåpor kan han reagera på pluttens ljud.

Jag tyckte jag fick en snilleblixt när jag kom på att vi kan chatta med varandra i Roblox och skaffade raskt ett konto och skickade honom en vänförfrågan. Men den nobbades. Han ville ha spelet ifred med sina vänner. Klart att man får respektera det. Men eftersom jag såg poänger med det så erbjöd jag en muta: 400 robux (valutan i spelet) för att testa att vara vänner i en vecka. Om han inte gillade det så fick han sen ta bort mig. Poängen är givetvis att han på en vecka ska se fördelarna med det och vilja ha mig som vän. Men inte ens det ville han. Så jag gav upp det.

Maken och jag har precis börjat på KOMET-kursen som går i vårt skolområde. Det är en kurs som riktar sig till föräldrar som vill få bättre psykologiskt klimat hemma och förbättra relationen till sina barn och den är inte riktad till föräldrar till barn med NPF specifikt. Men det skadar ändå inte tänkte jag. Kursen går på skolan som vi bor granne med, så det är mycket smidigt. Veckans läxa är att införa en speciell stund, ca 15 minuter, med ett barn. En tid som bara är till för umgänge. Lillebror är svår där för han vill helst bara vara ifred och spela datorspel.

Så i helgen var jag ensam med barnen eftersom maken var på en tävling. Framåt lördagen så kände sig lillebror ensam och krävde tid med mig. Jag fick helt enkelt låta lillasyster passa plutten (i lekhagen) en stund. Inte mycket annat att göra eftersom lillebror hade tappat livsgnistan lite grann och var ledsen. Jag fick en lång och detaljerad visning av hans datorspel som han byggt i Roblox. Han visade och förklarade nog i minst 20 minuter. Berättade att det tagit honom 5 dagar att göra detta spel. Så nöjd han var. Och jag ställde givetvis intresserade frågor som visade att jag lyssnade och inte bara hummade. Och han visade vad det kostar att prenumerera på tilläggen. Kanske något att önska sig i julklapp?

Vår kontakt har blivit bättre sen dess. I morse visade han mig ett roligt Youtube-klipp.

När han skulle gå så berättade han att han bara hade två som hade "like-at" hans spel, en kompis och så M.


"Om vi hade varit vänner hade jag kört likes på alla dina spel." sa jag lugnt.

"Okejdå, vi kan väl testa. Men jag vill inte att vi ska chatta. Å jag vill ha robux."

"Du får robux som jag lovat eller så pratar jag med pappa om en prenumeration. Och så chattar vi med varandra så lite som möjligt. Typ hamburgaren är klar, eller att jag ska få tyst på lillebror (så slipper du går ner). Om du inte gillar det efter en vecka kan du ta bort mig som vän."

Känner mig rätt pedagogisk just nu. Trött som ett ägg. Men pedagogisk. :)

måndag 24 september 2018

Bägaren rinner över för lillebror på matteprovet

I fredags sprang lillebror hem från skolan för sjunde eller åttonde gången. Det är lite jobbigt för honom nu i fyran när allt är nytt. Och i fredags var många ordinarie sjuka. Skolan hade trott att det skulle funka ändå eftersom resursen var frisk. Även om hon fick dela lite på sig och vara i andra klassen med och hålla vissa lektioner. Det gjorde det inte.

När de skulle göra ett litet mattetest så fick lillebror panik och sprang hem. Fastän resursen satt in honom i arbetet dessutom i arbetsrummet dvs i lugn och ro. När han får panik så blir han väldigt impulsiv och bara sticker. Det händer på några sekunder. Som tur är bor vi granne med skolan och det är bra att han springer hem istället för ut på byn eller stannar kvar och beter sig illa. Eller stannar och mår dåligt utan att visa det. Jag anser att så länge han "bara" springer hem så har vi inte något stort problem. Det är ju bara att lugna ner honom, ge honom kärlek och lyssna och kanske lite mat om det behövs och sen skicka tillbaka honom. Det är bra att han står upp för sig själv och berättar vad han behöver. Jag har sagt åt honom att fortsätta med det, men vända sig till resursen innan han springer hem.

I fredags kom lillebror hem till mig och grät och kände sig misslyckad. "Det finns ingen som kan ta hand om mig. Ni är de enda som förstår mig." sa han och syftade på maken och mig. Vi kramades och jag försökte lyssna in honom. Jag hade samtidigt sms-kontakt med resursen. Vi beslöt att jag skulle försöka få tillbaka honom till NO:n som han älskar. Under tiden så kunde jag försäkra honom om att jag skulle se till så han fick bättre hjälp i matten.

Jag mejlade rektorn och skrev att lillebror behöver en resurs hela tiden vid sin sida nu i början och att om de inte kunde fixa det så får vi hålla honom hemma. För det knäcker honom att känna sig misslyckad gång på gång och han håller på att tappa förtroendet för skolan. Inte bra på lång sikt. (Jag fick senare svaret av rektorn att tanken är att det ska finnas en resurs hela tiden nu i början. Bra!)

Jag bad också resursen att få hem matteprovet så vi kunde göra det hemma tillsammans lillebror och jag. Det var inga problem. När jag tittade i räknehäftet och boken var det uppenbart för mig när det började kännas svårt. Det var när han inte längre klarade talen i huvudet utan var tvungen att ställa upp dem på pappret. Se skillnaden i svårighet mellan uppgift 1, 2 och 3. Det var ingen slump att han sprang hem när han skulle göra 3:an.



Igår så gjorde provet ("diagnos 2") tillsammans. Det var verkligen supernyttigt för jag såg många svårigheter. Matten är egentligen inte något problem - han är supersmart på matte. Han kunde allt själv, t o m ställa upp talen korrekt. Men han hade svårt att veta var på pappret han skulle skriva. Det blev lite trångt på vissa ställen. Han kunde inte planera sitt skrivande, se bilden.


Han var dock mycket noga med att det skulle bli läsligt för lärarna. Siffrorna tycker jag han formar fint även om han inte formar dem på vanligt sätt (syns inte i bilden). Kändes lite bakvänt för mig när jag såg honom skriva, men jag sa inget om det. Vem har sagt att mitt sätt är rätt? Det är ju resultatet som räknas. Och min pappa skrev hela livet åttor som två små cirklar ovanpå varandra. Det gick jättebra. (Har bloggat om det för länge sen.) Sen är just vanliga åttan en superbra form att kunna skriva, för hjärnan, så man kan absolut träna på det. Men inte under en mattelektion.

Det var också tydligt hur självmedveten han är. Han kändes osäker och jag fick peppa honom att fortsätta och säga att han är duktig osv. Självförtroendet var inte det bästa. Han som annars är rätt tuff.

Det märktes också att han hushållar med krafterna när han skriver. Han tycker att det känns som eld i handen när han skrivit länge. Oftast får han ta hjälp av ipaden och han har varit så långt framme i matten att han fått jobba med appar istället för att skriva i boken. Nu när han var tvungen att skriva så skrev han minsta möjliga. Han vill inte skriva "Svar:" utan säger att det räcker med en punkt. Så gör de i engelskan. Jag sa inget om det. Han har ju svårt med finmotoriken och det finns ingen mening med att tvinga honom att öva finstil OCH matte på samma gång. Det är många barn med NPF som man tvingar att öva på att skriva finstil hela dagarna tillsammans med allt annat och då blir det så klart mycket jobbigt att gå i skolan. Visst ska de öva sig att skriva fint, men inte hela tiden. Och handen på hjärtat - hur ofta skriver man själv för hand? Är det inte mest inköpslistor och post-it-lappar man skriver? Allt annat skrivs på datorn och då kan ju barnen lika gärna få göra det direkt om det passar dem bättre.

Men det som nog ändå var jobbigast för honom och fick bägaren att tippa över i fredags var alla synintryck på sidan. Han sa själv att det var för många sexor och sjuor på sidan. Att han fick panik av dem och att han då sprang hem. Så jag tog till det enkla knepet att skärma av allt annat än det tal han håller på med med vita tomma papper och vek bak motstående sida under boken. Det funkade kanon. Se bilder nedan.

Det är likadant för M. Han kan inte heller se sånt han inte ska räkna för stunden. Han hakar upp sig på detaljerna han med. Hans pedagoger har precis återgått till lösblad efter att ha testat matteboken på nytt.

Jag har givetvis tipsat lillebrors resurs om att testa lösblad och det skulle de. Jag har också tipsat henne om att testa att låta honom skriva med en tuschpenna för de kräver mindre tryck, så det blir kanske mindre "eld" i handen. Nackdelen är så klart att man inte kan sudda utan får börja om om man skriver fel. Men jag tänker att lillebror åtminstone kan få välja penna själv om han nu ändå ska skriva på lösblad. När han var liten så lärde han sig skriva med hjälp av en guldtuschpenna, för han älskade guld så mycket. (Jag har bloggat om det också för länge sen.)

Han ville också sitta med neddragen rullgardin och en lampa på istället för i dagsljus. Det bländade.

Allt detta har jag givetvis berättat för lillebrors resurs. Hon är pigg på att lära sig hur han funkar. Så guld värt!



lördag 22 september 2018

Huvudtrauma och kaos i huvudet

Just nu är jag ensam med barnen. Måste bara få ur mig det som precis hände. Det visar vilket kaos det är i huvudet på lillebror.

M och lillebror hade en konflikt där uppe på ovanvåningen. Lillebror gjorde något och för att retas tillbaka så tog M lite saliv och kladdade på lillebror och hans golv. Lillebror som är superkänslig för lukt och som dessutom tycker att M är lite äcklig ibland, blev helt tokig. Så tokig att han stampade M på huvudet där M låg på golvet.

Detta fick inte jag veta direkt, utan jag får dra det ur lillebror. M säger inget. Han vill inte skvallra av någon dum anledning. "Du kommer mörda mig om jag berättar!" säger lillebror. Alltså tänk er kaoset i huvudet på honom när han får för sig sådana saker.....

Men som oftast så bemötte jag honom låg-affektivt. Sa att jag absolut aldrig skulle mörda honom eller någon annan för den delen och att jag skulle bli mindre arg om han erkände. Så han erkände. Så klart att jag blev arg. Det är ju jättefarligt att sparka på någons huvud. När de ligger ner dessutom. Och sin bror. Han fick några väl valda ord om vad som kan hända. Sen fick jag gå efter M som var jätteledsen.

M var rädd att det var farligt. Jag tittade och han hade mycket riktigt en bula och det var lite blod utanpå. Skallbenet var helt och när han visade mig hur hårt lillebror hade stampat då bedömde jag att det nog inte var så hårt som jag först trodde. Men ändock en bula och blod. M fick kyla huvudet.

Eftersom jag är livrädd för huvudskador så tvingade jag M upp till lillebror för att visa blodet. Lillebror brukar ofta skylla ifrån sig och det är jättesvårt att få saker att gå in i huvudet på honom. Speciellt när han gör fel. Allt som händer kan alltid hänföras till något som någon annan gjort eller inte gjort. Och sparkar mot huvudet är allvarliga saker så lite extra tydlighet var på sin plats. M ville förstås inte medverka men han hade inget val. Lillebror skämdes så klart. M var ledsen. Båda grät. Då sa lillebror att han ville ha lite nötter och något att dricka.

"Du är inte viktig nu. Jag måste trösta M." sa jag. Det skulle jag inte sagt för han fattade inte att det gällde NU och bara NU när M var ledsen. Jag förklarade men det hjälpte ändå inte. Lillebror var så ledsen och sa att då var det ingen mening att han lever och skulle öppna fönstret och hoppa ut. En tuff kille, men väldigt skör när det gäller mammakärlek alltså. Man får vara försiktig. Jag vet förstås att fönstret inte går att öppna helt av honom, utan han kan bara öppna en liten springa. Och det är nog tur. Hans rum är på andra våningen. Då fick han för sig att han skulle gå ner och hoppa från lektornet. Det är ca 2 meter upp. Nog inget han skulle dö av men ändå obehagligt.

Som vanligt måste man vara låg-affektiv. Om jag får panik och börjar bete mig irrationellt jag också så vet man inte vad som händer. Så jag sa bara lugnt att han visst är viktig och att jag älskar honom och sa åt honom att komma ner så vi kunde gå in och ta lite nötter. Så blev det.

Jag kunde gå tillbaka till M som satt och grät med en kylpåse på huvudet. Jag viskade i hans öra att jag överdrivit faran för lillebror, eftersom jag kände att jag måste det för att få honom att sluta med sånt där. För det kan bli värre. Lite fiskolja fick han också, för det är bra vid smällar mot huvudet.

Jag gick åter till lillebror och förklarade att jag ville att han skulle lova mig att han aldrig skulle sparka mot någons huvud igen. Att han skulle ropa på mig nästa gång, så lovade jag att vara lite snabbare.

Nu har lugnet lagt sig. Alla har gått på var sitt håll. Och jag har förbjudit killarna att umgås nu ett tag. M verkar må okej. Inte illa, men vi får hålla lite koll på honom idag. Jag tror inte han fick en hjärnskakning men man vet aldrig.

Lillebror får vi ha koll på i fortsättningen för han erkänner att han blir så arg på M att han känner att han bara måste ge igen. Han är som en lite reptil som inte kan stoppa sig. Har alltid varit. Jag hoppas att hans hjärna mognar så den kan hålla tillbaka dessa impulser.

Och jag har sagt åt M att han absolut inte får vara i en sån position att sånt kan hända. Inte ligga på golvet t ex. Han måste ropa på hjälp. Jag tror i och för sig att det gick för snabbt idag.