Nedan är i punktform hur jag tänker berätta för skolbarnen. Kommentera väldigt gärna! Speciellt om det är något som jag INTE bör säga. Jag kan ju inte allt och är f a ingen pedagog... Har jag glömt något?
Jag kommer försöka prata med barnen så fort som möjligt. Och M kommer att vara med. Först hade jag inte tänkt det, men en vän fick mig att inse att han är stark och klarar det. Och det gör honom gott att höra mig prata om/för honom. Han hör mina svar på alla de frågor som han själv kommer få livet ut.
Först och främst: M har ingen sjukdom! Han har Asperger (jag tänkte INTE säga ordet syndrom till barnen) och det är samma sak som högfungerande autism. Det är ett annat sätt att tänka. Hjärnan funkar lite annorlunda, inte bättre eller sämre, utan bara lite annorlunda. Man är inte sjuk för att man tänker lite annorlunda. Det finns många andra människor i världen med Asperger, som tänker ungefär som M. De är inte heller sjuka. M kommer alltid att tänka så där, och kommer inte bli frisk, eftersom det inte är någon sjukdom. Han har lätt och svårt för andra saker än ni andra barn. Det är svårt för er fröken att hinna lära alla er andra barn och M olika saker, samtidigt. Det är därför det är bra med en extrafröken, I (=hans resursperson i skolan).
Det M är bra på:
* Matte
* Att läsa
* Att komma ihåg detaljer om saker, t ex vindkraftverk
* Att komma ihåg saker som hände för länge sen
* Han ser och hör mycket på en gång. Men det är svårt för honom att äta och klä på sig, när han tänker på det som ni andra barn gör. Det är därför I är med och hjälper honom. När det blir för jobbigt att höra och se allt som alla ni andra barn gör måste M gå undan. Det är därför I och M går iväg rätt ofta.
Det M har svårt för:
* För M är det extra obehagligt att klättra och hålla balansen när fötterna är ovanför marken. Det känns för honom, som att sitta på en stor tunna högt upp i luften och kissa och bajsa. Men med pallen och den extra toalettringen, känns det för honom som för er andra. (Fiffigt va?!) Och det är därför han tycker att hinderbanan är så jobbig.
* Att lyssna, eftersom han har så många egna tankar i huvudet hela tiden.
* Att förstå ansiktsuttryck som glad, arg och ledsen. Det hjälper I honom med.
* Eftersom han har lite svårare att förstå er andra, har han ibland svårt att veta vad han ska prata om. Det hjälper I honom också med.
* Att hålla händerna stilla: Här tänker jag låta M förklara att han har en "törstig hand", att det sparkar och drar i långfingrarna och att det slutar kännas så när han viftar. Jag kommer säga att det är därför han viftar - för att han vill bli av med den känslan. När sparkandet blir för jobbigt, får han vifta en stund för fröknarna.
* Veta hur lång tid det är kvar. Det är därför han har sin klocka, med lamporna som släcks.
Jag kommer också nämna att M även har ADHD, vilket innebär att han har svårt att:
* komma ihåg det som hände nyss. Därför måste I påminna M om vad han ska göra.
* sitta still - han har "myror i byxorna". Därför måste I påminna M om att sitta still.
Så synpunkter på ovanstående??? Jag hade verkligen uppskattat och behövt dem just nu!!! Tack på förhand!
Hej syrran!
SvaraRaderaKanonbra att du berättar för hans kompisar, jag stöttar dig helt. De barnen (jag har träffat några) känns som väldigt snälla och omtänksamma barn mot M. Du förlorar inget på att berätta, ialla fall som jag ser det.
Ta även upp det på nästa föräldrarmöte och förklara även om de där är vuxna människor, men antar att du redan har planerat det ;).
En mening som jag hajade till på är "M kommer alltid att tänka så där, och kommer inte bli frisk, eftersom det inte är någon sjukdom." Här kan det hända att barnen bara plockar ut innehållet: "kommer inte bli frisk" och kan då tro att han är sjuk trots att det är det du inte säger i bisatsen efter. Menar som exempel "tänk inte på en rosa elefant". Hoppas du förstår vad jag menar, annars kan du bara ringa =). Men jag kan ha fel.
Massa kramar och lycka till!
Vi stöttar dig
Syrran, ja du tänker helt rätt! Jag hade tänkt prata om det på nästa föräldramöte, men det är till hösten. Innan dess tänkte vi ge information i barnens fack, så att de inte säger till sina barn att han är sjuk.
SvaraRaderaOch du har helt rätt. Jag ska inte säga så. Det räcker att säga att han alltid kommer tänka så. Man kan säga så (att han inte kommer bli frisk eftersom det inte är någon sjukdom) till vuxna men inte till barn... Det är för komplicerat. Tack för att du påpekade det... Viktigt!
Hej Micki!
SvaraRaderaJag fick samma tanke som Mari. Barn associerar ju frisk med sjuk så det är nog bra att undvika att använda ordet frisk. Men det är du ju redan inne på.
Passa på att fråga de andra barnen om de också kan känna att de har en törstig hand ibland eller ännu bättre om de känner att de får myror i brallan om de suttit still ett tag. Det har de garanterat kännt av någon gång.
Om barnen själva hittar likheter mellan sig själva och Maltes sätt att vara så betona dem.
Är så nyfiken på hur det kommer att gå!
Massor av kramar o Lycka till!
Linda Helmersson
Jag brukar försöka likna psykiska funktionshinder med fysiska som barn (och även ungdomar) brukar ha lättare att relatera till. Det är inte konstigare att ha t ex ADHD, ADD, Asperger, dyslexi etc än att vara född blind, döv, med skada som gör att man sitter i rullstol osv. Barn brukar förstå att personer med fysiska funktionshinder behöver assistent eller extra hjälp samt att de är bra på andra saker som vi "normala" inte är lika bra på (köra rullstol, prata teckenspråk, lyssna mer detaljerat eller vad det nu kan vara). Det är ju egentligen samma sak när det gäller psykiska funktionhinder, även om de senare oftast inte syns lika tydligt.
SvaraRaderaLycka till, tror att det är bra att M är med!
Anonym, tack för dina synpunkter! Jag har själv tänkt lite i de där banorna, för det är ju sanningen och ett bra sätt att förklara det på för de andra barnen. Autism räknas är ett psykiskt handikapp, och det får vi berätta för M när han är lite äldre och förstår. Just nu tar det emot väldigt mycket att säga till honom och hans kamrater att han är handikappad eller har ett syndrom. Jag vill inte att M ska känna att han mentalt sitter i rullstol, eller är mentalt blind (vilket det ju delvis är), så jag väntar nog lite med det. Men det är svårt, för det kan ju hända att någon av kamraterna säger till honom att han är handikappad. Fast jag tror att jag tar den risken - just nu så har vi mer att vinna genom att låta honom fokusera på sina styrkor.
SvaraRadera