Translate

tisdag 31 januari 2012

Löda radiobil och slå in paket

Idag fyller lillebror 4 år. Maken har köpt och fixat en likadan radiobil till honom, som M fick i julklapp. Så nu kan killarna köra tillsammans.

Det saknas inte direkt teknikprylar i det här hemmet. Det är maken som köper hem och micklar med dem. Vi har 2 barndatorer, 4 surfplattor, en ratt att köra bilspel på stora TVn med, 5 bra radiobilar och lite annat. Maken är praktiskt lagd och kan faktiskt laga det mesta. Igår lödde han om något på radiobilen. Han stod under köksfläkten och pillade med det. Jag försökte hjälpa till, eftersom han sa att han behövde 3 händer, men jag var nog ärligt bara till besvär.

När han hade micklat färdigt med radiobilen, så frågade han mig: "Ska vi slå in den?". Om jag inte hade känt honom så väl som jag gör nu, hade jag inte fattat vad han menade. Förr i tiden hade jag tolkat en sådan kommentar som lite konstig. Självklart vill en 4-åring att alla paket ska vara inslagna. Försökte han komma undan, dvs var han lat? Klockan var ju över tolv när han var klar. Förr i tiden hade jag nog ärligt blivit lite irriterad, eftersom jag hade tyckt att han hade "snavat på målsnöret".

Men nu fattade jag. Det var hans sätt att på ett försiktigt (neurotypiskt?) sätt be om hjälp. Jag sa att självklart skulle vi slå in den och jag kunde göra det. Det tog mig ca 1 minut. Efteråt frågade jag honom vilka poäng "löda radiobilen" respektive "slå in paket" hade hos honom. Det var 2-3 respektive 7 i ansträngning. För mig är det helt obegripligt hur man kan vara så duktig på att löda, men sen tycka att det är så jobbigt att slå in ett paket. För mig är det nämligen tvärt om, ca 9 på löda och 2 på att slå in ett paket. Men så är det. Bra att vi kommunicerar om detta, för nu krävde det bara en minuts ansträngning på nivå 2, av mig. Och det uppstod ingen irritation mellan oss två.

lördag 28 januari 2012

Besök hos vänner som flöt på

Idag hälsade vi på vänner som fick tvillingbebisar för ett tag sedan. Vi har varit lite isolerade, eftersom vi tyckt det varit jobbigt att åka iväg med alla barnen. Men det blir lättare och lättare att komma iväg. Delvis p g a att barnen blir äldre och äldre, men också för att jag förstår maken bättre och bättre. Och skärper MIG, istället för att kräva att HAN ska skärpa sig. Mitt problem är att jag nästan alltid får ett stresspåslag när vi ska åka någonstans, för att jag hatar att komma för sent. Och för att jag haft alldeles fel förväntningar på arbetsfördelningen då vi ska iväg.

Denna gång fick maken näsblod precis när vi skulle åka. Jag tänkte: "Äh, det är våra vänner. De förstår." Och vi skulle ändå inte göra något särskilt, mer än träffas hemma hos dem. M a o var det inte så stressigt som jag först tänkte mig. Han ville gå och lägga sig en stund och fick det så länge han behövde, utan en endaste "vi-får-skynda-oss-sen"-kommentar från mig. Inte ens en suck. Och det hjälpte, för han var snabbt på benen igen. (Det är inte så att jag avsiktligt stressar honom, med mina konstateranden eller suckar, men det blir effekten. Så jag får hålla tyst.)

Och medan han låg i sängen, såg jag till att barnen kissade och bytte kläder. Extraombyte, present till bebisarna och glutenfritt fika hade jag redan förberett. Var och en av dessa förberedelser krävde ungefär en ansträngning av 2-3 på en tiogradig skala, och tog mig respektive 1,10 och 5 minuter att fixa (1-packa extrakläder, 10-leta upp en passande present ur presentlådan, 5-röra ihop ingredienserna till en kaka och sätta in i ugnen). Totalt ca 16 minuter alltså. Inte mycket att bråka om, speciellt inte som han hade koll på barnen under tiden. Jag har lärt mig att maken bara är intresserad av att "allt" är med. Vi behöver inte diskutera igenom så mycket VAD som ska med, utan han litar på mig. Kanske att han frågar mig om några detaljer, men egentligen fixar jag det bättre utan hans inblandning. Det blir lite "ju fler kockar - desto sämre soppa" om vi båda ska förbereda. Å han måste ju ändå fråga mig om detaljer när han packar, typ: "Är detta lillebrors byxor?"

Så började utslussningen av barnen till bilen. Jag hade lagt lillasysters ytterkläder i en hög, lillebrors i en annan. M tog på sig själv, i sin ingång, där hans saker var. Jag tog på lillebror och maken tog på lillasyster. Det var lätt för honom, eftersom alla kläder låg framme. När vi skulle åka, så hade jag förlagt lillasysters vantar. "Kan du leta efter lillasysters vantar?" frågade jag maken. Jag uppfattade hans undrande min. "Ja, de ROSA vantarna." förtydligade jag och såg en lättad min i hans ansikte. Men han hittade inte dem, så jag tog över letandet utan snack, eftersom jag är den bättre "letaren" av oss två. Å det var inte lätt att hitta dem, för jag hade lagt dem under några andra kläder.

Maken fixade så att barnens surfplattor kom med och GPSen, så vi hittade till vännernas nya hus. Sen körde han. Han är helt klart den säkrare bilföraren av oss två, speciellt vid halt väglag. Å jag åker hellre med. Jag satt och blundade i bilen. Vilade mig, vilket var välbehövligt.

Hemma hos kompisarna, så sprang maken runt och höll koll på lillebror. Nåt som är tungt för mig, eftersom det innebär att lyfta undan honom när han hittar på väl mycket bus, som t ex att springa upp för trappan till ovanvåningen och hoppa i deras sängar. Ca en 9-10 för mig, men "bara" en 7-8 för maken. Lillasyster och M lekte snällt, så jag hade faktiskt möjlighet att bära runt på kompisarnas kolikbebis en lång stund. Det GAV mig energi, att få hålla och hjälpa en liten bebis med magont.

Maken och den andre pappan, som är vänner sen gymnasietiden, pratade om sitt. Jag misstänker att det var om teknik och datorer.... Och jag och mamman pratade vårt "barn"-snack. Ja, så mycket det gick med totalt 6 barn, i ett stort hus....

Efter 2 timmar, såg jag på maken att nu var han helt slut. Bara att bege sig hem utan diskussion. Direkt. Att begära att maken ska orka lite till, är respektlöst och meningslöst (för han har ju redan gett allt han har). Så vi packade ihop snarast möjligt.

Maken var rätt trött när vi kom hem, men inte helt körd i botten, som väl var. Att notera - inte en enda gång bråkade vi om någonting. Inte en enda liten konflikt, eller onödig kommentar från någon av oss, som sög energin ur oss. Det bara flöt på. Äntligen! (Men vi får jobba på att komma iväg lite tidigare, INNAN han är helt slut. Och han får förmodligen säga det till mig, för jag ser det för sent.)

fredag 27 januari 2012

En promenad längs gatan

Jag rekommenderar er starkt att titta på nedanstående film, om hur det är för en neurotypisk människa respektive en autistisk att gå längs gatan. Filmen var en verklig aha-upplevelse för mig. Okej, jag visste det där inom mig rent logiskt, men jag har inte sett det förut.

http://www.youtube.com/watch?v=plPNhooUUuc

Jag ser det som den första bilden. För mig blir trottoaren och bilarna som ett återkommande mönster på en tapet. Jag lägger inte ens märke till detaljerna. Frågar man mig efter 5 sekunder vad jag precis passerat, så är det stor risk att jag inte minns brunnslock eller rör. Om någon skulle prata med mig samtidigt, skulle jag kunna fokusera nästan all min uppmärksamhet på samtalet. 

Maken känner bäst igen den andra filmen. "Fast ännu fler detaljer." utbrast han. Jag kunde inte låta bli att säga: "Fattar du inte hur mycket aspie du är?" med ett leende på läpparna. Han har inte riktigt insett att han verkligen är aspie själv, utan tror att de flesta upplever världen ungefär som honom.

Inte konstigt att han är disträ. Han sa också att han ser detaljer tydligare om jag pratar med honom. De blir starkare. Han har fullt upp med "att hålla koll på gatan", så det stör honom om vi pratar samtidigt. Inte konstigt att det kraschar i kommunikationen.

Och inte konstigt att han mår dåligt av att lämna på dagis, eftersom han automatiskt ser ALLA detaljer som han inte upplever som barnsäkra. Det var inte svårt att omvandla filmen i mitt huvud, till dagismiljön.

Sen den sista biten av filmen tyckte jag var så himla bra. Då de gröna bladen lyser. M såg också filmen och han blev helt exalterad och förklarade att "så lyser rött i mina ögon". Som små lampor, har han sagt tidigare. Men rött lyser mindre nu sen han slutade med gluten. Och till min förvåning sa maken att det är den färg som lyser mest. "Så är det väl för alla? Som att det är en ficklampa bakom." Och så visade han mig m h a en ficklampa. Men så är det inte för mig. Rött lyser inte. Det är den färg jag tycker sämst om, men inte lyser den. Klargrönt eller gult är t ex lika starkt som rött för mig.

tisdag 24 januari 2012

Vår beslutsgång och varför det blir fel

Som jag berättat innan går maken och jag i parterapi. Det beror främst på våra kommunikationsproblem, då barnen är vakna. När barnen sover, har vi sällan några problem. Nu är ju detta självklart inte barnens fel, utan det är situationen som är för ansträngd. Det är helt enkelt för rörigt hemma hos oss.

Vår beslutsprocess går till så här:
1. Insamlande av fakta. Maken sitter på viss fakta, t ex det är fint pulkaväder. Och jag sitter på annan fakta, t ex lillebror har åkt pulka hela dagen på dagis, men har inte ätit ordentligt och är därför gnällig. Sen har vi gemensamma underförstådda saker, som t ex barnen har inte fått åka mycket pulka i år p g a snöbrist. När vi kommer hit, brukar M lägga sig i, om han t ex hör ordet "pulka". Han skriker rätt ut, saker som: "JAG VILL INTE HA EN BLÅ PULKA!", "HINNER VI ÅKA PULKA INNAN MATEN?". Det beror delvis på autismen, men också för att vi tyvärr låtit honom hållas för mycket med detta. M a o är det en uppfostringsgrej också (som vi jobbar på). Sen är det två små otåliga, precis som många andra små barn. Så redan här har vi det tufft.

2. Tid att fundera ut sin egen åsikt. Den här tiden är nästan alltid för kort. Och det är svårt att tänka när man inte har alla fakta klart för sig och när M ylar. Och när någon av de små vill ha hjälp med något.

3. Avlyssnande av den andres åsikter. Också otroligt svårt, eftersom man inte har alla fakta klart för sig + att M repeterar samma saker som under punkt nr 1.

4. Tid att fundera igenom den andres åsikt och om man eventuellt ska ändra sig. Det är sällan denna tid finns. 

5. Försök till gemensamt beslut, genom att successivt låta våra åsikter närma sig varandra. Det är inte alltid vi kommer hit. Rätt ofta så agerar bara en av oss eftersom kommunikationen blivit bruten, och då ofta på sina egna åsikter. --> Bäddat för konflikt.

Och rätt ofta så missuppfattar vi var den andre är i dessa steg. Maken tror påfallande ofta att jag passerar nr 4 utan att ändra mig, och är på nummer 5 med mina egna åsikter till ett gemensamt (enväldigt) beslut, när jag faktiskt bara är på nummer 3. Eller t o m kanske tänker högt på nummer 2, för att jag försöker få alla fakta som jag missade under nr 1 klart för mig m h a honom. Det har blivit betydligt bättre, sen maken fattat detta samband. Att jag faktiskt bara står och stampar, när han vill skynda fram ett beslut.

Hur vi löser det? Jo, så många beslut som möjligt tas när barnen inte hör. Antingen går vi undan och sänker rösterna, eller så planerar vi i förväg på kvällen eller i telefon innan dagis- och skolhämtning. Och det funkar så mycket bättre. Går snabbare och besluten blir mycket bättre. Om barnen börjar störa kommunikationen, håller vi ihop och ber den personen vänta, eller så får beslutsprocessen pausas. Allt för att alla stegen ska hinnas med. Det måste få ta den tid det tar, för att det ska bli bra beslut. Och f a för att vi ska undvika onödiga och utmattande konflikter.

tisdag 17 januari 2012

Att sätta siffror på hushållssysslor

Jag tittade på Lotta Abrahamssom på SVT-play igår (igen), där hon pratade om att sätta siffror på sina upplevelser och på så sätt öka förståelsen för varandra. Det kan vara allt från vilken mat man gillar, eller vart man vill åka på semester. Inom KAT-kittet finns det en sida med cirklar, rätt likt en måltavla. Där ska man skriva in hur mycket man gillar olika saker. I mitten sätter man det man gillar bäst. Det är väldigt tydligt, och kan användas på det mesta.

Jag började tänka på det här med alla hushållssysslor. Jag gissar att uppdelningen är ett problem för rätt många par där en eller båda har NPF. Det är det för oss i alla fall. Och omgivningen förstår sällan. Frågar man vänner och släktingar om råd, så får man tyvärr alltför ofta (välmenande) kommentarer av karaktären att den med NPF måste "skärpa sig"  och hjälpa till mer med specifika saker som t ex disken. Personligen så tycker jag att sådana kommentarer belastar oss mer än det hjälper. Så jag tänker själv. Vi ska mer och mer dela upp sysslorna efter hur vi fungerar.

Då är det ju perfekt att börja utvärdera situationen med ett graderingssystem. Jag tänker att antingen så skriver man in hur jobbiga man upplever sysslorna i cirklarna, eller så graderar man dem med en skala, t ex 0-10. Noll betyder ingen ansträngning alls och 10 betyder att man tröttar ut sig fullständigt. Och 10:an är individuell, dvs min 10:a är när JAG är maximalt slutkörd efter en uppgift.

När man har var sin lista, så börjar man titta och jämföra. Meningen är absolut inte att man ska räkna på det och göra det mm-rättvist, utan att hushålla så mycket med den gemensamma energin som möjligt. Där en sätter högt och den andra lågt, vet man att det finns energi att spara. T ex så tycker maken att det är en 10:a att hänga tvätt. För mig är det en 1:a eller en 2:a. Slutsatsen blir då att jag så långt som möjligt ska försöka hänga all tvätt.

Och man kan hitta förbättringspotential. T ex så är att natta lillebror och lillasyster (i samma säng) en 10:a för mig. För maken är det också en 10:a, men kan bli en 2:a om vi fixar kvalsterskydd i den sängen också. (Han är kvalsterallergiker.) Jag får nog satsa lite energi på att beställa det snarast....

Och så kan man berätta var man är i nuläget. T ex i morse när jag skulle på ett möte och var stressad med dagislämning, kom maken upp och berättade att han hade feber 38,5 och inte visste om han skulle köra till jobbet eller inte. Han ville alltså har råd av mig. Han tänkte väl att detta inte skulle belasta mig så särskilt mycket. Det han inte såg på mig, var att jag redan var på en 10:a, och inte klarade något mer. Och när jag hade lämnat på dagis, och skulle cykla till mötet var jag fortfarande på en 10:a, eftersom jag var sen. Han trodde nog att jag hade kommit ner en liten bit då, och ville småprata lite. Han märkte till slut att jag var stressad och sur, och frågade om han kunde hjälpa till. "Bara var tyst." blev svaret. Så mycket trevligare det hade varit för oss båda, om jag hade sagt "Nu är jag på en 10:a, och behöver få vara ifred", direkt när jag klev innanför dörren. Det hade varit mycket bättre än att han var trevlig mot mig, blev avsnäst och riskerade att hamna i grubblerier om varför och vad han gjorde fel. (Inget egentligen, om han nu inte har förmågan att läsa av mig i det läget.)

Och vad man kan göra med energin man "sparar"? Ja, det har ni säkert tusen idéer på. Vårt mål är att maken ska orka göra iordning en barndator till, med pedagogiska spel. Så de har var sin och gärna med lite nya spel. Då får vi båda lite lugn och ro, och kan "ladda batterierna", medan barnen roar sig med att lära sig siffror och bokstäver.

måndag 16 januari 2012

Jobbigt att komma iväg - trångt i hallen?

Det här med att komma iväg kan vara jobbigt för många med diagnos. Några anledningar:

* Själva påklädningen är inte automatiserad, utan man måste aktivt tänka på varje steg i påklädningen. Dvs att de måste använda faktaminnet varje gång de ska klä på sig.
* Svårigheter med motoriken.
* Ofta ska man ha med sig saker: Plånbok, mobil, nycklar, snus, näsdukar, vatten osv. Och för att få med sig sakerna, måste man veta var man har dem, eller leta upp dem. Detta är svårt och jobbigt för många med diagnos.
* Det är ofta många saker i hallen. Det blir jobbigt med alla intryck och jobbigt att hitta bland alla saker.
* Ofta ska även andra familjemedlemmar med, något som ökar pressen ytterligare. Och speciellt om man ska hjälpa några stycken barn, med samma procedur som man samtidigt går igenom med sig själv.

Lösningarna:
* Ha en välordnad hall. Rätt självklart egentligen, men ack så svårt i praktiken när alla slänger in sina saker när de kommer innanför dörren. Maken har sin egen krok. Han krävde det: "Pappas krok". Och alla har var sin egen skolåda där man kan lägga alla sina saker: Mössa, vantar, snus, nycklar, plånbok osv, så man bara behöver titta på ett ställe. Det står våra namn på dessa, och de är staplade på varandra. Lillasysters är längst ner, lillebrors näst längst ner, Ms tredje längst ner, makens nummer 4, och min högst upp. Maken är ju 10 cm längre än mig, men jag har ändå min högst upp, eftersom jag alltid vet vad jag har i den. Jag behöver inte titta, utan det räcker med att känna med händerna. Han behöver titta i sin. Fast egentligen är inte min låda högst upp. Över min låda har vi ett lager, som man bara når om man tar ner hela lådan. Maken brukar reta mig för att jag ville ha den sista lådan. Han säger att det inte är någon mening, när man inte kan titta in i den, eller ens stoppa in handen i den. Men den är perfekt för familjens sommarkepsar, just nu. Ja det var en parentes....

* Maken har en ramsa som går: "Plånbok, mobil, snus, nycklar" som han säger halvhögt för sig själv i hallen. De flesta av dessa saker brukar ligga i hans låda. Han har några extra dosor snus i den också. Man kan också sätta upp listor i hallen. Kanske på insidan av något skåp, om man inte vill att andra ska läsa.

* Vi har en sån tur att ha två ingångar på vårt hus: Köksingången och finingången. M har alla sina saker vid finingången och brukar få ta på sig där i lugn och ro. Vi andra samsas i köksingången.

* När vi ska iväg allihopa gör vi en sluss. Maken är den yttre delen, jag den inre. Han börjar och tar på sig i lugn och ro och går ut. Jag fixar iordning barnen ett och ett, och skickar ut dem till honom. Han tar hand om dem där ute, sätter dem ett och ett i bilen om det går, eller så bara väntar de på oss som är inne. När alla barnen är ute, fixar jag det sista som ska med. (Jag har redan innan packat det mesta.) Det funkar perfekt för oss! Maken slipper stressen i hallen, och jag kan ta barnen ett och ett, och vet att barnen har det bra där ute med honom. Jag behöver inte heller tänka på maken, som riskerar att koka över i den trånga hallen. Och samma sak kan man göra när man ska gå in, men då är det svårare att få barnen att vänta, eftersom de är otåliga och vill in. Men då brukar jag låta ytterkläderna ligga och ordnar upp det senare på kvällen. Man kan också tänka sig att hitta strategier, för att barnen ska kunna vänta, t ex genom att hitta på något kul ute eller muta med en frukt i bilen.

* Och så har jag lärt mig genom att göra fel MÅNGA gånger, att man aldrig ska sätta press på maken i den situationen. Han behöver helt enkelt få tid på sig, precis som M. Om jag stör honom och försöker skynda på, så tar det bara längre tid för honom. (M behöver dock påminnelser, annars springer han iväg och gör något annat.)

* Eftersom många människor med diagnos, inkl M, ibland känner sig helt utmattade när de kliver utanför dörren, så väljer jag ofta att curla honom. Jag vet hur det kan kännas. Jag är nämligen själv helt slut när jag kliver utanför dörren och ska lämna på dagis. När jag äntligen fått i lillebror och lillasyster tillräckligt med frukost, sett till att de kissat, klätt på dem rena kläder + ytterkläder fastän de inte vill, burit dem till vagnen och satt ner dem i den mot deras vilja eftersom de inte vill till dagis, letat upp deras gosekatter och lagt i vagnen osv. Allt samtidigt som de gnäller, springer iväg från mig och sliter av sig kläder. Då är jag verkligen helt slut. (Men de lugnar sig när vi väl kommit ut, och de trivs på dagis - oftast.) Om nu M känner något liknande, när han kliver utanför dörren och ska iväg till skolan, så är ju inte det bra. Han ska ju komma till skola med energin i behåll, så han orkar med undervisningen. Alltså hjälper jag honom på med kläderna rätt ofta. Knäpper hans jacka och letar upp hans skor. Mammor är till för att hjälpa sina barn, och jag tycker inte att man behöver göra en sån stor sak av det. Det finns andra tillfällen än på morgonen, när de kanske är som tröttast t o m, som man kan öva påklädning.

torsdag 12 januari 2012

Ms skola är toppen!

Varje morgon möter Ms resurs upp honom i vändplanen utanför vårt hus. Vi bor precis intill skolan, ca 80 meter från hans klassrum. Det underlättar verkligen mornarna, att hon gör det. Då behöver jag inte ha alla barnen färdiga till kl 8.15, utan lillebror och lillasyster kan äta frukost i lugn och ro.

M säger hejdå till mig, tittar åt vänster efter bilar. Sen springer han med lätta steg mot resursen. Mitt i vändplanen vänder hans sig om och vinkar till mig. Jag ropar att jag älskar honom och han ropar tillbaka att han älskar mig. Sen går han till resursen. Man ser verkligen hur glad han blir i hela kroppen när han närmar sig henne. Hon har alltid ett stort leende på läpparna, trots ryggvärk som hon har nu när hon är höggravid. Det är så himla härligt att se. Och han trivs verkligen i skolan. Dessutom utvecklas han i mycket bra takt.

Resursen har jobbat med honom sen han var 3 år, så hon känner honom väl. Jag har skrivit om henne tidigare. Hon lyckas med det svåra konststycket att få honom att må bra och trivas i skolan, men ändå pusha honom att utvecklas. Det är sannerligen inte lätt.

Nu ska hon snart vara mammaledig, och vi är så glada för henne och hennes familjs skull. Och hon kommer tillbaka till skolan när hennes mammaledighet är slut. Men snart får en vikarie ta över och vi hoppas att det går bra. De andra lärarna i årskursen känner M väl vid det här laget och resursen har lärt dem hur M funkar och vad han behöver. De är verkligt duktiga pedagoger allihopa, faktiskt! De engagerar sig och vill lära sig mer om M, autism och ADHD. De ser M som en chans till egen kompetensutveckling, att få lära sig något nytt och kanske få gå kurser, att få något nytt att skriva i CVt osv. De förstår att det inte kan allt om detta, frågar oss föräldrar och är lyhörda. Aldrig klandrar de oss föräldrar för Ms beteenden. Och de har alltid barnens bästa i åtanke. Ett bra exempel på hur det ska vara!

Varför är detta så svårt på många skolor runt om i landet? Hur kan man höja statusen på sådan här erfarenhet? Jag vet hur tufft många barn med NPF har det i skolan, och att många pedagoger absolut inte tänker som vår personal. Många vittnar om att de klandrar och bestraffar barnen. Att pedagoger anser sig veta bättre än föräldrarna, försöker fostra bort NPF och klandrar föräldrarna istället för att lyssna. Det är förödande för barnen.

tisdag 10 januari 2012

Kärnfrisk familj, två länkar

Jag har tidigare nämnt att jag läser boken "Kärnfrisk familj". Den innehåller många bra tips, och jag kan varmt rekommendera den. Men samtidigt gäller det att "plocka russinen ur kakan", vilket också verkar vara författarnas avsikt. Personligen tror jag inte på råden om homeopatmedicin, detox eller läkaren Andrew Wakefield, men deras kostråd är mycket bra! Och deras (tidigare) gravt autistiske son går numera på en vanlig skola och mår mycket bättre. "För mycket" bättre för att det ska vara en slump. M mår ju också mycket bättre, så jag tror att det ligger mycket i att kosten är viktig för dessa barn. (Men tyvärr så funkar det inte på alla.)

http://www.tv4.se/1.1882850/2010/10/28/sa_blev_de_familjen_karnfrisk

Jag måste erkänna att jag blir lite sugen på att testa att ta bort mjölken för M också, och se vad som händer. Jag har inte trott så mycket på att mjölken påverkar autism, men när en professor säger i TV (länken ovan, 17 minuter in i filmen) att den innehåller många hormoner från kossan som inte är bra, då blir jag lite motiverad. Hon rekommenderar t o m att testa mjölkfritt ett tag, för alla barn med autism. Det finns ju  andra kalciumkällor och f a kalciumtabletter, tänker jag.... Undras om man kan få ett läkarintyg till skolan på mjölkfri kost, från BUP? Jag vet inte om BUP tror på det, eller tycker att det finns tillräckliga bevis, men jag vill inte vänta på bevis. Varje dag är ju viktig för M och för oss. Men först måste jag övertala maken...

Sen hittade jag följande blogginlägg av en läkare och pappa till en autistisk flicka, som stödjer dessa teorier och som skriver lite om olika studier han läst om (och som jag själv inte hunnit än).

http://roberthahn.nu/2011/02/19/diet-mot-autism-och-adhd/

Förresten, så tror jag också på teorierna om läckande tarm, dvs att proteiner och gifter passerar igenom tarmen och kommer in i deras kroppar. M har alltid varit lös i magen, och numera är den mycket bättre. Samma med lillebror. Jag minns att dagis undrade över lillebrors bajs. Att den ofta var så lös. Nu är den nästan alltid fast.

söndag 8 januari 2012

Ett mobboffer och en mobbare

Hur arg kan man egentligen bli på sitt barn? Idag så har lillebror boxat lillasyster hårt i bröstet. Jag såg det inte, men maken såg det. Förutom att det är elakt, så är det väldigt farligt. Hennes hjärta kan stanna om han träffar olyckligt.

Och vid kvällsmaten, när han hade tråkigt, började han banka hårt på min laptop. Efter ca 13 timmar på benen, och inte mer "rast" än 5 minuter i taget, så var mitt tålamod slut. Eftersom M dessutom skrattade instämmande åt buset, så sa jag till på skarpen och stängde av filmen till kvällsmaten. Då blev det ju ännu tråkigare. (Tänkte inte så långt.) Lillebror ställde sig bredvid M, sträckte ut sin vänsterarm raklång halvt bakom sig och tog sats med knuten hand. Jag såg det som skulle komma och kastade mig fram för att parera slaget. För sent. *Smock* M blev träffad rakt på överläppen. Lillebror skuttade och fnissade av förtjusning, när M skrek av smärta.

Jag måste erkänna att något brast i mig då. Som en arg björnmamma, vars unge blivit attackerad, bar jag lillebror till soffan och skällde ut honom. Och med lite extra strängt "skådespel" för att han inte skulle göra om det. Han blev ledsen så klart. Men vad ska man göra? Det är ju farligt att boxas med knuten hand i ansiktet. Tänk om han hade haft något vasst i handen (händer ibland att han slåss med tillhyggen) och träffat M i ögat.

M blev ledsen så klart. Han fick en fläskläpp. Och han blev rädd för att jag blev så arg på lillebror. Jag visade honom att jag kunde göra mitt arga rytande på beställning. M fnissade lite åt det. Och så visade jag honom "wax on, wax off" a la Karate Kid, så att han kan putta undan händer som försöker slå honom. Han var alldeles för mesig i början, men fick sen rätt på det. Jag föreslog att han skulle ryta åt lillebror och putta undan honom en gång ordentligt, för att skrämma honom så han slutar. Men det ville M absolut inte. Han tyckte istället att han skulle skrämmas med att visa en bild på en döskalle. Tänk så snäll han är.... Är så himla rädd för att skada någon annan.

Ja, vi är ju fullt medvetna om att vi har en mobbare och ett mobboffer, i den här familjen (och så en liten diktator, men henne får jag skriva om i min andra blogg). Redan innan detta hände har vi tränat M på att använda sitt intellekt som vapen. Han är ju ändå 3 år äldre.... Vid flertalet tillfällen har killarna byggt duplo-torn tillsammans. Det går bra ett tag, sen blir förmodligen lillebror uttråkad och börjar rasa tornen. Då gallskriker M, flaxar med armarna och tårarna sprutar. Och det blir extra kul för lillebror. Jag har behövt ta undan M, lugna ner honom och förklara att lillebror egentligen inte vill rasa tornen, utan mest göra M arg. Att lillebror hade tryckt på "M-arg-knappen" istället, om det hade funnits en sådan. Och jag har försökt lära M, att istället säga: "Då vill inte jag leka med dig längre" och gå därifrån utan en min och göra något annat. M har faktisk klarat att göra detta några gånger (med lite stöttning och påminnelser). Perfekt! För den lille mobbaren behöver också tränas. Då har vi kunnat säga till lillebror: "Titta så du gjorde. Nu vill inte M leka med dig längre." Så bra att de kan träna på varandra!

Men som maken sa, så gäller det att aktivera lillebror INNAN det händer något. För han söker en reaktion. Kontakt. Han har "bara" tråkigt. Innan idag, hade han börjat ta sats för att slå M i huvudet med en skål. Maken hade avbrutit honom med ett förslag om att de skulle bygga något i lego. Lillebror kom av sig, satte ner skålen försiktigt på Ms huvud och sa "Ja!", och följde med maken from som ett litet lamm. Det svåra kommer att bli att lära lillebror att aktivera sig själv när han har tråkigt, istället för att hitta på dumheter. Nu är han ju liten, och vi och dagispersonalen håller koll på honom. Men vad händer när han börjar skolan och får mer frihet? Lika bra att börja arbeta med det nu....

lördag 7 januari 2012

Nyårsraketer

Jag ligger efter lite, med inläggen nu. Har många i huvudet som inte kommit ner i datorn, så ni får tåla att detta känns lite gammalt. Det handlar om hur vi hade det på nyårsafton.

Som många andra NPF-familjer har vi svårt att upprätthålla våra sociala kontakter. Det beror inte på våra vänner. Åh nej, de är väldigt tålmodiga. Det beror på att vi inte orkar slita oss loss, än mindre bjuda hem folk. Och då främst i tillräckligt god tid, för att de inte ska vara uppbokade med annat. Inför nyårsafton hade vi inget planerat. Ingen fest vi var bjudna till. Vi orkade inte heller riktigt ta tag i det, för det lockar inte att åka iväg med dessa tre barn, natta dem borta och sen slita upp dem och köra hem. Så vi blev jätteglada när några av våra bästa vänner, ett gift par och deras son som är i lillebrors ålder, hörde sig och ville komma hit.

När de kom, hade de med sig ett gäng nyårsraketer. Jag, som en gång var nära att få en i huvudet, kan erkänna att jag är lite kluven till raketer. De är vackra och häftiga, men farliga, smutsar ner naturen och så har ju många människor (autister) och djur problem med höga ljud. Så också M.

Jag var mycket tveksam till om M skulle kunna klara att titta på dem. Men det är lite oförutsägbart. AC/DC på hög volym, så jag får ont i öronen, går jättebra för honom. Så vi pushade M att testa.

Så här skulle det gå till:
* Vi skulle stå på långt håll och närma oss successivt. (Det blev inte riktigt så eftersom det var halt, men vi stod en bit bort.)
* M skulle naturligtvis ha på sig sina hörselkåpor.
* Om han blev rädd skulle han få gå hem med mig direkt.

M var inte helt övertygad om att upplägget skulle funka, utan orolig, så jag fick komma med ett antal logiska argument:
* Har man klarat det i 6 år innan, så brukar man klara år nummer 7 också. (Okej, han hörde förstås inte smällare när han var liten, men jag sa så för att komma åt hans logik.)
* Det värsta som kunde hända var att han fick gå hem direkt och krama mig. Det var väl ändå inte så farligt?

Han "smakade" lite på de argumenten, men de bet inte alls lika bra som:
* Tänk om du missar blåa fyrverkerier. De är kanske så fina, att du tycker att det är den finaste blåa färg du någonsin sett i hela ditt liv. (Han älskar verkligen färgen blått.)

Det argumentet bet verkligen. Det fick hans mungipor att gå uppåt istället för nedåt. Ångesten byttes mot förväntan.

Hur det gick? Jättebra! Han tyckte det var jättehäftigt! Och han växte av att ha klarat av detta. Vilken tur att vi inte gav upp direkt när första oron kom. (Men nästa år ska jag också ha på mig hörselkåpor. Och vi gick till grusplanen på skolan, för att undvika att skrämma grannar.)

torsdag 5 januari 2012

Sjukgymnastik

Jag har nog inte skrivit så mycket om det tidigare, men jag har faktiskt en hel del problem med kroppen:

Mina största problem: 
* Domningar och "myrkrypningar" i armar och händer sen ca 10 år tillbaka
* Trött i benen när jag går mycket (vilket jag så klart gör hela tiden)

Samt återkommande problem med knäna, ont i axlarna, ryggont, nackspärr och ont i hälarna. Jag har gått till 3 olika sjukgymnaster och varje gång fått gummibandsövningar för att stärka muskulaturen i ryggen och axlarna, som jag följt med varierande flit. Mer flit när jag fick tendinit och knappt kunde röra armarna. Mindre flit efter ett tag, när gummibandsövningarna inte verkade göra mig helt frisk. Jag tappade tron på dem och sjukgymnasterna som inte lyckades hjälpa mig. Jag visste att nåt annat var allvarligt fel.

När jag nyligen gick till en OMT-sjukgymnast, vände det. Han är väldigt erfaren och omtalad på makens jobb, eftersom han hjälpt många där. Det som gör att han hjälper mig, är att han tar helhetsgreppet om min kropp. Problemet sitter i höften och nedre delen av ryggen. Jag är sned där, p g a att musklerna är olika stela på vänster och höger sida. Och då får jag följdproblem i axlarna och i nacken och i knäna. Och det ger i sin tur domningar i händerna och sneda fötter. Det har inte de andra sjukgymnasterna insett, eftersom de jobbar isolerat med varje kroppsdel för sig.

Lösningen är att genom styrketräning, stretchning och viss manuell justering av ryggraden, göra att musklerna är avslappande och jobbar likadant på vänster och höger sida. Jag tror på det. Är redan mycket bättre! Är inte alls lika trött i kroppen längre och är mjukare i musklerna.

Varför har jag då detta som ett blogginlägg om autism och ADHD? Jo, jag vet ju att många av er som läser har en ansträngd tillvaro. Ni behöver, liksom jag, inte problem med era kroppar, ovanpå allt annat..... Och ärligt, det är ju lätt att bli sned när man är småbarnsförälder. Man bär barnen snett och glömmer sig själv.

Mötet på dagis

Jag har inte berättat för er, hur det gick på mötet med dagisföreståndaren om lillebrors situation. Det gick mycket bra! Vi är nöjda, och hon tänker precis som vi:

1) Hon hade redan sagt åt personalen att punktmarkera honom.
2) Hon tycker INTE att det "är sånt som händer", utan att det är vi vuxna (föräldrar och pedagoger) som måste ta vårt ansvar. Pedagogerna måste stötta honom, i hans konflikter.
3) Samtlig personal kommer få handledning av specialpedagog.
4) Den fröken som redan har huvudansvaret för honom, ska få utökat ansvar och eventuellt mer utbildning.

Det som vi ytterligare hade önskat, är att han skulle få en resursperson vid sin sida. Men föreståndaren ville i första hand ta dit specialpedagogen, och det kan vi acceptera. Hon sa att det är svårt att få pengar till en resurs, men om det behövs fixar hon fram det på nåt sätt. Det är ju faktiskt också hennes skyldighet. För förskolor och skolor har inte rätt att neka resurs och hänvisa till dålig ekonomi. Och det oavsett om barnet har en diagnos eller inte. Det är barnets behov som styr.

Vilken tur vi har, som har en sån förstående dagisföreståndare. Hon har även stor förståelse för familjesituationen. Vi har varit ärliga med henne. Om hur barnen är hemma, om hur tufft vi haft det när maken varit sjuk, om hur lite hjälp vi har osv. Hon har alltid stöttat oss, och säger att vi får ha barnen på dagis de tider vi behöver, även när jag i framtiden kommer vara arbetslös. Hon ser hur trötta vi är och hon förstår vilket tempo vi har hemma hos oss. (Hon känner våra barn.) Hon tittade oss i ögonen och sa: "När vilar ni två egentligen?"

Att "byta" bus

Idag när jag lämnade lillebror på dagis, så tog han min mössa, kastade iväg den och fnittrade förtjust åt buset. Då hade jag två möjligheter:

1) Bli arg och säga till honom på skarpen att "så får man inte göra". Sätta gränser och tänka att "Min son är ouppfostrad och nu behöver jag uppfostra honom."

2) Ignorera det dåliga beteendet och tänka att "Han söker kontakt med mig, via bus. Vi hann visst inte umgås något hemma vid frukosten." (Det var maken som tog hand om lillebror.)

Tidigare, när liknande saker hände, har jag nog varit mer åt 1 hållet, men nu tänkte jag som nummer 2. Hur skulle jag vända kontaktsökandet och buset till något bra? Det är ju mitt ansvar, som vuxen. Rent generellt funkar det att byta hans fysiska bus mot verbalt bus, dvs lek med knasiga ord. Det har jag börjat utnyttja mer och mer, för det är så otrevligt när han t ex kastar hårda saker omkring sig. Och det är så otrevligt att stoppa farliga bus, genom att hålla fast honom. Och jobbigt.

Jag sa till lillebror att jag blev en lejonmamma, fällde ut armarna och fångade in honom och killade honom. Lillebror skrattade förtjust. Jag bar in honom på avdelningen och pussade på honom. Jag sa att jag trodde att han var en "jordgubbsapelsin", eftersom han smakade så gott. "Jag tror att DU är en jodgubbsapelsin." fnissade lillebror förtjust. (Jag visste att den skulle komma. Det var därför jag sa och gjorde så där.) Jag svarade att "Det var det värsta jag hade hört" och lillebror fnissade ännu mer.

En dagiskompis kom fram och frågade lillebror vad hans pappa heter. Vi pratade lite om olika familjemedlemmars namn och då sa lillebror "Ja tjoj du heter govl." (=golv) till mig och fnissade. Då killade och pussade jag honom ännu mer och sa "Näe, vad säger du?". Lillebror fnissade återigen. Så höll vi på ett tag tills han verkade ha tankat tillräckligt med närhet och kärlek. Jag sa att jag var tvungen att gå. Han gick utan ett knyst, in till bilarna i lekrummet. Och jag gick därifrån och kände mig som en bra mamma, istället för som en misslyckad mamma.

måndag 2 januari 2012

Fel tröja på fritids

Vi har det inte så uppdelat i pyamas och skoltröjor, utan M sover och går till skolan i alla tröjor. Det blev så när han var liten och tyckte det var jobbigt att byta kläder. Vi struntade i att byta om till pyjamas. Valde våra strider och tyckte att det var viktigare att M kände sig bekväm. Numera byter han tröja vid läggdags om han kladdat ner sig vid kvällsmaten. Då har vi lärt honom att välja sina fulaste tröjor. Igår kväll valde sin hat-tröja, en brun med färgglada ränder på.

I morse tog maken M till fritids och det gick så klart bra, förutom att han glömde påminna M om att byta kläder. M hade hat-tröjan på sig när jag träffade honom senare på eftermiddagen. Jag frågade honom om det. "Ja, jag kom på det på fritids. 'Åh nej, har jag den tröjan på mig', tänkte jag." Jag dolde mitt flin. ( Det var jag som köpte den, och han är så fin i den.) Jag svarade: "Förstår du nu varför jag säger till dig att byta kläder varje morgon. Då händer inte det." Han förstod.

söndag 1 januari 2012

Gott nytt år!

Jag vill önska mina läsare gott nytt år och passa på att tacka er för att ni läser och kommenterar! Det gör mig motiverad att fortsätta blogga och försöka förbättra mig på alla plan.

Det här året har jag turen att få vara lite ledig, så ledig som man nu blir i min situation.... Jag är i alla fall uppsagd, p g a att de stängt min arbetsplats och jag kommer gå på uppsägningstid + avgångsvederlag en tid. Tyck inte synd om mig. Jag har fått bra villkor p g a min långa anställningstid.

Jag och maken har valt att jag ska vänta ett tag med att söka nytt jobb. (Arbetsmarknaden är god för mig.) Att jag ska vara hemma istället och försöka få ordning på familjelivet och röran i huset, medan övriga familjmedlemmar är iväg på jobb/skola/dagis. Att jag ska försöka vila upp mig, stället för att riskera gå in i väggen på ett nytt jobb. Att maken ska ha möjlighet att vila om det behövs, eftersom jag sköter handling, städning, matlagning osv på dagtid. (Hela detta år har han ju varit sjuk, Crohns sjukdom + medicin som satt ner hans immunförsvar. F n har han förmodligen lunginflammation efter senaste förkylningen familjen drabbades av.) Att jag ska försöka ordna upp det rent praktiskt för familjen, istället för att vi ska fortsätta kämpa på där vi är. Jag har köpt hem många böcker om asperger/ADHD/barnuppfostran som väntar på att läsas. Och jag ska lära mig laga god nyttig mat som barnen äter. Jag lovar inget, men förmodligen kommer det snarare bli fler, än färre inlägg, detta år. Jag kommer naturligtvis fortsätta skriva ner alla bra tips jag hör talas om, och alla förbättringar vi lyckas med här hemma. Liksom de misstag vi gör.... Hoppas ni kommer fortsätta läsa och kommentera! Jag tycker i alla fall att det ska bli kul.