M har väldigt svårt för turtagning. Det brukar låta ungefär så här:
"Vilket-djur-tror-tror-du-var-det-största?Blåvalen-eller-argentinosaurusen-eller-elefanten?Kan-det-ha-varit-elefanten?Nej,det-tror-jag-inte.Det-måste-ha-vart-blåvalen?Eller-tror-du-elefanten?Det-kanske-det-kan-ha-vart?Argentinosaurusen-var-nog-inte-lika-stor.Eller-var-den-det?Vad-tror-du?Vet-du-hur-stor-den-var?Kanske-dubbelt-så-stor-som-blåvalen?....."
Och så håller det på så som en lång monolog, ofta utan egentligt innehåll. Det är svårt att bryta in. Och försöker man, så kan han skrika:
"VA TYST! Ja, ska bara berätta en sak."
Inte så trevligt. Så fortsätter monologen, om man inte vill byta ut den mot en konflikt, skrik och fler svordomar.... Och monologen innehåller ofta osanningar, för att han testar vad man själv ska svara. Antingen om man som vuxen vet det rätta svaret, eller om han själv verkligen fått rätt information av någon annan vuxen. Eller så är det för, som han säger: "Det är jobbigt för munnen att vara tyst." Ni vet, hyperaktiv mun....
Nu tror jag inte att han gör så där i skolan, men det är tillräckligt påfrestande här hemma. Jag satt och överhörde just en sådan monolog. Maken försökte inflika något. Han är inte den som ger sig, utan han pratade på för att styra in M i en normal konversation. Men det gick inte. Makens försök var förgäves. Då tröttnade jag på allt surret från dem båda två, och tog en leksak - den som låg närmast, och gav den till M. När han hade leksaken fick han prata. När maken ville prata sträckte han fram handen och M var tvungen att ge den till honom och vara tyst. Osv.
De höll på så ett tag, och det funkade rätt bra. Samtalet flöt på. Maken höll med om att M måste lära sig detta, och fortsatte tålmodigt. Han drog även ner på samtalstakten. Satt tyst någon sekund innan han svarade. Det var jättebra gjort, för då lugnade M sig lite. De pratade faktiskt en lång stund om olika relevanta saker i en helt korrekt konversation, tills M tröttnade och sprang iväg. Och maken fastnade i någon detalj om dinosaurier som han ville kolla upp med mobilen. Lillasyster fick snilleblixten att sno leksaken i förvirringen och springa iväg med den, för att få tyst på dem båda två. "Mammi säg till dem att de inte fåj pata." :D
På Talkability-kursen som jag går, har vi pratat om just detta med att sänka tempot. Ofta blir man själv stressad av barnets tempo, och försöker hålla samma takt. Men om man lugnar ner sig lite, och samtidigt gör eller pratar om något som fångar barnets intresse, kan man få bättre kontakt.
Tipset om leksaken att skicka runt, fick jag också på kursen. Det är annars en klassiker i stökiga skolklasser. Och som vi diskuterat i ett tidigare blogginlägg, så kan man även använda sig av en timstock, eller ett timglas. Men jag tycker att det funkade tillräckligt bra med bara en leksak. Det blev mer naturligt så, för ibland svarade bara maken med ett enstaka ord, och då fick M tillbaka leksaken och ordet direkt.
Visar inlägg med etikett Social förmåga. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Social förmåga. Visa alla inlägg
tisdag 12 mars 2013
tisdag 21 augusti 2012
Vår genomgång av ordningsreglerna
Så, nu har M och jag precis diskuterat ordningsreglerna. Jag hade bestämt mig för att inte göra någon stor sak av det. Och undvika att framställa detta som svårigheter hos honom, för att han inte ska börja fundera på misslyckanden. Bara berätta innehållet, skriva under och lämna in till skolan och sen "glömma".
Så här gjorde jag med de olika punkterna:
1. Jag rättar mig efter de vuxnas tillsägelser då de har det fulla ansvaret för mig under skoldagen.
Min tolkning: "Jag ska försöka lyssna på de vuxna som har koll på mig, så det inte händer något farligt."
Försöka kan alla, eller hur. Han är en klok kille som fattar och är försiktig. Jag behöver inte säga mer än så. Han har ju dessutom resursen vid sin sida.
---------------------------------------------------------------------------------------
2. Jag bemöter såväl barn som vuxna respektfullt.
Min tolkning: "Jag ska försöka att vara trevlig mot barn och vuxna."
Och så konstaterade jag, att det är han ju oftast, så det kan vi lova direkt.
---------------------------------------------------------------------------------------
3. Jag förbereder mig för skolan genom att alltid har med mig det jag behöver för skolarbetet.
Jag sa att det där hjälps vi åt med. Att alla små barn får hjälp av föräldrarna med detta.
---------------------------------------------------------------------------------------
4. Jag kommer i tid.
Det hjälper jag till med, på mornarna. (Och resursen i skolan, men det nämnde jag inte.)
---------------------------------------------------------------------------------------
5. Medförda föremål som inte krävs för att skolarbetet ska fungera, ersätts inte vid uppkommen skada eller förlust.
Jag informerade bara M om att vi köper nytt åt honom, om något går sönder.
---------------------------------------------------------------------------------------
6. Jag är rädd om min skola och sakerna där.
Denna punkt sa jag att vi också kan lova direkt, för det är han ju redan.
---------------------------------------------------------------------------------------
7. Eleverna ska vistas på skolområdet (gäller årskurs F-6).
Kunde vi också lova. Och jag förklarade att han inte ens får gå hem (vi bor granne med skolan), för då tror personalen att någon kidnappat honom.
---------------------------------------------------------------------------------------
Och så avslutade jag med att säga att jag tyckte ordningsreglerna var lite fåniga, eftersom varje människa gör sitt bästa. Han höll med om att ingen vill glömma sina böcker hela tiden.
Så lämnade vi det....
Så här gjorde jag med de olika punkterna:
1. Jag rättar mig efter de vuxnas tillsägelser då de har det fulla ansvaret för mig under skoldagen.
Min tolkning: "Jag ska försöka lyssna på de vuxna som har koll på mig, så det inte händer något farligt."
Försöka kan alla, eller hur. Han är en klok kille som fattar och är försiktig. Jag behöver inte säga mer än så. Han har ju dessutom resursen vid sin sida.
---------------------------------------------------------------------------------------
2. Jag bemöter såväl barn som vuxna respektfullt.
Min tolkning: "Jag ska försöka att vara trevlig mot barn och vuxna."
Och så konstaterade jag, att det är han ju oftast, så det kan vi lova direkt.
---------------------------------------------------------------------------------------
3. Jag förbereder mig för skolan genom att alltid har med mig det jag behöver för skolarbetet.
Jag sa att det där hjälps vi åt med. Att alla små barn får hjälp av föräldrarna med detta.
---------------------------------------------------------------------------------------
4. Jag kommer i tid.
Det hjälper jag till med, på mornarna. (Och resursen i skolan, men det nämnde jag inte.)
---------------------------------------------------------------------------------------
5. Medförda föremål som inte krävs för att skolarbetet ska fungera, ersätts inte vid uppkommen skada eller förlust.
Jag informerade bara M om att vi köper nytt åt honom, om något går sönder.
---------------------------------------------------------------------------------------
6. Jag är rädd om min skola och sakerna där.
Denna punkt sa jag att vi också kan lova direkt, för det är han ju redan.
---------------------------------------------------------------------------------------
7. Eleverna ska vistas på skolområdet (gäller årskurs F-6).
Kunde vi också lova. Och jag förklarade att han inte ens får gå hem (vi bor granne med skolan), för då tror personalen att någon kidnappat honom.
---------------------------------------------------------------------------------------
Och så avslutade jag med att säga att jag tyckte ordningsreglerna var lite fåniga, eftersom varje människa gör sitt bästa. Han höll med om att ingen vill glömma sina böcker hela tiden.
Så lämnade vi det....
måndag 20 augusti 2012
Ordningsregler i skolan
Idag fick vi hem ordningsregler från skolan. Dessa ska gås igenom med barnet, skrivas under och returneras. Jag vet inte riktigt var detta kommer ifrån ursprungligen, men när jag googlar får jag träffar på Skolverket. Och det är många skolor som har dem. Om någon läsare vet - upplys mig!
Jag antar att ordningsreglerna ska användas till att pedagogerna kan hänvisa till dem, när någon missköter sig, typ: "Lisa, det där strider mot ordningsreglerna! Du har skrivit på. Jag har din namnteckning här...."
Jag har själv skrivit några avtal med M, men då är det bara mellan mig och honom, och vi båda två lovar varandra saker. Det tycker jag är helt okej, eftersom det bara är vi som vet om det. Men när en hel skola skriver samma avtal med alla elever, blir det lite annorlunda. Då kan man misslyckas med att hålla avtalet, gång på gång, framför hela klassen, fastän man försökt sitt bästa. Och kanske bli tillrättavisad för det, framför alla?
Finns det någon evidens, för att ordningsregler funkar? Blir det bättre på skolorna? Jag vet faktiskt inte. Men även om det blir det, så till vilket pris?
En sak är säker: De är inte utformade med kunskap om svårigheterna vid NPF. De är en del av skolans Likabehandlingsplan. Betänk att ca 5% av alla elever har ADHD, och ytterligare ca 5% har drag av ADHD, alltså var 10:e elev. Det är ganska många - i snitt 2-3 stycken i varje klass, med drag av ADHD.
Så här ser Ms skolas ordningsregler ut:
-----------------------------------------------------------------------------------
1 Jag rättar mig efter de vuxnas tillsägelser då de har det fulla ansvaret for mig under skoldagen.
Ingen bra start på ordningsreglerna. Många barn med NPF har svårt för auktoritet. Varför ska man lyda en lärare som har fel? Man stryker eleverna mothårs, redan med punkt 1. De vet ju att de ska förväntas lyda. INGEN kan ha missat det. Och många med Aspergers tänker kanske, att de även har lite ansvar själva?
Bättre alternativ: De vuxna måste öva på att vara tydligare med VARFÖR eleverna ska göra på ett visst sätt. Få barn med NPF, mår bra av att blint lyda vuxna. Jag rekommenderar att man kollar i Ross Greenes arbete, böcker eller film, för att hitta bättre strategier att jobba med barnen, på längre sikt. Här t ex, gratis filmer:
http://www.livesinthebalance.org/kids-do-well-if-they-can
Kolla speciellt in denna film med Ross Greene. Denna punkt tycker jag liknar vad han kallar "Plan A".
http://www.livesinthebalance.org/three-options-solving-problems
------------------------------------------------------------------------------------
2. Jag bemöter såväl barn som vuxna respektfullt.
Inte särskilt tydligt. Vad är respekt? Det kan vara att slicka någon annans skor, för vissa. Att inte tilltala någon, för andra.
Bättre alternativ: Behandla barnen respektfullt, så kommer de behandla varandra och de vuxna respektfullt tillbaka. Barn gör som man gör, inte som man säger, eller efter något avtal.
-----------------------------------------------------------------------------------
3. Jag förbereder mig för skolan genom att alltid ha med mig det jag behöver för skolarbetet.
Det kan vara svårt för många vuxna med NPF, att ha med ALLT. Upplagt för ett misslyckande! Vem vill egentligen tappa bort och glömma saker? Jo, ingen. Och det blir ett dubbelt misslyckande. Inte nog med att man glömmer sina saker, man bryter även mot ordningsreglerna.
Bättre alternativ: Fråga barnet varför vissa saker inte kommer med. Kanske kan något så enkelt som en lista på dörren hemma hjälpa? Eller en påminnelse i kalendern (mobilen)? Och kanske vissa saker kan finnas i dubbel uppsättning, eller i alla fall i reserv, som man kan få låna lite diskret?
-----------------------------------------------------------------------------------
4. Jag kommer i tid.
Detta kan vara svårt för vuxna med NPF. Extra svårt om man inte kommer ihåg vad man ska ha med sig, förrän man står i hallen. Och än mindre vet var man har lagt sakerna. Eller har en rimlig tiduppfatting, eller kan planera sin tid.
Bättre alternativ: Stötta eleverna att komma i tid. Ta främst reda på varför en elev inte kommer i tid. Ingen vill väl komma försent och behöva skämmas, gång på gång? Jag hörde talas om en kille som fastnade i duschen, eftersom han inte visste hur länge han skulle duscha. Med en timstock eller ett ur, så fixade han det. Han kom i tid därefter!
-----------------------------------------------------------------------------------
5. Medförda föremål som inte krävs för att skolarbetet ska fungera, ersätts inte vid uppkommen skada eller förlust.
Detta ser inte ut som en regel för eleverna att följa i sin vardag. Detta kunde de bara informerat föräldrarna om.
Och så tänker jag: Ersätter de saker som jag skickar med för skolarbetet? Om M river sönder sin tröja på skolgymnastiken - ersätter skolan den då? Eller om det går hål på hans regnbyxor, när han ramlar? Det tror jag inte.... (Inte för att jag skulle orka ta upp det, men rent hypotetiskt.... )
-----------------------------------------------------------------------------------
6. Jag är rädd om min skola och sakerna där.
Rätt självklart eller hur?! Den som tar sönder saker gör nog det för att den mår dåligt eller har ett utbrott. När man har ett utbrott, har man tappat kontrollen över sig själv. Då hjälper inga ordningsregler. Meningslöst att säga till någon: "Kom ihåg kontraktet", när personen har ett utbrott. Det blir gissningsvis bara värre då. ("Jag skiter väl i erat dumma kontrakt!" *Pang!*)
Bättre alternativ: Prata om det med eleverna, och få dem att känna sig stolta över sin skola. Och rädda om. Jag tycker att utefixardagar, då personal, föräldrar och elever hjälps åt har sin poäng. Och förebygg utbrott. Jag rekommenderar Ross Greene igen. Och Bo Hejlskov Elvén som skrivit boken Problemskapande beteenden.
-----------------------------------------------------------------------------------
7. Eleverna ska vistas på skolområdet (gäller årskurs F-6).
En före detta kollega till mig har en son med Aspergers. När han hamnade i konflikt med de andra barnen, så sprang han i panik från skolan. Han kunde inte tolka dem. Och hamnade i slagsmål. Sen blev han rädd och sprang iväg. Detta hände flera gånger. Min kollega fick bara kasta sig iväg från jobbet och leta upp honom. Detta är extremt farligt, så klart! Han var nog bara ca 8 år när det hände. Jag är inte säker på att han hade varit hjälpt av att skriva på ett sånt här kontrakt, i stridens hetta. Det hade nog bara blivit ett dubbelt misslyckande det med.
Bättre alternativ: Förklara för barnen varför det är farligt att ge sig iväg där personalen inte har koll på en. Och ge rymmarbarn ett annat alternativ. Pojken i exemplet hade kanske varit hjälpt av att ha ett specifikt ställe han kan springa till? Eller en fröken han kan leta upp? Allra helst ska ett sånt barn förstås ha en resurs, som stöttar hela tiden.....
-----------------------------------------------------------------------------------
Jag vill påpeka att vi fortfarande är jättenöjda med Ms skola. Jag skriver detta inlägg, för att jag vet att de kan så MYCKET BÄTTRE än så här. Det är nog bara av gammal vana, detta ligger kvar, tror jag. (Har sett det 2 ggr tidigare: F-klass och 1:an.) Jag tycker att ordningsreglarna ska bort eller åtminstone skrivas om. Och momentet, där barnen ska skriva under, bör tas bort. Jag tror att duktiga pedagoger kan lära barnen ovanstående på bättre sätt, än genom att skriva avtal.
Ordningsreglerna är en del av skolans Likabehandlingsplan. På diskrimineringsombudsmannens sida, kan man läsa följande om Likabehandlingsplanen (http://www.do.se/sv/Forebygga-diskriminering/Utbildning/Forebygg-diskriminering-i-skolan/):
"Skolorna måste också arbeta förebyggande dels mot kränkande behandling, dels mot diskriminering och trakasserier som har samband med kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionsnedsättning."
Ja, fundera lite på om ni tycker att ordningsreglerna ovan uppfyller detta..... Har skolan tänkt rätt med sina ordningsregler? Eller 180 grader fel? (Av okunskap!)
Jag antar att ordningsreglerna ska användas till att pedagogerna kan hänvisa till dem, när någon missköter sig, typ: "Lisa, det där strider mot ordningsreglerna! Du har skrivit på. Jag har din namnteckning här...."
Jag har själv skrivit några avtal med M, men då är det bara mellan mig och honom, och vi båda två lovar varandra saker. Det tycker jag är helt okej, eftersom det bara är vi som vet om det. Men när en hel skola skriver samma avtal med alla elever, blir det lite annorlunda. Då kan man misslyckas med att hålla avtalet, gång på gång, framför hela klassen, fastän man försökt sitt bästa. Och kanske bli tillrättavisad för det, framför alla?
Finns det någon evidens, för att ordningsregler funkar? Blir det bättre på skolorna? Jag vet faktiskt inte. Men även om det blir det, så till vilket pris?
En sak är säker: De är inte utformade med kunskap om svårigheterna vid NPF. De är en del av skolans Likabehandlingsplan. Betänk att ca 5% av alla elever har ADHD, och ytterligare ca 5% har drag av ADHD, alltså var 10:e elev. Det är ganska många - i snitt 2-3 stycken i varje klass, med drag av ADHD.
Så här ser Ms skolas ordningsregler ut:
-----------------------------------------------------------------------------------
1 Jag rättar mig efter de vuxnas tillsägelser då de har det fulla ansvaret for mig under skoldagen.
Ingen bra start på ordningsreglerna. Många barn med NPF har svårt för auktoritet. Varför ska man lyda en lärare som har fel? Man stryker eleverna mothårs, redan med punkt 1. De vet ju att de ska förväntas lyda. INGEN kan ha missat det. Och många med Aspergers tänker kanske, att de även har lite ansvar själva?
Bättre alternativ: De vuxna måste öva på att vara tydligare med VARFÖR eleverna ska göra på ett visst sätt. Få barn med NPF, mår bra av att blint lyda vuxna. Jag rekommenderar att man kollar i Ross Greenes arbete, böcker eller film, för att hitta bättre strategier att jobba med barnen, på längre sikt. Här t ex, gratis filmer:
http://www.livesinthebalance.org/kids-do-well-if-they-can
Kolla speciellt in denna film med Ross Greene. Denna punkt tycker jag liknar vad han kallar "Plan A".
http://www.livesinthebalance.org/three-options-solving-problems
------------------------------------------------------------------------------------
2. Jag bemöter såväl barn som vuxna respektfullt.
Inte särskilt tydligt. Vad är respekt? Det kan vara att slicka någon annans skor, för vissa. Att inte tilltala någon, för andra.
Bättre alternativ: Behandla barnen respektfullt, så kommer de behandla varandra och de vuxna respektfullt tillbaka. Barn gör som man gör, inte som man säger, eller efter något avtal.
-----------------------------------------------------------------------------------
3. Jag förbereder mig för skolan genom att alltid ha med mig det jag behöver för skolarbetet.
Det kan vara svårt för många vuxna med NPF, att ha med ALLT. Upplagt för ett misslyckande! Vem vill egentligen tappa bort och glömma saker? Jo, ingen. Och det blir ett dubbelt misslyckande. Inte nog med att man glömmer sina saker, man bryter även mot ordningsreglerna.
Bättre alternativ: Fråga barnet varför vissa saker inte kommer med. Kanske kan något så enkelt som en lista på dörren hemma hjälpa? Eller en påminnelse i kalendern (mobilen)? Och kanske vissa saker kan finnas i dubbel uppsättning, eller i alla fall i reserv, som man kan få låna lite diskret?
-----------------------------------------------------------------------------------
4. Jag kommer i tid.
Detta kan vara svårt för vuxna med NPF. Extra svårt om man inte kommer ihåg vad man ska ha med sig, förrän man står i hallen. Och än mindre vet var man har lagt sakerna. Eller har en rimlig tiduppfatting, eller kan planera sin tid.
Bättre alternativ: Stötta eleverna att komma i tid. Ta främst reda på varför en elev inte kommer i tid. Ingen vill väl komma försent och behöva skämmas, gång på gång? Jag hörde talas om en kille som fastnade i duschen, eftersom han inte visste hur länge han skulle duscha. Med en timstock eller ett ur, så fixade han det. Han kom i tid därefter!
-----------------------------------------------------------------------------------
5. Medförda föremål som inte krävs för att skolarbetet ska fungera, ersätts inte vid uppkommen skada eller förlust.
Detta ser inte ut som en regel för eleverna att följa i sin vardag. Detta kunde de bara informerat föräldrarna om.
Och så tänker jag: Ersätter de saker som jag skickar med för skolarbetet? Om M river sönder sin tröja på skolgymnastiken - ersätter skolan den då? Eller om det går hål på hans regnbyxor, när han ramlar? Det tror jag inte.... (Inte för att jag skulle orka ta upp det, men rent hypotetiskt.... )
-----------------------------------------------------------------------------------
6. Jag är rädd om min skola och sakerna där.
Rätt självklart eller hur?! Den som tar sönder saker gör nog det för att den mår dåligt eller har ett utbrott. När man har ett utbrott, har man tappat kontrollen över sig själv. Då hjälper inga ordningsregler. Meningslöst att säga till någon: "Kom ihåg kontraktet", när personen har ett utbrott. Det blir gissningsvis bara värre då. ("Jag skiter väl i erat dumma kontrakt!" *Pang!*)
Bättre alternativ: Prata om det med eleverna, och få dem att känna sig stolta över sin skola. Och rädda om. Jag tycker att utefixardagar, då personal, föräldrar och elever hjälps åt har sin poäng. Och förebygg utbrott. Jag rekommenderar Ross Greene igen. Och Bo Hejlskov Elvén som skrivit boken Problemskapande beteenden.
-----------------------------------------------------------------------------------
7. Eleverna ska vistas på skolområdet (gäller årskurs F-6).
En före detta kollega till mig har en son med Aspergers. När han hamnade i konflikt med de andra barnen, så sprang han i panik från skolan. Han kunde inte tolka dem. Och hamnade i slagsmål. Sen blev han rädd och sprang iväg. Detta hände flera gånger. Min kollega fick bara kasta sig iväg från jobbet och leta upp honom. Detta är extremt farligt, så klart! Han var nog bara ca 8 år när det hände. Jag är inte säker på att han hade varit hjälpt av att skriva på ett sånt här kontrakt, i stridens hetta. Det hade nog bara blivit ett dubbelt misslyckande det med.
Bättre alternativ: Förklara för barnen varför det är farligt att ge sig iväg där personalen inte har koll på en. Och ge rymmarbarn ett annat alternativ. Pojken i exemplet hade kanske varit hjälpt av att ha ett specifikt ställe han kan springa till? Eller en fröken han kan leta upp? Allra helst ska ett sånt barn förstås ha en resurs, som stöttar hela tiden.....
-----------------------------------------------------------------------------------
Jag vill påpeka att vi fortfarande är jättenöjda med Ms skola. Jag skriver detta inlägg, för att jag vet att de kan så MYCKET BÄTTRE än så här. Det är nog bara av gammal vana, detta ligger kvar, tror jag. (Har sett det 2 ggr tidigare: F-klass och 1:an.) Jag tycker att ordningsreglarna ska bort eller åtminstone skrivas om. Och momentet, där barnen ska skriva under, bör tas bort. Jag tror att duktiga pedagoger kan lära barnen ovanstående på bättre sätt, än genom att skriva avtal.
Ordningsreglerna är en del av skolans Likabehandlingsplan. På diskrimineringsombudsmannens sida, kan man läsa följande om Likabehandlingsplanen (http://www.do.se/sv/Forebygga-diskriminering/Utbildning/Forebygg-diskriminering-i-skolan/):
"Skolorna måste också arbeta förebyggande dels mot kränkande behandling, dels mot diskriminering och trakasserier som har samband med kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionsnedsättning."
Ja, fundera lite på om ni tycker att ordningsreglerna ovan uppfyller detta..... Har skolan tänkt rätt med sina ordningsregler? Eller 180 grader fel? (Av okunskap!)
fredag 17 augusti 2012
Det är okej att göra misstag
Det här sommaren har vi pratat mycket med barnen om misstag. Att alla människor gör misstag. Att det är okej. Att det är en del av att vara människa. Att vuxna gör misstag. Att barn gör misstag. Men att man alltid säger förlåt och försöker bättra sig och helst inte upprepa misstaget.
Även mamma och pappa gör alltså misstag. Och när vi föräldrar gör misstag, så ber vi barnen om ursäkt. Eller när man tycker att den andre föräldern gjort ett misstag, så påminner (=hjälper) vi varandra om att be barnen om ursäkt. Och även barnen har börjat be oss och varandra om ursäkt, betydligt oftare.
Ms resursperson berättade om en händelse idag. Ms kompis från i våras, en klasskamrat, ville absolut leka med M. Fler barn ville vara med och det gick bra först, men helt plötsligt blev kompisen ledsen.
Då gick M fram till honom och frågade: ”Vad är det som inte känns bra just nu?”
Kompisen: ”Du pratade inte så mycket med mig.”
M: ”Förlåt, det var ett misstag. Jag ska prata mer med dig.”
Sen var allt bra igen, och snart ska killarna leka här hemma.
Barn gör som man gör.... Och M svarar tydligen bättre på social träning, än vad jag hade vågat hoppas på. Klart jag blev jättestolt! Han fick mycket beröm och jag vände även på situationen verbalt, och frågade hur han hade känt om någon hade gjort så mot honom. "Blivit glad!" svarade han.
Jag har hört att man inte alltid måste göra rätt, för att vara en bra förälder. Huvudsaken är att man oftast gör rätt. Då förlåter barnen en, för ens misstag. Däremot ska man aldrig kräva av barnet att det förlåter en. Det har jag läst i böcker om barn och jag håller med. Det är så lätt att säga: "Förlåter du mamma?" när man har dåligt samvete för något. Men det blir en onödig börda på barnet. Barnet är ju i beroendeställning till en. Och älskar en och ser upp till en. Vad ska det svara? Klart det säger ja, även om det inte menar det. Det bästa är att bara be om förlåtelse och sen lämna det upp till barnet. Att inte diskutera alls om man verkligen blev förlåten eller inte. Och de flesta barn är väl rätt förlåtande, till slut? Eller?
Även mamma och pappa gör alltså misstag. Och när vi föräldrar gör misstag, så ber vi barnen om ursäkt. Eller när man tycker att den andre föräldern gjort ett misstag, så påminner (=hjälper) vi varandra om att be barnen om ursäkt. Och även barnen har börjat be oss och varandra om ursäkt, betydligt oftare.
Ms resursperson berättade om en händelse idag. Ms kompis från i våras, en klasskamrat, ville absolut leka med M. Fler barn ville vara med och det gick bra först, men helt plötsligt blev kompisen ledsen.
Då gick M fram till honom och frågade: ”Vad är det som inte känns bra just nu?”
Kompisen: ”Du pratade inte så mycket med mig.”
M: ”Förlåt, det var ett misstag. Jag ska prata mer med dig.”
Sen var allt bra igen, och snart ska killarna leka här hemma.
Barn gör som man gör.... Och M svarar tydligen bättre på social träning, än vad jag hade vågat hoppas på. Klart jag blev jättestolt! Han fick mycket beröm och jag vände även på situationen verbalt, och frågade hur han hade känt om någon hade gjort så mot honom. "Blivit glad!" svarade han.
Jag har hört att man inte alltid måste göra rätt, för att vara en bra förälder. Huvudsaken är att man oftast gör rätt. Då förlåter barnen en, för ens misstag. Däremot ska man aldrig kräva av barnet att det förlåter en. Det har jag läst i böcker om barn och jag håller med. Det är så lätt att säga: "Förlåter du mamma?" när man har dåligt samvete för något. Men det blir en onödig börda på barnet. Barnet är ju i beroendeställning till en. Och älskar en och ser upp till en. Vad ska det svara? Klart det säger ja, även om det inte menar det. Det bästa är att bara be om förlåtelse och sen lämna det upp till barnet. Att inte diskutera alls om man verkligen blev förlåten eller inte. Och de flesta barn är väl rätt förlåtande, till slut? Eller?
onsdag 15 augusti 2012
Tystnad - "Less is more"
Det är nästan magiskt vad tystnad kan vara till hjälp. När vi var i terapi, så fattade jag verkligen att jag pladdrade på alldeles för mycket. Som en spottkobra eller kulspruta. (Se detta gamla inlägg: http://aspergermamma.blogspot.se/2011/10/kulsprutan-eller-spottkobran.html) Numera har jag blivit mycket bättre. Duktigare och mer förstående.
Numera är jag tyst(-are):
* När han är nyvaken och försöker vakna till.
* När han är hungrig och bara vill få laga mat och/eller äta. Han mår dåligt, om man försöker prata med honom då. Det stör hans koncentration på maten. När han lagar mat går jag ibland ur köket, för att ge honom lite mentalt utrymme.
* När han inte är mottaglig, för att han är totalt koncentrerad på något annat. Till exempel om han försöker laga någon sak eller trixar med en dator. Eller är totalt fokuserad på ett barn, till exempel om han busar med någon i studsmattan. (Ett bra tillfälle att stanna upp, och njuta av stunden istället och bara titta på dem.)
* När budskapet redan har gått fram. Innan, så pladdrade jag på lite väl mycket. Sa saker på flera olika sätt, så han skulle förstå. Men han hade redan fattat för länge sen. Oftast signalerar han inte det på något sätt, eftersom det inte är naturligt för honom att säga typ: "Ja" eller humma med. Jag har lärt mig rent logiskt, hur och när jag behöver säga saker, för att budskapet ska gå fram.
* När budskapet har gått fram, men han behöver fundera ut vilket alternativ han föredrar. Jag säger alternativen TYDLIGT, EN GÅNG, sen är jag tyst. Han får fråga istället för att jag automatiskt upprepar mig, om något är oklart. Alternativt så påminner jag honom efter en liten stund, om jag tror att han glömt bort alltihop.
*När han är missnöjd med något, som inte har direkt med mig att göra. Oftast blåser det över av sig självt. Han behöver bara få vara lite irriterad. Efter en stunds tystna blir han snabbt på gott humör. Om jag däremot försöker pigga upp honom för intensivt, blir han bara mer irriterad. Han är faktiskt inte särskilt långsint och blir oftast på gott humör igen väldigt snabbt, om man vågar vänta ut honom med tystnad. (Lite svårt att förstå för mig faktiskt.....)
* När han behöver sin koncentration på något viktigt. Till exempel när vi ska åka iväg och han behöver fundera igenom om han har allt med sig.
Det funkar faktiskt jättebra. Att det funkar beror på att samtal vid fel tillfälle, liksom tjat, tröttar ut honom. Jag kan inte säga annat än att jag känner igen det mesta av detta, från nu i somras när jag själv var så utmattad att jag nästan gick in i väggen. Jag funkade som honom på samtliga punkter, på ett skrämmande likt sätt. Så jag drar slutsatsen: Han är helt enkelt konstant tröttare, än vad jag är. Så jag får visa lite hänsyn. Jag tycker inte att jag gör någon uppoffring alls. Snarare så vinner jag på att kommunikationen blir effektivare. Han lyssnar bättre, när han väl lyssnar. Och blir mindre stressad och mindre irriterad. Jag blir själv lugnare och slipper tjata. Och trots allt, så är jag ju neurotypisk och har inga problem med arbetsminnet. Jag glömmer oftast inte det jag vill säga, så det kan vänta en liten stund.
Numera är jag tyst(-are):
* När han är nyvaken och försöker vakna till.
* När han är hungrig och bara vill få laga mat och/eller äta. Han mår dåligt, om man försöker prata med honom då. Det stör hans koncentration på maten. När han lagar mat går jag ibland ur köket, för att ge honom lite mentalt utrymme.
* När han inte är mottaglig, för att han är totalt koncentrerad på något annat. Till exempel om han försöker laga någon sak eller trixar med en dator. Eller är totalt fokuserad på ett barn, till exempel om han busar med någon i studsmattan. (Ett bra tillfälle att stanna upp, och njuta av stunden istället och bara titta på dem.)
* När budskapet redan har gått fram. Innan, så pladdrade jag på lite väl mycket. Sa saker på flera olika sätt, så han skulle förstå. Men han hade redan fattat för länge sen. Oftast signalerar han inte det på något sätt, eftersom det inte är naturligt för honom att säga typ: "Ja" eller humma med. Jag har lärt mig rent logiskt, hur och när jag behöver säga saker, för att budskapet ska gå fram.
* När budskapet har gått fram, men han behöver fundera ut vilket alternativ han föredrar. Jag säger alternativen TYDLIGT, EN GÅNG, sen är jag tyst. Han får fråga istället för att jag automatiskt upprepar mig, om något är oklart. Alternativt så påminner jag honom efter en liten stund, om jag tror att han glömt bort alltihop.
*När han är missnöjd med något, som inte har direkt med mig att göra. Oftast blåser det över av sig självt. Han behöver bara få vara lite irriterad. Efter en stunds tystna blir han snabbt på gott humör. Om jag däremot försöker pigga upp honom för intensivt, blir han bara mer irriterad. Han är faktiskt inte särskilt långsint och blir oftast på gott humör igen väldigt snabbt, om man vågar vänta ut honom med tystnad. (Lite svårt att förstå för mig faktiskt.....)
* När han behöver sin koncentration på något viktigt. Till exempel när vi ska åka iväg och han behöver fundera igenom om han har allt med sig.
Det funkar faktiskt jättebra. Att det funkar beror på att samtal vid fel tillfälle, liksom tjat, tröttar ut honom. Jag kan inte säga annat än att jag känner igen det mesta av detta, från nu i somras när jag själv var så utmattad att jag nästan gick in i väggen. Jag funkade som honom på samtliga punkter, på ett skrämmande likt sätt. Så jag drar slutsatsen: Han är helt enkelt konstant tröttare, än vad jag är. Så jag får visa lite hänsyn. Jag tycker inte att jag gör någon uppoffring alls. Snarare så vinner jag på att kommunikationen blir effektivare. Han lyssnar bättre, när han väl lyssnar. Och blir mindre stressad och mindre irriterad. Jag blir själv lugnare och slipper tjata. Och trots allt, så är jag ju neurotypisk och har inga problem med arbetsminnet. Jag glömmer oftast inte det jag vill säga, så det kan vänta en liten stund.
torsdag 28 juni 2012
Min pappa och tydlighet
Min pappa är här på besök. Jag är så glad att han lever och är hos oss, och att han och mina barn får träffas. Pappa är alkoholist, och jag trodde aldrig att han skulle leva så här länge. Än mindre kunna vara nykter och komma hit igen. Jag ser många drag av asperger och ADHD hos honom, men han har ingen diagnos.
Något som slog mig, är att han verkligen inte alls kan tolka signaler. Han pratar på, och inte alltid vid helt rätt tillfälle... Han har mycket att berätta och märker inte alls hur trött och stressad jag är. Inte ens när jag tar djupa andetag för att lugna ner mig, och tror att jag ser jätteirriterad ut.
Jag måste erkänna att denna svårighet hos honom, irriterat mig en del genom åren. Tyvärr. Jättetrist, för lösningen är verkligen så enkel: Tydlighet och att sätta ord på känslorna. Idag, så pekade jag med hela handen och sa:
"Kan inte du och M gå ut i vardagsrummet och fortsätta prata där? Jag är helt utmattad och orkar inte lyssna. Jag är egentligen inte irriterad på er, utan på själva situationen här hemma, och vill inte bli arg på er."
Pappa svarade lättad: "Jag fattar. Vad bra att du säger till!" och tog med sig M därifrån, utan att bli ett enda dugg sur. Tänk att det var så enkelt!
Jag blir samtidigt ledsen, för om jag hans dotter, inte fattat detta förrän nu: Hur har han egentligen haft det i livet?
Något som slog mig, är att han verkligen inte alls kan tolka signaler. Han pratar på, och inte alltid vid helt rätt tillfälle... Han har mycket att berätta och märker inte alls hur trött och stressad jag är. Inte ens när jag tar djupa andetag för att lugna ner mig, och tror att jag ser jätteirriterad ut.
Jag måste erkänna att denna svårighet hos honom, irriterat mig en del genom åren. Tyvärr. Jättetrist, för lösningen är verkligen så enkel: Tydlighet och att sätta ord på känslorna. Idag, så pekade jag med hela handen och sa:
"Kan inte du och M gå ut i vardagsrummet och fortsätta prata där? Jag är helt utmattad och orkar inte lyssna. Jag är egentligen inte irriterad på er, utan på själva situationen här hemma, och vill inte bli arg på er."
Pappa svarade lättad: "Jag fattar. Vad bra att du säger till!" och tog med sig M därifrån, utan att bli ett enda dugg sur. Tänk att det var så enkelt!
Jag blir samtidigt ledsen, för om jag hans dotter, inte fattat detta förrän nu: Hur har han egentligen haft det i livet?
fredag 15 juni 2012
Speciella behov vid skolavslutningen
Idag var det skolavslutning. M har slutat 1:an. Vi var först på uppträdande. M satt rätt långt fram och lyssnade. Med hörselkåpor. Det funkade jättebra. Därefter gick vi på avtackning i klassrummet.
När vi satt och lyssnade på hans fröken, så slog det mig vilket svårt jobb det är att vara tillräckligt tydlig mot M. Hans fröken är jätteduktig, lyhörd, tydlig och pedagogisk och vi är verkligen nöjda. Man ser att hon tänker noga på att vara så tydlig som möjligt, och hon lyckas väldigt bra. Men det är ändå svårt att tänka på allt, på grund av att M fungerar som han gör. Som väl är, är M duktig på att säga till, fråga och fylla i när det behövs. Han har, sedan han var liten, alltid ställt de där frågorna "När? Var? Hur länge? Med vem?" och så vidare rent spontant. Vi har bara behövt svara på dem. Och det gör även hans fröken eller hans resurs. Tålmodigt. Så allt är bra, egentligen.
Jag vill ändå berätta om det som hände i klassrummet, för att det så tydligt visar hur M tänker och fungerar. Det var fokus på en flicka i klassen, som skulle sluta och byta skola. Hon fick teckningar som barnen gjort och ett lycka till. Hon var väldigt ledsen, och det visste M, eftersom hon hade sagt det till oss när vi gick in i klassrummet.
När avtackningen var klar, pratade fröken om sommarlovet, och sa något liknande: "Sen ses vi igen i augusti." Då fyllde M i, utan att räcka upp handen impulsiv som han är: "Ja, alla utom C." (Flickans namn.) Jag och maken tittade på varandra. Maken viskade: "Ja, det var spiken i kistan." Maken menade att det var en onödigt kommentar från M, eftersom det var underförstått och flickan var ledsen och inte behövde påminnas om detta mer. Rent socialt blir det ju lite tokigt när M säger sånt. Men om man ser det från hans sida, så är det ju så han tänker. Begreppet "vi" innefattar alla barn i klassrummet, för honom. Så han behöver förtydligandet: "vi=alla utom C, i detta sammanhang".
Men alltså, hans fröken kan ju naturligtvis inte prata så hela tiden, eller förtydliga varje liten sak han undrar över. Det blir för jobbigt och trögt. Det är, bland annat, därför som M behöver en resurs vid sin sida. Någon han kan viska till och fråga när han blir osäker på vad som menas. Idag var resursen framme vid tavlan, och vi föräldrar borde förmodligen satt oss bredvid M, istället för att ställa oss bakom. Dagens lärdom, att ta med sig till nästa gång!
Och sen skulle barnen få diplom. M väntade först tålmodigt. När ett par stycken barn hade fått, kunde han inte hejda sig längre, utan sa lite osäkert: "Ska alla barn få diplom?" Även det gissar jag var tydligt för de flesta barn. Och dessutom, så tror jag att fröken faktiskt sa det rent ut innan utdelningen. Men M är ju disträ och sitter ofta i andra tankar. Även om tydligheten finns, är det inte säkert att han uppfattar den. Bra att han frågar då, men jag hade önskat att han räckte upp handen, istället för att prata rätt ut.... Men, men det mognar säkert hos honom snart. Och som sagt, en vuxen behöver sitta på visk-avstånd.
Om man tänker på hur han känner det. Sitter där och ser kompisarna få diplom, så är det klart att man förstår hur osäker han ofta är på tillvaron. Han frågade mig även härom dagen, om han slapp gå om ettan. Jag hade inte ens tänkt den tanken. Han klarar ju av skolarbetet och uppfyller målen. Så jag förklarade att bara två kategorier barn får gå om ett år i skolan:
1) De som har svårt med skolämnena
2) De som är fiffiga, men inte gör som fröken säger
Han tillhör ju ingen av dessa kategorier, så det var min tanke att han skulle förstå att han är trygg eftersom han är fiffig och gör som fröken säger (oftast, till slut och med hjälp av resursen).
Och det där diplomet, det glömde M naturligtvis i klassrummet. Jag hämtade det precis. Vi bor ju granne med skolan, så det är lätt gjort. M är ju glömsk med sina saker, så han kan behöver lite stöttning med sånt också. Han lär sig inte, för att man gör en stor sak av sånt, eller tvingar honom att gå och hämta ALLT han glömt. Det är bara nedbrytande för självkänslan.
När vi satt och lyssnade på hans fröken, så slog det mig vilket svårt jobb det är att vara tillräckligt tydlig mot M. Hans fröken är jätteduktig, lyhörd, tydlig och pedagogisk och vi är verkligen nöjda. Man ser att hon tänker noga på att vara så tydlig som möjligt, och hon lyckas väldigt bra. Men det är ändå svårt att tänka på allt, på grund av att M fungerar som han gör. Som väl är, är M duktig på att säga till, fråga och fylla i när det behövs. Han har, sedan han var liten, alltid ställt de där frågorna "När? Var? Hur länge? Med vem?" och så vidare rent spontant. Vi har bara behövt svara på dem. Och det gör även hans fröken eller hans resurs. Tålmodigt. Så allt är bra, egentligen.
Jag vill ändå berätta om det som hände i klassrummet, för att det så tydligt visar hur M tänker och fungerar. Det var fokus på en flicka i klassen, som skulle sluta och byta skola. Hon fick teckningar som barnen gjort och ett lycka till. Hon var väldigt ledsen, och det visste M, eftersom hon hade sagt det till oss när vi gick in i klassrummet.
När avtackningen var klar, pratade fröken om sommarlovet, och sa något liknande: "Sen ses vi igen i augusti." Då fyllde M i, utan att räcka upp handen impulsiv som han är: "Ja, alla utom C." (Flickans namn.) Jag och maken tittade på varandra. Maken viskade: "Ja, det var spiken i kistan." Maken menade att det var en onödigt kommentar från M, eftersom det var underförstått och flickan var ledsen och inte behövde påminnas om detta mer. Rent socialt blir det ju lite tokigt när M säger sånt. Men om man ser det från hans sida, så är det ju så han tänker. Begreppet "vi" innefattar alla barn i klassrummet, för honom. Så han behöver förtydligandet: "vi=alla utom C, i detta sammanhang".
Men alltså, hans fröken kan ju naturligtvis inte prata så hela tiden, eller förtydliga varje liten sak han undrar över. Det blir för jobbigt och trögt. Det är, bland annat, därför som M behöver en resurs vid sin sida. Någon han kan viska till och fråga när han blir osäker på vad som menas. Idag var resursen framme vid tavlan, och vi föräldrar borde förmodligen satt oss bredvid M, istället för att ställa oss bakom. Dagens lärdom, att ta med sig till nästa gång!
Och sen skulle barnen få diplom. M väntade först tålmodigt. När ett par stycken barn hade fått, kunde han inte hejda sig längre, utan sa lite osäkert: "Ska alla barn få diplom?" Även det gissar jag var tydligt för de flesta barn. Och dessutom, så tror jag att fröken faktiskt sa det rent ut innan utdelningen. Men M är ju disträ och sitter ofta i andra tankar. Även om tydligheten finns, är det inte säkert att han uppfattar den. Bra att han frågar då, men jag hade önskat att han räckte upp handen, istället för att prata rätt ut.... Men, men det mognar säkert hos honom snart. Och som sagt, en vuxen behöver sitta på visk-avstånd.
Om man tänker på hur han känner det. Sitter där och ser kompisarna få diplom, så är det klart att man förstår hur osäker han ofta är på tillvaron. Han frågade mig även härom dagen, om han slapp gå om ettan. Jag hade inte ens tänkt den tanken. Han klarar ju av skolarbetet och uppfyller målen. Så jag förklarade att bara två kategorier barn får gå om ett år i skolan:
1) De som har svårt med skolämnena
2) De som är fiffiga, men inte gör som fröken säger
Han tillhör ju ingen av dessa kategorier, så det var min tanke att han skulle förstå att han är trygg eftersom han är fiffig och gör som fröken säger (oftast, till slut och med hjälp av resursen).
Och det där diplomet, det glömde M naturligtvis i klassrummet. Jag hämtade det precis. Vi bor ju granne med skolan, så det är lätt gjort. M är ju glömsk med sina saker, så han kan behöver lite stöttning med sånt också. Han lär sig inte, för att man gör en stor sak av sånt, eller tvingar honom att gå och hämta ALLT han glömt. Det är bara nedbrytande för självkänslan.
fredag 19 augusti 2011
Tourettes? En kvinna berättar
Tanja har helt rätt. Om jag bara vänligt men bestämt för över samtalet på något annat, så kan han sluta prata om "Trollvind 1" och "Trollvind 3". Men man måste vara rätt bestämd ibland och stå på sig. Så nu ber jag alla som träffar honom, och som läser detta, att börja med denna strategi: Vänligt, utan att stressa honom eller göra honom nervös, föra in samtalet på något annat. Eftersom han är barn, tänker jag att man INTE ska säga "Nu pratar vi inte mer om det!" för då blir han automatiskt stressad. Ge honom tid, och stå på er med det nya samtalsämnet! Enkelt, men kräver tålamod, jag vet...
Vidare ger Tanja följande råd:
"När jag får berätta och verkligen får berätta klart utan att bli avbruten känns det så oerhört skönt inom mig. Det känns verkligen som en stor lättnad och där spelar det ingen roll i fall jag skriver eller pratar med någon, men när jag skriver brukar jag som sagt skriva fiktiva brev till olika namn och då betonar jag hela tiden vikten av att de finns. De är mina sannaste vänner som aldrig skvallrar eller sviker.
Om man har den här typen av problem är det A & O att man skriver av sig eller hittar en annan uttrycksform som kan fungera, för att få det ur sig. Om man inte hittar någon sådan leder det istället bara till att man skadar antingen andra eller sig själv. Oops, nu höll jag på att säga "Ingemar Stenmark" igen! Så pinsamt! (röd i ansiktet)"
Fotnot: Tanja heter egentligen något annat
tisdag 16 augusti 2011
Hjälpmedel: Mera om listor, schema och/eller bilder för ALLT
Den unga kvinnan med autism, som jag kommit i kontakt med på facebook, har jag lärt känna lite bättre de senaste dagarna. Jag tycker verkligen om henne och försöker se henne som hon är. Hon är väldigt spontan och nog faktiskt lite impulsiv, men jag kan inte låta bli att tycka annat än att det är charmigt. Hon verkade väldigt social med sina vänner på facebook, men hon avslöjade snabbt för mig att hon har svårt att få kompisar irl (=in real life), vilket hon gärna önskar sig. Jag beundrar henne mycket för hennes öppenhet och hoppas och tror att detta kommer hjälpa henne i livet, mer än det kommer ge henne törnar (från mindre förstående människor). Så långt var alltså allt bra emellan oss, men ett problem dök upp ganska direkt: Formen för kommunikationen. Vi har förstås redan rett ut det, men jag vill gärna berätta för er hur det var.
Vi började alltså chatta lite. Det var trevligt och kort därefter frågade hon om hon inte kunde få mitt mobilnummer. Det fick hon, men jag förklarade att jag är svår att nå där (och på den vanliga telefonen för den delen också), p g a att jag oftast har tre barn omkring mig som busar runt. Det är lättare att nå mig via facebook, för där är jag bara när barnen är lugna, t ex om de tittar på film.
Rätt snart fick jag ett SMS: "Görs???" stod det. Jag, som är 10 år äldre än henne, fattade inte vad hon menade. Sen kom det flera gånger till utan att jag hade svarat. Jag frågade henne via chatten ifall hon kanske hade virus i telefonen. Det hade hon naturligtvis inte, utan detta var bara hennes sätt att försöka få kontakt med mig. Inget fel med det! Men min uppgift: Att vara tydligare mot henne. Vad hade hänt om jag inte varit det? Jo, jag hade förmodligen fortsatt få SMS ett tag, sen hade hon kanske blivit ledsen eftersom jag inte svarat. Att undvika och "smita ut köksingången" mot en autist är så otroligt fegt och sårar. De listar INTE ut vad de gjort fel, men klandrar däremot sig själva. Tänk dig att bli behandlad så gång på gång! Vad gör det med deras välmående och självkänsla?
Så jag frågade henne vad det betyder. Det betyder: "Vad gör du?". Jag frågade vidare om det är så ungdomarna skriver nu för tiden. Det är det (i alla fall där hon bor). Och sen frågade jag henne om alla hennes kompisar skickar sådana SMS lika ofta som hon. "Nej, det är nog bara jag som gör det." kom svaret. Jag frågade henne om hon litar på mig, att jag aldrig skulle göra henne illa med flit. Det gjorde hon. Så här skrev jag till henne:
"Sluta göra det med alla! För alla du känner och alla nya människor du träffar, berättar du att du har autism och att du därför inte förstår hur ofta eller hur du ska höra av dig till dem. Du frågar dem hur ofta och hur (SMS, facebook, ringa osv) du ska höra av dig. Sen skriver du ner det i ett dokument som du tittar på och sen jämför du med hur det varit. Och så går du efter det. Du kan börja med mig. Där skriver du: 'Inga SMS (hon hinner ändå inte svara p g a att hon då är på väg någonstans med sina barn, beror inte på mig). Höra av mig via FB, så mycket jag vill! När hon är där har hon tid.' "
Jag vet inte om hon riktigt förstod vad jag var ute efter, men hon lovade att tänka på det. Tipset kommer från Emma Magnusson som själv har autism, som jag bloggat om innan. Jag tycker egentligen inte att det är så konstigt. De flesta människor har sådana här listor, dock automatiskt i huvudet. Det vi inte klarar att hålla i huvudet måste vi skriva ner. Det är egentligen inte konstigare än att man skriver en inköpslista om man inte klarar att komma ihåg allt man ska handla. Låt vara att många autister oftast behöver många listor, scheman osv i form av text eller bilder, men detta gäller alla människor till viss del. Hur många klarar att hålla allt huvudet?
Det gäller bara att identifiera vad man själv behöver komplettera med för nedskrivna listor. Det är viktigt att inte skriva ner för mycket, sådant som man redan har i huvudet, för det kan förvilla mer än det hjälper. Här är några exempel:
* Telefonnummer. Det har de allra flesta i mobilen. Själv behöver jag nästan inte det, p g a mitt sifferminne. Jag brukar slå numren istället för att bläddra i mobilen. Det går snabbare, men det stör ju i och för sig inte att de ligger där.
* Listan jag försökte beskriva ovan: En lista på vem man ringt/kontaktat när (finns lagrat i mobiler), men också en lista på ungefär när man ska ringa/chatta med vem, dvs vilket tidsintervall. T ex: Sin partner när behov finns, kompisen 1 gång/vecka, mormor 1 gång i månaden osv.
* En lista på vad man pratar med vem om, t ex mormor; hennes katter, "Så ska det låta" (eller något annat TV-program som båda tittar på), ishockey
* En lista med allmänna frågor man kan ställa till vem som helst: "Hur är läget?", "Hur har du haft det sen vi sågs sist?", "Ska du göra något kul till helgen?", "Hur är det med familjen?" osv.
* Inköpslista. Det måste jag ha, om jag ska komma ihåg allt. Maken däremot, kan inte handla med en lång inköpslista. Det blir för förvirrande med så mycket att läsa. Jag skriver bara upp det viktigaste och oftast kommer han hem med det mesta vi behöver.
* Att-göra-lista. Vem klarar sig utan en sådan? Då har man nog rätt lite att göra... Själv mår jag dåligt om jag inte tittar på min med jämna mellanrum.
* Kalender. Man är nog mer "onormal" om man inte har en kalender än om man har en.
* Ett timschema eller skolschema: Vad som händer när under en dag.
* Packlista. Vem har inte gjort en sån på papper?
* Recept. Jag behöver egentligen ett recept att utgå ifrån, eftersom min känsla för matlagning är sådär. Det håller på att bli bättre, ju mer mat jag lagar. Maken däremot klarar inte att läsa recept och laga mat samtidigt. Det blir för många moment: Läsa och laga. Han måste veta hur man lagar rätten, så han slipper läsandet.
* Lekar att hitta på tillsammans med sina barn. Jag har en sån för att inte råka glömma något de tycker är kul. Jag tittar inte på den varje dag, men ibland.
* Utflyktsmål att besöka. Perfekt när man har idétorka.
* Gå på toa. (För barn.) Dra ner byxorna, sätta sig, osv. Detta hade M på dagis, men det blev för rörigt för honom med alla detaljer i bilderna när han väl kunde det. Det visar, att man kan lära sig komma ihåg en lista som man skrivit ner/sett i bilder.
* Klä på sig ytterkläder. Det är vanligt att barn med autism har bilder för detta.
* Vad ska man packa i en gympapåse. Det är vanligt bland barn och ungdomar med autism. M kan sin i huvudet, så då behövs ingen text.
Det kanske låter jobbigt? Ja det är det i viss mån innan man fått rutin på det. Men tänk istället så jobbig ovissheten är. Jag har en packlista som jag alltid använder, för att slippa känslan "Har jag verkligen packat allt?". Inte konstigt många autister är oroliga själar, min egen son i allra högsta grad. De känner ofta flera sådana orosmoment samtidigt, som "har-jag-verkligen-packat-allt-känslan" fem gånger om, eller tio gånger om: "Vad skulle jag nu göra idag? Jag har glömt. Skulle jag ringa nån? Vem? Var har jag telefonnumret? Skulle jag handla? Vad? När passar det bäst att jag åker? Finns det någon lista? Oj, det ringer på dörren. Vem kan det vara? Det är Johan. Vad var det nu han skulle hämta?". Motsvarande i en neurotypisk hjärna:"Vad skulle jag göra idag: Jo, jag skulle ringa försäkringskassan. Numret står på hemsidan. Och sen skulle jag handla mjölk, ägg och nån middagsmat (får se vad de har) under lunchen. Nu ringer det på dörren. Vad bra, det måste vara Johan som kommer för att hämta sin kvarglömda väska, som står i hallen!" Ja, det var bara ett exempel. Det kan ju skifta oerhört mellan individer, men jag tror ni fattar vad jag menar.
Det som gjort min egen far så otroligt högfungerande är hans förmåga att skriva ner precis alla listor som han behöver skriva ner. Vi har ofta lett lite åt detta i smyg, typ: "Pappa och hans listor...." Nu förstår jag vilket kraftfullt verktyg han själv hittat och han har min fulla respekt: "Pappas listor!!!" tänker jag nu. Och ja, jag är ju hans dotter som ni ser i punkterna ovan....
PS. Min vän har godkänt att jag publicerar detta inlägg.
Vi började alltså chatta lite. Det var trevligt och kort därefter frågade hon om hon inte kunde få mitt mobilnummer. Det fick hon, men jag förklarade att jag är svår att nå där (och på den vanliga telefonen för den delen också), p g a att jag oftast har tre barn omkring mig som busar runt. Det är lättare att nå mig via facebook, för där är jag bara när barnen är lugna, t ex om de tittar på film.
Rätt snart fick jag ett SMS: "Görs???" stod det. Jag, som är 10 år äldre än henne, fattade inte vad hon menade. Sen kom det flera gånger till utan att jag hade svarat. Jag frågade henne via chatten ifall hon kanske hade virus i telefonen. Det hade hon naturligtvis inte, utan detta var bara hennes sätt att försöka få kontakt med mig. Inget fel med det! Men min uppgift: Att vara tydligare mot henne. Vad hade hänt om jag inte varit det? Jo, jag hade förmodligen fortsatt få SMS ett tag, sen hade hon kanske blivit ledsen eftersom jag inte svarat. Att undvika och "smita ut köksingången" mot en autist är så otroligt fegt och sårar. De listar INTE ut vad de gjort fel, men klandrar däremot sig själva. Tänk dig att bli behandlad så gång på gång! Vad gör det med deras välmående och självkänsla?
Så jag frågade henne vad det betyder. Det betyder: "Vad gör du?". Jag frågade vidare om det är så ungdomarna skriver nu för tiden. Det är det (i alla fall där hon bor). Och sen frågade jag henne om alla hennes kompisar skickar sådana SMS lika ofta som hon. "Nej, det är nog bara jag som gör det." kom svaret. Jag frågade henne om hon litar på mig, att jag aldrig skulle göra henne illa med flit. Det gjorde hon. Så här skrev jag till henne:
"Sluta göra det med alla! För alla du känner och alla nya människor du träffar, berättar du att du har autism och att du därför inte förstår hur ofta eller hur du ska höra av dig till dem. Du frågar dem hur ofta och hur (SMS, facebook, ringa osv) du ska höra av dig. Sen skriver du ner det i ett dokument som du tittar på och sen jämför du med hur det varit. Och så går du efter det. Du kan börja med mig. Där skriver du: 'Inga SMS (hon hinner ändå inte svara p g a att hon då är på väg någonstans med sina barn, beror inte på mig). Höra av mig via FB, så mycket jag vill! När hon är där har hon tid.' "
Jag vet inte om hon riktigt förstod vad jag var ute efter, men hon lovade att tänka på det. Tipset kommer från Emma Magnusson som själv har autism, som jag bloggat om innan. Jag tycker egentligen inte att det är så konstigt. De flesta människor har sådana här listor, dock automatiskt i huvudet. Det vi inte klarar att hålla i huvudet måste vi skriva ner. Det är egentligen inte konstigare än att man skriver en inköpslista om man inte klarar att komma ihåg allt man ska handla. Låt vara att många autister oftast behöver många listor, scheman osv i form av text eller bilder, men detta gäller alla människor till viss del. Hur många klarar att hålla allt huvudet?
Det gäller bara att identifiera vad man själv behöver komplettera med för nedskrivna listor. Det är viktigt att inte skriva ner för mycket, sådant som man redan har i huvudet, för det kan förvilla mer än det hjälper. Här är några exempel:
* Telefonnummer. Det har de allra flesta i mobilen. Själv behöver jag nästan inte det, p g a mitt sifferminne. Jag brukar slå numren istället för att bläddra i mobilen. Det går snabbare, men det stör ju i och för sig inte att de ligger där.
* Listan jag försökte beskriva ovan: En lista på vem man ringt/kontaktat när (finns lagrat i mobiler), men också en lista på ungefär när man ska ringa/chatta med vem, dvs vilket tidsintervall. T ex: Sin partner när behov finns, kompisen 1 gång/vecka, mormor 1 gång i månaden osv.
* En lista på vad man pratar med vem om, t ex mormor; hennes katter, "Så ska det låta" (eller något annat TV-program som båda tittar på), ishockey
* En lista med allmänna frågor man kan ställa till vem som helst: "Hur är läget?", "Hur har du haft det sen vi sågs sist?", "Ska du göra något kul till helgen?", "Hur är det med familjen?" osv.
* Inköpslista. Det måste jag ha, om jag ska komma ihåg allt. Maken däremot, kan inte handla med en lång inköpslista. Det blir för förvirrande med så mycket att läsa. Jag skriver bara upp det viktigaste och oftast kommer han hem med det mesta vi behöver.
* Att-göra-lista. Vem klarar sig utan en sådan? Då har man nog rätt lite att göra... Själv mår jag dåligt om jag inte tittar på min med jämna mellanrum.
* Kalender. Man är nog mer "onormal" om man inte har en kalender än om man har en.
* Ett timschema eller skolschema: Vad som händer när under en dag.
* Packlista. Vem har inte gjort en sån på papper?
* Recept. Jag behöver egentligen ett recept att utgå ifrån, eftersom min känsla för matlagning är sådär. Det håller på att bli bättre, ju mer mat jag lagar. Maken däremot klarar inte att läsa recept och laga mat samtidigt. Det blir för många moment: Läsa och laga. Han måste veta hur man lagar rätten, så han slipper läsandet.
* Lekar att hitta på tillsammans med sina barn. Jag har en sån för att inte råka glömma något de tycker är kul. Jag tittar inte på den varje dag, men ibland.
* Utflyktsmål att besöka. Perfekt när man har idétorka.
* Gå på toa. (För barn.) Dra ner byxorna, sätta sig, osv. Detta hade M på dagis, men det blev för rörigt för honom med alla detaljer i bilderna när han väl kunde det. Det visar, att man kan lära sig komma ihåg en lista som man skrivit ner/sett i bilder.
* Klä på sig ytterkläder. Det är vanligt att barn med autism har bilder för detta.
* Vad ska man packa i en gympapåse. Det är vanligt bland barn och ungdomar med autism. M kan sin i huvudet, så då behövs ingen text.
Det kanske låter jobbigt? Ja det är det i viss mån innan man fått rutin på det. Men tänk istället så jobbig ovissheten är. Jag har en packlista som jag alltid använder, för att slippa känslan "Har jag verkligen packat allt?". Inte konstigt många autister är oroliga själar, min egen son i allra högsta grad. De känner ofta flera sådana orosmoment samtidigt, som "har-jag-verkligen-packat-allt-känslan" fem gånger om, eller tio gånger om: "Vad skulle jag nu göra idag? Jag har glömt. Skulle jag ringa nån? Vem? Var har jag telefonnumret? Skulle jag handla? Vad? När passar det bäst att jag åker? Finns det någon lista? Oj, det ringer på dörren. Vem kan det vara? Det är Johan. Vad var det nu han skulle hämta?". Motsvarande i en neurotypisk hjärna:"Vad skulle jag göra idag: Jo, jag skulle ringa försäkringskassan. Numret står på hemsidan. Och sen skulle jag handla mjölk, ägg och nån middagsmat (får se vad de har) under lunchen. Nu ringer det på dörren. Vad bra, det måste vara Johan som kommer för att hämta sin kvarglömda väska, som står i hallen!" Ja, det var bara ett exempel. Det kan ju skifta oerhört mellan individer, men jag tror ni fattar vad jag menar.
Det som gjort min egen far så otroligt högfungerande är hans förmåga att skriva ner precis alla listor som han behöver skriva ner. Vi har ofta lett lite åt detta i smyg, typ: "Pappa och hans listor...." Nu förstår jag vilket kraftfullt verktyg han själv hittat och han har min fulla respekt: "Pappas listor!!!" tänker jag nu. Och ja, jag är ju hans dotter som ni ser i punkterna ovan....
PS. Min vän har godkänt att jag publicerar detta inlägg.
måndag 15 augusti 2011
Kommunikation: Det "tysta språket"
Maken gick fram till mig och pussade och kramade om mig och sa: "Vad gott du luktar, nu när du har duschat!" Jag hade nog inte reagerat så mycket på denna kommentar (jag är van), om det inte vore för att jag precis haft en dialog på Autism-och Aspergerforum på facebook om det här med det "tysta språket". Ni vet "att läsa mellan raderna", det som många aspergare har svårt för. I detta fall, blev det dock tvärt om. Maken skickade ett "tyst meddelande" till mig av misstag.
Det jag hör när han säger: "Vad gott du luktar, nu när du har duschat!" är: "Innan luktade du illa. Tur att du duschade! Jag tycker att du väntade för länge med att göra det." Jag vill ju inte bli påmind om att jag luktade illa innan, efter att jag åtgärdat det. Speciellt inte när vi pussas och kramas. Då börjar jag ju känna mig äcklig. Helt meningslöst och kommentaren känns bara sur och som att den sades för att klanka ner på mig.
Okej, nu känner jag ju min man och att han pussade och kramade mig skickade ju signaler om att han ville förmedla något trevlig istället. Motsatsen d v s. Det var också det jag valde att lyssna på egentligen, så jag skrattade bara lite åt kommentaren, men p g a att dialogen på Autism-och Aspergerforum, så frågade jag honom vad han menade. Han svarade helt oförstående: "Ja, du sa ju innan själv, att du luktade b.o. (=body odor)!" Han konstaterade m a o bara fakta när han la till bistatsen "nu när du har duschat". Han slängde alltså bara tillbaka det fakta som jag gett honom. Det är väl egentligen inget att haka upp sig på. Och det gjorde jag inte heller eftersom jag känner honom efter snart 12 år tillsammans. Men tänk om vi precis träffats? Och om han hade kommit med fler, liknande kommentarer? (Kanske gjorde han det när vi träffades? Säkert gjorde han det. Men jag var nog alldeles för kär och för van vid aspergare för att reagera. Men det är jag.)
Hur hade en neurotypisk person sagt? Jo: "Vad gott du luktar!" dvs inte nämnt något alls om det som föregick det att jag luktar gott. (Det vet man ju ändå.) Därmed inte sagt att det är detta kommunikationssätt som är rätt. Jag säger bara att det finns kommunikationsförbistringar emellan neurotypiska och aspergare. Vi måste vara medvetna om detta och FRÅGA varandra så fort vi känner oss trampade på tårna eller då något inte känns riktigt rätt. Det är väldigt lätt att bara fråga: "Hur menar du nu egentligen? Nu är jag inte riktigt med." Och man får man vara tolerant dvs inte lättstött, konstant jobba på att förbättra kommunikationen och mötas på halva vägen. Och varför inte göra som jag och maken: Skratta lite åt missförstånden också! Om inte annat efteråt, när allt lugnat ner sig. Det lättar upp! Och huvudsaken är att man tycker om varandra och bär med sig den känslan när man känner sig trampad på tårna. Då löser man det mesta. Jag vet ju att han tycker om mig, tycker jag är fin osv, så varför haka upp sig på småsaker?
Det jag hör när han säger: "Vad gott du luktar, nu när du har duschat!" är: "Innan luktade du illa. Tur att du duschade! Jag tycker att du väntade för länge med att göra det." Jag vill ju inte bli påmind om att jag luktade illa innan, efter att jag åtgärdat det. Speciellt inte när vi pussas och kramas. Då börjar jag ju känna mig äcklig. Helt meningslöst och kommentaren känns bara sur och som att den sades för att klanka ner på mig.
Okej, nu känner jag ju min man och att han pussade och kramade mig skickade ju signaler om att han ville förmedla något trevlig istället. Motsatsen d v s. Det var också det jag valde att lyssna på egentligen, så jag skrattade bara lite åt kommentaren, men p g a att dialogen på Autism-och Aspergerforum, så frågade jag honom vad han menade. Han svarade helt oförstående: "Ja, du sa ju innan själv, att du luktade b.o. (=body odor)!" Han konstaterade m a o bara fakta när han la till bistatsen "nu när du har duschat". Han slängde alltså bara tillbaka det fakta som jag gett honom. Det är väl egentligen inget att haka upp sig på. Och det gjorde jag inte heller eftersom jag känner honom efter snart 12 år tillsammans. Men tänk om vi precis träffats? Och om han hade kommit med fler, liknande kommentarer? (Kanske gjorde han det när vi träffades? Säkert gjorde han det. Men jag var nog alldeles för kär och för van vid aspergare för att reagera. Men det är jag.)
Hur hade en neurotypisk person sagt? Jo: "Vad gott du luktar!" dvs inte nämnt något alls om det som föregick det att jag luktar gott. (Det vet man ju ändå.) Därmed inte sagt att det är detta kommunikationssätt som är rätt. Jag säger bara att det finns kommunikationsförbistringar emellan neurotypiska och aspergare. Vi måste vara medvetna om detta och FRÅGA varandra så fort vi känner oss trampade på tårna eller då något inte känns riktigt rätt. Det är väldigt lätt att bara fråga: "Hur menar du nu egentligen? Nu är jag inte riktigt med." Och man får man vara tolerant dvs inte lättstött, konstant jobba på att förbättra kommunikationen och mötas på halva vägen. Och varför inte göra som jag och maken: Skratta lite åt missförstånden också! Om inte annat efteråt, när allt lugnat ner sig. Det lättar upp! Och huvudsaken är att man tycker om varandra och bär med sig den känslan när man känner sig trampad på tårna. Då löser man det mesta. Jag vet ju att han tycker om mig, tycker jag är fin osv, så varför haka upp sig på småsaker?
måndag 8 augusti 2011
På släktträff med tre generationers aspergare
Igår var vi på födelsedagskalas. Det var svärfars fru som fyllde jämnt och med på kalaset var alla deras barn med familjer. Tanken var att vi först skulle äta 3-rätters lunch på en barnvänlig restaurang som ligger i ett fritidsområde och sen åka hem till dem på fika i deras hus. Ett perfekt upplägg om man är 11 barn och 10 vuxna, samtliga neurotypiska, och håller tiden....
Middagen funkade bra och det var väldigt trevligt. Jag tänker inte tråka ut er med detaljer om barnens spring vid bordet, vilken mat vi åt osv. Ja, ni vet säkert på ett ungefär ändå, hur det brukar te sig.... I alla fall, mitt under måltiden kom det två unga killar och började installera en elgitarr. Surprise: Liveunderhållning! Lillebror behövde hastigt skynda på toaletten precis innan det skulle börja, så jag tog med honom utan att tänka så mycket. M är van vid elgitarr och tycker om det på lagom nivå, som jag förutsatte skulle hållas i sällskap av dessa 11 barn. Medan vi är på toa, vad hör vi då, om inte en saxofon. "Åh, nej!" tänkte jag. Hur funkar det för M? Han är ju jättekänslig för höga ljud. Vi skyndade tillbaka för att hitta M och svärfar utomhus.
M hade tidigt sett saxofonen och gått mot dörren och försökt öppna. Svärfar hade inte varit sen att öppna dörren åt honom och följa med ut. Efteråt ursäktade han sig att de inte hade tänkt på det innan. (Men det är ju jättesvårt att tänka på allt.) Svärfar har själv insett att han har många av Aspergerdragen (se tidigare inlägg) och försöker förstå och hjälpa M varje gång vi ses. Han är väldigt högfungerande, arbetar som präst och kyrkohistoriker och är lik M på många punkter, men inte på alla, bl a inte det där med höga ljud. Då kan man nog inte stå i en kyrka och sjunga till (hög) orgelmusik.... Hur som helst: Det löste ju sig och framför allt, så kunde M själv identifiera och med lite hjälp lösa problemet i tid! Men visst var han ledsen där ute, och jag och svärfar byttes av när jag kom tillbaka. (Maken var fullt upptagen med lillasyster.) M fick många kramar och tröstande ord om att det var helt okej och fullt normalt för en aspergare som har en inre förstärkare i sitt huvud.
Middagen drog ut på tiden, lillebror var rätt gnällig och sa att han var trött och M ville också åka hem, så maken och jag diskuterade om vi verkligen skulle följa med hem till dem på fika. Jag märkte att maken var helt slut. Han har också aspergerdrag och har svårt att klara av mycket folk en längre stund. Han, ateisten och prästsonen beklagade sig: "Gud hatar mig och jag hatar honom lika mycket tillbaka! Varje gång det är släktträff så blåser det och är fint väder, så jag får inte bara sitt där och ha tråkigt, jag måste dessutom känna att det är en perfekt surfdag."
Maken blir alltid så där, speciellt under släktkalas. (Det går mycket lättare när vi träffar kompisar, och han vet vad han ska prata om.) Efter ett tag går han undan och gör något annat, t ex sätter sig vid datorn. Om jag ska vara ärlig har jag varit rätt irriterad på honom för detta, innan jag förstod.... Nu tänker jag så här: Alla har vi en "hink" med social energi. När vi umgås med andra människor öppnas en kran och energin börjar rinna ut. Det är bara det att om man har Asperger så rinner energin ut med mycket högre hastighet än för oss andra. Deras hink är helt tom, när vi neurotypiska har gott om energi kvar. Då måste de hitta en annan hink med energi, en med reservenergi och börja ta från den, eller gå undan en stund och låta den sociala hinken fyllas upp igen. (Det gör den automatiskt när de får vara ifred.)
Vi beslöt att åka hem. Maken sa att svärfar också såg lite trött ut, och säkert inte hade så mycket emot att det blev färre människor hemma hos dem. Och ikväll sa maken att han kände sig helt slut p g a släktkalaset igår. M a o han var inne på reservenergi-hinken, när vi åkte därifrån... Så vilken tur att vi åkte! Vi undvek en härdsmälta....
Jag tycker att vi andra måste ha förståelse för detta! Men de måste också vara ärliga mot oss och säga saker som "Kalas klarar jag i max 2 timmar, sen är jag helt slut". Men det förutsätter att de själva vet om att de har de här dragen. Vi neurotypiska ska vara nöjda med, och faktiskt tacka dem för, att de ville umgås med oss ända tills hinken är tom! Hur många neurotypiska gör det? Hur många av oss smiter inte undan lite innan vi känner att hinken är tom? (Jag gör det!) Å vi ska absolut inte kräva av dem att de ska ta av reservenergin!
Middagen funkade bra och det var väldigt trevligt. Jag tänker inte tråka ut er med detaljer om barnens spring vid bordet, vilken mat vi åt osv. Ja, ni vet säkert på ett ungefär ändå, hur det brukar te sig.... I alla fall, mitt under måltiden kom det två unga killar och började installera en elgitarr. Surprise: Liveunderhållning! Lillebror behövde hastigt skynda på toaletten precis innan det skulle börja, så jag tog med honom utan att tänka så mycket. M är van vid elgitarr och tycker om det på lagom nivå, som jag förutsatte skulle hållas i sällskap av dessa 11 barn. Medan vi är på toa, vad hör vi då, om inte en saxofon. "Åh, nej!" tänkte jag. Hur funkar det för M? Han är ju jättekänslig för höga ljud. Vi skyndade tillbaka för att hitta M och svärfar utomhus.
M hade tidigt sett saxofonen och gått mot dörren och försökt öppna. Svärfar hade inte varit sen att öppna dörren åt honom och följa med ut. Efteråt ursäktade han sig att de inte hade tänkt på det innan. (Men det är ju jättesvårt att tänka på allt.) Svärfar har själv insett att han har många av Aspergerdragen (se tidigare inlägg) och försöker förstå och hjälpa M varje gång vi ses. Han är väldigt högfungerande, arbetar som präst och kyrkohistoriker och är lik M på många punkter, men inte på alla, bl a inte det där med höga ljud. Då kan man nog inte stå i en kyrka och sjunga till (hög) orgelmusik.... Hur som helst: Det löste ju sig och framför allt, så kunde M själv identifiera och med lite hjälp lösa problemet i tid! Men visst var han ledsen där ute, och jag och svärfar byttes av när jag kom tillbaka. (Maken var fullt upptagen med lillasyster.) M fick många kramar och tröstande ord om att det var helt okej och fullt normalt för en aspergare som har en inre förstärkare i sitt huvud.
Middagen drog ut på tiden, lillebror var rätt gnällig och sa att han var trött och M ville också åka hem, så maken och jag diskuterade om vi verkligen skulle följa med hem till dem på fika. Jag märkte att maken var helt slut. Han har också aspergerdrag och har svårt att klara av mycket folk en längre stund. Han, ateisten och prästsonen beklagade sig: "Gud hatar mig och jag hatar honom lika mycket tillbaka! Varje gång det är släktträff så blåser det och är fint väder, så jag får inte bara sitt där och ha tråkigt, jag måste dessutom känna att det är en perfekt surfdag."
Maken blir alltid så där, speciellt under släktkalas. (Det går mycket lättare när vi träffar kompisar, och han vet vad han ska prata om.) Efter ett tag går han undan och gör något annat, t ex sätter sig vid datorn. Om jag ska vara ärlig har jag varit rätt irriterad på honom för detta, innan jag förstod.... Nu tänker jag så här: Alla har vi en "hink" med social energi. När vi umgås med andra människor öppnas en kran och energin börjar rinna ut. Det är bara det att om man har Asperger så rinner energin ut med mycket högre hastighet än för oss andra. Deras hink är helt tom, när vi neurotypiska har gott om energi kvar. Då måste de hitta en annan hink med energi, en med reservenergi och börja ta från den, eller gå undan en stund och låta den sociala hinken fyllas upp igen. (Det gör den automatiskt när de får vara ifred.)
Vi beslöt att åka hem. Maken sa att svärfar också såg lite trött ut, och säkert inte hade så mycket emot att det blev färre människor hemma hos dem. Och ikväll sa maken att han kände sig helt slut p g a släktkalaset igår. M a o han var inne på reservenergi-hinken, när vi åkte därifrån... Så vilken tur att vi åkte! Vi undvek en härdsmälta....
Jag tycker att vi andra måste ha förståelse för detta! Men de måste också vara ärliga mot oss och säga saker som "Kalas klarar jag i max 2 timmar, sen är jag helt slut". Men det förutsätter att de själva vet om att de har de här dragen. Vi neurotypiska ska vara nöjda med, och faktiskt tacka dem för, att de ville umgås med oss ända tills hinken är tom! Hur många neurotypiska gör det? Hur många av oss smiter inte undan lite innan vi känner att hinken är tom? (Jag gör det!) Å vi ska absolut inte kräva av dem att de ska ta av reservenergin!
söndag 7 augusti 2011
Hjälpmedel för kommunikation: Mina-vänner-bok
I morse kom vår ena avlösare hem till oss med ett strålande förslag. Hon hade tänkt på det här med att M behöver listor på vad olika människor gillar att prata om. Hon hade kommit på att hon själv som barn hade en mina-vänner-bok där kompisarna fick skriva in sina intressen osv. M borde ha en sån!
Vi diskuterade det lite och det slutade med att jag tänker be skolpersonalen ordna så att alla barn skriver en sida om sig själva, t ex med vad de tycker om att göra och vad de tycker om att prata om och fler saker som pedagogerna tycker är lämpliga och som underlättar kommunikationen barnen emellan. Kanske på dator, så det blir läsligt för alla barn? Sen kopierar de upp detta, tillsammans med kort på barnen och varje barn får en kopia som de kan titta i i skolan och/eller ta med hem. De har säkert gjort liknande saker, men jag har inte sett exakt det här. Jag tror det hade hjälpt M mycket, att ha det samlat i ett häfte som han kan ta fram och bläddra i när han känner sig osäker på hur han ska söka kontakt med ett visst barn.
Och jag tror att det gagnar alla barn och att de flesta av dem tycker det är kul. På detta sätt slipper M bli utpekad, som det hade blivit om bara han hade haft en mina-vänner-bok. Och om man kopierar istället för köper var sin bok till barnen, räcker det att de skriver ner vad de gillar en gång.
Vi diskuterade det lite och det slutade med att jag tänker be skolpersonalen ordna så att alla barn skriver en sida om sig själva, t ex med vad de tycker om att göra och vad de tycker om att prata om och fler saker som pedagogerna tycker är lämpliga och som underlättar kommunikationen barnen emellan. Kanske på dator, så det blir läsligt för alla barn? Sen kopierar de upp detta, tillsammans med kort på barnen och varje barn får en kopia som de kan titta i i skolan och/eller ta med hem. De har säkert gjort liknande saker, men jag har inte sett exakt det här. Jag tror det hade hjälpt M mycket, att ha det samlat i ett häfte som han kan ta fram och bläddra i när han känner sig osäker på hur han ska söka kontakt med ett visst barn.
Och jag tror att det gagnar alla barn och att de flesta av dem tycker det är kul. På detta sätt slipper M bli utpekad, som det hade blivit om bara han hade haft en mina-vänner-bok. Och om man kopierar istället för köper var sin bok till barnen, räcker det att de skriver ner vad de gillar en gång.
fredag 5 augusti 2011
Hjälpmedel: Listor för kommunikation
Vi har haft jättemycket problem med att M bara tjatar om oväsentliga saker, om hur höga vissa saker är jämför med andra (berg, träd, byggnader osv). Värst har det varit för ena avlösaren. Han har verkligen tjatat sönder henne med detta. Det har inte ens hjälpt att hon sagt att hon stänger av öronen. (Det har funkat innan.)
Jag har funderat rätt mycket på varför han gör så. Det har varit rätt irriterande, faktiskt. Så när vi åkte bil på väg till badstranden och han satt längst bak i vår minibuss och hon längst fram, och han skrek igenom hela bilen med en sådan jämförelse om en mötande bil, så kom jag på det. Han vill så gärna ha kontakt med henne hela tiden, men han vet inte om vad han ska prata om, så han väljer det han ser eller det som han känner till väl, dvs hans intressen (vindkraftverk). Det är ju ett rätt enkelt val. Ungefär som vi vuxna pratar om vädret eller oss själva, när vi inte vet vad vi ska konversera med någon om. Det är helt okej att göra så i kontaktsökarskedet, men sen måste man gå över till något annat, om inte konversationen ska dö ut eller den andre ska tröttna på en. Avlösaren har jobbat med M i ett år nu, så han borde verkligen komma vidare i kommunikationen med henne...
Jag frågade M om han inte var intresserad av avlösarens jobb. "Nej!" blev det ärliga svaret. Här har vi verkligen något att jobba med. Hur ska hon bli intressant för honom? Hur ska han fatta att hon har mycket att berätta och kan lära honom mycket om han bara lyssnar och ställer rätt frågor.
M har ju otroligt svårt för att förstå andra människor. Det är dags att han börjar träna på vad som gör varje individ unik. Vad han ska prata med varje individ om. Vem som gillar vad och vem som har gjort vad, osv. Emma Magnusson, som själv har Asperger och som jag lyssnade på när hon föreläste, berättade att hon brukar göra listor när hon ska ringa till någon. Hon skriver upp stolpar för vad hon ska säga till olika människor. T ex vad hon ska prata med kompisen om och vad hon ska prata med sin mormor om. Och hur ofta hon ska ringa. Hon hade frågat sin kompis, när hon blir orolig ifall hon inte ringer. "Varannan vecka" svarade kompisen, så Emma har skriver in det i kalendern med det intervallet.
Min pappa, som jag anser har Asperger även att han inte har någon diagnos, har listor på allt. Innan han ringer någon, skriver upp vad han ska säga på en lapp. Och i sin kalender skriver han även ATT han ska ringa. Jag har länge tyckte att det inte är så charmigt: "Vem skriver upp ringa till sina barn på att-göra-listan?" Det gör man ju spontant! Men det är ju det som betyder nåt: Att han skriver upp det. Annars hade det inte blivit gjort. Han är inte som jag. Att ringa någon spontant, är ett längre steg för honom än för mig.
Och det här med att ha listor över vad man ska prata med folk om - det är ju faktiskt det vi neurotypiska gör automatiskt. Vi har listor i huvudet utan att vi knappt tänker på det, för vad vi pratar med olika människor om. Jag är övertygad om att M kan lära sig detta. Problemet är upprepningarna, att arbeta bort dem. INGEN vill prata en längre stund med någon som upprepar samma frågor eller kommenterar gång på gång.
Jag har funderat rätt mycket på varför han gör så. Det har varit rätt irriterande, faktiskt. Så när vi åkte bil på väg till badstranden och han satt längst bak i vår minibuss och hon längst fram, och han skrek igenom hela bilen med en sådan jämförelse om en mötande bil, så kom jag på det. Han vill så gärna ha kontakt med henne hela tiden, men han vet inte om vad han ska prata om, så han väljer det han ser eller det som han känner till väl, dvs hans intressen (vindkraftverk). Det är ju ett rätt enkelt val. Ungefär som vi vuxna pratar om vädret eller oss själva, när vi inte vet vad vi ska konversera med någon om. Det är helt okej att göra så i kontaktsökarskedet, men sen måste man gå över till något annat, om inte konversationen ska dö ut eller den andre ska tröttna på en. Avlösaren har jobbat med M i ett år nu, så han borde verkligen komma vidare i kommunikationen med henne...
Jag frågade M om han inte var intresserad av avlösarens jobb. "Nej!" blev det ärliga svaret. Här har vi verkligen något att jobba med. Hur ska hon bli intressant för honom? Hur ska han fatta att hon har mycket att berätta och kan lära honom mycket om han bara lyssnar och ställer rätt frågor.
M har ju otroligt svårt för att förstå andra människor. Det är dags att han börjar träna på vad som gör varje individ unik. Vad han ska prata med varje individ om. Vem som gillar vad och vem som har gjort vad, osv. Emma Magnusson, som själv har Asperger och som jag lyssnade på när hon föreläste, berättade att hon brukar göra listor när hon ska ringa till någon. Hon skriver upp stolpar för vad hon ska säga till olika människor. T ex vad hon ska prata med kompisen om och vad hon ska prata med sin mormor om. Och hur ofta hon ska ringa. Hon hade frågat sin kompis, när hon blir orolig ifall hon inte ringer. "Varannan vecka" svarade kompisen, så Emma har skriver in det i kalendern med det intervallet.
Min pappa, som jag anser har Asperger även att han inte har någon diagnos, har listor på allt. Innan han ringer någon, skriver upp vad han ska säga på en lapp. Och i sin kalender skriver han även ATT han ska ringa. Jag har länge tyckte att det inte är så charmigt: "Vem skriver upp ringa till sina barn på att-göra-listan?" Det gör man ju spontant! Men det är ju det som betyder nåt: Att han skriver upp det. Annars hade det inte blivit gjort. Han är inte som jag. Att ringa någon spontant, är ett längre steg för honom än för mig.
Och det här med att ha listor över vad man ska prata med folk om - det är ju faktiskt det vi neurotypiska gör automatiskt. Vi har listor i huvudet utan att vi knappt tänker på det, för vad vi pratar med olika människor om. Jag är övertygad om att M kan lära sig detta. Problemet är upprepningarna, att arbeta bort dem. INGEN vill prata en längre stund med någon som upprepar samma frågor eller kommenterar gång på gång.
måndag 16 maj 2011
Hej och hejdå, fortsättning
Idag stormade lillebror in från dagis och sa till M: "Jag tog ditt huvud!". Jag visste vad han syftade på. Den natten hade han haft en konstig dröm. Jag fick inte veta alla detaljer, men lillebror vaknade till, bad om en macka och sa att en dagisfröken hade fått köpa ett nytt huvud till M. Senare berättade han att han hade velat leka med Ms huvud.
Om man försöker se det här från ett barns perspektiv och inte tänker på en massa horribla skräckfilmer man sett, så framstår det nog ändå lite läskigt och märkligt för ett barn. Jag tog tillfället i akt och frågade M om han nu förstod varför man alltid säger "Hej! Hur är det med dig idag?" eller något liknande. Det var ju inte så trevligt när lillebror sa: "Jag tog ditt huvud!" det första han sa efter skola/dagis.
M har helt klart kommit en lång väg och säger ofta numera "Hej!" och "Hejdå!" utan att vi behöver påminna, men det skadar ändå inte att ta ett sånt här uppenbart tillfälle i akt att förklara varför. Han bättrar sig väldigt mycket med det mesta, så fort han förstår varför.
Om man försöker se det här från ett barns perspektiv och inte tänker på en massa horribla skräckfilmer man sett, så framstår det nog ändå lite läskigt och märkligt för ett barn. Jag tog tillfället i akt och frågade M om han nu förstod varför man alltid säger "Hej! Hur är det med dig idag?" eller något liknande. Det var ju inte så trevligt när lillebror sa: "Jag tog ditt huvud!" det första han sa efter skola/dagis.
M har helt klart kommit en lång väg och säger ofta numera "Hej!" och "Hejdå!" utan att vi behöver påminna, men det skadar ändå inte att ta ett sånt här uppenbart tillfälle i akt att förklara varför. Han bättrar sig väldigt mycket med det mesta, så fort han förstår varför.
fredag 13 maj 2011
Hur en bra resurs/assistent ska vara
För närvarande är vi mycket oroliga att M inte får behålla sin resursperson i skolan. Det pratas om en LAS-lista och att de tidigare fast anställda inom kommunen måste få tjänst innan rektorn kan förlänga Ms resurs tjänst. Jag skulle kunna skriva att långt arg inlägg om hur dumt det är, att LAS ska stå över redan utsatta barns behov. Anställningstrygghet i alla ära, men den borde faktiskt vara underordnad små funktionshindrade barns behov. Nåja, nog om det. Jag tänkte ägna kvällens blogginlägg till att beskriva hur en bra resurs bör vara för M, och hur Ms resurs lever upp till detta. Nu menar jag hon som är i skolan och är med honom flest timmar i veckan. Hon har känt M ända sen dagis, sen han var tre år, och varit hans resurs där från han var 4 år.
1) Resursen bör vara en snäll person som M tycker om. Detta är det allra lättaste villkoret att uppfylla. Det krävs egentligen bara att man ger M uppmärksamhet genom att prata med honom (om vad är oväsentligt), inte ställer några krav och låter honom vifta obegränsat. Han tycker om alla vuxna som gör detta! Stannar man här i sina krav på en resurs, så kommer M säga att han tycker om personen och vill träffa den igen.
Hur I lever upp till detta: Han säger alltid att han tycker om henne och blir alltid glad när han ser henne.
2) Ta hand om basbehoven. Nu blev det genast mycket svårare. Detta är t o m svårt för oss föräldrar. Vi har problem med detta varje dag och det är inte alltid vi själv vet varför han är missnöjd. M känner sällan om han är hungrig, törstig, kissnödig eller bajsnödig. Oftast börjar han yla över något annat, oftast påhittat, som att en papperslapp gått sönder. Och ofta ljuger han om anledningen, t ex så sitter han hellre och gnäller vid sagoläsning, än att gå och kissa, för att han inte vill missa sagan. Det gäller att ha stor kännedom om M, för att lista ut varför han ylar. Man kan tycka att det bara är att testa dessa fyra en efter en, men så lätt är det inte alls. Han har t ex oerhört svårt att bajsa i skolan. Han har svårt både med balansen på toaletten och det psykologiska att någon vet eller hör att han bajsar. Dessutom så stör ljud utifrån toan honom. Och sen så ljuger han ibland om att han kissat, när han inte gjort det. Och magen kan vara tom snabbt fastän han precis ätit något. Det gäller att alltid ha ett äpple till hands. Törsten fixar man förstås lätt, men då blir han snabbt kissnödig igen, eller ännu mer kissnödig... Fixar man inte basbehoven snabbt, så får M ett stort utbrott som t o m är svårt för oss föräldrar att reda upp. Det går oftast väldigt fort. M är glad och nöjd ena sekunden och några få minuter senare är han knappt kontaktbar.
Hur I lever upp till detta: Eftersom I känt M i så många år, märker hon snabbt när något är på gång. Hon tar honom avsides och hjälper honom med hans basbehov. Hon har t ex lyckats med att få honom bajsa i skolan några gånger, på sistone, något som var omöjligt för några veckor sedan. När han var mindre bajsade han bara på kvällen, men för några veckor sedan ändrades det. Efter att jag själv varit med M på toaletten gång i skolan utan att han kunnat bajsa, kom jag med ett antal förbättringsförslag. I tillmötesgick alla dessa direkt och lyssnade på alla detaljer som behövs för att det ska funka för M. Naturligtvis är det oerhört viktigt att ha en så lyhörd assistent, som kommunikationen funkar så bra med. Och M skäms inte heller för I, som han gör för de flest andra människor, trots att vi jobbat jättemycket med det. Det är ett fåtal personer, som kan vara i närheten för att han ska kunna slappna av och bajsa: Vi föräldrar, syskonen och så I! (Inte varken farmor, farfar eller moster som han träffat jättemycket.) Alla barn har rätt att få det stöd som behövs för att kunna bajsa i skolan! Och naturligtvis stöttar hon honom vid måltider, påklädning och toalettbesök (även när han inte har utbrott). Men hon jobbar hårt på att han ska lära sig fixa allt det där själv utan henne.
Har man en assistent som lever upp till 1) och 2), så har man en helt ok "förvaring". Men skolan ska inte enbart vara förvaring. Det ska vara utveckling också!
3) Att utveckla honom. Detta är det allra svåraste. Det är en svår balansgång, mellan att M ska vara glad och nöjd och trivas med livet, men ändå att man utmanar och pushar honom i rätt riktning. Att man kan ställa krav, som M lyssnar på och följer utan att må dåligt. Som jag skrivit tidigare, så är han själv gladast och nöjdast om han får vara för sig själv och vifta, ungefär som tjuren Ferdinand... Inte så utvecklande.
A) Utveckla: Skolarbetet
Han blir initialt arg, speciellt när man kräver av honom att han ska lägga undan det han viftar med. Och han behöver konstant att man manar på honom och aktiverar honom. Man får förbereda en aktivitet och slå dövörat till när han protesterar. Han tycker oftast det är kul när han kommit igång. Han har mycket lätt för skolämnena, har lärt sig läsa och räkna utan någon större ansträngning, men det krävs att en vuxen sitter bredvid för att han ska komma framåt med arbetsuppgifterna i skolan. Annars sjunker han in i sina egna tankar, och börjar vifta istället för att skriva. Viftandet gör också att han har svårt för finmotoriken. Resursen måste konstant vara med och peppa honom att göra bättre ifrån sig. Eftersom han har så lätt för skolämnena, samt att går att träna aspergerbarn till att leva självständiga och produktiva liv i samhället, gör att vi aldrig kommer sätta honom i någon specialskolan med lägre krav. Vi och skolpersonalen jobbar för att han ska övervinna sina svårigheter och dra nytta av sina oerhörda styrkor. Det kommer bli en vinst för honom själv och samhället. Han har absolut förmågan till att utbilda sig till ett bra jobb, så varför institutionalisera honom?
B) Utveckla: Kompisar och att våga ta kontakt med andra barn.
Det här har länge varit den hårdaste nöten att knäcka. Samtliga pedagoger, både på dagis och i skolan, har jobbat hårt på att M ska lära sig förstå andra barn speciellt deras ansiktsuttryck, att ta kontakt med dem och leka med dem. Här är det oerhört viktigt att resursen stöttar på rätt sätt. Att resursen är med i bakgrunden och griper in när det behövs, men inte blandar sig i för mycket. Det är viktigt att resursen förstår när hon/han ska gå undan med M, eftersom han är trött och behöver vila, och när hon/han inte ska göra det utan låta M vara med de andra barnen. M behöver mycket stöd i kommunikationen med de andra barnen. Han vet oftast inte vad han ska säga och säger ibland märkliga saker till de andra barnen. Han har mycket svårt med turtagning, dvs att veta när han ska prata och avbryter ofta, eller pratar bara om sina saker utan att lyssna på andra. Varje dag måste resursen jobba med att få hon försöka förstå ansiktsuttryck och de sociala koderna. Samt att tolka det M menar för de andra barnen.
D) Utveckla: Att hjälpa honom tänka rätt. Han är ofta otrygg och har många frågor om hemska saker som kan hända honom eller andra. Det gäller att man förstår vilken rädsla som ligger bakom och att logiskt kunna argumentera på ett sätt som gör att M blir trygg. T ex är han rädd för skelett som rör på sig, att hans sår inte kommer läka, att det ska hända hans lillasyster något, osv osv. Det kommer alltid följdfrågor på ens svar, så det gäller att man har huvudet på skaft. Förklarar man på fel sätt blir det bara värre.
E) Utveckla: Att inte låta M luras och köra med en. M vill ofta försöka bestämma eller lura vuxna. Han ljuger mycket, och försöker få sin vilja igenom på olika sätt. Detta måste kan kunna se igenom, och orka jobba med dagligen. Detta är oerhört svårt att arbeta bort. Vuxna som inte känner M, brukar ofta skratta åt hans osanningar, vilket blir helt fel i längden.
Hur I lever upp till detta: I jobbar hårt med allt detta varje dag och tar spontant upp vad som hänt under dagen på dessa punkter, hur M reagerat och vad hon sagt till honom. Vi brukar få en full redogörelse av allt viktigt som hänt, så att vi föräldrar kan fortsätta jobba med det hemma om det behövs. Samtidigt är hon lyhörd för våra tankar och åsikter kring Ms utvecklig, men oftast tycker hon redan likadant som oss föräldrar. Vi, båda hans föräldrar, är totalt sett mycket nöjda med Is insats och den utveckling vi ser hos M. I lyckas faktiskt bättre än oss föräldrar med att få M att lägga undan snöret, den viktiga pusselbiten för att han ska utvecklas istället för att sjunka in i sig själv. I har stor fingertoppskänsla och sliter varje dag med att få in M på rätt spår. För närvarande håller det t ex på att lossna med punkt B) ovan, mycket tack vare I. Hon har sannerligen inget lätt jobb med allt detta, det vet vi föräldrar (som också jobbar hårt med det)! Och dessutom så är hon i allra högsta grad proaktiv, dvs hon tänker själv ut en massa aktiviteter som M tycker är roliga och som utvecklar honom, stort som smått. Och hon är oerhört pedagogisk.
1) Resursen bör vara en snäll person som M tycker om. Detta är det allra lättaste villkoret att uppfylla. Det krävs egentligen bara att man ger M uppmärksamhet genom att prata med honom (om vad är oväsentligt), inte ställer några krav och låter honom vifta obegränsat. Han tycker om alla vuxna som gör detta! Stannar man här i sina krav på en resurs, så kommer M säga att han tycker om personen och vill träffa den igen.
Hur I lever upp till detta: Han säger alltid att han tycker om henne och blir alltid glad när han ser henne.
2) Ta hand om basbehoven. Nu blev det genast mycket svårare. Detta är t o m svårt för oss föräldrar. Vi har problem med detta varje dag och det är inte alltid vi själv vet varför han är missnöjd. M känner sällan om han är hungrig, törstig, kissnödig eller bajsnödig. Oftast börjar han yla över något annat, oftast påhittat, som att en papperslapp gått sönder. Och ofta ljuger han om anledningen, t ex så sitter han hellre och gnäller vid sagoläsning, än att gå och kissa, för att han inte vill missa sagan. Det gäller att ha stor kännedom om M, för att lista ut varför han ylar. Man kan tycka att det bara är att testa dessa fyra en efter en, men så lätt är det inte alls. Han har t ex oerhört svårt att bajsa i skolan. Han har svårt både med balansen på toaletten och det psykologiska att någon vet eller hör att han bajsar. Dessutom så stör ljud utifrån toan honom. Och sen så ljuger han ibland om att han kissat, när han inte gjort det. Och magen kan vara tom snabbt fastän han precis ätit något. Det gäller att alltid ha ett äpple till hands. Törsten fixar man förstås lätt, men då blir han snabbt kissnödig igen, eller ännu mer kissnödig... Fixar man inte basbehoven snabbt, så får M ett stort utbrott som t o m är svårt för oss föräldrar att reda upp. Det går oftast väldigt fort. M är glad och nöjd ena sekunden och några få minuter senare är han knappt kontaktbar.
Förutom detta, så behöver resursen vara med och påminna honom om vad han ska göra vid påklädning och toalettbesök (torka sig, spola och tvätta händerna). Vi maten måste resursen vara med och se till att han inte spiller, att han äter upp i tid och att han äter ordentligt. Eftersom han har svårt med motoriken, att det är många intryck i matsalen som stör och eftersom hans mättnadskänsla ibland infinner sig alldeles för snabbt, är han ibland väldigt omotiverad till att äta.
Hur I lever upp till detta: Eftersom I känt M i så många år, märker hon snabbt när något är på gång. Hon tar honom avsides och hjälper honom med hans basbehov. Hon har t ex lyckats med att få honom bajsa i skolan några gånger, på sistone, något som var omöjligt för några veckor sedan. När han var mindre bajsade han bara på kvällen, men för några veckor sedan ändrades det. Efter att jag själv varit med M på toaletten gång i skolan utan att han kunnat bajsa, kom jag med ett antal förbättringsförslag. I tillmötesgick alla dessa direkt och lyssnade på alla detaljer som behövs för att det ska funka för M. Naturligtvis är det oerhört viktigt att ha en så lyhörd assistent, som kommunikationen funkar så bra med. Och M skäms inte heller för I, som han gör för de flest andra människor, trots att vi jobbat jättemycket med det. Det är ett fåtal personer, som kan vara i närheten för att han ska kunna slappna av och bajsa: Vi föräldrar, syskonen och så I! (Inte varken farmor, farfar eller moster som han träffat jättemycket.) Alla barn har rätt att få det stöd som behövs för att kunna bajsa i skolan! Och naturligtvis stöttar hon honom vid måltider, påklädning och toalettbesök (även när han inte har utbrott). Men hon jobbar hårt på att han ska lära sig fixa allt det där själv utan henne.
Har man en assistent som lever upp till 1) och 2), så har man en helt ok "förvaring". Men skolan ska inte enbart vara förvaring. Det ska vara utveckling också!
3) Att utveckla honom. Detta är det allra svåraste. Det är en svår balansgång, mellan att M ska vara glad och nöjd och trivas med livet, men ändå att man utmanar och pushar honom i rätt riktning. Att man kan ställa krav, som M lyssnar på och följer utan att må dåligt. Som jag skrivit tidigare, så är han själv gladast och nöjdast om han får vara för sig själv och vifta, ungefär som tjuren Ferdinand... Inte så utvecklande.
A) Utveckla: Skolarbetet
Han blir initialt arg, speciellt när man kräver av honom att han ska lägga undan det han viftar med. Och han behöver konstant att man manar på honom och aktiverar honom. Man får förbereda en aktivitet och slå dövörat till när han protesterar. Han tycker oftast det är kul när han kommit igång. Han har mycket lätt för skolämnena, har lärt sig läsa och räkna utan någon större ansträngning, men det krävs att en vuxen sitter bredvid för att han ska komma framåt med arbetsuppgifterna i skolan. Annars sjunker han in i sina egna tankar, och börjar vifta istället för att skriva. Viftandet gör också att han har svårt för finmotoriken. Resursen måste konstant vara med och peppa honom att göra bättre ifrån sig. Eftersom han har så lätt för skolämnena, samt att går att träna aspergerbarn till att leva självständiga och produktiva liv i samhället, gör att vi aldrig kommer sätta honom i någon specialskolan med lägre krav. Vi och skolpersonalen jobbar för att han ska övervinna sina svårigheter och dra nytta av sina oerhörda styrkor. Det kommer bli en vinst för honom själv och samhället. Han har absolut förmågan till att utbilda sig till ett bra jobb, så varför institutionalisera honom?
B) Utveckla: Kompisar och att våga ta kontakt med andra barn.
Det här har länge varit den hårdaste nöten att knäcka. Samtliga pedagoger, både på dagis och i skolan, har jobbat hårt på att M ska lära sig förstå andra barn speciellt deras ansiktsuttryck, att ta kontakt med dem och leka med dem. Här är det oerhört viktigt att resursen stöttar på rätt sätt. Att resursen är med i bakgrunden och griper in när det behövs, men inte blandar sig i för mycket. Det är viktigt att resursen förstår när hon/han ska gå undan med M, eftersom han är trött och behöver vila, och när hon/han inte ska göra det utan låta M vara med de andra barnen. M behöver mycket stöd i kommunikationen med de andra barnen. Han vet oftast inte vad han ska säga och säger ibland märkliga saker till de andra barnen. Han har mycket svårt med turtagning, dvs att veta när han ska prata och avbryter ofta, eller pratar bara om sina saker utan att lyssna på andra. Varje dag måste resursen jobba med att få hon försöka förstå ansiktsuttryck och de sociala koderna. Samt att tolka det M menar för de andra barnen.
C) Utveckla: Skolgymnastiken. M har svårt med grovmotoriken, koordinationen och balansen. Trots detta försöker personalen (enligt våra intruktioner) att få M att göra samma saker som de andra barnen. Han måste öva extra mycket och de peppar honom att gå hinderbanan fastän han har höjdskräck och inte vill. Han kan faktiskt det jättebra nu när han gjort det några gånger! Det är viktigt att ha en resurs som M känner sig trygg med, men som klarar att utmana honom på rätt sätt. Det är inte rätt att M ska vara ledsen, men det är inte heller rätt att han ska slippa skolgymnastiken och därmed stanna i utvecklingen.
D) Utveckla: Att hjälpa honom tänka rätt. Han är ofta otrygg och har många frågor om hemska saker som kan hända honom eller andra. Det gäller att man förstår vilken rädsla som ligger bakom och att logiskt kunna argumentera på ett sätt som gör att M blir trygg. T ex är han rädd för skelett som rör på sig, att hans sår inte kommer läka, att det ska hända hans lillasyster något, osv osv. Det kommer alltid följdfrågor på ens svar, så det gäller att man har huvudet på skaft. Förklarar man på fel sätt blir det bara värre.
E) Utveckla: Att inte låta M luras och köra med en. M vill ofta försöka bestämma eller lura vuxna. Han ljuger mycket, och försöker få sin vilja igenom på olika sätt. Detta måste kan kunna se igenom, och orka jobba med dagligen. Detta är oerhört svårt att arbeta bort. Vuxna som inte känner M, brukar ofta skratta åt hans osanningar, vilket blir helt fel i längden.
Hur I lever upp till detta: I jobbar hårt med allt detta varje dag och tar spontant upp vad som hänt under dagen på dessa punkter, hur M reagerat och vad hon sagt till honom. Vi brukar få en full redogörelse av allt viktigt som hänt, så att vi föräldrar kan fortsätta jobba med det hemma om det behövs. Samtidigt är hon lyhörd för våra tankar och åsikter kring Ms utvecklig, men oftast tycker hon redan likadant som oss föräldrar. Vi, båda hans föräldrar, är totalt sett mycket nöjda med Is insats och den utveckling vi ser hos M. I lyckas faktiskt bättre än oss föräldrar med att få M att lägga undan snöret, den viktiga pusselbiten för att han ska utvecklas istället för att sjunka in i sig själv. I har stor fingertoppskänsla och sliter varje dag med att få in M på rätt spår. För närvarande håller det t ex på att lossna med punkt B) ovan, mycket tack vare I. Hon har sannerligen inget lätt jobb med allt detta, det vet vi föräldrar (som också jobbar hårt med det)! Och dessutom så är hon i allra högsta grad proaktiv, dvs hon tänker själv ut en massa aktiviteter som M tycker är roliga och som utvecklar honom, stort som smått. Och hon är oerhört pedagogisk.
4) Att hantera hans ADHD. Vi har inte någon diagnos ännu, men vi föräldrar och skolpersonalen är rätt säkra på att han även har antingen ADHD, eller någon liknande diagnos. Han är under utredning. Det test han gjort två gånger slog ut väldigt entydigt på många parametrar. Det kommer bli en dubbeldiagnos av något slag i alla fall. Det som är allra svårast med detta är att få M att sitta still. Han springer iväg så fort han får en chans. Det är som att benen springer iväg av sig själva utan att han tänker på det. Och han har problem med korttidsminnet. Man kan inte ge flera instruktioner (kissa, ta på dig kläder, och spring ut och lek), utan måste ge en instruktion i taget (först kissa och sen när han gjort det; ta på dig jackan, ta på dig skorna osv). När han äter måste alltid en vuxen sitta med honom och mana på honom.
För att klara av detta måste man ha ENORMT tålamod och orka tjata och vara envis med att han ska sitta still och göra sina uppgifter, utan att tappa humöret och kunna bibehålla den goda relationen till M.
Sist men inte minst så vill jag avsluta med att det som är allra viktigast för M, är Is långa erfarenhet av honom i kombination med hennes brinnande engagemang. Vi har LSS-avlösare som kommer hem till oss och jobbar några timmar i veckan, och vi har insett att samtliga haft en lång inlärningsperiod. Det har tagit månader innan de blivit varma i kläderna och själva kan ta hand om M utan att vi föräldrar behöver stötta. Om vi inte får ha kvar I som Ms resurs, kommer detta gå ut oerhört mycket över honom. Han kommer bli otrygg - inte förstå varför hon inte får vara kvar nu när hon varit med honom i 3-4 år. Och han kommer inte alls ha möjlighet att utvecklas i samma takt som han gjort hittills. Det kommer ta lång tid innan en ny resurs är på Is nivå (om personen har förmågan och engagemanget), säkert flera år. Vi kommer förlora värdefull tid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)