Translate

tisdag 10 september 2019

Äntligen slut på stökiga nätter?

En av anledningarna till att jag inte bloggat så mycket sen plutten föddes är att sömnen varit minst sagt stökig. Bebisskriken har varit utmanande för lillebror som är ljudkänslig. Han klarar inte att lyssna på dem. Hans lösning är att skrika tillbaka. Psykologen på habiliteringen nämnde att många autister gör så när något stör dem. För output blockerar input. Skriker lillebror så hör han inte skriken lika starkt, eftersom han hör sitt eget skrik och det är inte lika jobbigt. Kanske är det så. Och så ger det väl honom någon slags känsla att han försöker lösa sitt problem. Men ni alla förstår ju direkt att det inte löser något att jag blir skrikt åt, inte bara av en liten, utan även av en 11-åring. Hjärnan slutar fungera. Det sympatiska nervsystemet ("fight-or-flight") aktiveras. Jag brukar säga åt lillebror att han väcker tigerkänslor hos mig. ("Hjälp, en tiger!") Och då blir jag inte så särskilt välfungerande och kan reagera med ilska tillbaka. Och då är vi plötsligt tre som skriker mitt i natten.....

Därtill så har han velat ligga och krama på mig mitt i natten. Så fort han vaknat till har han gått ner till mig och maken, lagt sig i min säng, snott min kudde och mitt täcke och krävt att få ligga där. Annars har han skrikit som ett litet barn. Och hela familjen väcks igen. Vi har kämpat med detta i år utan framgång. Han har varit väldigt mammig och rädd på nätterna. Alltså har han fått hållas och jag har flyttat på mig rätt ofta när han somnat. Vi har en reservsäng i vardagsrummet som jag kan smyga ut till.

Plutten sover i en f d garderob på ca 2 kvadratmeter, för vi har liksom ett barnrum för lite än så länge.... Garderoben ligger precis utanför vårt sovrum så detta har funkat utmärkt. Förutom att hans skrik hörs upp till lillebror då.

Ni vet ibland måste vissa saker bara mogna fram. Helt plötsligt så accepterade lillebror att ha öronproppar. Så jag köpte hem ca 8 olika sorter så han fick välja. Han hittade några som han gillar som hjälper en del. Han stoppar in ett i örat som han inte sover på (han somnar på sidan). Han vaknar inte lika lätt av pluttens ljud när han gör så.

Dessutom så ändrades det där med att han kommer till mig mitt i natten i somras, på semestern. Ni vet ibland har man en jättejobbig upplevelse som sen visar sig bära med sig något bra. Detta var en sån: Första natten på semestern. Vi hade hyrt ett hus på västkusten. Eftersom jag känner lillebror hade jag bokat ett hus som också hade ett gästhus som ingick i hyran. Tanken var att lillebror och någon mer skulle sova i det. Det föll på Ms lott att sova med honom. Lillebror vågade inte sova ensam i huset och killarna går numera hyfsat bra ihop. De gick och la sig men rätt snabbt kom lillebror in i huset och skrek att han störde sig på Ms ljud. M har ovanan (kanske av tvång) att ibland gå upp och kissa några gånger efter att han lagt sig. Så klart att detta störde lillebror.

Detta fortsatte även efter att vi vuxna lagt oss. Lillebror sprang in i huset säkert 15 gånger och hade panik för att han inte kunde sova p g a alla ljud. Jag fixade så han kunde försöka sova i soffan inne i huset. (Där uppe hos oss andra funkade inte p g a ljud som snarkningar osv.) Han provade men kunde inte somna trots att han fick mer melatonin. Så började frysen låta också. Jag minns inte ens alla anledningar. Det slutade med att lillebror gick in i gästhuset och skrek och väckte M så vi fick ta in honom istället i huset. Som tur var fanns det ett rum för honom. Tidigt på morgonen, vid typ 7-tiden så somnade lillebror ensam i gästhuset. Då vaknade plutten och jag fick nöja mig med 1 timmes sömn den natten. Medan maken som inte sovit en blund äntligen fick somna. Jag behöver nog inte berätta för er att vi var helt knäckta då, förmodligen hela familjen. Tänk vilket sätt att börja semestern på! Inte konstigt att många NPF-familjer går sönder, föräldrarna skiljer sig osv. När inte ens semestern är avkoppling utan allt istället ställs på sin spets.

Morgonen därefter så frågade jag lillebror om han vågade sova ensam i gästhuset de andra nätterna. Det vågade han. Det ville han. Så M sov i stora huset med oss och vi alla sov väl hyfsat därefter. Och sen dess har lillebror slutat springa till mig mitt i natten. Det blev väl för jobbigt när det var ett annat hus han behövde springa till. Och inte lockande att springa in till ett hus med oss och alla våra ljud och frysen som lät. Han lärde sig somna om utan mig. Så skönt!

Nu gäller det bara att få honom att förstå att hans skrik på mig att "få tyst på plutten" inte hjälper. Jag har naturligtvis frågat honom om han blir bättre eller sämre på svåra banor i datorspelet om jag kommer in och skriker på honom att han ska klara banan. Och att det är han gör mot mig när jag försöker klara den "svåra banan" som jag är på med plutten. Men jag antar att även det måste mogna fram.

torsdag 5 september 2019

Kodlås - "Jag är jättebra på siffor"

Idag kom lillebror hem, helt slut som han brukar vara, och sa att han inte fått med sig sin väska hem. Den satt fast med någon rem i kamratens skåp. Jag försökte få honom att gå tillbaka och åtminstone hämta sin macka som jag misstänkte att han inte hade ätit. Men nej. Han var helt slut.

När lillebror är trött och stöter på ett problem så reagerar han så där. Han flyr. Oftast hem till mig. Han har inget tålamod och får inte upp några alternativa strategier i huvudet. Man måste hjälpa till.

Vi bor granne med skolan så jag vågade mig på att springa dit och hämta den trots att plutten låg och sov. När jag kom dit så var klasskompisen där så jag fick med mig hela väskan. Lillebror har ett kodlås, och jag kan givetvis koden och kan öppna hans skåp när jag behöver. Har gjort det i smyg några gånger för att hjälpa honom.

Det påminner mig om hur det var när lillebror började fyran och alla barn fick hänglås med nyckel. Jag reagerade direkt. Visste att han skulle slarva bort nyckeln, för han slarvar bort det mesta. Som maken brukar säga när han själv slarvar bort saker: "Det är tur att huvudet sitter fast (för annars skulle jag slarva bort det med)". Jag kontaktade resursen och rektorn. Kände väl inte att vi skulle låta lillebror misslyckas en massa gånger innan vi ändrade nyckellåset till ett kodlås. De lyssnade och beställde direkt ett kodlås. Lillebror blev jätteglad. Han konstaterade direkt:

"Jag är inte så bra på nycklar, men jag är bra på siffor!"

Det är så det ska vara. Man ska bygga på styrkorna och försöka undvika onödiga misslyckanden som bara äter på självkänslan.

Väntar på städskriket

Eftersom plutten skolas in på förskolan och jag därmed är ensam hemma på dagarna så passar jag på att städa här hemma. Det behövs! Vinden är klar och nu idag även Ms rum. Ni anar inte hur skönt det känns! Det känns annars som kvicksand här hemma. Jag sjunker längre och längre ner. Huset blir rörigare och rörigare. De senaste dagarna har jag lyckats ta mig upp lite.

M kommer hem från skolan om 40 minuter. Jag tror att han kommer bli skrikarg. Igår så städade jag också på hans rum och han var inte alls glad på mig. "Sluta gå i mina lådor" sa han. Och visst det kan man ju tycka att man inte ska göra med en 14-åring, men eftersom han aldrig någonsin städat själv eller ens tittar vad han har, så gjorde jag det. Jag tror inte ens han vet vad han har där. Det är mest jag som satt in hans böcker, gamla skolpapper, saker han gjort i skolan, presenter osv. Det är liksom inte så att han har hemligheter undangömda som lillasyster har under sin säng. Då snokar jag inte. Man får ju respektera barnet. Här handlar det mer om ett rum i kaos som behövde struktureras om och f a dammas. M är allergisk mot kvalster. Typiskt obra med saker huller om buller då. Det blir omöjligt att få bort allt damm.

Eftersom M numera är 180 lång, så behövde ett skåp åka ut. Det blev helt enkelt för trångt i hans rum med skrivbord, bokhyllor och hans elpiano. Han älskar att spela på sitt elpiano och han satt inte alls bra inklämd mellan detta skåp och skrivbordet. Alla hans böcker fick plats i bokhyllan efter att jag hade städat den så skåpet kunde åka ut. Skönt! Det blev mycket luftigare och ljusare.

M hatar förändringar. Även bra sådana. Så jag vet ju att detta kan man inte resonera om i förväg. Ångesten innan blir mycket värre om man försöker få honom att gå med på det, än vad den kommer bli nu. Han kommer skrika och bli arg på mig när han ser sitt nystädade rum. Sånt är livet med honom. Jag förväntar mig inget tack och jag behöver det inte heller. (Men han erkände igår att han blev glad för att jag hade dammat elpianot.) Jag är ju liksom vuxen. Resultatet är lön nog. 😃 Jag kommer säga att vi gör detta på prov. Skåpet står ändå bara utanför hans rum och kan enkelt flyttas in igen. Reservplanen. Men han måste ge det en chans i minst en vecka och se om han ändå inte tycker att det är bättre utan skåpet. Det tror jag säkert att han kommer göra. Jag brukar få rätt här. Han behöver bara vänja sig. Sen blir det samma procedur om man av någon anledning skulle få för sig att sätta tillbaka det. När vi satte en pool i uterummet blev han jättearg och ville att vi skulle ta bort den. Numera blir han arg när vi tar ner den på hösten.

Och vart skåpet ska? Till vinden förstås. Där är det numera gott om plats och skåpet kan användas till vindsförvaring. 😀

Och för att återkoppla det här med bandbredd som jag skrev om tidigare så är det tydligt: Det tar inte alls lång stund att städa ett rum (inte grovsortera i alla fall), men man behöver få ha nästan all sin bandbredd till detta (i alla fall jag) och arbeta ostört några timmar. Hur ofta får man det när man har några stycken ungar varav några har särskilda behov?