Translate

torsdag 29 september 2011

En bra artikel: "Fairy dust"

Jag kan inte låta bli att länka denna klockrena artikel. Det som står där gäller ännu mer för personer som har någon form av diagnos som gör dem trötta snabbt, t ex av för många intryck. De och vi andra måste komma ihåg att de tänker "fairy dust" (eller motsvarande), när de är trötta och att det bara dränerar dem på energi när vi pressar dem. Vi i omgivningen, måste bli mer förstående och låta dem "ladda batterierna", så de kan återkomma till oss med ny energi.

http://www.linkedin.com/news?actionBar&articleID=800950275&ids=0PczsMd38MejsIe3cMe3oVc30Ub3APdzsOdP0Me2MOdPwVczcPejsIdjsOc3kVc30U&aag=true&freq=weekly&trk=eml-tod-b-all-15&ut=3HBXnTB0SU04Y1

onsdag 28 september 2011

Lillebrors förbättringar

I morse när jag lämnade lillebror på dagis på utegården, bara stod han där och betraktade de andra barnen helt fridfullt. Det var ett lugn över honom, som inte fanns där i våras. Han har verkligen mognat över sommaren. Många bitar har fallit på plats och vi når honom bättre nu med logik och resonemang. Men det stora skillnaden är att han lugnat ner sig betydligt. Det är inte bara vi föräldrar som tycker det, utan även utomstående, dvs släkt och vänner. Jag behöver nog knappast förklara för er, hur glad jag kände mig när jag gick ifrån dagis idag, med den bilden kvar på näthinnan....

I våras var han som en liten ivrig apa som flängde runt var han än befann sig. Han skulle titta på allt, på en och samma gång. Han satt sällan stilla någon längre stund och lekte med något. Koncentrationsförmåga fanns bara sporadiskt. Han favoritsysselsättning var "pinga!", dvs springa runt, runt i huset. Och att dra ut saker från skåpen och att hälla ut saker på golvet, samt gärna kasta dem genom rummet. Han kunde bara inte sitta still. Och rätt ofta var han provocerande, bara för att något skulle hända. Det var samma sak både hemma och på dagis.

Numera sitter han still och leker med allt möjligt. Han kommer och hämtar oss andra och vill bli lekt med, bygga tågbana osv osv. Okej, han är fortfarande en livlig unge som gillar fart och fläkt, men det där allra livligaste beteendet som han haft ända sen förra våren, är borta. Då Ms avlösare sa: "Det känns som att man behöver vara två vuxna på lillebror". Och en kompis med en egen son i samma ålder på skämtsamt erbjöd sig att passa lillebror en timme - sen skulle vi få tillbaka honom. Hyperaktiviteten har helt klart minskat. Och hans utbrott är färre, och han är inte lika utåtagerande när han har ett, nu när han är mera i balans.

Eftersom jag nyligen gått ADHD-utbildning som BUP hållt i, är jag mer övertygad än någonsin att även lillebror har ADHD. Men han är så liten tänker någon av er, och barn utvecklas. Det är sant, och vi kan inte nu veta vad hans förbättringar beror på. Men jag vet vad jag tror, för förändringen kom snabbt och i samband med att vi slutade ge honom gluten. Vi tog bort gluten för hela familjen i somras, eftersom överläkaren som utredde M för ADHD tipsade om att testa detta. Och jag börjar tro, att mannen som skriver nedanstående blogg har rätt angående hur skadligt gluten är.
http://gluten-celiaki.blogspot.com

Förresten, så har maken blivit mycket bättre i magen på något mystiskt sätt. Så mycket att hans nya läkare ifrågasätter om han verkligen har Crohns sjukdom i alla fall. Förbättringen beror inte på medicinen (cellgift), eftersom den måste tas längre tid för att ge samma effekt. Maken slutade alltså också med gluten i somras....

Och någon av er undrar säkert hur dieten påverkat M. Jag vågar ännu inte påstå att han blivit lugnare, totalt sett. Han har i alla fall inte blivit mer orolig i kroppen. Jag tror det tar längre tid för honom än för lillebror, eftersom han helt enkelt är äldre och har levt med detta längre. Överläkaren sa att man får hålla på i några månader. Och det är svårt att skilja på vad som är ADHD och vad som är autism, eftersom symptomen många gånger är så lika. Men han har blivit bättre på ögonkontakt, fast det kan ju också vara en del av hans naturliga utveckling. Om några månader vågar jag förmodligen uttala mig om detta, på det ena eller andra sättet. Så fortsättning följer....

söndag 25 september 2011

Boktips: Var är tårtan?

M gillar böcker med detaljer. Han kan sitta jättelänge och bara titta och titta. För länge sen köpte jag en bok som heter "Var är tårtan?" av Thé Thong-Khing. Den älskar han. Den är lite som klassikern "Sagan om det röda äpplet" av Sven Lööf (också den jättefin), fast med mycket fler detaljer som ändras vid varje nytt uppslag. Tyvärr, är den svenska upplagan slut, men boken finns fortfarande på danska och tyska att köpa. Och det spelar faktiskt ingen roll vilket språk ni väljer, för det finns inte ett enda ord inuti boken, bara bilder.

Det som är bra med boken, är att det är många olika händelseförlopp som ändras på sidorna och som hör ihop. Jag kan inte tänka mig annat än att det är bra träning för arbetsminnet att bläddra fram och tillbaka mellan sidorna och titta på allt som händer (fastän det självklart inte finns något bevis för detta). Boken innehåller situationer som väcker empati. Bl a så ramlar en grisunge ner från ett stup och håller på att slå ihjäl sig, men blir hjälpt i sista sekund av en flygande stork. Och en liten kaninunge tappar sin gosedjurskanin. Och självklart får man inte stjäla tårtor....

Ni  kan själva "provläsa" den på tyska (klicka på leseprobe):
http://www.moritzverlag.de/index.php?article_id=91

Och den finns att köpa på adlibris:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=3895651737

Samt dess två uppföljare, "Picknick mit Torte" och "Geburtstag mit torte" som jag inte tror har getts ut med svensk titel, hittar ni här:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=3895651923
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=3895652229

Den förtnämnda kan ni provläsa på Moritzverlag-sidan ovan:
http://www.moritzverlag.de/index.php?article_id=317

torsdag 22 september 2011

Som i filmen "Fåglarna"

En kvinna jag kommit i kontakt med berättade om sin verklighet för mig, om sin annorlunda perception. Hon har fått diagnos autism som vuxen. Hon skriver att hon har svårt med syn-och hörselintryck och inte kan bedöma avstånd, dvs varifrån det låter. Intrycken kommer nära inpå henne och hon känner sig attackerad av allt som rör sig och låter.  Detta gör att hon känner skräck för att vistas utomhus, i affärer, på gymmet osv. Paradoxalt nog har hon vistats utomhus en hel del, för hon har missbrukat droger och alkohol och bott på gatan. Numera är hon drogfri och kämpar för att få ett bättre liv.

För att människor ska förstå henne så brukar hon jämföra med Hitchcocks film "Fåglarna", och berätta att alla de här intrycken är som fåglarna i filmen. Flyger de inte på henne så sitter de och väntar på att göra det. Det kan också gå så långt att hon hamnar i en psykos, om hon varit under för mycket stress under en lång tid. Jag är inte förvånad, för det låter som terror i min öron. Terror från ens egen hjärna, som spelar en ett spratt om och om igen, när ett nytt intryck dyker upp.

När jag hör hur hon upplever sin verklighet, så förstår jag verkligen att hon testat vad man brukar kalla att "självmedicinera", dvs använda droger. Jag funderar på om jag själv hade stått ut med att ha det så där, utan att falla för frestelsen någon gång. Förmodligen inte. Jag hade förmodligen varit så desperat att jag hade testat vad som helst för att få lite lugn och ro i min själ. Nu menar jag inte att droger är lösningen. Åh, nej som alkoholistdotter vet jag mycket bättre än så. Jag menar att det är en FÖRKLARING till varför hon började och kanske t o m fortsatte.

Hon undrar hur hennes liv hade varit om hon hade fått en diagnos, hjälp, förståelse och uppmuntrande ord tidigt i livet, istället för skäll, suckar, anklagande ord och att bli behandlad som luft. Ja, det undrar jag också. Hennes mamma har kallat henne arbetsskygg, lat, knäpp och skrikit: "Va fan är det med dig?" åt henne. Jag har själv lust att skrika samma sak tillbaka till hennes föräldrar, som missat att förstå så viktiga saker om sin dotter och som aldrig kämpat för henne och haft "viktigare" saker för sig. Vad är viktigare än ens barns välmående? Jag inbillar mig att det kräver mer energi att blunda och förneka, än att se och hjälpa sitt barn.

Så hon har fått kämpa ensam, utan stöd från sina föräldrar. När hon var 12 år gjorde hon sitt första självmordsförsök. Men hon skriver att hennes önskan att leva alltid varit starkare än att dö, förutom vid den tidpunkten. Hon vill leva och skriver: "Jag önskar jag fick leva någon gång, inte bara överleva hela tiden. Jag är ju lite över 40 år nu och har väl senaste åren fått glimtar av hur det känns att leva och det har varit en skön känsla som jag aldrig förut känt. Hoppas att det inte bara blir glimtar av det i framtiden.... även om det nu är väldigt tungt och framtiden känns....ja...som att det blir fortsatt kämpigt." Ja, det är bara att stämma in i hennes förhoppningar....

Vilket människoröde, tänker jag och frågade henne NÄR hon "lever" och fick detta till svar: "Hmm...tycker det är svårt att veta vad exakt. Men när jag kan gå ut utan att känna skräck. När jag kan koncentrera mig och fokusera totalt på en grej tex träning, eller släktforskning eller fotografering. När jag upplevt dessa glimtar tror jag det varit så att det funnits en eller några personer runt mig som stöttat mig. Personer som INTE ger sken av att veta allt och att veta bättre än mig utan personer som respekterar mig och är mer lyssnande än att komma med råd." TÄNKVÄRT, ELLER HUR?! (Och det är alltså hennes perceptionsstörning, som gör att hon känner skräck när hon går ut.)

Jag kan ju inte annat än skriva, att jag verkligen hoppas att hennes liv blir mycket bättre i framtiden, än vad det varit hittills. Jag kommer tänka på henne nästa gång jag möter en knarkare, pundare eller uteliggare. För jag har ingen aning om varför den människan hamnat där. Jag har ingen aning om vilka saker den människan har kämpat med i sitt liv. Den människan kanske har kämpat 10 gånger mer än mig och ändå hamnat där. Inte för att jag dömt dem innan, eftersom jag inte känner dem, men tänk om flertalet av dem är autister? Jag ryser åt tanken. Hur hjälper vi i så fall dem att bryta den onda cirkeln?

Och självklart har jag fått ett nytt perspektiv på Ms annorlunda perception. Är det som i "Fåglarna" för honom när det blir "cello-högt" eller när han ser en ko-döskalle?

PS. Hon har gett sitt medgivande till detta inlägg

onsdag 21 september 2011

Specialpedagog om bitbarn

Idag presenterade sig en specialpedagog, när jag hämtade på dagis. Hon var där för att stötta personalen. Eftersom jag anser att varje människa har bra och intressanta saker att berätta, bara man är beredd att stanna upp och lyssna, så gjorde jag just det. Först pratade vi lite om dagis och hennes roll, barn i allmänhet och därefter började vi prata om mina barn och kom in på det här att lillebror bits. Jag frågade om det finns något man kan göra åt det. Jag bara kunde ju inte missa tillfället att fråga en specialpedagog med många års erfarenhet. Och hon hade själv haft ett bitbarn visade det sig.

Jag trodde först att hon fattat min fråga fel, när hon svarade: "Ja, jag vet inte många vuxna som bits." Sen förstod jag att det var jag som missuppfattat det hela. Hon menade att det går över av sig självt. Hon sa också att man inte förstår vad det handlar om, om man själv inte haft ett bitbarn. Och hon bekräftade det vi redan vet: Att man inte aktivt kan få bort det, utan att man bara får invänta barnets mognad och vara som en hök under tiden och försöka hinna ta bort det innan det bits. Hon tycker att man alltid måste vara med ett sådant barn och hon brukar säga att man ska tänka att barnet har "eld under naglarna". Inte lämnar man ett sådant barn obevakat... Hm, jag sa till henne att pedagogerna på lillebrors avdelning nog inte tänker så och att hon gärna fick prata med dem om det. Jag har ju länge sagt till dem att jag tycker de ska söka resurs för att hålla koll på honom, men de säger att de klarar det, eftersom det inte händer varje dag. Och bara när han blir trängd eller någon tar något från honom. Det är ju sant i och för sig.

lördag 17 september 2011

Min farfar var nog också aspergare

När min pappa var här, frågade jag honom hur min farfar var egentligen. Han dog när jag var 4 år så jag minns honom inte. Han svarade: "Rätt lik mig. Och så hade han 11 akvarier i hallen i vår lilla tvåa. Ja, eller 18 var det. Jag brukar säga 11, eftersom det är fler än 10, för folk tror mig inte när jag säger 18."

Jag tror honom. Jag tänker: Specialintresse!!! Min farfar var nog också aspergare! För vem annars, som bor i en liten tvåa med 3 barn och har ansträngd ekonomi, ställer in 18 akvarier i hallen..... Eller vad tror ni?

torsdag 15 september 2011

Länk- och boktips

På sistone har jag snappat upp några länkar och boktips. Jag har inte hunnit kolla in och läsa allt, men publicerar några av tipsen nu, för att ni ska slippa vänta på mig.

1) Lotta Abrahamsson, som har Asperger och ADHD. Rekommenderas varmt!

Förläsningar: http://urplay.se/163441

Bok: "Tänk om: En bok om autism, Aspergers Syndrom, ADHD och andra förmågor"

Blogg: http://www.lottaabrahamsson.com/


2) Torkel Klingberg

Bok: Den lärande hjärnan

Länk: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/31-3-hjarnforskare-vill-att-skolan-ska-tanka-om_6052835.svd


3) Gunilla Gerland

http://sv.wikipedia.org/wiki/Gunilla_Gerland

Min pappa är verkligen aspergare och tyvärr aktiv alkoholist

Min pappa var här i början av månaden och hjälpte mig med lillebror och lillasyster när dagis var stängt. Som jag berättat innan, har han varit tvångsvårdad i 6 månader för sitt alkoholmissbruk. När han var här var han sliten, men nykter och verkade under omständigheterna må bra. Andra morgonen han var här, var han så glad och sa att han mådde bättre än han hade gjort på länge. Det kommer jag aldrig glömma. Han sov bra för en gång skull och var så glad för att umgås med sina barnbarn, som han inte träffat på ett år. Nu när han trillat dit igen efter 2-3 veckor i frihet (suck!), tänker jag att jag kanske precis bara fått låna honom från döden, en kort stund, innan hans kropp ger upp.

Ja vi får se vad som händer, men för M gjorde det stor skillnad att morfar hälsade på. M ville umgås med honom hela tiden. Och han ville försäkra sig om att det inte skulle dröja lika länge tills nästa gång han kom på besök. Mitt lilla M-hjärta, hur ska jag kunna förklara att morfar dricker nu igen och att jag inte vet när (om) han kommer hit igen? Men jag tänker i längden, att det är bra för M, att ha träffat sin morfar så han minns honom. Mycket tveksamt om lillebror kommer minnas honom. Ja, och lillasyster är ju bara två. Jag minns inte min farfar, som dog hastigt när jag var 4 år, och det har jag alltid tyckt varit väldigt tråkigt. Att inte ha något intryck av hur han var som person. Min farfar är bara "blank" för mig.

För mig var det helande att få träffa min far, EFTER att ha kommit till insikt om att han är aspergare. Att få träffa honom, gjorde mig helt säker. Det gick från att vara ett väldigt starkt antagande till en absolut sanning, i mitt huvud. Alltså, han var så aspig, när han var här, att jag gick och smålog för mig själv. Inte på något elakt sätt, utan för att jag fått sinnesfrid. En förklaring till varför han är som han är. Och det är helt okej! Han är en väldigt typisk aspergare. Inget fel med det!

Exempel på aspiga saker var att han pratade MYCKET om hur viktiga listor och struktur i vardagen, är för honom. Jag höll med och uppmuntrade honom att skaffa sig fler listor, f a på positiva saker i hans framtid. Han har länge pratat om att skaffa en hund, som ska heta Angie (=ängel), och nästan lika länge har jag varit emot det. Jag har tänkt på hunden och vad som händer med den om/när han trillar dit igen. Men efter att ha läst på Autism & Aspergerforum hur bra många aspergare mår tillsammans med hundar, och efter att ha sett att pappa var nykter och mådde bra, ändrade jag mig till slut och var för att han skulle köpa hund. Jag har också kommit på att hans grannar säkert skulle höra och hjälpa en ylande hund. Men han hann inte skaffa någon innan han trillade dit.

Ett annat exempel på något aspigt han gjorde var när han sa till mig, andra dagen han var här, halvt på skämt: "Jag väntar på att M och 'maken' ska komma hem, för dig är jag ju lite trött på." Jag kanske övertolkar, men ärligheten och att bli trött på sin dotter så fort efter att inte ha setts (i nyktert tillstånd) på ett år, är två aspiga egenskaper. Eftersom jag insett detta nu äntligen om min far, tog jag inte alls illa vid mig utan skrattade bara åt kommentaren. Han är som han är och det är okej. Jag tog inte åt mig. Jag vet ju att han älskar mig och har längtat efter att få träffa mig. Han kan inte hjälpa att han snabbt blir trött på mig.

Och det var uppenbart att han inte kan läsa de sociala koderna, dvs han förstår inte riktigt när han ska prata och när det är bäst att låta bli p g a hur barnen är. Bl a skulle han berätta en historia mitt under lillebrors utbrott. När jag var yngre har jag många gånger irriterat mig på honom och tänkt att han som är så smart borde begripa om han verkligen ansträngde sig. Så fel jag hade! Han förstår verkligen inte hur mycket han än anstränger sig. Denna gång lyckade jag hejda min irritation och sa bara: "Inte nu pappa, jag måste ta 'lillebror'." Usch, tänk så omgivningen klandrat honom för detta. Så fel! Han kan verkligen inte hjälpa det och hade behövt fler vänliga kommentarer istället för snäsande. Det har varit sten på börda för honom.

Och dagen innan han skulle åka hem, ville han diskutera vilken buss han skulle ta för att hinna med tåget. Också vid helt fel tillfälle. Jag sa att vi fick ta det sen, och att om det inte gick någon buss, så skulle vi köra honom istället. På något sätt skulle han komma med tåget. Det nöjde han sig inte med utan frågade igen några gånger till, vid fel tillfälle då också. Det är sällan 'rätt tillfälle', med dessa tre barn, till hans försvar. 'Rätt tillfälle' = då barnen sover, och det sa jag till honom sen.Tydlighet är viktigt! Och ytterligare ett exempel på när listor är bra: När en autist tar upp något vid fel tillfälle, skriver man upp det på att-göra-listan eller att-diskutera-listan, eller vad man har, och så ser man till att verkligen komma ihåg att göra detta och i detta fall skriva ner en busstid på ett papper. Strunt samma att man själv tänker att man nog ska försöka köra sin gamle far till stationen, i första hand. En busstid på ett papper ger trygghet!

Innan han åkte härifrån lovade han mig att läsa på om asperger. Jag pratade mycket med honom om detta och förklarade hur jag tänker: Att det är en personlighetstyp och att långt ifrån alla med denna personlighetstyp blir funktionshindrade inkl honom, men att svårigheterna är bra att känna till, bl a så man fortsätter med sina listor. Jag hade tänkt att denna insikt kanske även hade gett honom lite sinnesfrid och tagit en del bördor från hans axlar. Så tråkigt att han inte hann dit. Ja, lika bra att erkänna att jag är helt förkrossad just nu. Kan jag vara annat?

lördag 10 september 2011

Olika inlärningsstilar

Maken har varit på kurs hela veckan och det ledde till att vi diskuterade det här med hur vi bäst lär oss. Han säger att han har svårt för att ta in skriftlig information. Det blir snabbt rörigt i huvudet på honom. Men om någon föreläser, går orden rakt in i huvudet och fastnar. Han minns föreläsningar nästan ordagrant och kan gå tillbaka och minnas vad som sades. Och han säger att han t o m gör det om han surfar på surfplattan samtidigt som han lyssnar på föreläsningen. Det är ju bara att konstatera att M är likadan. Det är precis vad BUP-psykologen sagt: Att M kommer klara sig bra i skolan tack vare att han är stark på att ta in ljudlig information, och att man bör utnyttja den förmågan så mycket som möjligt, eftersom han har svårare för att ta in visuell information.

Själv funkar jag tvärt om. Jag älskar att läsa mig till information, i min egen takt. Om någon föreläser, brukar det sällan vara i min takt. Antingen så går det för långsamt och då tappar jag intresset och börjar tänka på annat, eller så går det för fort och då tröttnar jag på att försöka hänga med och då börjar jag tänka på annat då också. Och om jag försöker göra något annat samtidigt, då får jag för mycket i huvudet och gör båda sakerna halvdant.

torsdag 8 september 2011

Bort med lördagsgodis och Kalle Anka!

När jag var liten fanns det två saker som jag såg fram mycket emot: En ny Kalle Anka varje fredag och lördagsgodis.

Nu när jag själv har barn, försöker jag undvika båda dessa saker så mycket jag kan. Kalle Anka av den enkla anledningen att det inte lär barnen något. Okej, kanske lite, lite men inte alls mycket i förhållande till den tid man lägger ner. Det finns så mycket annat, så många bra böcker som man kan läsa för barnen istället, som är lika kul. Mulle Meck, Kråke, Alfons Åberg eller vilken faktabok som helst. Vi har en hel bokhylla full med barnböcker som barnen går och tittar i varje dag. Och så ofta vi hinner, läser vi för dem.

Och angående lördagsgodis: Varför ska man under en av två lediga dagar, göra barnen "höga" på socker? Varför ska man lära barnen att unna sig onyttigheter? (Ska man inte unna sig nyttigheter istället?) Varför ska man måla upp godis som något så sällsynt, att man bara får det en gång i veckan? Inte konstigt att man proppade i sig godis när man precis flyttat hemifrån....

Min man och jag är inte helt överens om det här med lördagsgodiset. Han tycker att vi kan unna barnen det. Tänket är nog väldigt fast rotat hos honom. Men då säger jag att vi istället ger dem det som är gott och nyttigt varje dag, som t ex frysta hallon. Och varför inte obegränsat med många olika sorters frukt och bär och kanske lite russin ibland?

Ja, jag tror ni förstår hur jag tänker: Bort med onyttigheter på lördagen och fram med goda nyttigheter alla veckans dagar! Men glöm inte äta detta i samband med en måltid, så ni inte förstör barnens tänder.

onsdag 7 september 2011

Tuggummi i skolan!

Som jag berättat om innan, har M stort behov av muntligt stimuli. Han tuggar och suger på saker: Sitt hår, sina händer, sina kläder, pennor och sina snören. När han gör detta, har han svårt att göra andra saker, som t ex att göra skolarbetet. Hans resurs har slitit hårt med att få honom att sluta eller minska det, eftersom det hindrar hans utveckling. Dessutom är det ju lite ofräscht.

Vi fick nyligen tipset att testa att ge honom tuggummi. Så vi testade hemma och det har verkligen hjälpt honom. Inte bara med att sluta med att stoppa annat i munnen, utan det har även gjort det lättare för honom att koncentrera sig. Det som behöver stimuleras i munnen, får stimulans och stör honom inte längre och dessutom har han händerna fria för t ex lek eller skolarbete.

Detta berättade jag naturligtvis för Ms resurs och hon funderade på om skolan kunde göra ett undantag från tuggummi-regeln. Det finns ju motsvarande undantag för barn som har lite eller inget hår och fryser om huvudet. De får ha mössa eller keps inomhus. I måndags hade vi ett möte med BUP-psykologen, Ms lärare och rektorn, så jag passade på att ta upp detta. Det var inte många sekunders betänketid rektorn behövde innan hon bifallde! Alltså, vi är bara så nöjda med skolan! Exemplariskt!

Och idag var jag i skolan och berättade för Ms klasskamrater om alltihopa. Jag inledde med att fråga om någon fått ett myggbett i sommar. Det hade nästan allihopa. De berättade att det hade kliat, att de fått plåster och salva på. Och sen pratade vi om annat kli och en flicka berättade att det kliar i halsen på henne när hon äter viss typ av mat. Sen var steget inte långt till att förklara att M har sånt där kli i läpparna, utan att vara allergisk och att det bara kommer av sig självt flera gånger om dagen. Jag frågade barnen vad man kan göra åt det. Salva funkar ju inte. (Blä!) Då kom en pojke på tuggummi. (Naturligtvis ska M bara ha tuggummi när det behövs, inte hela tiden.) Och sen diskuterade vi lite om andra hjälpmedel: Glasögon t ex. Alltihopa slutade med att samtliga barn förstod och att ingen tyckte det var orättvist att M får ha tuggummi i skolan. Så underbart duktiga och förstående barn! Jag blir bara så glad!

Nu återstår att få föräldrarna med oss. Det blir förhoppningsvis på måndag, då jag ska försöka vara med en liten stund på föräldramötet (trots att maken kommer vara på kurs). Jag tror inte det blir några problem. De har varit så trevliga och förstående förr.

Smärta - "Upp igen!"

Många autister har en annorlunda smärtupplevelse. Vissa upplever smärta väldigt starkt, t o m så att en kram kan göra ont. Andra har, liksom maken, hög smärttröskel. Han kan borra i tänderna utan bedövning. Han tar bara bedövning om han ska dra ut en tand. Å det gör han delvis eftersom han hatar sprutor. Både maken och M säger att de känner när vätskan sprutas in och att det spänner obehagligt. M säger att det känns som att man sprutar in tvål med en tops. Jag själv känner bara sticket och kanske att det är lite varmt, ömt och spänner lite efteråt, men jag känner absolut inte att något sprutas in.

När jag hör sådana saker så blir jag väldigt ödmjuk inför andras upplevelser. Vem vet hur någon annan upplever världen, egentligen? Å jag säger aldrig: "Äh, upp igen! Det var inte så farligt!" till mina barn när de slår sig. För jag vet ju inte hur de känner och upplever det. Jag håller om dem istället, och låter dem gråta färdigt i sin takt. De har rätt till sina känslor. Jag blir så arg när jag har vuxna säga så till barn. Totalt kränkande. Tänk om man själv ramlade och det gjorde rejält ont och en förbipasserande sa: "Äh, upp igen. Det såg inte så farligt ut." Hade man inte blivit arg och känt sig kränkt då?! Och om vi lär dem ignorera smärta, är det kanske inte så konstigt om de hoppar ifrån träd och bryter armar och ben, när de blir äldre?

Någon kanske tänker: "Hur ska då barnen lära sig vilken smärta som är farlig och vilken som inte är det?" Jo, de ser det i våra ansikten och märker det på vår reaktion. Är man bara lugn och trygg märker barnen att det inte var något farligt. Och har man ett barn som M, som har svårt att se ansiktsuttryck, får man säga det istället: "Ja, det där gjorde jätteont, men det läker tills imorgon. Det är inget farligt." Förresten, ska man självklart säga så till alla barn. Bejaka smärtan, men förklara att det inte var farligt.