Han leker med andra!

Ms resursperson berättade att M faktiskt hade lekt med två andra barn idag på fritids. Det hade gått jättebra. Det går faktiskt bättre och bättre för M med de sociala kontakterna. Nya framsteg varje vecka. Min bästa gissning är att det beror på kostomläggningen + att hans resurs låter honom vara ifred med de andra barnen. När M leker med de andra barnen är ju hennes jobb redan gjort! Och det är alldeles fullt tillräckligt att hon finns med i bakgrunden och snabbt stöttar när det behövs.

Han blev förmodligen inspirerad av leken i skolan, för ikväll hände något MYCKET ovanligt. Han bjöd in mig i leken. Jag höll på att kasta boll med lillasyster och så hör jag ifrån lekrummet. "Mamma kan du hjälpa mig att sätt ut dessa muggar?" Jag hörde direkt på tonfallet, att det inte var den vanliga hjälp-mig-rösten. Så jag gick in där (och lillasyster följde med). Han lekte med sina leksaksmuggar i olika storlekar och färger. Ni vet sådana som man kan lägga i varandra och bygga torn med. Och så hade han duplo-skapelsen från igår och alla plastdjuren.

Till en början var han lite gnällig och hade en klar tanke med min roll i leken. Jag förklarade att jag bara ville vara med och leka ifall jag också fick vara med och bestämma. Han accepterade det, om än lite motvilligt. Jag högg snabbt tag i en mugg och sa att i den här kan vi samla regnvatten, så djuren får dricka. Och när djuren druckit färdigt blev en annan mugg till ett badkar för en dinosaurie som blivit geggig. Sen byggde jag ett utkikstorn av två muggar, där lemuren kunde spana efter den farliga hajen. M gjorde lampor av tre av muggarna, så lemuren kunde se bättre. Men så kom jag på att jag kunde göra ett hajfängelse av ytterligare en mugg. Då vågade alla djuren hoppa i och leka runt i vattnet.

Vi fjantade runt lite och jag gjorde olika röster till djuren. Han gjorde likadant, svarade djuren som jag gjorde röster till och levde sig in i leken. För att vara aspergare så har han faktiskt väldigt bra föreställningsförmåga. Han lekte ingen fantasilek innan han var 3 år, men sen kom den igång. Framför allt har han lekt mycket med sina 20 gosedjurskatter, och så har han byggt hundratals vindkraftverk som haft unika personligheter. Hans specialintressen har m a o varit inkörsporten till det.

I alla fall, åter till leken: Nu sa jag att jag hade slut på fantasi, så att han fick hjälpa till och hitta på fortsättningen på leken. Att det var bra att vi var två, så vi kunde hjälpas åt när fantasin tog slut emellanåt. Han satte direkt upp några träd på duplo-flotten som djuren bodde på. Jag berömde honom för att han kom på det, samt där med lamporna och sa att jag aldrig hade kommit på det själv. Att ingen kan komma på allt själv, och att man lär sig nya roliga saker när man leker med varandra. Jag tror att jag faktiskt lyckades lära honom lite nya användingsområden för de där väl-lekta plastmuggarna. Positiv förstärkning m h a logik. Och matematik. Jag sa att om han leker för sig själv blir leken så rolig som ungefär 1. När jag leker för mig själv blir det också 1. När vi leker tillsammans blir det så roligt som 5. Alltså 1+ 1 blir 5 på något magiskt sätt. Detta tål nog att upprepas, för tror han på detta resonemang, så säger logiken att det alltid är roligast att leka tillsammans. (Leka för sig själv kommer han alltid att vilja göra ändå.)

Åter till leken igen: Helt plötsligt så råkade lemuren ställa sig på lampan. Den brändes. Då kom vi in på vårt vanliga samtalsämne, när han är rädd för olika saker som t ex knivar: När saker är en "vän" och när de är en "ovän". Lampan är en vän när den hjälper en att se bra, men en ovän när den bränns.

Och sen kunde jag använda den fina, fina liknelsen jag lärde mig på ADHD-kursen i tisdags. Om djuren, dvs att de alla är bra på olika saker. Inte ber man en giraff att klättra i träd. Och vem frågar man om man behöver hjälp med att fort springa och hämta något? Eller spinna ett nät? Tänk vad tråkigt om alla djur var likadana, t ex små möss! Eller om alla barn i skolan var likadana. T ex små blonda korthåriga pojkar som hette Mats. "Hej Mats, hej Mats, hej Mats, hej Mats och hej Mats!" hade nog fröken sagt då inflikade M med ett flin. "Hade det inte varit så roligt för fröken?"

Slutligen så fick hajen vara med och leka när den hade lovat att aldrig mer äta upp någon. Den hade vant sig vid att äta sjögräs istället. Och hajen som aldrig någonsin hade haft några kompisar tyckte det var helt fantastiskt kul att prata med de andra djuren. Han förstod att tjatet från de andra djuren, om att byta "att äta upp andra" mot "sjögräs och vänner", var snällt, även om det inte kändes så just då. Givetvis har jag snott delar av detta från Bamse och hur vargen känner när han äntligen får vara med. Precis som hajen och vargen byter sina dåliga beteenden, så får M byta sitt viftande (tics) mot lek och gemenskap. Och M kan definitivt identifiera sig med utanförskapet och tjatet om att han ska vara med. Ända sen dagis-tiden har pedagogerna, inkl hans nuvarande resurs, försökt få honom att leka med andra.

När jag nattade honom, klappade jag honom i håret och sa att han är en väldigt rolig lekkamrat. Att han nog är det för kompisarna också.

Det ska bli spännande att se hur det går imorgon. Jag blir lite leksugen själv, för så himla go och glad han var!