Syskonmobbing: Ekorren vill bada i sylten

Lillebror och lillasyster har tetats och retats rätt mycket med varandra hela sina små liv. Självklart har vi sagt till dem när det gått överstyr, men det har varit svårt att få dem att ändra på sitt beteende. Det tillhör väl förstås barndomen att bråka med syskon och det blir extra mycket om barnen är födda tätt. I det här fallet med 18 månaders mellanrum. Till viss del så får de ju lära sig att reda ut sina konflikter själva och lära sig varandras gränser. Fast ikväll så övergick det till något som kändes som mobbing. Inte okej!

Lillasyster hade legat sjuk i feber hela dagen och kom upp först nu på kvällen. Hon ville äta lite blåbär till kvällsmat och hade fått en stor tallrik med det. Med sig hade hon sin vän ekorren. M och lillebror kom till bordet.

Lillebror: "Jag ä ekojjen. Jag vill bada i sylten." *Fniss, fniss* (Han gör ekorrens röst.)

Lillasyster, skrikargt: "NEEEEJ! SLUTA!"

Lillebror: "Jag vill bada i sylten. Haha!"

Lillasyster: "Näääähej!"

M: *Fniss, fniss.*

Då är det dags för mig att gå till matbordet, om inte ekorren ska göra ett djupdyk i tallriken, så det skvätter blåbär överallt. Lillasyster ser trött och hängig ut. Och jätteledsen. Lillebror fortsätter fjanta fastän jag är där.  M fortsätter skratta. Då känner jag helt plötsligt att gränsen för mobbing har passerats. I alla fall från lillasysters perspektiv. Jag måste stå upp för henne. Hon orkar inte reda ut detta själv. Dessutom så är det inget vackert beteende som killarna uppvisar. Det är min skyldighet att upplysa dem om den saken. Jag fick styra upp situationen. Jag sa åt lillebror att sluta, vilket han så klart inte gjorde. Det var ju ett jättekul trams han hade kommit på. Och hans liv går till stora delar ut på att ha kul.

Jag fick ta lillebror åt sidan och ha ett allvarligt samtal med honom. Han blev ledsen, fattade allvaret, men när han gick tillbaka till matbordet så började han fjanta om ekorren igen. (Guldfiskminne?) Så det blev ett nytt samtal igen. Jag visade att jag var arg och förklarade för dem allihopa att ingen av dem få mobbas. Lillebror blev ledsen igen. Vi gick till bordet igen och hade därefter ett bra samtal allihopa om mobbing.

Lillebror blev faktiskt mobbad på dagis i höstas av några kamrater. De sa åt honom att backa. Därefter sprang de ifrån honom. Det redde upp sig rätt snabbt, tack vare duktiga pedagoger. Men lillebror minns ändå känslan. Så det var inte svårt att få honom att förstå att lillasyster känner så när de fjantar och skrattar åt henne när hon blir arg. Och det vill han inte, så klart.

Och M är ju så pass gammal att han hört talas om mobbing i skolan flera gånger. Han skämdes och förklarade att han inte kunde låta bli att skratta. Så jag lärde barnen att hålla för munnen, vända bort huvudet och försöka få bort flinet för att sen vända tillbaka ansiktet och säga något snällt. Vi övade några gånger, då jag låtsas-snubblade på mina egna fötter på ett komiskt sätt. M tackade så mycket för knepet. Han hade inte vetat att om att man kunde göra så tidigare. Tänk att vi missat att lära honom det..... Det är ju sånt som man tror alla människor ser andra göra. Men det är ju inte säkert att man upptäcker sånt, när man har svårt att tolka andra människor.

Nu sitter jag här, dunderförkyld jag med och seg i huvudet (märks kanske på inlägget?), och har lite ångest över att jag tyckte att jag blev för arg och tog i för mycket när jag sa till. Så svårt. Ingen får mobbas. Men samtidigt så ville lillebror bara ha kul och M kunde inte sluta skratta åt tanken på en ekorre i sylten. Det var ju inget illa ment. Men jag fick ingen kontakt med dem förrän jag röt ifrån. De var helt inne i fjantet. Det blir ibland så när de två leker - det blir inte riktigt kontaktbara. Och lillasyster var verkligen jätteledsen. Jag kunde ju inte låta henne sitt och känna sig mobbad av sina älskade bröder, utan att agera. Jag får hoppas att fördelarna övervägde och att vi alla lärde oss något. Vi avslutade givetvis det hela som glada vänner, som gemensamt beslutat att ingen i familjen mobbas och att vi ska hjälpa varandra att inte mobbas, genom att säga till när vi känner oss mobbade.

Lillebror vände sig mot mig, såg jätteledsen ut och sa: "Du skulle inte ha stökat ne i mitt jum."

Han hittade nämligen en garderob här hemma som han utsåg till sitt rum. Det var inte förhandlingsbart.... Naturligtvis låg där urvuxna barnkläder i olika storlekar och annat mög, som fick åka ut. Jag sa:
"Förlåt. Jag lovar att inte stöka ner ditt rum igen. Vad bra att du berättar att jag gjorde dig ledsen." 

(Hur saker logiskt hänger ihop är mindre viktigt i detta sammanhang. Det viktiga är känslan, att bli lyssnad på, tagen på allvar, och att oförrätten/mobbingen inte görs om.)