Translate

onsdag 30 november 2011

Ett avtal

Angående bådas vårt skrik härom kvällen, så skrev M och jag ett avtal idag. Det ser ut så här:

Vi ska:
1) Inte skrika på varandra
2) Läsa klart Mamma Muh-sagan en söndag
3) Pyssla och använda lite och laminera

Vi hjälptes åt att skriva det. Jag bestämde en första punkten och M bestämde punkt 2 och 3. Och vi undertecknade båda avtalet.

Detta är en teknik som jag fått rekommenderad både på kurs för autism och kurs för ADHD. Barnet ska vara med och utforma avtalet som inte får vara för långt. Sen kan man hänvisa tillbaka till avtalet, när barnet gör det oönskade beteendet. Det funkar jättebra, hittills. Jag sa bara: "Nu bryter du mot nummer 1 i vårt avtal." "Ja!" sa han lugnt och slutade skrika.

Ett föräldrapar på ADHD-kursen, berättade att de hade skrivit avtal om regler vid matbordet, som alla skulle följa. De hade hållit sig till tre regler och barnen hade faktiskt tyckt att det varit kul, och varit med på noterna. Om alla ska äta med bestick, får inte mamma plocka en oliv ur salladsskålen med fingrarna....

Man får vara beredd på att det är lite nyhetens behag. Att effekten kan försvinna över tid. Men det är helt klart värt ett försök. Avtalet tog oss bara 5 minuter att skriva. Och vad vi ska göra med tiden som blir över, när vi slutat skrika? Jo, läsa mer saga tillsammans såklart! Fiffigt, va?! (Det tyckte i alla fall M.)

Tanken är fri

Ikväll var det ADHD-kurs igen. Vi pratade bl a om olika tankar som kan lugna en, i en stressad situation. Som psykologen sa: "Tanken är fri". Dvs man får TÄNKA vad som helst, så länge man har en spärr och ALDRIG genomför det man tänker eller gör sina barn illa på annat sätt.

Det här brukar jag tillåta mig att TÄNKA:
* Fram med bedövningspilarna! *Soooock* och så är det lugn och ro omedelbart.
* Var är den lilla gummiklubban? Den som man kan slå barnen i huvudet med, så de somnar på en sekund, helt utan att ta skada. *Poff*
* Tejp! Tänk vad skönt att tejpa fast honom vid matbordet. Eller tejpa för munnen en liten stund.
* Var köper jag en tvångströja i storlek 92?

Eller för riktiga krislägen:
* NUUUU börjar vi bygga de tre madrasserade, ljudisolerade, låsbara rummen!
* Eller ett madrasserat ljudisolerat rum för oss föräldrar, att låsa in oss i....

Blir man mer irriterad av att tänka så här, så ska man självklart låta bli. Det är meningen att det ska vara en hjälp. Att man med tankekraft ska minska sin irritation. Mig lugnar det, eftersom det blir ett skämt. En komisk situation, i mitt huvud.

måndag 28 november 2011

Ofiffigt att skrika

Precis som för de flesta andra föräldrar, tryter mitt tålamod ibland. Det har varit en slitig helg p g a att maken mått dåligt. Han har haft en hemsk hosta i några veckor och har haft svårt att sova, speciellt senaste veckan. Det sätter sig så klart på orken och tålamodet. Och på frun, som då måste ta barnen helt själv när han sover ut eller går undan för att hostan satt sig på humöret. Tack och lov hade vi hjälp några timmar i helgen, i form av avlösarservice. Men det känns ändå som att jag skulle behöva ta in på ett vilohem en vecka, eller i alla fall någon dag. Det hade räckt att få gå på den 1,5 timmes massage idag, som jag bokat in. Men den blev inställd p g a att lillasyster bajsat löst på dagis. Så i morse hann jag lämna, cykla och storhandla, därefter skynda till dagis för att hämta lillasyster, lägga henne för middagsvila (vilket tog lång tid och mycket bus = hon är nog frisk), att förbereda middagen, väcka lillasyster och gå och hämta lillebror. Därefter kom M och hans assistent hem. Och sen var den vanliga cirkusen igång igen. Utan att jag ens hade fått 5 minuters egentid.

Nåväl. Åter till mitt tålamod. M har tyvärr olaten att skrika rätt ut så fort det är något han vill. Ibland säger vi att han ylar, och det är nog faktiskt det bäst beskrivande ordet på hur det låter. Att han gör det är förmodligen beroende på hans ADHD (impulsiviteten), men även p g a att vi låtit honom hållas för länge med detta. Jag brukar klara det. Idag gick det bara inte. Och så tänker jag mer och mer, att han måste lära sig hålla tillbaka denna impuls.

Så när jag sa åt honom att tvätta händerna innan maten och han skrek tillbaka flertalet gånger, så brast det för mig. Jag skrek tillbaka. Och han blev jätteledsen. Och inte blev jag gladare för att småsyskonen sprang runt och fjantade i vardagsrummet, istället för att komma och äta. Som väl var, var maken på sitt bästa tålamodshumör. Han sa till mig på skarpen och tog hand om M.

Lite senare skrek M över något annat. Han var verkligen på dåligt humör idag, precis som jag. Så jag sa till honom att han och jag skulle prata allvar inne på lekrummet. Jag sa att vi båda skulle PRATA. Ingen skulle skrika. Och för att vi inte skulle bli onödigt arga på varandra så tog jag hans hand när vi gick in. (Försök att skälla på någon du älskar och samtidigt hålla honom/henne i handen!)

Jag: "Hur känner du dig, när jag skriker på dig?"
M: "Ledsen."
Jag: "Hur tror du att jag känner det, när du skriker på mig?"
M: "Ledsen."
Jag: "Och vad gör jag, när du skriker på mig?"
M: "Skriker tillbaka."
Jag: "Och vad gör du, när jag skriker på dig?"
M: "Skriker tillbaka."
Jag: "Och då skriker jag igen. Och så håller vi på så. Skriker åt varandra och gör varandra ännu mer ledsna. Det är väl ändå ganska ofiffigt?!"

När jag sagt det sista brast han ut i skratt och vi skrattade lite åt oss själva. Att vi var så där tokiga. Vi pratade också om att det hur det känns med kärleken, när den andre skriker på en. Att det inte känns som att den andre älskar en, utan tvärt om som att den andre inte tycker om en. Och det är ju väldigt tokigt, eftersom vi älskar varandra så mycket. T o m när vi är arga på varandra.

Sen så pratade vi om vilket man hör bäst: Skrik eller vanligt prat. Jag exemplifierade med några meningar, som jag både skrek och sa i vanlig ton. När man gör det, så är det ju så löjligt självklart att det aldrig lönar sig att skrika.

Resten av kvällen gick rätt okej. Jag höll mig lugn i alla fall. Han började skrika några gånger, men då skämtade jag med honom och sa att "Näe, nu gör du någon ofiffigt igen! Du som egentligen är så fiffig...." och han kom av sig med skriket och började flina.

fredag 25 november 2011

Detaljseende en stor tillgång!

Idag blev jag en extra stolt mamma. M ville tvunget följa med och hämta lillasyster, eftersom han ville säga två saker till lillasysters ena fröken, som även varit hans dagisfröken. Vi tog av oss stövlarna och gick in på lillasysters avdelning. Mitt när jag pratar om dagen som varit med den här kvinnan, så skriker M till: "Hon stoppade en grej i munnen!" Det visade sig att lillasysters dagiskompis stoppat en vass liten ståltråd i munnen. Ingen av oss vuxna hade sett det. Hans dagisfröken fick raskt ut den. Pjuh!

Jag vet inte om Ms detaljseende spelade roll, eller om det bara var en slump att han såg det. I vilket fall fick han mycket beröm och en guldstjärna. När man hjälper andra på ett sånt här bra sätt, får man alltid lite extra  uppmärksamhet. "Tänk, du räddade kanske henne från att få ont i magen och åka till doktorn. Hon och hennes föräldrar är nog väldigt glada på dig just nu. De tycker nog att det är tur att det finns en liten kille som heter M och som satte stopp för det farliga. De är nog hemma och myser nu istället och mår bra."

Han njöt verkligen av berömmet och att få känna sig som en observant, omtänksam och handlingskraftig kille. Jag tror att vi ska prata lite om hans detaljseende också. För oavsett orsak, kommer jag säga till honom att det var hans detaljseende, som gjorde att han såg det. För vi behöver använda varje tillfälle som ges för att stärka honom. Positiv förstärkning! Och så kan vi passa på att prata lite om alla andra bra egenskaper som aspergare (inkl han) brukar ha.

Hur man får glutenfritt på skola/dagis utan läkarintyg

Jag har tidigare skrivit att dagis krävt läkarintyg för att fortsätta ge glutenfri kost. Det har varit ett litet problem eftersom ingen velat skriva läkarintyg åt lillebror. BUP-läkaren ville inte, eftersom han inte är patient hos dem. De har bara barn över 6 år, så han är för liten för det. Och allmänläkaren sa att hon bara skriver ut intyg mot "vanlig" glutenintolerans. "Jag tror på dig, men kan inte skriva ut något intyg." sa hon. Så jag planerade ta med lillebror till en privatklinik där det finns en läkare med specialistkompetens inom NPF, men hann inte. Det redde ut sig ändå. Maken tog ett snack med dagisföreståndaren.

Först så hävdade hon att det alltid behövs läkarintyg, men kom snabbt på själv att de faktiskt inte kräver det för vegetarianer. Så eftersom vi är en "glutenfri familj", så jämställde hon oss med det. Och nu får även lillasyster glutenfri kost. Så bra att hon ändrade sig! Och vi har varit väldigt nöjda med vad dagis gjort för M genom åren. De gjorde ett fantastiskt jobb med honom. Så bra att vi kan fortsätta vara nöjda!

Alla av er har inte lika förnuftig föreståndare/rektor, så här kommer lite tips om hur man kan gå tillväga, förutom ovanstående.
* Gå till en barnläkare, gärna en med kunskap om NPF, och visa INCA-studien. Berätta också tydligt om symptomen, gärna nedskrivet. Be läkaren skriva ett intyg m a p symptomen, dvs läkaren går enbart på symptomen.
* Påpeka för föreståndaren/rektorn att ingenstans i lagen står det att man MÅSTE ha läkarintyg. På vår kommuns hemsida stod det att de KAN kräva intyg, dvs de MÅSTE inte, dvs de kan göra som de vill.
* Hänvisa till skolhälsovårdens mål. På vårt dagis hemsida stod det som målsättning: "Att medverka till att bevara eller förbättra elevens kroppsliga och själsliga hälsa"
* Prata med föreståndarens/rektorns chef
* Prata med kommunens kostrådgivning/kostchef.

Lycka till!

Den-gamle-hunden-fenomenet

I veckan var vi återigen på parterapi. Vi kom att prata om ett fenomen, som nog händer i rätt många familjer när man får barn. Det kan beskrivas så här: Det KÄNNS som att man är en gammal hund. En trofast tjänare, som varit väldigt älskad under årens lopp. Så kommer ett gäng söta valpar, som behöver mycket tid och uppmärksamhet. Den gamle hunden behövs inte lika mycket längre. Alla börjar fundera på när den ska avlivas.

Okej, det var lite överdrivet beskrivet, men jag tror ni förstår vad jag menar. Det är lätt hänt att en eller båda föräldrar känner sig åsidosatt av partnern, när barnen kommer. Så är det här på båda håll emellanåt, och det beror främst på bristen av avlastning. Att vi väldigt sällan har barnvakter till alla barnen. Det händer bara om vi lämnar dem på dagis/fritids och tar ledigt från jobbet. Annars kan vi vuxna aldrig hitta på något tillsammans utan barnen. Det är självklart inte bra. Men vi vet om det.

Så vad göra man istället, förutom att använda dagis/fritids (om man får för kommunen), så den gamle hunden kan få lite odelad uppmärksamhet? Man måste förmodligen visa och tala om för den, att den är precis lika viktig som den var innan valparna, ja eller mer. Den är ju faktiskt mamma eller pappa till valparna. Och gärna vara tydlig med detta varje dag. Det tar ju inte särskilt lång tid.

(Och självklart blir det ungefär samma fenomen, för storasyskonen, varje gång man får ett nytt barn.)

torsdag 24 november 2011

M, nu helt utan socker i skolan!

För ca 3 veckor sedan fick vi äntligen Ms läkarintyg på att han ska ha gluten-och sockerfri kost. Det har inte varit några problem ändå. Han har fått glutenfritt hela tiden, eftersom de vetat att ett läkarintyg varit på väg. Det där med socker har vi dock inte varit så hårda med, eftersom man alltid hör att det inte serveras så mycket socker till barnen numera. Nästan inget alls. Vi har tänkt att om det bara är lite socker, så har det varit okej. Typ lite i ketchup. Man vill ju inte försvåra tillvaron för småsaker. Men det har varit fruktyoggi som serverats till mellis. Det är ju mer socker i dessa, än man tror.

Något oväntat har hänt, sen skolköket började tänka på även detta med sockerfritt. Dvs M får inte längre korv med lite socker i, utan hamburgare istället. Ja, så noga är det numera. Vad som har hänt? Jo, han behöver väldigt sällan ta en frukt från facket. Vi har en överenskommelse med personalen, om att han får ta sig en medhavd frukt vid behov, vid blodsockerfall. Så han har haft facket fullt med frukt och morötter, eftersom blodsockret dykt flera gånger om dagen. Numera får vi hem frukten igen.

Ett lotteri

Tänk er följande lotteri:

Insats: Några tusen om året

Vinstchans: På 9 av 10 lotter får du en knapp, som du kan trycka på när du enkelt vill uppleva små stunder av högre lycka och avkoppling, utan minsta ansträngning. Nackdelarna: Vissa andra stunder blir sämre, precis som din totala hälsa.

Den 10:e lotten är en nitlott. Du får en knapp. Den funkar precis som de 9 första knapparna, till en början. Så du märker inte vilken lott du fått. Efter ett tag händer något hemskt: Fördelarna bleknar bort till oigenkännlighet och nackdelarna ökar explosionsartat. Samtidigt tar knappen överhanden. Du sitter fast i den. Den förhäxar dig att trycka på den om och om igen. Fast du märker förstås inte allt detta, inte till en början i alla fall. (Senare när det gått längre, så upptäcker du det kanske själv, om du har tur.) Du tycker att livet är lika bra som det var innan, om inte bättre. Din familj märker dock tidigt vad som hänt dig och lider oerhört av detta. Men det förstår du förstås inte, utan du lever kvar i din egen värld. Knappen hjälper dig glömma de besvärliga släktingarna som vill få dig att lämna tillbaka den.

Hade du köpt en lott? Eller har du redan köpt en lott, utan att tänka på det? Vilken knapp fick du? Har du någon aning? Glöm inte att den 10:e knappen är VÄLDIGT förrädisk...

Min pappa köpte en lott i sin ungdom. Han fick den 10:e lotten. Det värsta är att jag inte tror de 9 första fanns när han köpte den. Eller så stod hans namn redan på den 10:e lotten. Det var i alla fall förutbestämt att han skulle få just den.

Jag köper aldrig några lotter, speciellt inte dessa.... Och jag tycker faktiskt inte att jag behöver någon av de 9:e första knapparna. Med enkla medel och knep, kan jag uppnå lika mycket lyckokänslor och avkoppling, som med knapp. Och utan knapparnas nackdelar. Dessutom gratis, eller för en betydligt lägre kostnad.


PS. Om någon undrar vad jag menar: Jag tror att min pappa fastnade i alkoholmissbruket, eftersom det blev som "självmedicin" för honom, mot hans AS/ADHD. Ingen bra medicin, jag looooovar! Alkoholen lugnade hans ADHD-nerver och tog tillfälligt bort hans depression som han fått p g a att leva med asperger, utan att veta om det. Det är i alla fall min teori, så som jag känner honom.

PS 2. Jag vet faktiskt inte om han lever just nu. Kanske är han nykter och lagar mat till sig själv, eller så ligger han stupfull och hög på sömntabletter i sin säng. Jag orkar faktiskt inte ta reda på vilket, just nu.

PS 3. Det sägs att var 10:e vuxen är alkoholist. Jag tror det stämmer. När jag berättar om min pappas missbruk, brukar de flesta säga att de har minst en alkoholist i släkten. Är det ett bra lotteri vi har, för oss själva, våra barn och varandra?

PS 4. Om dina släktingar eller vänner pratar allvar med dig om dina alkoholvanor, då kan du vara rätt säker på att du fått den 10:e knappen. För de är säkra på sin sak. Annars skulle de inte ta denna jobbiga diskussion med dig, som de tycker om.

onsdag 23 november 2011

Ladda med positiv energi

Föreläsaren gick också igenom att man ska ladda saker med positiv energi. Det gör vi ju allihopa, utan att tänka på det.

T ex:
* "Mmmm, kom så ska du få smaka på något gott!"
* "Vad mysigt det är här vid matbordet."
* "Kom, vi tävlar! Vi får se vem som får på sig ytterkläderna först."
* "Kom så går vi till dagis och visar dina kompisar din nya fina tröja."

Och naturligtvis måste man säga det med ett positivt tonfall och ett bra kroppsspråk.

Själv känner jag att detta är något jag gör alldeles för lite och vill bli bättre på. Så hjälp mig! Har ni några bra exempel på NÄR man kan ladda saker med positiv energi? Kanske tillfällen som jag inte tänkt GÅR att ladda med positiv energi.

Belöningsormen

Jag ändrar detta inlägg i efterhand, och länkar till ett nyare, där jag beskrivit belöningsormen lite bättre:

http://aspergermamma.blogspot.se/2012/06/beloningsssystem-beloningsormen.html

tisdag 22 november 2011

Att vara konkret - de rosa skorna

På kvällens ADHD-kurs pratade vi även om vikten att dela upp stora uppgifter i små konkreta instruktioner åt barnen. T ex "Kom så går vi och plockar upp legot!" istället för "Nu ska vi städa ditt rum!". Att städa är ett för stort begrepp och känns för motigt. De vet inte var de ska börja.

Det är samma sak med "Ta på dig skorna!" En mamma berättade att om hon sa så till sin dotter stod hon i hallen och tittade på alla skor. Dottern undrade vilka hon skulle ta på sig, fastän hon alltid gick samma par. Mamma sa alltid: "Ta på dig de rosa skorna!" Då gick det bra.

Rätt förväntningar och positiv förstärkning

Idag var det ADHD-kurs igen. Mycket nyttigt! Vi gick igenom hur man hjälper sitt barn att fungera bättre i vardagen. Bl a så pratade föredragshållarna om positiv förstärkning. Det är lätt att man som förälder bara ser och anmärker på felen, istället för att ge beröm för det som är bra. Det är ju lättare att märka en jacka som ligger på golvet, än en som ligger upphängd, där den ska vara. Det är som när jag var mammaledig och maken kom hem från jobbet och hittade en bajsblöja som jag hade glömt kvar i badkaret, och gnällde högljutt om den. Han såg ju inte resten av dagens förbrukade blöjor ca 5-10 stycken, som jag slängt i soptunnan.

Det som gjorde störst intryck på mig, är varför vi inte ska ge någon negativ kritik alls. Det är för att det helt enkelt inte fungerar. Vill man förändra situationen på lång sikt ska man alltså bara ge beröm och ignorera det som är dåligt, eller i alla fall be snällt att de t ex ska plocka upp kläderna i hallen, och då avsluta med något positivt som "Bra!". Om jag går till mig själv. Hur reagerade jag när maken kom hem och gnällde på den kvarglömda blöjan? Jo, givetvis blev jag skitsur och tänkte att den där blöjan kan han väl gå och slänga själv. Och inte blev jag motiverad att göra det fint tills han kom hem nästa dag.... Det kändes faktiskt ganska kränkande, eftersom jag tyckte att jag hade ansträngt mig maximalt under dagen. Han borde haft lite överseende. Kanske är det så för våra barn och ungdomar med ADHD/Autism känner, när det kommer hem efter en lång ansträngande skoldag, och får negativ kritik för någon (enligt dem) småsak? Och då är det risken att man startar en ond cirkel, för om man bara kritiserar dem, så struntar de kanske i allt. Kan man inte få uppmärksamhet för att man är duktig, kan man i alla fall väcka lite känslor hos mamma och pappa på annat sätt, om än negativa. Allt annat är bättre än att bli ignorerad. Som jag brukar säga: "Kan man inte vara bäst, kan man vara bäst på att vara värst."

En mamma påpekade att man ska ha rätt förväntningar när man kliver innanför dörren. Intala sig själv att: "Hemma hos oss är det alltid stökigt. Det är bara så det ser ut." Så blir man glad för de saker som ligger på rätt ställe istället.

En annan mamma tipsade om ett knep att försöka hitta något positivt eller komiskt, i situationen. Om t ex det ligger en massa kläder i hallen, kan man tänka: "Det måste finnas en naken människa någonstans här hemma." Kanske t o m säga: "Vem är det nu som är naken-fis?" Känn efter lite. Visst tar det udden av det arga man känner?

måndag 21 november 2011

Länk, ekologisk mat

Kvällen är sen och jag är trött, så ikväll jag nöjer mig med att publicera en viktig länk om ekologisk mat för oss alla. Det verkar finnas en koppling mellan ADHD och miljögifter. Jag tror i och för sig, att det kan vara så att man är sämre på att rensa ut gifter och att man därför har högre halt i kroppen. Till exempel om man har en skadad tarm, som då inte är lika bra på att rensa ut skräp. Men det är bara min egen fundering.

http://www.myperfectbaby.se/2011/11/besegra-ditt-barns-adhd-med-hjalp-av-ekologisk-kost-och-grona-produkter/

söndag 20 november 2011

Ringmuskel och katter

Ibland får man en tankeställare om att man inte vet allt. Eller i alla fall inte bättre än sitt barn, om hans eller hennes behov.

Ms resurs hade tagit till ett knep när det var kris på toaletten i skolan, dvs när han var lite väl hård i magen. Hon visade katter på internet för honom. Då kunde han slappna av och göra det han skulle.

Först så tänkte jag att det där var ett strålande knep i skolan, men inget jag ville fortsätta med hemma. Resursen är där enbart för honom på skoltid, så då finns tiden. Däremot här hemma, så har vi inte riktigt möjlighet att sitta med honom på toaletten. Och det brukar inte heller behövas.

Så en dag när Ms resurs varit sjuk och M hållt sig hela dagen p g a det och därmed blivit hård i magen, så gick det inte alls här hemma. Han försökte en lång stund. Så öppnade han toalettdörren, tittade på mig med panik i ögonen och sa att det stack i rumpan och frågade mig om jag inte kunde berätta lite om katter. Jag erbjöd Microlax, men han stod på sig: "Jag behöver höra om katter så ringmuskeln kan slappna av." Vilken mamma säger nej i det läget? Inte jag i alla fall. Strunt samma att det var 100% psykologiskt. Det spelar ju verkligen ingen roll. Det funkade inom en minut (och ingen microlax behövdes).

lördag 19 november 2011

Den inre rösten saknas ibland

Vid flera tillfällen har jag lärt mig att människor med autism/ADHD, ibland saknar en inre röst. Vad menar jag med inre röst? Jo, t ex när det är kämpigt med skolarbetet kan den inre rösten säga: "Bara fem uppgifter till, sen är jag klar. Då kan jag höra med fröken om jag får göra något roligare. Rita kanske?" Saknas den inre rösten är det lätt att man bara skriker rätt ut mitt under uppgiften, som t ex M gör: "Jag kan inte! Jag orkar inte göra hela siiiiidaaaan." fastän han mycket väl kan alltihopa. Det är tur att M har en resursperson i skolan, som sitter bredvid honom och "är" den inre rösten....

Man kan också beskriva det som att de är ute på motorvägen och kör, och får reda på att motorvägen är stängd lite längre fram. De fortsätter köra utan att se alla alternativa vägar som finns, och sen tar det bara stopp.

Jag "är" ofta den inre rösten för vissa familjemedlemmar, utan att tänka på det: "Du kan göra på det här sättet istället...." eller "Du har tre saker att välja mellan:...." osv osv. Jag har inget emot det egentligen, fastän det tröttar ut mig emellanåt. Och jag tror faktiskt att de lär sig av erfarenhet vad jag brukar säga. Rätt ofta vet de redan innan, vad jag kommer säga. Eller så kommer det samtidigt som jag öppnar munnen.

Det är väldigt tydligt med lillebror, att den inre rösten, och därmed yttre rösten, saknas. Han bits fortfarande. Ibland bits han för omotiverade saker, som när maken fick sig ett bett i axeln när något var fel med sagan. Jag har börjat att sätta ord på det han känner så mycket jag kan och begriper. Och ge honom alternativ till bitandet, f a att säga ifrån. Jag har t o m provocerat honom lite. Pussat lite för mycket på honom. När han började bli irriterad och såg bitsugen ut sa jag: "Säg till när det blir för många pussar. Säg: Stopp, nu räcker det med pussar." Och han gjorde det istället och bitbehovet försvann som med ett trollslag!

LCHF + glutenfritt + fiskolja, is da shit!

Av alla förändringar vi gjort och insatser vi fått, så är tveklöst kostomläggningen det som förbättrat mest för familjen. Glutenfritt + stabilt blodsocker + fiskolja, har varit en vinnande kombination.

Jag läser just nu boken: "Kärnfrisk familj så gör du!". Jag kan inte tro att precis allt som står i boken är sant (att homeopati, detox eller vaccinationer skulle påverka autism), men själva grundbudskapet är riktigt. T ex: Socker och snabba kolhydrater är beroendeframkallande och gör oss sjuka. Vi får humörsvängningar och blir irriterade, och dessutom tjocka och deprimerade på lång sikt. Blodsockerfallen utlöser stresshormoner i kroppen.

Citat från boken: "Kanske söker ni förklaringar till de dagliga grälen, men i själva verket finns den i er blodsockerhalt. Instabilt blodsocker ger vresiga, trötta, retliga föräldrar. I skön förening med gnälliga, gråtande, skrikiga, slöa barn."

För barn med ADHD som är höga på socker, så kan man lägga till "eller hyperaktiva barn". Paret som skrivit boken har själva ett barn som diagnostiserats med infantil autism. De skriver att han lämnat sitt autistiska beteende, men får återfall ifall han får i sig fel mat.

Vad äter man då istället? Jo, grönsaker, vissa fetter och proteiner (främst fisk och fågel), helst ekologiska. Ska jag vara ärlig kändes det ett tag som att det inte fanns något kvar att äta. Nu känner jag tvärt om: Det finns så mycket god och nyttig mat att äta, och det känns jättespännande att hela tiden upptäcka nya recept och råvaror. Man ska inte unna sig onyttigheter - man ska unna sig nyttigheter! Nu när jag varit utan strösocker ett tag, smakar all mat så mycket bättre. Kokt färsk svensk blomkål t ex. Den smakade ingenting i min mun tidigare. Nu är den mycket smakrik.

Om jag bara fick ge er ett enda tips, så hade det varit detta: Lägg om kosten för hela familjen. För det spelar ingen roll hur många NPF-utbildningar man gått på, hur pedagogisk man är, eller hur välvillig man är, när blodsockret dyker för lågt och man tappar tålamodet och greppet om tillvaron.... Och om vi vuxna inte klarar att bete oss under ett blodsockerfall, hur ska vi kunna kräva det av barnen (med eller utan diagnos)?

fredag 18 november 2011

Halloweendisco - man måste inte vara med på allt

I eftermiddags var det Halloweendisco för hela lågstadiet. M var helt säker på att han inte ville gå dit. Anledningen: Det var tillåtet att ha läskiga masker. Han blir ofta väldigt rädd när människor klär ut sig, och f a målar sig i ansiktet eller har masker. Det beror på att han har svårt att se ansikten och tolka ansiktsuttryck.

Efter lite funderande, och så lät vi honom slippa. Det hade förmodligen blivit lite väl mycket tortyr för honom, att ens försöka.... Och han hade förmodligen pratat om detta i veckor efteråt, och varit rädd. Dessutom; man behöver ju inte vara med på allt. Man kan faktiskt välja när man vill vara med och när man vill stanna hemma. Det är viktigt att lära sig det också.

På väg hem från dagis när discot var i full gång, mötte jag en mamma till två andra barn i klassen. Hon sa att de hade haft en spöktunnel på discot, där vuxna hade hoppat fram och skrämt barnen. Och att många av barnen hade blivit rädda för andra barns masker. Alltså, ibland undrar jag varför vi vuxna tvunget måste skrämma barnen och varför vi fortsätter denna tradition. Är det verkligen så kul, att det uppväger allt negativt? I alla fall, den där mamma som känner M väl, sa att det var tur att M stannade hemma eftersom det inte var hans grej. Vi gjorde lite disco här hemma istället och M dansade glatt.

torsdag 17 november 2011

Han leker med andra!

Ms resursperson berättade att M faktiskt hade lekt med två andra barn idag på fritids. Det hade gått jättebra. Det går faktiskt bättre och bättre för M med de sociala kontakterna. Nya framsteg varje vecka. Min bästa gissning är att det beror på kostomläggningen + att hans resurs låter honom vara ifred med de andra barnen. När M leker med de andra barnen är ju hennes jobb redan gjort! Och det är alldeles fullt tillräckligt att hon finns med i bakgrunden och snabbt stöttar när det behövs.

Han blev förmodligen inspirerad av leken i skolan, för ikväll hände något MYCKET ovanligt. Han bjöd in mig i leken. Jag höll på att kasta boll med lillasyster och så hör jag ifrån lekrummet. "Mamma kan du hjälpa mig att sätt ut dessa muggar?" Jag hörde direkt på tonfallet, att det inte var den vanliga hjälp-mig-rösten. Så jag gick in där (och lillasyster följde med). Han lekte med sina leksaksmuggar i olika storlekar och färger. Ni vet sådana som man kan lägga i varandra och bygga torn med. Och så hade han duplo-skapelsen från igår och alla plastdjuren.

Till en början var han lite gnällig och hade en klar tanke med min roll i leken. Jag förklarade att jag bara ville vara med och leka ifall jag också fick vara med och bestämma. Han accepterade det, om än lite motvilligt. Jag högg snabbt tag i en mugg och sa att i den här kan vi samla regnvatten, så djuren får dricka. Och när djuren druckit färdigt blev en annan mugg till ett badkar för en dinosaurie som blivit geggig. Sen byggde jag ett utkikstorn av två muggar, där lemuren kunde spana efter den farliga hajen. M gjorde lampor av tre av muggarna, så lemuren kunde se bättre. Men så kom jag på att jag kunde göra ett hajfängelse av ytterligare en mugg. Då vågade alla djuren hoppa i och leka runt i vattnet.

Vi fjantade runt lite och jag gjorde olika röster till djuren. Han gjorde likadant, svarade djuren som jag gjorde röster till och levde sig in i leken. För att vara aspergare så har han faktiskt väldigt bra föreställningsförmåga. Han lekte ingen fantasilek innan han var 3 år, men sen kom den igång. Framför allt har han lekt mycket med sina 20 gosedjurskatter, och så har han byggt hundratals vindkraftverk som haft unika personligheter. Hans specialintressen har m a o varit inkörsporten till det.

I alla fall, åter till leken: Nu sa jag att jag hade slut på fantasi, så att han fick hjälpa till och hitta på fortsättningen på leken. Att det var bra att vi var två, så vi kunde hjälpas åt när fantasin tog slut emellanåt. Han satte direkt upp några träd på duplo-flotten som djuren bodde på. Jag berömde honom för att han kom på det, samt där med lamporna och sa att jag aldrig hade kommit på det själv. Att ingen kan komma på allt själv, och att man lär sig nya roliga saker när man leker med varandra. Jag tror att jag faktiskt lyckades lära honom lite nya användingsområden för de där väl-lekta plastmuggarna. Positiv förstärkning m h a logik. Och matematik. Jag sa att om han leker för sig själv blir leken så rolig som ungefär 1. När jag leker för mig själv blir det också 1. När vi leker tillsammans blir det så roligt som 5. Alltså 1+ 1 blir 5 på något magiskt sätt. Detta tål nog att upprepas, för tror han på detta resonemang, så säger logiken att det alltid är roligast att leka tillsammans. (Leka för sig själv kommer han alltid att vilja göra ändå.)

Åter till leken igen: Helt plötsligt så råkade lemuren ställa sig på lampan. Den brändes. Då kom vi in på vårt vanliga samtalsämne, när han är rädd för olika saker som t ex knivar: När saker är en "vän" och när de är en "ovän". Lampan är en vän när den hjälper en att se bra, men en ovän när den bränns.

Och sen kunde jag använda den fina, fina liknelsen jag lärde mig på ADHD-kursen i tisdags. Om djuren, dvs att de alla är bra på olika saker. Inte ber man en giraff att klättra i träd. Och vem frågar man om man behöver hjälp med att fort springa och hämta något? Eller spinna ett nät? Tänk vad tråkigt om alla djur var likadana, t ex små möss! Eller om alla barn i skolan var likadana. T ex små blonda korthåriga pojkar som hette Mats. "Hej Mats, hej Mats, hej Mats, hej Mats och hej Mats!" hade nog fröken sagt då inflikade M med ett flin. "Hade det inte varit så roligt för fröken?"

Slutligen så fick hajen vara med och leka när den hade lovat att aldrig mer äta upp någon. Den hade vant sig vid att äta sjögräs istället. Och hajen som aldrig någonsin hade haft några kompisar tyckte det var helt fantastiskt kul att prata med de andra djuren. Han förstod att tjatet från de andra djuren, om att byta "att äta upp andra" mot "sjögräs och vänner", var snällt, även om det inte kändes så just då. Givetvis har jag snott delar av detta från Bamse och hur vargen känner när han äntligen får vara med. Precis som hajen och vargen byter sina dåliga beteenden, så får M byta sitt viftande (tics) mot lek och gemenskap. Och M kan definitivt identifiera sig med utanförskapet och tjatet om att han ska vara med. Ända sen dagis-tiden har pedagogerna, inkl hans nuvarande resurs, försökt få honom att leka med andra.

När jag nattade honom, klappade jag honom i håret och sa att han är en väldigt rolig lekkamrat. Att han nog är det för kompisarna också.

Det ska bli spännande att se hur det går imorgon. Jag blir lite leksugen själv, för så himla go och glad han var!

onsdag 16 november 2011

Att dra ner kraven 30%

Igår på ADHD-kursen, fick jag lära mig att man i många situationer måste dra ner kraven på sitt barn med ca 30%, jämfört med jämnåriga. Det är ju lite subjektivt, men en bra tankeregel. Den ger en tålamod.

Jag hittade på ett liknande tankeknep när barnen var mindre och jag var ensam med dem. Och jag använder det fortfarande. T ex när vi ska gå iväg till skola och dagis, och min irritation växer och växer eftersom ingen samarbetar med mig. Då säger jag till mig själv: "Jag har tre bebisar. Det är JAG som är vuxen. Det är JAG som får skärpa mig. Jag får ta hand om bebisarna i tur och ordning, så kommer vi strax iväg." När jag gör det, så sjunker kraven på dem till noll, och jag kan inte längre vara arg på dem. Jag återfår min energi och mitt fokus på att komma iväg.

Lottas 5:1 regel

Lotta Abrahamsson har en regel som hon kallar 5:1. Hon frågar en person 5 saker och därefter får hon berätta något om sitt, oftast om ett specialintresse. Hon gör så för att andra ska orka med henne och för att hon ska fungera socialt. Fast hon erkänner att det ibland blir 1:1 eller kanske t o m 1:3 (hon frågar en sak och säger sen tre egna saker). Ja, så är det nog vi andra är, tänker jag..  Ibland är man 5:1, ibland 1:5. Allt annat är i alla fall bättre än 0:oändligheten.... (Man pratar bara om sitt och lyssnar inte ett dugg på andra.) Och vem orkar konstant fråga 5 saker, för varje sak man själv vill säga? Men säkert en bra tankeregel för henne. Att hon tar i lite extra, så hon får lite marginal mot hur det brukar vara i de flesta konversationer.

Jag tycker att den där regeln är så bra, att jag börjat lära M den. Men han har 1:1. Han är ju liten och regeln ska vara lätt att följa och komma ihåg. Han tyckte faktiskt att det var rätt kul, när vi turades om att berätta saker som betydde något. Och det fastän jag hittade på saker som jag trodde han skulle tycka var skittråkiga, för att lära honom att ha tålamod med andra. Han tyckte t o m det var lite intressant att höra om gubbarna på mitt jobb. :)

Och vet ni vad, något för mig oväntat hände: Jag hade lättare för att lyssna på honom, när jag visste att det fanns ett slut på det han skulle säga (och inte en lång monolog om samma sak om och om igen). Jag klarade faktiskt att höra vad han sa om vindkraftverken han älskar, och att prata lite med honom om dem.

tisdag 15 november 2011

Beröm och skrytbok

På senaste tidens kurser har jag lärt mig hur viktigt det är att lyfta fram allt som är positivt. Och att man på boenden för autister gör "Skrytböcker" enligt Kat-kittet. Alltså böcker där det står vad personen är bra på. Det görs eftersom man helt enkelt mår bra av detta. Och de har ju så mycket att kämpa med, så varför inte lägga allt det åt sidan en stund och bara tänka på det som är bra?! Jag brukar göra det verbalt med mina barn, precis innan de somnar (den/de jag nattar). Bara berömma dem, så de kan somna med en bra känsla om sig själva.

På kursen, pratade vi även om att vissa komplimanger kan kännas förolämpande. T ex om jag säger till maken: "Tack för skjutsen! Bra kört!" Då blir han sur och frågar om jag trodde att han skulle göra dåligt. Och det blir ofta ännu värre om man berömmer personen snarare än handlingen. T ex om jag säger till maken "Du är en bra bilförare."  Tyckte jag att han var en dålig bilförare innan, men har ändrat uppfattning nu?  Och han vet ju själv att han är en bra bilförare, så det behöver jag inte berätta för honom. Onödigt helt enkelt. Så man får tänka efter lite innan, hur man framför berömmet.

En pappa i gruppen berättade att hans dotter mådde bra av att få berätta hur bra hennes handbollsmatch gick 3 ggr. En gång för mamman, en gång för pappan och en gång för syrran. De hade först tyckt att hon kunde vänta tills alla var samlade så hon slapp berätta om. De ändrade sig snabbt när de märkte hur bra hon mådde av att få berätta 3 ggr. Tror jag det: Varje gång kickar "välbehags-hormoner" in. Varför inte utnyttja detta? Och att vänta ligger ju inte i ADHD-naturen....

Mitt när den här pappan berättade den här historien, så gick ett ljus upp för mig om min egen pappa. Han gör ju så där: Går runt och berättar samma historia för flera olika människor. Ibland är det skryt, men långt ifrån alltid. Det kan lika gärna vara något han tycker är intressant och viktigt, som han vill förmedla. Så bra, att han själv hittat detta! Vi andra får nog ha lite tålamod...

Kompisregler

Jag går en kurs om ADHD. Strategi heter den och den vänder sig till föräldrar till barn med diagnos.

Det finns en del tid för diskussion. Det är bra, för vi föräldrar har så mycket att lära varandra. Och vi kan hitta gemensamma nämnare. En gemensam nämnare som vi upptäckt är att samtliga barn har svårt att få kompisar. Eller snarare att behålla kompisar. Vissa har fullkomligt gått till överdrift när de väl fått en kompis och därmed skrämt iväg vederbörande. Andra hamnar ständigt i konflikt med andra barn, blir utåtagerande och skrämmer iväg dem. Och barnens föräldrars rädslor och vanföreställningar om ADHD, hjälper inte heller till.... De vill förstås att deras välartade små barn, ska leka med andra välartade små barn....

Vad göra? Man kan ju tänka sig att några av oss byter telefonnummer och arrangerar att barnen träffas och kanske blir kompisar. Men det är ändå i skolan, i vardagen, som det är viktigast att ha en kompis. Eller några stycken.

Bästa sättet att göra det på? Jo, att göra som Ms dagispersonal. De hade en genomgång av "kompis-regler" med barnen. Hur man är en bra kompis. Det där går ju faktiskt att göra i skolan också. Det borde finnas kompis-regler i alla klasser, som följer med barnen under deras skolgång och utvecklas allt eftersom barnen utvecklas. Vad man gör. Vad man inte gör. Hur ofta man göra vissa saker. Vad man säger och vad man inte säger. Osv, osv. Givetvis är detta självklart för många barn, men genom att ta det med alla barn, behöver ingen känna sig utpekad. Barnen bör få det i skrift, så de kan titta igen och igen, om de inte kan dem. Så det blir tydligt. Och väldigt gärna detaljerat och med exempel. Kanske rollspela också? Jag vet ju att ämnet berörs kontinuerligt i undervisningen, och att åtminstone Ms personal ingriper direkt när en situation uppstår. Men varför inte lägga in det på schemat lite oftare? Det finns ju t o m kursmaterial. Om man googlar på "social och emotionell träning", eller skriver in de sökorden i en nätbokhandel, så finns det rätt mycket material. Jag tror att det täcker vad jag menar med "kompisregler".

Nu menar jag förstås inte att detta löser alla problem, speciellt de som uppstår när någon blir upprörd och handlar impulsivt, eller har svårt för att läsa ansiktuttryck. Det får man jobba med på annat sätt.

Tid vid beslutsfattande

I mitt inlägg "Ångvälten och Skånegåsen" från förra månaden, nämnde jag vikten av att maken får tillräckligt med tid att tänka efter innan han tar ett viktigt beslut. I måndags var jag på en föreläsning om autism och motivation. Den väckte många nya tankar. Bl a så berättade föredragshållaren om en kille som alltid behöver två dagar att tänka efter när han får en förfrågan om en ny aktivitet. Får han inte den tiden blir svaret alltid nej. Han blir för pressad. Vet den som frågar om det, så kan man ta ett initialt nej med ro. Då kan man svara: "Du behöver inte bestämma nu, men du kan väl fundera på det." Och information om vad aktiviteten innebär i form av förklaringar och bilder, hjälper förstås till.

M fick nyligen en inbjudan till lågstadie-disco och det var precis det som hände. Nej, han vill inte gå sa han reflexmässigt när han kom hem från skolan. Men jag tror han ändrar sig. Eller åtminstone kommer han vilja göra ett försök att vara med. Han kan ju alltid gå därifrån om man inte gillar det. Han gillade i alla fall discot på fritids sist, så lite nyfiken är han nog. Jag är så tacksam för hans pedagogiska och lyhörda personal. De kom själva på att han skulle få vara med och hjälpa till att ställa i ordning utrustningen, innan discot satte igång. Då gick det jättebra, och han tyckte det var var så kul. Det var nog för att han fick närma sig alltihopa i små steg.

fredag 11 november 2011

Rasta barnen med radiobil

Det finns ju några välkända knep för att trötta ut barn med överskottsenergi:
* Be dem springa några varv runt huset
* Sparka boll
* Gå till lekplats
* Busa intensivt med dem
* Hoppa studsmatta
* Hoppa hage eller hopprep
osv

Maken kom på ett ytterligare:
* Köpa en radiobil som går fort, och be barnen jaga den.

Funkar perfekt! Och man kan själv sitta ner under tiden. Men den bör vara stryktålig....

torsdag 10 november 2011

Skalman

Igår tittade hela familjen på Bamse och Vulkanutbrottet. Jag berättade för M att jag tror att Skalman också är en fiffig aspergare. Han har ju sin mat-och-sov-klocka så han kommer ihåg och äta och sova i tid. Han är dessutom en fiffig uppfinnare precis som vissa aspergare. Och Skalman har hörselkåpor på, i ingressen, när Lille Skutt slår på en trumma. Precis som M! (M har ett par hörselkåpor i skolan, som används vid musikuppvisningar osv.) M trodde mig och såg nöjd ut när han fortsatte titta.

När Vulkanen ska få sitt utbrott så täcker Bamse för hålet med en stor sten. Det hjälper dock inte, utan vulkanen nyser upp Bamse och stenen i luften. Skalman tar fram en helikopter ur skalet och räddar Bamse. Perfekt scen! Jag påpekade för M vilken tur de hade, som hade en fiffig aspergare i gänget. Annars hade faktiskt Bamse dött. Det är ju mycket så i Bamse: Alla är bra på sitt sätt. Alla är bra på något och behövs. Alla får vara med, t o m vargen när han är snäll. Väldigt fint!

Lite senare på kvällen hände föjande: 

M tittade på mig med stora ögon och sa: "Har du velat vara aspergare någon gång?" 
"Ja, många gånger!" sa jag sanningsenligt. "Har du velat vara neurotypisk?" frågade jag tillbaka. 
"Ja, tusentals gånger, när nåt är svårt!" blev svaret. 
Jag: "Men då hade du nog inte varit så fiffig på matte. Hade du verkligen velat byta bort dina fiffiga mattekunskaper mot att vara neurotypisk?" 
M: "Nej, nej!" 

Han har ju vindkraftverk som specialintresse, och han vet att man måste vara bra på matte om man ska kunna jobba med att konstruera sådana. Sicken tur man har ibland!

tisdag 8 november 2011

Bra övning mot mobbing

Jag brukar inte sprida kedjestatusar på facebook, även att jag naturligtvis stöttar de flesta människor, har förlorat min morfar i cancer, vill ge alla som är ledsna en virtuell kram osv. Men nedanstående kedjestatus var fantastisk. Vilken pedagogik! Den övningen behöver göras med ALLA barn (och vuxna) i hela världen. Läs och sprid och be era pedagoger göra med barnen! Och kanske göra det hemma också.

"En lärare i New York undervisade sin klass om mobbning och gav dem följande övning att utföra. Hon bad barnen ta ett papper och sa åt dem att skrynkla det, stampa på det och verkligen stöka till det men inte riva sönder det. Sen bad hon dem släta ut papperet och titta på hur ärrat och smutsigt det var. Hon bad dem berätta för pappret att de var ledsna. Även om de sa att de var ledsna och försökte ...fixa pappret, påpekade hon att alla de ärr som de lämnat efter sig aldrig kommer att försvinna oavsett hur hårt de försökte fixa det. Det är vad som händer när ett barn mobbar ett annat barn, de kan säga att de är ledsna, men ärren finns där för evigt. Läraren såg i ansiktet på barnen att budskapet gick hem. Kopiera och klistra in detta om du är emot mobbning."

lördag 5 november 2011

Har min pappa även ADHD?

Ikväll tänkte jag göra något för mig rätt ovanligt. Lyfta fram kommentarer på ett gammalt inlägg, så ni läsare inte missar dem. Klicka på länken och klicka sedan på kommentarerna längst ner (ni behöver inte läsa mitt gamla inlägg). Missa inte (den anonyma) personens beskrivning av sig själv! 

http://aspergermamma.blogspot.com/2011/03/silicon-valley-och-alkohol.html

Nedan är funderingar kring min pappa som den första kommentaren väckte. Jag har funderat mycket på och om han har ADHD (förutom Asperger som jag tidigare skrivit om). Jag har kommit fram till att det skulle kunna vara så. Anledningarna:
* Han är ofta väldigt orolig i kroppen. Rastlös. Då måste han lugna sig med en cigg. Och han blir väldigt lugn av det. Jag tror att han självmedicinerar med nikotin. Pappa har sagt att han aldrig släpper ciggen. Och då ska ni veta att han snusar också.
* När han försöker sitta still brukar han ofta röra på ett ben, upp och ner. Stansa. Eller så sitter han och rör sig på stolen. Eller så tuggar han på något, en tandpetare t ex. Eller så pillar han på något, t ex en penna. Och jag får väl delvis erkänna att jag är lite sån jag också, fastän jag inte tror att jag har ADHD.
* Pappa hatar att inte ha något att göra. Han måste hela tiden titta på sina listor, och göra nästa sak. När han är här, frågar han mig om det finns någon han kan hjälpa till med. Det blir jobbigt för honom när jag svarar: "Inget, umgås du med dina barnbarn."
* Han är lite glömsk. Man får ofta påminna honom om saker som man precis sagt.
* Han har insomningsproblem.

Men det som gör mig tveksam är att han är motsatsen till impulsiv. Han är tvärt om väldigt eftertänksam. Så min fråga till dig som lämnat kommentaren och verkar påläst är: Kan man vara eftertänksam och ha ADHD? Jag tror det. Det blir man kanske om man även har Asperger och är väldigt duktig på att tänka logiskt och analysera konsekvenserna av sitt handlande. Någon annan som vet?

fredag 4 november 2011

Ms förbättringar sen kostomläggningen

Som jag skrivit innan har vi gjort följande förändringar av Ms kost, i samråd med överläkaren på BUP med avseende på hans ADHD:

* Tagit bort gluten helt ur kosten.
* Minskat ner mängden strösocker till nästan noll.
* Lagar maten från grunden för att minska antalet och mängden tillsatser s k E-nummer. Överläkaren nämnde speciellt att vissa färgämnen kan ge ADHD-symptom.
* Ger Eye-Q fiskolja, 6 kapslar om dagen.

Detsamma gäller även för lillebror, och lillasyster. (Lillasyster får dock inte glutenfri kost på dagis.)

Jag har tidigare skrivit om lillebrors förbättringar. Nu är det dags att jag äntligen berättar om Ms förbättringar. Vi tror att det som gjort störst skillnad är uteslutandet av gluten. Han har fått fiskolja tidigare och blivit bättre, men inte så här mycket. Och han har aldrig ätit särskilt mycket socker. I alla fall:
* Han är betydligt mer kontaktbar. Svarar oftare på tilltal och förvånande ofta direkt. Och till vår STORA glädje är han mindre och mindre i sin egen värld. Innan var det som att vi förlorade honom vissa dagar. Vi kunde bara inte "dra" honom tillbaka till oss och verkligheten. Då var vi helt knäckta. Han kunde sitta och vifta med händerna och prata om samma saker, långa stunder.
* Kontakten med kamraterna blir bättre och bättre. Han söker sig mer och mer till de andra barnen.
* Han leker med lillebror
* Han tittar oss i ögonen på eget initiativ.
* Hans viftbehov (tics) har minskat och han är allmänt lugnare.
* Han sover längre på mornarna, någon gång ibland.
* Hans avföring är mycket fastare och mer normal. Hans toalettvanor har gått från ett stort lass på kvällen som avslutas med diarré, till ganska normal avföring ca 1-2 ggr/dag.

Ja, ni förstår säkert hur glada vi är. Han får aldrig, aldrig gluten av oss igen, den saken är säker. Jag börjar tro att teorierna om att osmält gluten blir nervgift, något opiat- eller morfin-liknande, stämmer. För när jag tänker tillbaka, är det som att M varit drogad vissa dagar. Drogad av gluten. Av delikatessknäcke och pasta, som han tidigare åt i stora mängder. Och det förklarar variationen mellan dagarna. Vissa dagar var han bättre. Hade han ätit ris eller potatis de dagarna? Nu är han mer likadan alla dagar, variationen har minskat. Visst finns fortfarande autismen och ADHDn kvar. Han är inte botad och det förväntar vi oss inte heller. Men han mår mycket bättre. Det är inte bara vi föräldrar som tycker det, utan även släktingar, vänner och skolpersonal och f a hans resursperson som ser honom större delen av skoldagen. Om någon tror att detta kan vara naturlig utveckling som hade skett även utan kostförändring, så kan jag säga att det är stora förändringar på 4 månader, jämfört med hur han utvecklats tidigare. Ett tag blev han sämre, faktiskt. Han tappade förmågor och gick bakåt i utvecklingen.

Jag funderar just nu på det här med mjölkens nyttighet eller onyttighet. Jag läser boken "Kärnfrisk familj" och där står samma saker som på denna blogg: http://gluten-celiaki.blogspot.com/. Jag tänker testa mjölk- och glutenfri kost på mig själv. Jag har ju ätit mjölkfritt under totalt 1 år när jag ammat och äter ju redan glutenfritt, så jag vet vad jag ger mig in på. Men det känns enbart spännande. Tycker faktiskt att min hy blivit lite bättre; mindre rynkig och bättre lyster. Men mer om mitt "kost-experiment" senare....

Svårt att somna före andra

Jag har skrivit om det innan. Mina tre autister har väldigt svårt att somna ifall någon annan är vaken i huset. Min pappa har alltid lagt sig efter oss andra. Maken gör likadant. Han väntar ut mig, oavsett hur trött han är. Han kan inte somna om jag tassar omkring. Och M kommer ut och skriker om något av syskonen är på nedanvåningen: "Ta upp XX igen!" Han hävdar bestämt att han inte kan somna ifall de är på nedanvåningen (där han sover). Och det kan han inte heller, även om han ligger stilla och försöker.

Jag tror att det har med överkänsliga sinnen att göra (sk annorlunda perception). Jag fick faktiskt förklaringen av maken igår: Alla hörselintryck förstärks när det är mörkt. Ja, det gör de ju. Men för mig är det rätt försumbart om jag är trött. Jag somnar ändå. Maken ligger och funderar på vad ljuden egentligen kommer ifrån. Jag är övertygad om att ljuden förstärks lite extra för "mina autister".

Det är ju självklart inte bra att det är så. Lite stelbent att jag alltid måste lägga mig först.... Och inte kul att dela ansvaret för makens läggtid.... Han borde förmodligen ha sitt eget hus att sova i. Eller så får han ställa in en säng i garaget (=hans hobbyrum). Skojar! :) Men helt seriöst, kreativa tips någon? (Öronproppar funkar inte.)

Så blev barnkalaset

Vi hade barnkalas för M, förra helgen. Det var väldigt lyckat. Barnen har pratat mycket om det i skolan. Vilken tur att alla var bjudna, så ingen behövde känna sig bortvald!

Och det var bra att vi hade Ms resursperson med på kalaset. Hon känner alla barnen. De lyssnar på henne och lyder henne. Dessutom så är hon en fantastisk lekledare. Oj, vad de skrattade! Vi hade även hjälp av ena avlösaren, så vi var fyra vuxna. Det var tur, för det var 12 barn som kom. Men under den relativt korta kalastiden 2 timmar, så kan man stå ut med rätt mycket liv och trängsel.

Något som också var uppskattat, var att maken gjorde figurballonger. Barnen fick hundar och svärd. Fast det är med svärd var kanske inte så genomtänkt.... Det var någon som önskade det, och de gick ju snabbare att göra, så han gjorde några stycken. Nästa gång, ska vi nog göra figurhundar i förväg....

Och vilka goa klasskamrater! En stor eloge till skolpersonalen, som är stenhårda mot mobbning och tråkningar. De har verkligen format gruppen bra. Det märktes på presenterna, att barnen ansträngt sig för att ge saker som M gillar. Han fick bl a kattsaker, lego och trubbiga pennor. Och de bryr sig om varandra. När det gällde kosten var det flera stycken, inklusive M, som påpekade att en liten flicka skulle ha laktosfri grädde på sin tårtbit. (Det fick hon.) Och vi valde bort korven eftersom 3 barn inte äter griskött. Vi gjorde glutenfri, vegetarisk pizza till alla istället vilket uppskattades av de flesta.

M var mycket nöjd med kalaset. Det viktigaste för honom var att få visa barnen sitt hus och sina saker. Det märktes tydligt att han njöt av det. Nu är steget inte lika långt, att bjuda hem någon. Resursen, som kommer hem en timme med M på eftermiddagarna, ska försöka få med sig något annat barn någon dag. Vi bor i villa och många av kamraterna bor i lägenhet och har inte t ex studsmatta. Och flera av barnen var intresserade av hans elpiano, Kanske kan man locka med något sånt? Strunt samma varför klasskamraterna kommer hit. Om han bara kunde få någon enda vän i livet. Någon jämngammal att leka med ibland....

Och vet ni vad? M har redan fått en kalasinbjudan. En av killarna i klassen fyller snart år. Han tyckte att Ms kalas var det roligaste han varit på och hade önskat att han skulle få bjuda alla barn. De hyrde t o m lokal. Vi har kanske startat en bra trend! I vilket fall så får nu M och kanske något mer barn, äntligen gå på sitt tredje kalas sen de började förskoleklass. Han man gått på tre kalas, känns det inte lika jobbigt om man inte blir bjuden på precis alla. Tror jag i alla fall. Härligt!

torsdag 3 november 2011

Läkarintyg för glutenfri kost

Tillägg i efterhand: Jag ser att detta inlägg får några klick från kostdemokrati samt även att Mats Reimer nämns. Bra! Jag har ett tidigare inlägg om varför jag tycker att Mats Reimer har fel, som ni kan läsa här. Lägg gärna upp länken på er sida.:)

----------------------------------------
Dagis kräver läkarintyg för att lillebror ska få glutenfri kost. De hävdar att det ska vara så, för att: "Det ska vara lika för alla". Det här är en stor fara, för alla barn under 5 år, som har ADHD-drag och blir bättre av en glutenfri kost, utan att det syns på glutenproverna. (Ja, så kan det vara!) Det blir moment-22:

* För att få läkarintyg måste man oftast ha ett medicinskt skäl, t ex glutenintolerans eller ADHD.
* För att få ADHD diagnos måste man oftast ha fyllt 5 år. (Det finns enstaka undantag.)

Vad händer då med barn med ADHD-symptom, som är under 5 år, men som blir bättre av glutenfri kost? (Ja, ADHD finns ju där från start, och märks....) Ska man inte bara kunna säga till dagis vilken kost man vill att de ger sitt barn? Hur är det för veganer, vegetarianer eller de som inte äter griskött av religiösa skäl? Det är ju konstigt att om man bryr sig om djuren eller tycker att de är äckliga, behöver man inte något intyg. Men om man har en stark övertygelse om att ens barn mår dåligt av något, då måste man tigga och be om ett läkarintyg. Helt sjukt! Det ska räcka att man som förälder säger till, så länge det inte är skadligt för barnet eller omotiverat dyrt (typ "Vi äter bara oxfilé").

Och mina känslor då? På liknande sätt, som veganer mår dåligt om man ger deras barn kött, mår jag dåligt varje gång mina barn får i sig gluten av misstag. Det här är ingen lek för mig. Det är på fullaste allvar. För jag vet att gluten skadar det käraste jag har. Alla tre, dessutom.

PS. Förslag på lösningar som facebook-vänner föreslagit är att gå till familjeläkaren och berätta hur mycket bättre han mår utan gluten, gå till kommunens kostrådgivning, hänvisa till likabehandlingsplanen, eller göra allergitester eftersom gluten och mjölkallergi kan ge ADHD-symptom. En kvinna skrev att de hade behövt ge med sig med kosten. Barnet hade då blivit mer i sin värld och mindre kontaktbar. :( Dagis ändrade genast tillbaka kosten, men det tog lång tid innan han blev bra igen. Absolut sista utvägen, eftersom det drabbar barnet oerhört! Man kan också fundera på att byta dagis/skola också, om det finns något som tänker annorlunda, i närheten.

onsdag 2 november 2011

Att köpa kläder


Många aspergare är inte direkt förtjusta i att gå och handla nya kläder. Vissa avskyr det verkligen. Som jag tolkar det, finns det flera anledningar:
* Många har en annorlunda perception vilket kan innebära att alla intryck på ett köpcenter "trillar på en". Maken brukar säga att han hör, ser och luktar allt när vi är ute och handlar. Han brukar säga till mig efteråt: "Såg du den och den". Men jag har inte lagt märke till det han sett. Att intrycken "trillar på en" gör att man snabbt blir trött. Och det är svårt att koncentrera sig på att leta efter nya kläder. Det blir dessutom värre i en ny obekant miljö, så det är bäst att gå i samma affärer där man varit tidigare.
* Många har en annorlunda upplevelse av beröring, vilket gör att nya kläder känns obehagliga. Och vissa kläder och texturer är extra obekväma.
* Många har svårt för förändringar. De har vant sig vid sina gamla kläder, så varför byta ut dem? De har ju funkat i så många år och är väl ingångna och därmed bekväma.
* Många har problem med motoriken, vilket gör det jobbigt att ta av och på nya kläder.
* Shopping tar tid och pengar ifrån viktigare saker som f a fritidsintressen.

Hur göra man då när de behöver nya kläder? Jo, jag har hittat ett sätt som funkar jättebra för oss: Jag handlar det mesta via internet, på H&M Rowells. Det funkar bra tack vare att de har ungefär samma basutbud år efter år. Och basutbudet finns i många olika färger och mönster. Perfekt! Jag brukar köpa många exemplar av det som killarna gillar, i olika färger. Kläderna känns likadana, men ser olika ut. Och om det är något plagg som är favorit brukar jag köpa flera exemplar av exakt samma. När Ms kläder är smutsiga, är det bra att kunna erbjuda en exakt, eller nästan likadan, ren tröja i utbyte. Och det är praktiskt att ha ett litet lager hemma, så rätt ofta köper jag kläderna även i nästa storlek.

Som jag ser det, är det bara kläder. Det hjälper dem hålla nere stressen, att kläderna känns ungefär likadana som alltid. Att de är bekväma. De har så mycket annat att kämpa med, och jag tycker att de i alla fall ska ha det bekvämt närmast kroppen. Motsatsen känns kränkande. Huvudsaken är ju att kläderna är hela och rena. 
 
Det är vi andra som har problem, när vi får för oss att de måste ha jeans, som alla andra. Utan att tänka oss för säger vi: "Du måste se ut som alla andra - passa in i mängden!" Då undrar de kanske om de även måste VARA som alla andra, vilket de ju inte kan.... Jag anser att det är bättre att stötta och stärka dem i att vara annorlunda, men jag är kanske naiv. Har ju ingen tonåring.... Fast det finns ju lite alternativ numera, som mjukare jeans.

Jag har gjort detta så länge nu, att maken inte längre behöver prova kläderna, när de kommer hem. Jag bara tvättar dem (för att få bort gifter från tillverkningen) och lägger in dem i hans garderob. Vissa kanske tycker att jag curlar honom. Men så ser inte jag det. Jag besparar honom en plåga. Det känns bra att kunna ta detta återkommande "ok" från hans axlar. Och det tar bara några få minuter av min tid, att fylla hans garderob med nya fräscha kläder (fast likadana som innan). Varför inte?

Och ska jag vara ärlig, så gillar inte jag heller att shoppa i affärer... Jag tycker också att det finns bättre saker att göra. Så jag gör likadant till mig själv. Varför inte? (Fast jag brukar förstås köpa annat än basutbudet.) Nu när jag vant mig vid att handla kläder på detta sätt, så är det svårt att gå tillbaka. En gång handlade jag över 50 plagg på 1,5 timme. Tänk så lång tid det tar och så mycket besvär det är, att leta upp så många plagg i en affär. Å inte ett enda plagg skickade jag tillbaka. (Om någon undrar, så kostar det bara 37 spänn oavsett hur mycket man skickar tillbaka. Jämför det med transportkostnaden till en affär....)