Translate

Visar inlägg med etikett Motorik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Motorik. Visa alla inlägg

söndag 19 januari 2014

Tema motivation: Guld- och silverpennor + luktpennor

I augusti tog jag lillebror till arbetsterapeuten. Här kan ni se vad jag skrev efter det. För den som inte orkar läsa det gamla inlägget, kan jag sammanfatta det med att lillebror hade svårigheter med att rita, främst att föreställa sig vad han skulle rita samt att trycka tillräckligt hårt med pennan. Vi fick med oss penntyngder hem. Vi hade nästan aldrig sett honom rita eller skriva här hemma. Han verkade totalt ointresserad. Inte bra inför skolstarten om ett år..... Det kändes inte alls bra, med tanke på storebror Ms svårigheter inom området.

Däremot så hade lillebror faktiskt målat ett självporträtt på dagis. Det var en märklig känsla att leta rätt på hans bland 14 självporträtt som hängde på väggen på dagis. Jag hade ingen aning om vilket som var hans. Jag hade ju nästan aldrig sett honom rita, så jag hade inga kännetecken att gå på alls. (Jag vet hur det är med lillasysters alster. Jag ser att de är hennes på håll.)

Naturligtvis frågade jag lillebrors fröken hur de hade gjort för att motivera honom. Hon tipsade om bra tuschpennor, som är lätta att rita med. Ni vet: blyerts, kritor och färgpennor kräver att man anpassar trycket mer än tuschpennor. Så jag åkte till en stormarknad och letade efter nya bättre tuschpennor. Till min och barnen lycka hittade jag de här - lättritade pennor med metallic-look. Alltså med guld, silver samt några andra glänsande färger. De blev väldigt populära. Lillebror som funderar mycket kring guld just nu, älskar dem.


Han började med att kladda guld på flera papper. Och silver och de andra färgerna. Därefter började han rita mer och mer. De ritade skattkartor på dagis - mycket pedagogiskt. Hans intresse och motivation var därmed väckt. Han förstod varför han skulle rita och vad som var kul med det. Nedan ser ni skattkarta nummer 4, som han gjort här hemma.



Därefter kom farmor hit med luktpennor i julas. De verkligen älskade lillebror. Han målade teckningar bara för att det skulle lukta gott. Han satte upp dem överallt för att ha dem att lukta på. (De är helsyntetiska, så om man vill undvika alla kemikalier, så ska man nog inte köpa dem.)

Och nu på sistone så har barnen börjat göra "hemliga brev". Lillebror har alltid varit intresserad av siffror och bokstäver och titta nedan så fint han börjat skriva. Han kan t o m skriva fint med blyerts numera. Och märkligt nog så verkar han vara båd-hänt. Dvs han skriver med både vänster och höger. Det är förmodligen förklaringen till att 1,2, och 3 blivit spegelvänt nedan. Möjligtvis kan det skapa lite problem för honom i skolan framöver. Men jag tänker att är han redan så här duktig, så kommer skrivandet funka i förskoleklassen i augusti. En enorm skillnad mot att knappt ha tagit i en penna..... (Om någon undrar över dollartecknet, så kommer det från datorspel.)


Man märker att de där guld-, silver- och färgpennorna fortfarande är väldigt kära för honom. Liksom familjen. :) Igår målade han var sin lapp till varje familjemedlem, med ett hjärta i varje färg.


fredag 3 januari 2014

Motorik- och synövningar

Igår kväll tog jag in vår pilatesboll från trädgården och gjorde rent den. Det var för att vi fått ett antal övningar av arbetsterapeuten på barnhabiliteringen där den behövs. När M såg pilatesbollen på morgonen blev han glad. Det märktes att han saknat att sitta och skutta på den. Och han rullade självmant runt på den och gick på händerna och satt på olika sätt. Senare under dagen passade jag på att göra lite övningar med M. Men han märkte inte att det var övningar. Han tyckte att det var lek och skattade faktiskt nästan hela tiden. Man får ju se till att göra det kul, och det spelar ju ingen roll på kvaliteten på övningarna om man tramsar till det lite. Eller utmanar varandra och låtsas tycka att det är svårt och jobbigt.

Vi gjorde armhävningar med hjälp av pilatesbollen. Turades om att sitta på den och kasta en boll till varandra. Och allt möjligt improviserat. Klappade t ex med händerna på olika kroppsdelar samtidigt som vi skuttade.

Jag har spelat mycket bollsport i min ungdom och där fick man lära sig en massa koordinationsövningar. Om jag drar mig till minnes, så minns jag faktiskt en hel del av övningarna. Vi gjorde några av dem som att stå på alla fyra och lyfta ett arm och ett ben. Först på samma sida av kroppen, sen vänster arm och höger ben och vice versa. Just korsvisa rörelser som passerar kroppens mittlinje sägs vara bra. Så vi gjorde några sådana. Det gick rätt okej, men på några så behövde M lite hjälp. Där har vi nog något som kan vara bra att träna upp. Förbättringspotential!

M har också en balansbräda som han självmant har börjat söka upp och stå på och skratta lite för sig själv. Superbra!

När vi var helt trötta i kropparna, så gick vi över till en känna-övning. Att försöka se med händerna (Det gör faktiskt lillebror instinktivt. "Jag ska bara titta." säger han och tar i saker.) Vi turades om att lägga olika leksaker i en påse och så skulle den andra känna efter och gissa vad det var som låg i påsen. Jättekul tyckte M. Och även lillasyster hade hört oss skratta och ville vara med. Därefter ville M gå över till "Kims lek", ni vet leken då man har ett antal saker framme, så får de som ska gissa blunda och en person tar bort ett antal saker. Sen är det bara att gissa vad som tagits bort. Om det är för svårt att gissa, kan man ge lite ledtrådar, t ex berätta vilken färg sakerna har, eller hur stora de är.Vi turades om att ta bort saker, så det blev en bra turtagningsövning också. Välbehövligt för lillasyster....

Imorgon så ska vi sy ärtpåsar, för det finns några sådana övningar i materialet från habiliteringen. Och M älskar att sy. Det blir bra träning det med, även om det blir på symaskin.

torsdag 2 januari 2014

Sensory Processing Measure

God fortsättning alla läsare! :)

Mitt förra inlägg handlade om lillebrors fantastiska utveckling förra året. Jag skulle gärna vilja skriva ett likadant om M, men faktum är att hos honom kvarstår rätt många svårigheter trots 2,5 år på glutenfri diet. Och 1,5 år på mjölk och sojafri diet. Men M mår mycket, mycket bättre. Utan tvekan så har han, som mådde väldigt dåligt som 5-åring, fått tillbaka sin livskvalitet. Men vi har en del att jobba med, främst sensomotorik och rörelseträning. Vi får hoppas att vi orkar, nu när lillebror inte längre kräver lika mycket av oss som föräldrar.

I slutet av förra året så gjorde vi ett "Sensory Processing Measure" hos arbetsterapeuten på barnhabiliteringen.  Det är ett frågeformulär som föräldrarna och skolpersonalen får svara på. Man får resultatet i hemmet för sig, och resultatet i skolan för sig. Det är för att se vilka svårigheterna är, om de sammanfaller eller skiljer sig åt. Och om de skiljer  sig åt - eventuellt hur man kan hitta förbättringar för barnet i den miljö där det funkar sämre, genom att titta på den andra miljön. Jag tyckte att det var ett väldigt bra formulär. Ms svårigheter utkristalliserade sig väldigt bra och blev tydliga för oss, fastän vi redan visste det mesta. Det var bra att sammanställa det.

Det är flera olika saker man tittar på: Syn, hörsel, känsel, smak och lukt, kroppsuppfattning, balans och rörelse, planering och idéer, socialt deltagande. M har definitiva svårigheter eller vissa svårigheter inom alla dessa områden. Om man räknar totala poängsumman för 1000 barn, radar upp poängen efter vem som har mest svårigheter, så är M den som 10:e. (=1-percentilen, på ett ungefär) Med andra ord, av 1000 barn så har 990 det lättare än honom, och 9 svårare än honom. Tuff statistik att ta till sig, för en statistiker som mig..... Han har det väldigt kämpigt med sensoriken. Kort och gott: Vi måste försöka hjälpa honom ännu mer än vad vi gör idag. Träna honom med allt som går, även om det bara är små förändringar som kan göras med träning. Har man det svårt, är en liten förbättring guld värd. Och jag är övertygad om att mycket går att göra. Han har själv gjort ett stort jobb med att hoppa i studsmattan. Hans kroppskontroll har ökat fantastiskt efter att han började hoppa i den.

För M som stämde svårigheterna väldigt väl överens i hemmet och i skolan. Vissa saker kan man förvänta sig skiljer lite åt. Som att det sociala funkar bättre i familjen, än i skolan. Jag tror inte vi har så mycket att vinna på att titta på hur de arbetar i skolan och vice versa. Förmodligen så visar det samstämmiga resultatet på att vi och pedagogerna är ett välfungerande team. Vi försöker båda parter att dela med oss av tips till varandra som förbättrar för M, så gott vi kan. Vi är ju dock inga experter. Därför var det så bra med arbetsterapeutens tips på förbättringar man kan göra. Och övningar. Många självklara saker, men som ändå är bra att få sammanställda. Så nu ska jag t ex sluta vara miljövänlig med hans (mjukis-)byxor och börja torktumla dem, eftersom det gör stor skillnad för M.

Hela resultatet ska jag dessutom lämna till rektorn. Så han känner till alla Ms svårigheter och inte får för sig att dra in resursen. Till hösten börjar M i mellanstadiet. Vi och pedagogerna bedömer att M behöver fortsatt resurs. Det är egentligen rätt självklart när man ligger i 1-percentilen....

Slutligen så blev jag så himla stol över att M faktiskt fixar den vanliga skolan. Så han måste kämpa, trots att han är väldigt smart på sitt sätt. Samtidigt så blev jag lite rädd för att han ska gå in i väggen. Han frågar ofta varför man måste gå i skolan. Jag är glad att vi valt att och kan låta honom ha ett långt jullov. Det behöver han förmodligen.

lördag 9 mars 2013

Pärlplattor

Alla tre barnen tycker om att pärla med pärlplattor. De älskar färger, former och mönster. Jag tycker att det är jättebra tålamods-, koncentrations- och finmotorikträning. Och så är det trevligt att det är något som vi kan göra tillsammans. Jag brukar hjälpa barnen att pärla färdigt, för annars orkar de inte. Oftast stryker vi det vi pärlat - på båda sidor så det håller hårdhänt hantering. Här är några pärlplattor vi pärlat tillsammans:



Man kan också göra olika figurer. Se nedan för favoritmotivet katter. Detta har inte barnen gjort (och inte jag heller faktiskt, utan Ms resurs), men det motiverar lite extra att fortsätta pärla. Och se Saturnus, som har gjorts i självlysande pärlor. Saturnus ligger bredvid M i sängen och fungerar som en mardrömsfångare. (En present från vår ena avlösare!) Perfekt, eftersom M är rädd för att få mardrömmar och för att han har rymden som specialintresse just nu.



För lillebror har det förstås varit lite kämpigt att pärla. Han har haft svårt med finmotoriken. Det löste sig när vi köpte hem en större variant av pärlor. Då kunde han för första gången pärla en hel platta själv. Och han tyckte det var kul. Så stolt han var. Nedan är lillebrors första alster. Som ni ser, har han börjat med ett gul-grönt mönster i mitten och i kanterna, sen blev det lite hur som helst men det spelar ju verkligen ingen roll. Det viktigaste är att självkänslan är i topp, och det var den.


De större pärlorna är dock rätt dyra, men M kom på lösningen: "De är övningspärlor. Vi stryker inte dem." Så vi häller tillbaka dem i asken när vederbörande pärlat färdigt.

lördag 4 augusti 2012

Vår baksida

Vi har en inhägnad liten baksida med studsmatta, gungor, sandlåda, hammock, lektorn med rutschkana, lekstuga som sitter ihop med lektornet, uterum, trädäck och en liten plastpool. Det har blivit så, att vi gjort en "mini-lekplats" hemma, eftersom det är väldigt ansträngande att åka bort. Lillebror och lillasyster är ju rymmare dessutom. Den här praktiska grinden ingick i husköpet. Ingen kommer varken in eller ut.


För M så har det bästa sättet att öva motorik, varit hemma i lugn och ro. Han härmar inte andra barn och lärde sig gunga först när vi satte upp gungorna i trädgården. Jag vet inte hur många gånger jag själv visat och pekat på andra barn, utan framgång.




Studsmattan är förmodligen det bästa vi köpt. Så mycket motorik de lärt sig i den - de hoppar nästan varje dag! Eller springer runt-runt. Perfekt när det är spring i benen och man har liten tomt. Och den är även bra att leka i. En studsmatta är varmare än marken (precis som ett trädäck), och är dessutom väldigt mysig att ligga och kramas i (när ingen hoppar), göra kullerbyttor (också när ingen hoppar) och titta på moln. Den har gett oss många mysiga stunder med barnen!



Trädäcket är inte alls stort, ca 15 kvadratmeter, men det räcker för att barnen ska kunna köra "Bobby-bil" tillsammans. Eller leka någon lek som t ex att måla med vatten (som torkar upp efter hand). Man kan också ta ut en bilmatta och lägga på trädäcket. Eller sätta upp ett litet lektält. Eller spela ett spel.



Lektornet med lekstugan, uterummet och även hammocken fungerar som utmärkta viloplatser, när man vill vara ifred en stund. Det är bra att kunna skärma av syn- och hörselintryck från övriga familjemedlemmar ibland. Se Ms alternativa viloställning på bilden. I uterummet (15 kvadratmeter) kan man äta i lugn och ro, om det är skrik inne i huset. Och läsa saga när det regnar. Eller leka någon lek. Men snart gör vi nog om det till "poolrum", för vi vill att M ska lära sig simma och jag tänker på hur det var när han lärde sig gunga. Nog bäst han får öva simtag i lugn och ro, här hemma. (Det kommer ett inlägg om det senare.).

Hammockar tror jag är underskattade. Perfekt gungövning, och väldigt mysig att läsa saga i, eller så kan man leka att den är en båt. Men man måste vara försiktig så de inte klämmer sig. Och naturligtvis har det varit bra med ett (litet) lektorn, där man kan öva på att klättra och vara på hög höjd. Under lektornet kan man dessutom göra en koja genom att sätta fast filtar.

Vår baksida är bara ca 120 kvadratmeter stor, inklusive uterummet. Det är lite trångt mellan sakerna, men det bryr vi oss inte om. Det finns lite springyta kvar för barnen. Det är huvudsaken. Baksidan funkar, för att inte säga är vår räddning många lediga dagar.

PS. Om någon undrar hur vi hunnit fixa hit allt detta, kan jag berätta att det mesta satte vi upp för flera år sen, när M var 3-4 år och lillebror bebis (dvs när lillasyster inte fanns). Och när vi hade hjälp från min far som var här och snickrade.

söndag 31 juli 2011

En vanlig dag med spad-bråk och lekplatsbesök

Äntligen blev vädret tillräckligt bra för att vi skulle få komma ut en sväng. Vi ville egentligen åka iväg och bada, men det gick inte eftersom M hade ett utbrott under den tid som vi hade behövt ha till att packa badkläder och fixa matsäck, dvs när lillasyster sov. Lillebror ville absolut ha de blåa spadarna, som alltid är Ms favorit. Lillebror brukar ha de gula spadarna, men av någon anledning ville han ha de blåa idag (för att retas?). Jag hade inte sett vem som hade de blå spadarna först och dessutom berodde utbrottet delvis på att M hade lågt blodsocker, eftersom han inte ätit ordentligt av lunchen. Vi vuxna fick göra en gemensam ansträngning att reda upp konflikten och utbrottet. För att göra en lång historia kort, så löstes den när M ätit lite och lillebror fick 5 minuter på timstocken att leka klart med spadarna. Men då var det dags att väcka lillasyster.

Vi beslöt att slänga lite chips och bananer i vagnen och dra iväg till en lekplats i närheten istället. Det gick ju nästan lika bra, förutom att M ylade om att han absolut INTE ville testa linbanan på lekplatsen. Fastän vi sa att vi inte skulle tvinga honom, ylade han om detta om och om igen. Maken gick och höll honom i handen, och försökte lugna honom med att prata om något annat. Oftast vill han ha något att hålla i när han ska gå långt. Jag tror att det har med hans svårigheter med balansen att göra. Är man ensam med alla tre barnen, brukar han hålla i vagnen och funka som en bromskloss, eftersom han har en tendens att dra den bakåt. Jätteirriterande, men man måste förstå M också. Det suger mycket energi av honom, att vara ute och gå. (Men han gillar det!)

Väl på lekplatsen testade maken linbanan, men sen gick vi till gungorna, rutschkanorna och klätterställningen istället. M vågade inte gunga alls högt på de "nya" gungorna. Hemma gungar han jättehögt, så det satt bara i huvudet. Jag knuffade på lillasyster så mycket hon vågade och sa till M att nu gungade lillasyster högre än honom. De kunde han inte tåla, så då kom han igång. Efter ett tag tyckte jag det var dags att han övade lite motorik, så jag sa åt honom att säga "Nu!" så skulle jag hoppa av gungan i farten, på kommando. Han ville också hoppa av och började göra det samtidigt som mig. Ganska snart satt han och babblade för länge på gungan, så då hittade jag på regeln att om någon satt och babblade och råkade säga "nu" gilldes det också. Det visade sig vara en mycket användbar och rolig regel... Den tog honom ur sin "värld" och in i "vår", på ett för honom kul sätt.

Efter ett tag blev lillebror nyfiken på linbanan och han och jag gick bort och åkte den tillsammans två gånger. M kom efter och lillebror sprang och tittade på något annat. Då satte M sig självmant på "linbanegungan", bara för att testa lite. Jag berättade för honom att han skulle hålla ihop benen och hålla i linan med båda händerna, för att vara säker på att inte ramla av. Den var bara en halvmeter över marken, men han tycker att det är läskigt när fötterna förlorar markkontakten. Jag peppade honom att testa lite till eftersom det kommer kännas lättare ju mer han testar, och det gjorde han. Jag påpekade att det nog kommer kännas lika kul som att gunga fast på ett annat sätt när han vant sig och:"Tänk om Tarzan inte hade vågat testa en lian, tänk vad mycket kul han hade missat då." M upprepade frasen och tänkte efter och provade igen.

Förutom att jag tror att han kommer klara att åka linbana utan problem, är det bästa att han återigen tvingar sig själv att testa nya skrämmande saker, utan att vi behöver pusha honom. Nyfikenheten vinner över rädslan. Han fick mycket beröm efteråt, just för detta, och jag sa till honom att det är en jättebra egenskap som kommer ta honom långt i livet.

söndag 17 juli 2011

Studsmatta och basket

Jag bara måste skriva ett inlägg till om hur bra studsmattan varit för M, på många sätt (och även för syskonen). Han har verkligen gått framåt i den, rent motoriskt. Han älskar att hoppa, och gör det varje dag. För oss är det också en avlastning, eftersom han är så lycklig i den och tränar sin kropp samtidigt och får spralla av sig lite av energin han har i kroppen (p g a hans ADHD). Jag vet faktiskt inte hur jag ska beskriva för er exakt hur han gått framåt. Det är som om han blivit mer vän med sin kropp på något vis. Mognat. Som om koordinationen blivit bättre. Det var likadant när han fick en egen gunga. Pusselbitarna föll på plats och han lärde sig själv, utan att härma andra. Det är ju bl a det många aspergare har svårt för; att härma p g a få spegelneuroner i hjärnan. (Enligt nya rön.)

Och det ser faktiskt rätt bra ut när han hoppar. Vi har haft en del bollek i studsmattan med barnen. M har lärt sig studsa igång en av plastbollarna med sina hopp. Han börjar hoppa försiktigt, och ökar på mer och mer. Rätt snart studsar han och bollen högt i takt. Tänk, jag hade aldrig trott att han skulle lyckas med nåt sånt bolltrix överhuvud taget... Än mindre komma på ett själv! Men det kanske är rogivande för honom. Det kanske passar med hans "inre rytm" på något vis, den som gör att han vill vifta med händerna. Ja, jag vet inte, bara spekulation, men det känns ändå så härligt att han lyckats med det där.

I skolan säger det att han är duktig på basket (jämfört med sig själv i andra bollsporter, gissar jag). Det hade jag inte heller trott. Vi köpte tre stycken basketbollar, så att han, syskonen, vi och avlösarna kan studsa tillsammans. Ja, fast syskonen studsar inte så mycket, eftersom de inte kan det. Men de kan i alla fall leka tillsammans med var sin basketboll, och det är nog så viktigt!

För övrigt så har M och syskonen jättekul i studsmattan. Lillebror och M har verkligen funnit varandra där. Men syskonen flyger när M hoppar för fullt, och det är naturligtvis inte bra för deras små kroppar, så han måste hoppa försiktigt, på rumpan eller på knäna. Eller så får de bara springa runt tillsammans. Och vi vuxna har alltid koll på dem, eftersom man egentligen bara ska vara en person i en studsmatta åt gången. Är alla tre i studsmattan sitter jag i mitten och avstyr farligheter och tar ur den som inte sköter sig (och så är jag viloinstans = jag får mycket mys). Eller så står vi utanför eller har tillräcklig koll för att springa dit när lillebror eller lillasyster vill ner. Då måste vi vuxna vara med, för tänk om de snubblar och ramlar på huvudet... Vi har faktiskt inte haft någon incident i den än, mer än att de ramlat och puttat varandra. M a o bara saker som lika gärna kan hända på gräsmattan. Lillebror och M har gått var sin gång utanför skyddsnätet, men sen vi förklarat för dem hur farligt det är, har det inte hänt igen. Jag önskar bara vi kunde hitta ett bra nät att sätta undertill, så ingen råkar springa under där när någon hoppar...

Jag var länge motståndare till studsmattor, eftersom man hör så mycket om otäcka fall och benbrott, men jag har vänt helt. Rätt använda, d v s med stor respekt för faran, är de ett suveränt motoriskt hjälpmedel. Och jag tror att det är bra även för små barn. Lillasyster har sprungit runt i den länge och känt på svikten i fötterna, och har nu precis lärt sig hoppa. Vilken glädje! Och hon kastar sig bakåt, först på rumpan och sen på ryggen och skrattar så gott åt sig själv och hur kul hon kan ha med sin kropp.

måndag 16 maj 2011

Mitt mejl till klasskamraternas föräldrar

Igår skickade jag ett långt mejl till klasskamraternas föräldrar. Det innehåller inte mycket nytt för er som läser mina inlägg och innehållet finns till stora delar i inlägget "Hur jag berättar för klasskamraterna", men jag publicerar ändå hela brevet här, eftersom det kan fungera som inspiration till föräldrar i samma situation och som tänker skicka ut ett liknande brev. Här kommer det:
-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Hej alla föräldrar i F-klass!

För några dagar sen, var jag och min son M och berättade för alla F-klassare om hur M har det. Anledningen var att några av barnen fått för sig att han har en sjukdom, vilket inte är sant. M är fullt frisk, men har högfungerande autism som också brukar kallas för Asperger. Detta berättade vi för barnen. Och M ville själv vara med och har reagerat mycket positivt efteråt. Han är glad och lättad och förklarar gärna för de barn som undrar något nu efteråt.

Jag har sagt till barnen att hjärnan hos människor med Asperger funkar lite annorlunda, inte bättre eller sämre, utan bara lite annorlunda. Man är inte sjuk för att man tänker lite annorlunda. Jag berättade att vi andra brukar kallas för neurotypiska. (Så är det faktiskt! Bättre ord än normal, eller hur, för vem är normal egentligen?) Jag sa att M fått detta i min mage, att det fanns i hans ”ritning” (=DNA). (Det är ärftligt.)

Vidare sa jag till barnen att M har lätt och svårt för andra saker än de flesta andra barn. Och att det är svårt för de andra två fröknarna, att samtidigt hinna lära både M och alla andra barn det som de behöver lära sig. Det är därför det finns en extrafröken; I.

Vi diskuterade det M är bra på:
* Matte och att läsa. (Det är därför han går i en vanlig skola. Han har väldigt lätt för skolämnena, f a matte, och vi vet att han har kapacitet att klara av skolan. Vi kommer aldrig sätta honom i en specialskola, eftersom de har lägre krav. Dessutom behöver han vistas ute bland neurotypiska barn. Det är där han ska leva, i den ”riktiga” världen, och ha ett så normalt liv som det bara går. Inte på institution. Med rätt stöd, går det att träna Aspergerbarnen i väldigt hög grad.)
* Att förstå logiska resonemang.
* Att komma ihåg detaljer om saker
* Att komma ihåg saker som hände för länge sen.

Samt även det M har svårt för:
* Han har svårt att stänga ute oviktiga sinnesintryck, så han hör och ser mycket på en gång och blir snabbt trött av alla intryck i skolan. Det är därför han ofta måste gå iväg en stund med I. Och dessutom har han många egna tankar i huvudet. Alla intryck och egna tankar gör det svårt för honom att koncentrera sig på saker som påklädning och att äta.
* För M är det extra obehagligt att klättra och hålla balansen när fötterna är ovanför marken. Det är därför han tycker att hinderbanan är jobbig. Och det är därför han använder pall och en barnring på toaletten.
* Att förstå ansiktsuttryck. Vi har påpekat för barnen att de kan berätta för M vilket ansiktsuttryck de har, när M inte förstår dem.
* Att hålla händerna stilla. M förklarade att han har en "törstig hand", dvs att det sparkar och drar i långfingrarna och att det slutar kännas så när han viftar. Det är därför han viftar - för att han vill bli av med den känslan. När sparkandet blir för jobbigt, får han vifta en stund.
* Tidsuppfattning. Det är därför han har sin klocka, med lampor som släcks för varje minut som går.
* Höga ljud. Han har överkänsliga sinnen, vilket gör att han upplever vissa ljud extra starkt, speciellt på teater. Det är därför han har ett par hörselkåpor i facket.

Jag vill även påpeka att M INTE är utåtagerande. Tvärt om. Han är, liksom Alfons Åberg, rädd för att slåss och slåss aldrig.

M utreds för närvarande för ADHD, (eller något liknande). Han har även svårt för att:
* komma ihåg det som hände nyss. Därför måste I påminna M om vad han ska göra.
* sitta still - han har "myror i byxorna". Därför måste I påminna M om att sitta still och göra sin uppgift.

Sist men inte minst vill jag passa på att berömma era duktiga och goa barn. Samtliga barn lyssnade intresserat och försökte förstå M. Ingen sa något elakt. Tvärt om så räckte många upp handen och stöttade och sa t ex att de också är rädda för höga höjder.

Tveka inte att fråga mig, Ms pappa, skolpersonalen eller M själv om ni har några frågor. (Mejl går bra också.) Vi föräldrar är öppna med detta, och skäms inte för vår M. Och det sa jag även till barnen – att de gärna får fråga oss föräldrar eller M. Så snälla, låt dem fråga! Det är bättre att de frågar, än att de fantiserar ihop och sprider något som är felaktigt.

Tack snälla, för att ni läste! Det betyder mycket för oss! :)
Med vänliga hälsningar
Ms mamma

PS. Detta mejl är utskickat i samråd med skolpersonalen

fredag 13 maj 2011

Hur en bra resurs/assistent ska vara

För närvarande är vi mycket oroliga att M inte får behålla sin resursperson i skolan. Det pratas om en LAS-lista och att de tidigare fast anställda inom kommunen måste få tjänst innan rektorn kan förlänga Ms resurs tjänst. Jag skulle kunna skriva att långt arg inlägg om hur dumt det är, att LAS ska stå över redan utsatta barns behov. Anställningstrygghet i alla ära, men den borde faktiskt vara underordnad små funktionshindrade barns behov. Nåja, nog om det. Jag tänkte ägna kvällens blogginlägg till att beskriva hur en bra resurs bör vara för M, och hur Ms resurs lever upp till detta. Nu menar jag hon som är i skolan och är med honom flest timmar i veckan. Hon har känt M ända sen dagis, sen han var tre år, och varit hans resurs där från han var 4 år.

1) Resursen bör vara en snäll person som M tycker om. Detta är det allra lättaste villkoret att uppfylla. Det krävs egentligen bara att man ger M uppmärksamhet genom att prata med honom (om vad är oväsentligt), inte ställer några krav och låter honom vifta obegränsat. Han tycker om alla vuxna som gör detta! Stannar man här i sina krav på en resurs, så kommer M säga att han tycker om personen och vill träffa den igen.

Hur I lever upp till detta: Han säger alltid att han tycker om henne och blir alltid glad när han ser henne.

2) Ta hand om basbehoven. Nu blev det genast mycket svårare. Detta är t o m svårt för oss föräldrar. Vi har problem med detta varje dag och det är inte alltid vi själv vet varför han är missnöjd. M känner sällan om han är hungrig, törstig, kissnödig eller bajsnödig. Oftast börjar han yla över något annat, oftast påhittat, som att en papperslapp gått sönder. Och ofta ljuger han om anledningen, t ex så sitter han hellre och gnäller vid sagoläsning, än att gå och kissa, för att han inte vill missa sagan. Det gäller att ha stor kännedom om M, för att lista ut varför han ylar. Man kan tycka att det bara är att testa dessa fyra en efter en, men så lätt är det inte alls. Han har t ex oerhört svårt att bajsa i skolan. Han har svårt både med balansen på toaletten och det psykologiska att någon vet eller hör att han bajsar. Dessutom så stör ljud utifrån toan honom. Och sen så ljuger han ibland om att han kissat, när han inte gjort det. Och magen kan vara tom snabbt fastän han precis ätit något. Det gäller att alltid ha ett äpple till hands. Törsten fixar man förstås lätt, men då blir han snabbt kissnödig igen, eller ännu mer kissnödig... Fixar man inte basbehoven snabbt, så får M ett stort utbrott som t o m är svårt för oss föräldrar att reda upp. Det går oftast väldigt fort. M är glad och nöjd ena sekunden och några få minuter senare är han knappt kontaktbar.

Förutom detta, så behöver resursen vara med och påminna honom om vad han ska göra vid påklädning och toalettbesök (torka sig, spola och tvätta händerna). Vi maten måste resursen vara med och se till att han inte spiller, att han äter upp i tid och att han äter ordentligt. Eftersom han har svårt med motoriken, att det är många intryck i matsalen som stör och eftersom hans mättnadskänsla ibland infinner sig alldeles för snabbt, är han ibland väldigt omotiverad till att äta.

Hur I lever upp till detta: Eftersom I känt M i så många år, märker hon snabbt när något är på gång. Hon tar honom avsides och hjälper honom med hans basbehov. Hon har t ex lyckats med att få honom bajsa i skolan några gånger, på sistone, något som var omöjligt för några veckor sedan. När han var mindre bajsade han bara på kvällen, men för några veckor sedan ändrades det. Efter att jag själv varit med M på toaletten gång i skolan utan att han kunnat bajsa, kom jag med ett antal förbättringsförslag. I tillmötesgick alla dessa direkt och lyssnade på alla detaljer som behövs för att det ska funka för M. Naturligtvis är det oerhört viktigt att ha en så lyhörd assistent, som kommunikationen funkar så bra med. Och M skäms inte heller för I, som han gör för de flest andra människor, trots att vi jobbat jättemycket med det. Det är ett fåtal personer, som kan vara i närheten för att han ska kunna slappna av och bajsa: Vi föräldrar, syskonen och så I! (Inte varken farmor, farfar eller moster som han träffat jättemycket.) Alla barn har rätt att få det stöd som behövs för att kunna bajsa i skolan! Och naturligtvis stöttar hon honom vid måltider, påklädning och toalettbesök (även när han inte har utbrott). Men hon jobbar hårt på att han ska lära sig fixa allt det där själv utan henne.

Har man en assistent som lever upp till 1) och 2), så har man en helt ok "förvaring". Men skolan ska inte enbart vara förvaring. Det ska vara utveckling också!

3) Att utveckla honom. Detta är det allra svåraste. Det är en svår balansgång, mellan att M ska vara glad och nöjd och trivas med livet, men ändå att man utmanar och pushar honom i rätt riktning. Att man kan ställa krav, som M lyssnar på och följer utan att må dåligt. Som jag skrivit tidigare, så är han själv gladast och nöjdast om han får vara för sig själv och vifta, ungefär som tjuren Ferdinand... Inte så utvecklande.

A) Utveckla: Skolarbetet
Han blir initialt arg, speciellt när man kräver av honom att han ska lägga undan det han viftar med. Och han behöver konstant att man manar på honom och aktiverar honom. Man får förbereda en aktivitet och slå dövörat till när han protesterar. Han tycker oftast det är kul när han kommit igång. Han har mycket lätt för skolämnena, har lärt sig läsa och räkna utan någon större ansträngning, men det krävs att en vuxen sitter bredvid för att han ska komma framåt med arbetsuppgifterna i skolan. Annars sjunker han in i sina egna tankar, och börjar vifta istället för att skriva. Viftandet gör också att han har svårt för finmotoriken. Resursen måste konstant vara med och peppa honom att göra bättre ifrån sig. Eftersom han har så lätt för skolämnena, samt att går att träna aspergerbarn till att leva självständiga och produktiva liv i samhället, gör att vi aldrig kommer sätta honom i någon specialskolan med lägre krav. Vi och skolpersonalen jobbar för att han ska övervinna sina svårigheter och dra nytta av sina oerhörda styrkor. Det kommer bli en vinst för honom själv och samhället. Han har absolut förmågan till att utbilda sig till ett bra jobb, så varför institutionalisera honom?

B) Utveckla: Kompisar och att våga ta kontakt med andra barn.
Det här har länge varit den hårdaste nöten att knäcka. Samtliga pedagoger, både på dagis och i skolan, har jobbat hårt på att M ska lära sig förstå andra barn speciellt deras ansiktsuttryck, att ta kontakt med dem och leka med dem. Här är det oerhört viktigt att resursen stöttar på rätt sätt. Att resursen är med i bakgrunden och griper in när det behövs, men inte blandar sig i för mycket. Det är viktigt att resursen förstår när hon/han ska gå undan med M, eftersom han är trött och behöver vila, och när hon/han inte ska göra det utan låta M vara med de andra barnen. M behöver mycket stöd i kommunikationen med de andra barnen. Han vet oftast inte vad han ska säga och säger ibland märkliga saker till de andra barnen. Han har mycket svårt med turtagning, dvs att veta när han ska prata och avbryter ofta, eller pratar bara om sina saker utan att lyssna på andra. Varje dag måste resursen jobba med att få hon försöka förstå ansiktsuttryck och de sociala koderna. Samt att tolka det M menar för de andra barnen.

C) Utveckla: Skolgymnastiken. M har svårt med grovmotoriken, koordinationen och balansen. Trots detta försöker personalen (enligt våra intruktioner) att få M att göra samma saker som de andra barnen. Han måste öva extra mycket och de peppar honom att gå hinderbanan fastän han har höjdskräck och inte vill. Han kan faktiskt det jättebra nu när han gjort det några gånger! Det är viktigt att ha en resurs som M känner sig trygg med, men som klarar att utmana honom på rätt sätt. Det är inte rätt att M ska vara ledsen, men det är inte heller rätt att han ska slippa skolgymnastiken och därmed stanna i utvecklingen.

D) Utveckla: Att hjälpa honom tänka rätt. Han är ofta otrygg och har många frågor om hemska saker som kan hända honom eller andra. Det gäller att man förstår vilken rädsla som ligger bakom och att logiskt kunna argumentera på ett sätt som gör att M blir trygg. T ex är han rädd för skelett som rör på sig, att hans sår inte kommer läka, att det ska hända hans lillasyster något, osv osv. Det kommer alltid följdfrågor på ens svar, så det gäller att man har huvudet på skaft. Förklarar man på fel sätt blir det bara värre.

E) Utveckla: Att inte låta M luras och köra med en. M vill ofta försöka bestämma eller lura vuxna. Han ljuger mycket, och försöker få sin vilja igenom på olika sätt. Detta måste kan kunna se igenom, och orka jobba med dagligen. Detta är oerhört svårt att arbeta bort. Vuxna som inte känner M, brukar ofta skratta åt hans osanningar, vilket blir helt fel i längden.

Hur I lever upp till detta: I jobbar hårt med allt detta varje dag och tar spontant upp vad som hänt under dagen på dessa punkter, hur M reagerat och vad hon sagt till honom. Vi brukar få en full redogörelse av allt viktigt som hänt, så att vi föräldrar kan fortsätta jobba med det hemma om det behövs. Samtidigt är hon lyhörd för våra tankar och åsikter kring Ms utvecklig, men oftast tycker hon redan likadant som oss föräldrar. Vi, båda hans föräldrar, är totalt sett mycket nöjda med Is insats och den utveckling vi ser hos M. I lyckas faktiskt bättre än oss föräldrar med att få M att lägga undan snöret, den viktiga pusselbiten för att han ska utvecklas istället för att sjunka in i sig själv. I har stor fingertoppskänsla och sliter varje dag med att få in M på rätt spår. För närvarande håller det t ex på att lossna med punkt B) ovan, mycket tack vare I. Hon har sannerligen inget lätt jobb med allt detta, det vet vi föräldrar (som också jobbar hårt med det)! Och dessutom så är hon i allra högsta grad proaktiv, dvs hon tänker själv ut en massa aktiviteter som M tycker är roliga och som utvecklar honom, stort som smått. Och hon är oerhört pedagogisk.

4) Att hantera hans ADHD. Vi har inte någon diagnos ännu, men vi föräldrar och skolpersonalen är rätt säkra på att han även har antingen ADHD, eller någon liknande diagnos. Han är under utredning. Det test han gjort två gånger slog ut väldigt entydigt på många parametrar. Det kommer bli en dubbeldiagnos av något slag i alla fall. Det som är allra svårast med detta är att få M att sitta still. Han springer iväg så fort han får en chans. Det är som att benen springer iväg av sig själva utan att han tänker på det. Och han har problem med korttidsminnet. Man kan inte ge flera instruktioner (kissa, ta på dig kläder, och spring ut och lek), utan måste ge en instruktion i taget (först kissa och sen när han gjort det; ta på dig jackan, ta på dig skorna osv). När han äter måste alltid en vuxen sitta med honom och mana på honom.

För att klara av detta måste man ha ENORMT tålamod och orka tjata och vara envis med att han ska sitta still och göra sina uppgifter, utan att tappa humöret och kunna bibehålla den goda relationen till M.

Sist men inte minst så vill jag avsluta med att det som är allra viktigast för M, är Is långa erfarenhet av honom i kombination med hennes brinnande engagemang. Vi har LSS-avlösare som kommer hem till oss och jobbar några timmar i veckan, och vi har insett att samtliga haft en lång inlärningsperiod. Det har tagit månader innan de blivit varma i kläderna och själva kan ta hand om M utan att vi föräldrar behöver stötta. Om vi inte får ha kvar I som Ms resurs, kommer detta gå ut oerhört mycket över honom. Han kommer bli otrygg - inte förstå varför hon inte får vara kvar nu när hon varit med honom i 3-4 år. Och han kommer inte alls ha möjlighet att utvecklas i samma takt som han gjort hittills. Det kommer ta lång tid innan en ny resurs är på Is nivå (om personen har förmågan och engagemanget), säkert flera år. Vi kommer förlora värdefull tid.

onsdag 11 maj 2011

Nu har vi berättat i klasserna

Nu har vi berättat i klasserna: I Ms klass och i hans två parallellklasser. Det gick jättebra! Skolpersonalen rapporterar att M blivit lugnare och mer harmonisk, samt söker sig mer till de andra barnen. Och han förklarar gärna för de andra barnen, hur han känner det. En liten flicka hade undrat om han kunde känna sig kär och hur det kändes: "Jag är redan kär!" och "Det känns ännu bättre!" hade han svarat. Strålande självkänsla, eller hur?!

Det var i förra veckan som vi berättade i hans klass. Barnen var jätteduktiga, lyssnade och försökte verkligen förstå honom. Flera av dem räckte upp handen och sa att de också var rädda för höga höjder. Det tyckte jag var mycket bra, för det visar att man kan ha vissa av dessa egenskaper utan att ha Asperger och att det finns många likheter mellan M och klasskamraterna. Jag kom på att förklara för dem att det känns för M när han klättrar, som det hade känts för dem (som inte är höjdrädda) att klättra högt upp på ett höghus. Vem hade vågat det? frågade jag. "Inte jag!" sa flera av barnen och verkade imponerade av att M vågar genomföra hinderbanans balansgång.

Sen fick jag hjälp av en liten flicka som sa att M har svårt för höga ljud. Det hade jag ju glömt i min lista. Så fick vi prata lite om överkänsliga sinnen och att M har en inre "förstärkare", likt de man behöver till elgitarrer.

Något som jag också tog upp, men som jag inte skrev i mitt tidigare inlägg, var att nämna att vi flesta andra kallas neurotypiska. Jag tycker att det ger en bra balans, dvs att det inte bara är barnen med funktionshinder som har ett namn på hur de är. Barnen och personalen smakade på ordet "neurotypisk" en stund.

Det allra häftigaste var det som hände idag, när vi berättade i parallellklasserna. En annan pojke berättade för första gången att han också har ADHD, efter att han hört M säga det. Jag hade faktiskt inte tänkt nämna termen ADHD, eftersom den utredningen inte är klar. Jag sa "lite myror i byxorna" (men förklarade att det inte är myror på riktigt). Men då sa M själv att det kallas för ADHD, och det var då det lossnade för den andre killen. Senare på rasten sökte han upp M och sa att de skulle gå och gräva i sandlådan. Och därefter gick de med I (Ms resursperson) till lekplatsen. Den andre killen klättrade upp högt i ett torn och ropade på M. Då blev M ledsen och sprang till I, som genast förklarade för killen att M tycker det är läskigt. "Ok, då går vi ner och snurrar på klockan istället", sa han bara och så gjorde de det. Den här killen verkar fantastiskt bra, eftersom han tar tag i M och hittar på saker de ska göra tillsammans, men ändå respekterar M för den han är. Precis vad M behöver! Dessutom, den här killen behövde nog också få berätta, och en vän med samma diagnos! Detta bekräftar ännu mer, hur bra det är för alla barnen att de vet om varandras olikheter. Tänk annars om M och den här killen gått ovetandes om varandra under många år, och försökt dölja sina funktionshinder och kanske t o m skämts. Huh, jag ryser åt tanken!

Barn är så naturliga i den här åldern och lägger de inte så mycket värderingar själva. Och spontana. De vågar fråga och berätta, utan att skämmas. Ett av barnen i klassen berättade ogenerat att han bajsat i en plastpåse när de renoverade. Ett annat barn berättade att hans mormor kissade i en skokartong en gång när hon gick i sömnen. Förutom det humoristiska i detta, så är det ett bra exempel på att saker oftast inte är konstiga eller pinsamma i den här åldern.

söndag 1 maj 2011

Hur jag berättar för klasskamraterna

Nedan är i punktform hur jag tänker berätta för skolbarnen. Kommentera väldigt gärna! Speciellt om det är något som jag INTE bör säga. Jag kan ju inte allt och är f a ingen pedagog... Har jag glömt något?

Jag kommer försöka prata med barnen så fort som möjligt. Och M kommer att vara med. Först hade jag inte tänkt det, men en vän fick mig att inse att han är stark och klarar det. Och det gör honom gott att höra mig prata om/för honom. Han hör mina svar på alla de frågor som han själv kommer få livet ut.

Först och främst: M har ingen sjukdom! Han har Asperger (jag tänkte INTE säga ordet syndrom till barnen) och det är samma sak som högfungerande autism. Det är ett annat sätt att tänka. Hjärnan funkar lite annorlunda, inte bättre eller sämre, utan bara lite annorlunda. Man är inte sjuk för att man tänker lite annorlunda. Det finns många andra människor i världen med Asperger, som tänker ungefär som M. De är inte heller sjuka. M kommer alltid att tänka så där, och kommer inte bli frisk, eftersom det inte är någon sjukdom. Han har lätt och svårt för andra saker än ni andra barn. Det är svårt för er fröken att hinna lära alla er andra barn och M olika saker, samtidigt. Det är därför det är bra med en extrafröken, I (=hans resursperson i skolan).

Det M är bra på:
* Matte
* Att läsa
* Att komma ihåg detaljer om saker, t ex vindkraftverk
* Att komma ihåg saker som hände för länge sen
* Han ser och hör mycket på en gång. Men det är svårt för honom att äta och klä på sig, när han tänker på det som ni andra barn gör. Det är därför I är med och hjälper honom. När det blir för jobbigt att höra och se allt som alla ni andra barn gör måste M gå undan. Det är därför I och M går iväg rätt ofta.

Det M har svårt för:
* För M är det extra obehagligt att klättra och hålla balansen när fötterna är ovanför marken. Det känns för honom, som att sitta på en stor tunna högt upp i luften och kissa och bajsa. Men med pallen och den extra toalettringen, känns det för honom som för er andra. (Fiffigt va?!) Och det är därför han tycker att hinderbanan är så jobbig.
* Att lyssna, eftersom han har så många egna tankar i huvudet hela tiden.
* Att förstå ansiktsuttryck som glad, arg och ledsen. Det hjälper I honom med.
* Eftersom han har lite svårare att förstå er andra, har han ibland svårt att veta vad han ska prata om. Det hjälper I honom också med.
* Att hålla händerna stilla: Här tänker jag låta M förklara att han har en "törstig hand", att det sparkar och drar i långfingrarna och att det slutar kännas så när han viftar. Jag kommer säga att det är därför han viftar - för att han vill bli av med den känslan. När sparkandet blir för jobbigt, får han vifta en stund för fröknarna.
* Veta hur lång tid det är kvar. Det är därför han har sin klocka, med lamporna som släcks.


Jag kommer också nämna att M även har ADHD, vilket innebär att han har svårt att:
* komma ihåg det som hände nyss. Därför måste I påminna M om vad han ska göra.
* sitta still - han har "myror i byxorna". Därför måste I påminna M om att sitta still.

Så synpunkter på ovanstående??? Jag hade verkligen uppskattat och behövt dem just nu!!! Tack på förhand!