Nu har vi berättat i klasserna: I Ms klass och i hans två parallellklasser. Det gick jättebra! Skolpersonalen rapporterar att M blivit lugnare och mer harmonisk, samt söker sig mer till de andra barnen. Och han förklarar gärna för de andra barnen, hur han känner det. En liten flicka hade undrat om han kunde känna sig kär och hur det kändes: "Jag är redan kär!" och "Det känns ännu bättre!" hade han svarat. Strålande självkänsla, eller hur?!
Det var i förra veckan som vi berättade i hans klass. Barnen var jätteduktiga, lyssnade och försökte verkligen förstå honom. Flera av dem räckte upp handen och sa att de också var rädda för höga höjder. Det tyckte jag var mycket bra, för det visar att man kan ha vissa av dessa egenskaper utan att ha Asperger och att det finns många likheter mellan M och klasskamraterna. Jag kom på att förklara för dem att det känns för M när han klättrar, som det hade känts för dem (som inte är höjdrädda) att klättra högt upp på ett höghus. Vem hade vågat det? frågade jag. "Inte jag!" sa flera av barnen och verkade imponerade av att M vågar genomföra hinderbanans balansgång.
Sen fick jag hjälp av en liten flicka som sa att M har svårt för höga ljud. Det hade jag ju glömt i min lista. Så fick vi prata lite om överkänsliga sinnen och att M har en inre "förstärkare", likt de man behöver till elgitarrer.
Något som jag också tog upp, men som jag inte skrev i mitt tidigare inlägg, var att nämna att vi flesta andra kallas neurotypiska. Jag tycker att det ger en bra balans, dvs att det inte bara är barnen med funktionshinder som har ett namn på hur de är. Barnen och personalen smakade på ordet "neurotypisk" en stund.
Det allra häftigaste var det som hände idag, när vi berättade i parallellklasserna. En annan pojke berättade för första gången att han också har ADHD, efter att han hört M säga det. Jag hade faktiskt inte tänkt nämna termen ADHD, eftersom den utredningen inte är klar. Jag sa "lite myror i byxorna" (men förklarade att det inte är myror på riktigt). Men då sa M själv att det kallas för ADHD, och det var då det lossnade för den andre killen. Senare på rasten sökte han upp M och sa att de skulle gå och gräva i sandlådan. Och därefter gick de med I (Ms resursperson) till lekplatsen. Den andre killen klättrade upp högt i ett torn och ropade på M. Då blev M ledsen och sprang till I, som genast förklarade för killen att M tycker det är läskigt. "Ok, då går vi ner och snurrar på klockan istället", sa han bara och så gjorde de det. Den här killen verkar fantastiskt bra, eftersom han tar tag i M och hittar på saker de ska göra tillsammans, men ändå respekterar M för den han är. Precis vad M behöver! Dessutom, den här killen behövde nog också få berätta, och en vän med samma diagnos! Detta bekräftar ännu mer, hur bra det är för alla barnen att de vet om varandras olikheter. Tänk annars om M och den här killen gått ovetandes om varandra under många år, och försökt dölja sina funktionshinder och kanske t o m skämts. Huh, jag ryser åt tanken!
Barn är så naturliga i den här åldern och lägger de inte så mycket värderingar själva. Och spontana. De vågar fråga och berätta, utan att skämmas. Ett av barnen i klassen berättade ogenerat att han bajsat i en plastpåse när de renoverade. Ett annat barn berättade att hans mormor kissade i en skokartong en gång när hon gick i sömnen. Förutom det humoristiska i detta, så är det ett bra exempel på att saker oftast inte är konstiga eller pinsamma i den här åldern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar