Translate

fredag 27 december 2013

Lillebror utvecklas med stormsteg

Innan jullovet började så berättade lillebrors dagisfröken hur mycket hon tycker att lillebror utvecklats på sistone. Numera har han ingen resurstid på dagis. För det behövs inte. Han leker och är glad, mestadels. Någon gång ibland bryter han ihop, men de tillfällena blir färre och färre.

"Om man tänker på hur de andra barnen är, så är han snarare bättre fungerande än medelsnittet i gruppen."

Det är ju viktigt att komma ihåg att alla 6-åringar har utbrott, beter sig irrationellt och behöver extra stöd ibland. Vi har fullt förtroende för denna oerhört duktiga fröken som känt lillebror sen han var 1,5 år. Och övrig dagispersonal bekräftar att det är så numera. Lillebror är glad på dagis, och fungerar bra.

Och vi ser samma saker hemma faktiskt. Det märks nu när vi är hemma mycket tillsammans allihopa  i familjen. Visst har han ett himla temperament emellanåt, fjantar en hel del, men i så många situationer fungerar han så bra numera. Jag ska strax förklara, men först ska jag berätta hur lillebror var som 2,5-3-åring.
  • När han var 2,5 år så började han "pinga" här hemma. Det var hans favoritsysselsättning. Han bara sprang runt, runt och drog ut leksaker. Han kunde inte koncentrera sig på sin egen lek. Det var då jag började misstänka ADHD. För det är hemskt att ha ett barn som inte kan koncentrera sig på sin egen lek. Dessutom klättrade han runt på inredningen som en liten apa.
  • Han var lite svår att få kontakt med. Ögonkontakt var inte naturlig för honom.
  • Talet var sent. Han sa inte mycket innan han var 3 år.
  • Han bets som en liten huggorm när han blev arg. (Det höll i sig till alldeles nyligen. Nu, när han snart fyller 6 år, har han äntligen slutat helt. Han vet hur han ska lösa sina konflikter med ord. Skönt!)
  • Han la märke till alla ljud och brukade peka ut ventilationsrören på dagis.
  • Hans mage var lurig. Hälften av gångerna kom det ut en kladdig smet.
När han var 3,5 år tog vi bort gluten ur hans kost, tack vare ett förstående dagis som gick med på att testa utan läkarintyg. Hyperaktiviteten minskade betydligt. Magen blev helt normal. Perfekt avföring varje gång.

När han var 5 år (för ett år sen) fick han sin diagnos "autism med hyperaktivitet". Då fick vi äntligen läkarintyg på specialkost och tog bort även komjölksprodukter, soja, glutamat och det mesta av sockret. Tre veckor efter det som förbättrades ögonkontakten och leken markant. Under förra våren gick jag en kurs (Talkability) för att stötta sönernas lekutveckling. Efter det så fullkomligt exploderade leken, till rollek och fantasilek. Tidigare så konstruerade han bara. Numera leker lillebror åldersadekvat. Och med liv och lust.

Nu så känner både maken och jag att lillebror inte känns så autistisk längre. Visst är han det. Han är inte botad, men det är så få drag som ställer till problem för honom numera. Det är mest matteförmågan :) som skvallrar om att han är annorlunda. Är med i leken på dagis precis som vem som helst. Han löser sina konflikter bra. Ber om ursäkt. Lyssnar ofta (inte alltid) på oss föräldrar. Tittar i ögonen. Skrattar. Ber om att få bli myst med av oss föräldrar. Pratar åldersadekvat. Klagar sällan och ljud och ljus. Går på toa själv. Och börjar äntligen lära sig att ta på sig kläder. Och har lärt sig rita och skriva bokstäver jättefint. Han kan koncentrera sig på svåra uppgifter och är uthållig. Grovmotoriken är mycket bra.  Ja kort och gott, så har han utvecklats jättefint senaste året.

Ibland så har jag numera svårt att tänka på lillebror som en aspergare. Men visst är han det i själen. Det känns dock inte helt rätt, när jag vet vilka svårigheter och vilket funktionssätt många aspergare har. Storebror M till exempel....  Finns det halv-aspergare? Då är kanske lillebror det? Och angående hyperaktiviteten så finns den kvar till viss del. Den är dock betydligt mer hanterbar, både för honom och för oss.

Missförstå mig inte. Jag älskar mina barn precis sådana som de är. Jag tycker om aspergare. Jag har ju gift mig med en aspergare. Men jag älskar inte barnens svårigheter. De får gärna försvinna.

Vi tänker behålla lillebrors diagnos. Inte be om en ny bedömning. För naturligtvis kan livet ändras snabbt för lillebror, t ex om han skulle råka få i sig något han inte tål och gå tillbaka i utvecklingen. Och då är en diagnos bra att ha.

Jag antar dock att ni läsare får tänka på detta, när ni läser mina inlägg. Det är också därför som det inte kommit så många inlägg om lillebror på sistone. Han fungerar helt enkelt så bra just nu, att jag inte har något att skriva om. :)

Om ni frågar mig, så beror utvecklingen det senaste året på att vi tog bort mjölken + har gett lillebror en kost och mjölksyrabakterier som gjort att han kunnat läka sin trasiga tarm. Det är nämligen så att många barn med autism har trasig tarm ("leaky gut"), och får många av autismsymptomen av att gluten, kasein och andra ämnen läcker in i blodomloppet. Detta vet man i utlandet (USA, Polen, Norge t ex). Forskning finns på flera håll i världen. Men tydligen inte i Sverige. Nej, här ska man av någon anledning hålla tillbaka utvecklingen. Varför?

Alla barn utvecklas tyvärr inte lika bra som lillebror på glutenfritt- och mjölkfritt. Till exempel har storebror M har kvar fler svårigheter, som sagt. Om någon förälder blir intresserad av att testa kostomläggning, så gå med i den här trevliga gruppen. Där finns föräldrar som ideellt stöttar varandra. Vi ses där :)

https://www.facebook.com/groups/fantastiskaforaldrarkostgruppen/

Eller här för yrkesfolk och "icke-föräldrar" (föräldrar är också välkomna).
https://www.facebook.com/groups/542596089146584/

Här kan man läsa mycket info också (Obs, en öppen grupp!):
https://www.facebook.com/groups/NatverketforFriskarebarnochungaNU/

Övriga inlägg om kosten:
http://aspergermamma.blogspot.se/2013/02/tema-kost-sonernas-forbattringar.html
http://aspergermamma.blogspot.se/2013/03/tema-kost-hur-lyckas-man-med-en.html
http://aspergermamma.blogspot.se/2013/10/lat-alla-som-vill-fa-testa.html

tisdag 24 december 2013

Tema traditioner: Vår julafton

I år så har jag lyckats tajma årtiondets värsta förkylning till julhelgen. Och tyvärr lyckats smitta lillasyster. Killarna har klarat sig hittills, men vi får se.....

Vi är vana att klara oss genom tuffa tider utan så särskilt mycket hjälp, så det var bara att plocka fram "tänket" från när en av oss eller båda nästan gått in i väggen dvs att skala av allt som inte är nödvändigt. Maken skulle egentligen åkt en runda till och handlat julmat idag, men det fick vi skippa. Hans hälsa är inte bra och när han kom upp i morse var han i rätt risigt skick. Vi hade redan prinskorv, nötfärs, prinskorv, potatis, makrill, ägg, grönkål, rödkål och lite andra grönsaker. Det fick duga till ett julbord. Strunt samma att det inte blev någon lax, sill, skinka eller Janssons. Vem bryr sig, så länge alla blir mätta? Och det var inget av barnen som klagade eller saknade något. Faktiskt så åt nog sönerna sig mätta på enbart prinskorv, bara för att det är så gott. Lillasyster åt inget, eftersom hon är sjuk.

Julaftonen började förstås med julklappsutdelning. Varför tvinga barnen att vänta? Det ligger inte för våra barn..... De fick öppna paketen och börja leka med leksakerna direkt på morgonen när alla kommit upp. Så skönt att man är hemma, när alla nya saker sprids ut överallt. (Vi hade ändå aldrig orkat åka någonstans.)

Vi lät barnen leka. Kort därefter såg lillasyster ut att vara nära på att däcka. Så maken fick sticka ut och "leta efter tomten" och säga åt honom att skynda sig till oss.

När tomten kom innanför dörren kort därefter, så tittade lillebror och lillasyster på honom med stora ögon. De hade båda misstänkt att det var någon som klädde ut sig. När tomten höll på att dela ut julklappar som bäst, så kom lillasyster fram till mig och sa: "Jag ska baja viska en sak i ditt öja." Lillebror kom också på att han också skulle viska något i mitt andra öra. Så där satt jag med en unge i varje öra som viskade att de hade sett att det var pappa som hade klätt ut sig. De vågade dock inte konfrontera tomten direkt. Söt! Ett sånt ögonblick man minns resten av livet. :)

Klockan fem däckade lillasyster. Maken använde sina sista krafter till att sätta upp spegelbollen som M fått. Maken fick gå och lägga sig och sönerna satte på Greensleeves på Ms elpiano och bara myste tillsammans. Jag gick in där, och fick vara med. Vi myste och bara höll om varandra och bara hade det bra. Vi läste lite saga. Lillebror tog det som sin uppgift att flyga ur sängen och sätta på låten igen, varje gång den tystnade. Det var tydligt att han ville få beröm för den saken. Han vill så gärna vara duktig. Han kan inte hjälpa att han är så där levnadsglad och livlig.

Jag låg där och höll om mina söner och blev återigen påmind om vad som är viktigt i livet. Vi upptäckte deras kostintoleranser, fastän alla tester var negativa. Det är jag evigt tacksam för, för de mådde så himla dåligt. Idag är sönerna två underbara välmående aspergare, som mår bra i magarna. Som leker med katter tillsammans. Skrattar. Tittar mig och varandra i ögonen för kontakt, för att de vill det och mår bra av det. Lägger sig tätt intill mig och söker kroppskontakt för att de tycker att det är mysigt. Njuter av livet.

Så här skrev jag förra året:
http://aspergermamma.blogspot.se/2012/12/tematraditioner-julafton.html

måndag 23 december 2013

Syskonmobbing: Ekorren vill bada i sylten

Lillebror och lillasyster har tetats och retats rätt mycket med varandra hela sina små liv. Självklart har vi sagt till dem när det gått överstyr, men det har varit svårt att få dem att ändra på sitt beteende. Det tillhör väl förstås barndomen att bråka med syskon och det blir extra mycket om barnen är födda tätt. I det här fallet med 18 månaders mellanrum. Till viss del så får de ju lära sig att reda ut sina konflikter själva och lära sig varandras gränser. Fast ikväll så övergick det till något som kändes som mobbing. Inte okej!

Lillasyster hade legat sjuk i feber hela dagen och kom upp först nu på kvällen. Hon ville äta lite blåbär till kvällsmat och hade fått en stor tallrik med det. Med sig hade hon sin vän ekorren. M och lillebror kom till bordet.

Lillebror: "Jag ä ekojjen. Jag vill bada i sylten." *Fniss, fniss* (Han gör ekorrens röst.)

Lillasyster, skrikargt: "NEEEEJ! SLUTA!"

Lillebror: "Jag vill bada i sylten. Haha!"

Lillasyster: "Näääähej!"

M: *Fniss, fniss.*

Då är det dags för mig att gå till matbordet, om inte ekorren ska göra ett djupdyk i tallriken, så det skvätter blåbär överallt. Lillasyster ser trött och hängig ut. Och jätteledsen. Lillebror fortsätter fjanta fastän jag är där.  M fortsätter skratta. Då känner jag helt plötsligt att gränsen för mobbing har passerats. I alla fall från lillasysters perspektiv. Jag måste stå upp för henne. Hon orkar inte reda ut detta själv. Dessutom så är det inget vackert beteende som killarna uppvisar. Det är min skyldighet att upplysa dem om den saken. Jag fick styra upp situationen. Jag sa åt lillebror att sluta, vilket han så klart inte gjorde. Det var ju ett jättekul trams han hade kommit på. Och hans liv går till stora delar ut på att ha kul.

Jag fick ta lillebror åt sidan och ha ett allvarligt samtal med honom. Han blev ledsen, fattade allvaret, men när han gick tillbaka till matbordet så började han fjanta om ekorren igen. (Guldfiskminne?) Så det blev ett nytt samtal igen. Jag visade att jag var arg och förklarade för dem allihopa att ingen av dem få mobbas. Lillebror blev ledsen igen. Vi gick till bordet igen och hade därefter ett bra samtal allihopa om mobbing.

Lillebror blev faktiskt mobbad på dagis i höstas av några kamrater. De sa åt honom att backa. Därefter sprang de ifrån honom. Det redde upp sig rätt snabbt, tack vare duktiga pedagoger. Men lillebror minns ändå känslan. Så det var inte svårt att få honom att förstå att lillasyster känner så när de fjantar och skrattar åt henne när hon blir arg. Och det vill han inte, så klart.

Och M är ju så pass gammal att han hört talas om mobbing i skolan flera gånger. Han skämdes och förklarade att han inte kunde låta bli att skratta. Så jag lärde barnen att hålla för munnen, vända bort huvudet och försöka få bort flinet för att sen vända tillbaka ansiktet och säga något snällt. Vi övade några gånger, då jag låtsas-snubblade på mina egna fötter på ett komiskt sätt. M tackade så mycket för knepet. Han hade inte vetat att om att man kunde göra så tidigare. Tänk att vi missat att lära honom det..... Det är ju sånt som man tror alla människor ser andra göra. Men det är ju inte säkert att man upptäcker sånt, när man har svårt att tolka andra människor.

Nu sitter jag här, dunderförkyld jag med och seg i huvudet (märks kanske på inlägget?), och har lite ångest över att jag tyckte att jag blev för arg och tog i för mycket när jag sa till. Så svårt. Ingen får mobbas. Men samtidigt så ville lillebror bara ha kul och M kunde inte sluta skratta åt tanken på en ekorre i sylten. Det var ju inget illa ment. Men jag fick ingen kontakt med dem förrän jag röt ifrån. De var helt inne i fjantet. Det blir ibland så när de två leker - det blir inte riktigt kontaktbara. Och lillasyster var verkligen jätteledsen. Jag kunde ju inte låta henne sitt och känna sig mobbad av sina älskade bröder, utan att agera. Jag får hoppas att fördelarna övervägde och att vi alla lärde oss något. Vi avslutade givetvis det hela som glada vänner, som gemensamt beslutat att ingen i familjen mobbas och att vi ska hjälpa varandra att inte mobbas, genom att säga till när vi känner oss mobbade.

Lillebror vände sig mot mig, såg jätteledsen ut och sa: "Du skulle inte ha stökat ne i mitt jum."

Han hittade nämligen en garderob här hemma som han utsåg till sitt rum. Det var inte förhandlingsbart.... Naturligtvis låg där urvuxna barnkläder i olika storlekar och annat mög, som fick åka ut. Jag sa:
"Förlåt. Jag lovar att inte stöka ner ditt rum igen. Vad bra att du berättar att jag gjorde dig ledsen." 

(Hur saker logiskt hänger ihop är mindre viktigt i detta sammanhang. Det viktiga är känslan, att bli lyssnad på, tagen på allvar, och att oförrätten/mobbingen inte görs om.)

måndag 16 december 2013

Senaste rönen om autism, immunsystemet i hjärnan och gluten

Forskning kring immunförsvaret, hjärnan och glutens skadlighet trillar in från utlandet. Läs den här artikeln:

www.svd.se/kultur/understrecket/psykisk-sjukdom-under-lupp_8824574.svd

"Hos personer med autismspektrumtillstånd har man kunnat visa att immunsystemet i hjärnan är aktiverat. Det avspeglar sig både i en ökning av hjärnceller med immunliknande funktion och förhöjda nivåer av cytokiner i ryggmärgsvätskan. Immunsystemet är också involverat i att ansa onödiga kopplingar i nervsystemet – en viktig process i den normala hjärnans utveckling. Denna process är störd vid autismspektrumtillstånd, vilket innebär att immunsystemet kan ha stor betydelse även här.

Vi har exempelvis ett öppet inlärningsfönster när vi lätt kan lära oss tala. Senare i livet är det omöjligt att lära sig ett språk utan brytning eftersom de kopplingar i hjärnan som möjliggjorde en automatisk språkinlärning har tillbakabildats till förmån för andra områdens utveckling. Om dessa överflödiga kopplingar kvarstår kan det i sig förklara varför barn med autismspektrumtillstånd har i genomsnitt en något större hjärna än förväntat. Kopplingarna som normalt skulle ha tillbakabildats stör också kommunikationen mellan hjärncellerna och leder till en avvikande upplevelsevärld."


Längst ner så kan man läsa: 

"Vår glutenrika kost leder till magtarmproblem hos känsliga individer. En inflammerad tarmslemhinna ökar i sin tur genomsläppligheten för ämnen som kan aktivera immunsystemet. Ungefär vart fjärde barn med autismspektrumtillstånd har en tarmvägg med ökad genomsläpplighet och vid både schizofreni och autismspektrumtillstånd är nivåerna av antikroppar mot gluten förhöjda." 


Det stämmer för övrigt med vad som sägs i The Gluten Summit. Att det faktiskt är så här, verkar rätt många "tunga" forskare i utlandet vara överens om. Undras om "Sverige" kommer tro på detta nu då......

Sen är människor med autism lika underbara för det.
--------------------------------------------

Vill ni läsa om mina söners förbättringar av glutenfri och mjölkfri kost, så kan ni läsa detta inlägg
http://aspergermamma.blogspot.se/2013/02/tema-kost-sonernas-forbattringar.html

Och om varför alla som vill ska få testa kostomläggning:
http://aspergermamma.blogspot.se/2013/10/lat-alla-som-vill-fa-testa.html

onsdag 11 december 2013

Lillebrors matteförmåga

Måste skryta lite om lillebror. Är faktiskt lite chockad själv. Maken med.

Lillebror räknade precis ut 5:ans (eller "50:ans") gångertabell i huvudet, utan att någon lärt honom det. (Vi frågade om han lärt sig på dagis, men nej.) Han räknade precis ut: 4*50, 5*50, 6*50, 8*50 i huvudet. Ja, eller med lite hjälp av fingrarna efter hans eget system. Han hade dessutom själv tänkt ut: 20*50, 40*50, 50*50 och 60*50. Ingen har lärt honom. Han har lärt sig själv.

Lillebror fyller 6 år i januari. Jag är så stolt. Vad underbart att grabben har denna förmåga (precis som storebror M).

måndag 9 december 2013

Tema tradtioner: Vi skippar luciafirandet på dagis

Det börjar bli tradition i den här familjen att vi skippar luciafirandet på dagis. Det är tredje året i rad nu. Så här skrev jag förra året vid den här tiden:

http://aspergermamma.blogspot.se/2012/12/tema-traditioner-luciafirande.html

I år är dagisfirandet klockan 7.30 på morgonen eftersom Lucia är en fredag. En klar nackdel i den här familjen. Barnen är ibland inte ens vakna då. Barnen ska vara på dagis, helst med frukost i magen, med luciakläder utanpå overallerna klockan 7.15. Firandet är alltså utomhus för att alla anhöriga ska få plats.

Även i år så frågade jag lillebror och lillasyster hur de vill göra. Jag beskrev vad som kommer hända så neutralt jag kunde. Med för- och nackdelar. Ingen av dem ville delta. Inte ens lillasyster som älskar att klä ut sig.

"Men tänk om det killaj i min mage?" sa hon. Hon är ju blyg och brukar bli nervös när det är mycket nytt folk, och brukar då klaga på att det killar i magen. Speciellt om hon inte har en förälder vid sin sida, eller ska bli lämnad på dagis.

Lillebror hatar overallen. Han brukar säga: "Den sugej kiaften uj mej." (=Den suger kraften ur mig.) Han tycker inte om att klä ut sig. Han tycker inte om att sjunga. Han gillar inte att gå upp tidigt på morgonen. Han är mörkrädd och han störs av blixtar från kameror. Så Luciafirandet är inte riktigt optimalt för honom.....

Naturligtvis så fick lillebror och lillasyster alternativet att stanna hemma och mysa på morgonen istället. Klä ut sig bara inför familjen (den som vill). Lätt val, tyckte barnen. Och ärligt talat jag med. Det känns som att jag skulle få en hjärtinfarkt av att försöka få upp familjen och få allt och alla på plats så tidigt på morgonen.

Traditioner ska vara bra och kul, inte bara existera för sin egen skull och för att "det ska vara så". Eller för att någon annan tycker att "det ska vara så". Om vi inte gillar de traditioner vi har, så bryter vi dem och ersätter dem med något annat eller liknande som funkar bättre för familjen.


PS. M ska titta på skolans luciatåg, om någon undrar varför jag inte nämner honom.

lördag 7 december 2013

Kräksjukan och sviterna efter den

I förra veckan så fick lillebror kräksjuka. Det var inte så farligt. Bara två kräkningar kort efter varandra och sen var han till syntes frisk. Han bad t o m om mat. Vi trodde först att vi hade matförgiftat honom, men sen ringde vi dagis och kräksjukan hade precis börjat gå. Inklusive helgen var vi hemma allihopa i 4 dagar. Ni vet för att inte riskera sprida smittan vidare. Det var helt okej, eftersom ingen mer kräkte. Makens hälsa är som vanligt upp och ner, men vi redde ut det. (Han har ont i bröstkorgen till och från.)

Så det var ett hårt slag när vi fick tillbaka kräksjukan i veckan. Ja, eller få tillbaka - det var kanske bara så att inkubationstiden var lång. För hur kunde lillebror annars kräkas mindre än 1 meter ifrån lillasyster och hon klarade sig, för att sedan få kräksjukan på dagis flera dagar senare. Det låter inte rimligt. Det var dock inte så farligt för hon kräkte två gånger och var sen pigg och till syntes frisk hon med.

Maken fick kräksjukan i samma veva som lillasyster. Med honom var det värre. Han var helt utlagen i 1,5 dagar. Jag lovar att jag inte överdriver när jag skriver att han bara var uppe i 5 minuter första dagen. Han bara vaknade till och drack lite, men sov för övrigt. Naturligtvis fick jag hålla alla barnen hemma för att inte riskera smittas. Så fler dagar här hemma, ensam med barnen. Jag klarar dem själv numera, men märker att jag lever om man säger så..... Det var skönt när maken kicknade till i torsdags-fredags. Men så fick han ett bakslag natten som var. Diarré hela natten, till och från. Så idag har han också mest sovit. Han vaknade till framåt eftermiddagen.

Ja, det har varit lite mycket för mig de senaste dagarna. Det har gått bra mestadels, men jag är väldigt trött. Idag var t o m jag och barnen ute och åkte pulka i snön. Maken var som sagt hemma och sov. Det gick hur bra som helst, förutom att M började skrika för att han var rädd att han hade fått in is bakom ögat och ville gå hem för att inte riskera att förfrysa det. Vi kom dock hem snabbt, eftersom vi var i en pulkabacke nära hemmet. Jag vet det här familjens gränser.....

Jag vet inte om det är långvarig stress som gör att jag känner mig så trött, eller vad det är. Jag tycker att jag egentligen borde må lite bättre än vad jag gör. Barnen blir ju större. Fast något som jag märker sliter på både mig och maken är den höga ljudvolymen. Inget av barnen kan riktigt de sociala koderna, då främst när de själva ska prata respektive vara tysta. De löser det alla genom att försöka skrika högst. Gärna över alla andras prat. Det är konkurrens om uppmärksamheten. Om vi har sagt till? Försökt lära dem? Tålmodigt upprepade gånger sagt åt dem att vänta. Visat genom att göra likdant själva + förklara hur man ska göra istället? Ja, vi har hon testat allt, men det går liksom inte in. Ljudnivån höjs direkt igen. Fler föräldrar från dagis säger samma sak. Det är antagligen något som är vanligt att de flesta barn gör. Vi får kanske en liten extra touch på det eftersom våra barn har lite svårare med det sociala. Och blir tröttare av det, eftersom vi haft några kämpiga år.

Som tur var kom maken upp i eftermiddags. Jag lagade mat och kände plötsligt hur det snurrade till. Jag kände att om en person till "baja ska säga en sak" eller "ha varm choklad NU" (givetvis utan strösocker), eller något annat så kommer jag kollapsa. Jag tog på mig hörlurar och försökte lyssna på en föreläsning jag gillar, satte mig och åt men kände att jag inte riktigt mådde bra. Efter maten gick jag undan till sovrummet för att bara blunda och stänga ner systemet. Fick jag vara ifred? Åh nej, så bra är det inte här. Lillasyster ville naturligtvis också vila. Det fick hon om hon låg tyst och stilla. Hon är så liten att det inte går att förklara att "mamma behöver vara ifred en stund". Hon tar det personligt och blir helt förkrossad. Och egentligen så störde hon inte där hon låg bredvid. Jag bara somnade. Jag hade satt mobilen på 15 minuter. Minutrarna gick, lillasyster gick upp igen och jag låg kvar och snoozade eftersom maken inte verkade ha någon akut kris med barnen.

Så kom jag upp och allt var bättre. Jag mådde lite bättre. Klockan var bara sju och vi fick för oss att klä granen med barnen, efter deras önskemål. Tjuvstarta julen lite. Det gör väl inget? Jag och M konstaterade att det faktiskt inte finns någon polis som åker runt och kontrollerar julgranar och ger folk böter om de satt upp dem för tidigt.......

Tyvärr så blev nog barnen lite för uppspelta. De hade jättekul men hoppade och skuttade runt. Och snodde kulor för varandra och skrek naturligtvvis. Så hakade M upp sig på något med julstjärnan som var så viktigt så. Det är liksom inte lönt att försöka göra något kul, för han letar bara fel och hittar alltid något att yla om.... Ja, så känns det just nu. Till slut var granen klädd i alla fall....

Tyvärr så ledde detta förmodligen till att vi inte riktigt fick dem till matbordet vid kvällsmaten, så snabbt som vi brukar. Jag vet inte varför lillasyster inte åt. Hon kom på sent att hon bara måste äta något, men inte vad och illtjöt. Den som är expert på att lägga hungriga övertrötta barn mot deras vilja, får gärna komma hit och ge mig en lektion..... Till slut åt hon ett äpple och kunde sen lägga sig.

Tack och lov att jag fått tips om ett mjölkfritt risgrynsgröts-recept som lillebror älskar. Så han har åtminstone varit mätt större delen av dagen. Tyvärr så har han börjat få utbrott för att vi andra pratar när han spelar ett svårt spel på iPaden. Han växlar mellan att vara glad och nöjd till att gallskrika. Och det går inte fram när jag säger åt honom att gå in i ett annat rum. Och det funkar inte heller att sätta ner foten eller att ta undan iPaden. Då blir utbrottet värre och går knappt att reda upp. Jag vet inte varför, men det känns som att all kraft rinner ur mig när lillebror skriker så där. Jag blir yr i huvudet. Marken gungar. Jag kan inte tänka klart. Tappar saker och gör rent klantiga saker som skär mig eller bränner mig. Ja, jag inser att jag förmodligen är rätt nära den där berömda väggen....

Jag kan väl inte säga att varken mitt ork eller tålamod var på topp under nattningen. Som väl var, var maken pigg och kunde vara just den klippa familjen behövde i det läget. Han kunde ge barnen det tålamod som jag saknade. Tur att han kvicknade till. Alla barnen sov strax innan klockan 23. Så den där ljuva vilan som vi vant oss att få sen barnen börjat somna klockan 21 (tack vare Melatonin), den kan vi glömma ikväll. Jag känner mig bara så ledsen och besviken just nu. Livet känns så strävsamt. Som att en del av den livsgnista jag ändå har rätt gott om, blivit rejält mindre just ikväll. Det var inte så här jag trodde att livet med små barn skulle bli. De är ju världens finaste. Små underbara varelser. Och så orkar jag just nu inte riktigt njuta av det. Jag sitter istället här med tårar i ögonen och vet att det till stor del beror på att jag är alldeles för trött. Lika bra att gå och lägga sig istället för att sitta och tycka synd om sig själv. (Det vet jag inte riktigt om det är. Jag har ju som sagt tre underbara barn.)

Det blir i alla fall en varm dusch, och sen i säng. Om jag inte hör av mig till er som jag brukar. Inte svarar på mejl, eller meddelanden på facebook, eller bloggar, så vet ni varför. Det är inget personligt mot någon av er. Jag måste nog ta det lite lugnt nu och vila upp mig. Och se till att hålla mig borta från den där väggen. Jag får helt enkelt inte gå in i den. Jag behövs här, eftersom makens hälsa är upp och ner, och vi bara har väldigt lite hjälp med barnen. Det finns ingen ersättare för mig.

Jag kommer igen och kommer åter hit till bloggen. Säkert rätt snart eftersom bloggandet alltid GER mig energí (märkligt nog). Jag har varit med om värre påfrestningar förut, så det ska nog gå bra, bara jag slår ner lite på tempot med det mesta och låter sånt som kan vänta vänta. Det blir nog bättre på måndag när dagis börjar igen, och jag får vila upp mig på kontoret. ;) Kram till er alla fina läsare.