Pokerface i badrummet

Igår var vi på föräldraintervju som en del i utredningen av lillebror. Vi kom att prata om det här att lillebror fnissar hysteriskt när vi vuxna är arga. Inte en enda gång backar han för att vi är arga. Tvärt om blir allt ännu roligare då. Busen eskalerar. Blev pappa arg när han skrev med bläck på skumgummimadrassen, då skriver han på väggen nästa gång. Det blir kanske ännu roligare? Ja, exakt detta har faktiskt hänt här hemma.

Psykologen förklarade att det där med skadeglädje egentligen är något komplext. Att man måste förstå hur ens egna handlingar påverkar andra och hur de känner. Något som ofta är svårt för NPF-barn. Så hon trodde inte alls att detta beteende beror på skadeglädje. Hon sa att det är vanligt att NPF-barn gör så. Det är helt enkelt roligt, för att vi vuxna ser ganska roliga ut när vi är arga. Vi får lustiga miner i ansiktet. Överdrivna miner. Har man då svårt att se ansiktsuttryck från början, blir detta extra roligt.

Ja, vi har ju fattat att man absolut inte får tappa kontrollen över sig själv med lillebror och bli arg. Då är det kört. Skönt att få denna tydliga förklaring. Och skönt att han inte gör det av skadeglädje. Han är ju egentligen en go och snäll kille.

Jag fick tillfälle att använda denna kunskap idag. Lillebror hade först stämplat ena handflatan full med stämplar, under ett obevakat ögonblick (ja det finns sådana, men borde inte finnas). Därefter gick vi in i badrummet för att tvätta bort färgen. Jag fick springa ut och kolla till maten på spisen. Han var i badrummet själv en stund, men kom sen ut och hämtade mig till badrummet.  

"Titta vad jag har gjort!" *Fniss, fniss*"  

Det var en stor vattenpöl på våtmattan. Jag antog pokerface. Rörde inte en min, varken i ilska eller ens ett litet flin för att han var så söt. (Ja, det händer att jag inte klarar att hålla masken.)

Han fortsatte: 

"Vatten på gooooolvet!" *Ett nöjt förväntansfullt flin* 

Fortfarande pokerface. Jag tog ett djupt andetag och förklarade lugnt att det inte var så bra, för att man kan halka och skada sig. Och att man inte kan springa runt på jättelänge, om man bryter ett ben. Jag frågade om han ville riskera det.

"Nej!" 

Han såg lite förskräckt ut. Förmodligen för att han älskar att springa. Och sen hjälptes vi åt att torka upp vattnet. Han lovade att inte göra om det. (Men den som lever, får se....)

Varför skulle inte detta sätt funka på alla barn? Måste man säga till på skarpen, ryta ifrån och antingen bli eller spela arg? Har det något egenvärde? Mer än i de fall då man måste få stopp på någon som gör något farligt, t ex håller på att springa ut framför en bil? Eller slåss. Är det inte bättre att spara rytandet till dessa situationer, så fattar barnen allvaret direkt? 

Och självklart gör man misstag och skäller för småsaker. Även jag. Men jag skriver kanske inget långt blogginlägg om sådana situationer.... Inte bör man vara så hård mot sig själv, för att man misslyckas ibland. Ta lärdom, be barnen om ursäkt och gå vidare! För vi gör ju vårt bästa allihopa, eller hur!? Det är ju ingen semester att vara NPF-förälder, precis....

Brunetter

Ni som läser min andra (mindre seriösa) blogg: http://meraaspergermamma.blogspot.com/ vet om att M föredrar brunetter (och rödhåriga) framför blondiner. Han är kär i några stycken olika brunetter i skolan samt bl a Eva i "Fem myror..." och skådespelerskan Jennifer Love Hewitt. Det finns förstås undantag som Lady Gaga och en blond tjej i klassen som jag misstänker att han tycker är jättesnäll. Men de får färga håret om han ska gifta sig med någon av dem.

Varför det är så här, misstänker jag beror på att han har svårt för att läsa ansiktsuttryck. Om man har mörkt hår blir avgränsningen ansikte-hår tydligare och har man mörka ögon syns de tydligare mot hudfärgen. När han fick sin första avlösare med mörkt hår och långa mörka ögonfransar blev han direkt kär i henne. "Kommer hon nog vara en gammal tant, när jag ska gifta mig?" undrade han. Han lydde henne jättebra i början när hon var här, men sen var det inte lika kul när hon började ställa krav på honom och träna honom.

Och när jag blekte håret från mellanblont till ljusblont, blev han jättemissnöjd. En dag, stod han på ett bord och då gick jag fram och kramade honom (för att ta ner honom) och sa att så skulle det kännas när han var vuxen. "Då häller jag en burk mellanblond färg i ditt hår." svarade han och flinade.

Nu är han trygg med kärleken

Nu äntligen är M trygg i kärleken till honom och syskonen, för hur ska man annars tolka följande kommentar och liknande kommentarer som jag alltid får på morgonen numera, när jag vill morgongosa med honom:

"Jag vill gosa med dig hela tiden, men jag hinner inte. Jag har viktigare saker å göra. Sluta tjata om det hela tiden!"

Mina enträgna förklaringar att jag älskar honom precis lika mycket som jag alltid gjort och precis lika mycket som syskonen, verkar ha gett effekt eller så har han bara mognat. "Om du ser hur mycket jag älskar lillasyster, vet du automatiskt hur mycket jag älskar dig." och "Hjälp och kärlek är inte samma sak. Syskonen får mera hjälp men inte mera kärlek." Osv osv.

Jag har skrivit om det innan, att det är svårt för M att se kärleken i mitt ansikte i och med att han har svårt att läsa ansiktsuttryck. Då är det extra viktigt med upprepade kärleksförklaringar och logiska argument om hur det ligger till.

Så skönt att han äntligen förstått! Jag har skojat med honom vid några tillfällen och sagt att det ser ut som att han tror att jag älskar syskonen mer och att han behöver lite gos. "Neeeej! Det behövs inte! Jag vet att du älskar mig lika mycket som syskonen." Tydligare än så kan det ju inte bli!

Mitt mejl till klasskamraternas föräldrar

Igår skickade jag ett långt mejl till klasskamraternas föräldrar. Det innehåller inte mycket nytt för er som läser mina inlägg och innehållet finns till stora delar i inlägget "Hur jag berättar för klasskamraterna", men jag publicerar ändå hela brevet här, eftersom det kan fungera som inspiration till föräldrar i samma situation och som tänker skicka ut ett liknande brev. Här kommer det:
-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Hej alla föräldrar i F-klass!

För några dagar sen, var jag och min son M och berättade för alla F-klassare om hur M har det. Anledningen var att några av barnen fått för sig att han har en sjukdom, vilket inte är sant. M är fullt frisk, men har högfungerande autism som också brukar kallas för Asperger. Detta berättade vi för barnen. Och M ville själv vara med och har reagerat mycket positivt efteråt. Han är glad och lättad och förklarar gärna för de barn som undrar något nu efteråt.

Jag har sagt till barnen att hjärnan hos människor med Asperger funkar lite annorlunda, inte bättre eller sämre, utan bara lite annorlunda. Man är inte sjuk för att man tänker lite annorlunda. Jag berättade att vi andra brukar kallas för neurotypiska. (Så är det faktiskt! Bättre ord än normal, eller hur, för vem är normal egentligen?) Jag sa att M fått detta i min mage, att det fanns i hans ”ritning” (=DNA). (Det är ärftligt.)

Vidare sa jag till barnen att M har lätt och svårt för andra saker än de flesta andra barn. Och att det är svårt för de andra två fröknarna, att samtidigt hinna lära både M och alla andra barn det som de behöver lära sig. Det är därför det finns en extrafröken; I.

Vi diskuterade det M är bra på:
* Matte och att läsa. (Det är därför han går i en vanlig skola. Han har väldigt lätt för skolämnena, f a matte, och vi vet att han har kapacitet att klara av skolan. Vi kommer aldrig sätta honom i en specialskola, eftersom de har lägre krav. Dessutom behöver han vistas ute bland neurotypiska barn. Det är där han ska leva, i den ”riktiga” världen, och ha ett så normalt liv som det bara går. Inte på institution. Med rätt stöd, går det att träna Aspergerbarnen i väldigt hög grad.)
* Att förstå logiska resonemang.

* Att komma ihåg detaljer om saker
* Att komma ihåg saker som hände för länge sen.

Samt även det M har svårt för:
* Han har svårt att stänga ute oviktiga sinnesintryck, så han hör och ser mycket på en gång och blir snabbt trött av alla intryck i skolan. Det är därför han ofta måste gå iväg en stund med I. Och dessutom har han många egna tankar i huvudet. Alla intryck och egna tankar gör det svårt för honom att koncentrera sig på saker som påklädning och att äta.

* För M är det extra obehagligt att klättra och hålla balansen när fötterna är ovanför marken. Det är därför han tycker att hinderbanan är jobbig. Och det är därför han använder pall och en barnring på toaletten.
* Att förstå ansiktsuttryck. Vi har påpekat för barnen att de kan berätta för M vilket ansiktsuttryck de har, när M inte förstår dem.
* Att hålla händerna stilla. M förklarade att han har en "törstig hand", dvs att det sparkar och drar i långfingrarna och att det slutar kännas så när han viftar. Det är därför han viftar - för att han vill bli av med den känslan. När sparkandet blir för jobbigt, får han vifta en stund.
* Tidsuppfattning. Det är därför han har sin klocka, med lampor som släcks för varje minut som går.
* Höga ljud. Han har överkänsliga sinnen, vilket gör att han upplever vissa ljud extra starkt, speciellt på teater. Det är därför han har ett par hörselkåpor i facket.

Jag vill även påpeka att M INTE är utåtagerande. Tvärt om. Han är, liksom Alfons Åberg, rädd för att slåss och slåss aldrig.

M utreds för närvarande för ADHD, (eller något liknande). Han har även svårt för att:
* komma ihåg det som hände nyss. Därför måste I påminna M om vad han ska göra.
* sitta still - han har "myror i byxorna". Därför måste I påminna M om att sitta still och göra sin uppgift.

Sist men inte minst vill jag passa på att berömma era duktiga och goa barn. Samtliga barn lyssnade intresserat och försökte förstå M. Ingen sa något elakt. Tvärt om så räckte många upp handen och stöttade och sa t ex att de också är rädda för höga höjder.

Tveka inte att fråga mig, Ms pappa, skolpersonalen eller M själv om ni har några frågor. (Mejl går bra också.) Vi föräldrar är öppna med detta, och skäms inte för vår M. Och det sa jag även till barnen – att de gärna får fråga oss föräldrar eller M. Så snälla, låt dem fråga! Det är bättre att de frågar, än att de fantiserar ihop och sprider något som är felaktigt.

Tack snälla, för att ni läste! Det betyder mycket för oss! :)

Med vänliga hälsningar

Ms mamma

PS. Detta mejl är utskickat i samråd med skolpersonalen

Hur jag berättar för klasskamraterna

Nedan är i punktform hur jag tänker berätta för skolbarnen. Kommentera väldigt gärna! Speciellt om det är något som jag INTE bör säga. Jag kan ju inte allt och är f a ingen pedagog... Har jag glömt något?

Jag kommer försöka prata med barnen så fort som möjligt. Och M kommer att vara med. Först hade jag inte tänkt det, men en vän fick mig att inse att han är stark och klarar det. Och det gör honom gott att höra mig prata om/för honom. Han hör mina svar på alla de frågor som han själv kommer få livet ut.

Först och främst: M har ingen sjukdom! Han har Asperger (jag tänkte INTE säga ordet syndrom till barnen) och det är samma sak som högfungerande autism. Det är ett annat sätt att tänka. Hjärnan funkar lite annorlunda, inte bättre eller sämre, utan bara lite annorlunda. Man är inte sjuk för att man tänker lite annorlunda. Det finns många andra människor i världen med Asperger, som tänker ungefär som M. De är inte heller sjuka. M kommer alltid att tänka så där, och kommer inte bli frisk, eftersom det inte är någon sjukdom. Han har lätt och svårt för andra saker än ni andra barn. Det är svårt för er fröken att hinna lära alla er andra barn och M olika saker, samtidigt. Det är därför det är bra med en extrafröken, I (=hans resursperson i skolan).

Det M är bra på:
* Matte
* Att läsa
* Att komma ihåg detaljer om saker, t ex vindkraftverk
* Att komma ihåg saker som hände för länge sen
* Han ser och hör mycket på en gång. Men det är svårt för honom att äta och klä på sig, när han tänker på det som ni andra barn gör. Det är därför I är med och hjälper honom. När det blir för jobbigt att höra och se allt som alla ni andra barn gör måste M gå undan. Det är därför I och M går iväg rätt ofta.

Det M har svårt för:
* För M är det extra obehagligt att klättra och hålla balansen när fötterna är ovanför marken. Det känns för honom, som att sitta på en stor tunna högt upp i luften och kissa och bajsa. Men med pallen och den extra toalettringen, känns det för honom som för er andra. (Fiffigt va?!) Och det är därför han tycker att hinderbanan är så jobbig.
* Att lyssna, eftersom han har så många egna tankar i huvudet hela tiden.
* Att förstå ansiktsuttryck som glad, arg och ledsen. Det hjälper I honom med.
* Eftersom han har lite svårare att förstå er andra, har han ibland svårt att veta vad han ska prata om. Det hjälper I honom också med.
* Att hålla händerna stilla: Här tänker jag låta M förklara att han har en "törstig hand", att det sparkar och drar i långfingrarna och att det slutar kännas så när han viftar. Jag kommer säga att det är därför han viftar - för att han vill bli av med den känslan. När sparkandet blir för jobbigt, får han vifta en stund för fröknarna.
* Veta hur lång tid det är kvar. Det är därför han har sin klocka, med lamporna som släcks.


Jag kommer också nämna att M även har ADHD, vilket innebär att han har svårt att:
* komma ihåg det som hände nyss. Därför måste I påminna M om vad han ska göra.
* sitta still - han har "myror i byxorna". Därför måste I påminna M om att sitta still.

Så synpunkter på ovanstående??? Jag hade verkligen uppskattat och behövt dem just nu!!! Tack på förhand!

Att leka med kompisar

M har nästan aldrig frågat efter kompisar. Han vill helst inte leka med andra barn. Han trivs bäst när han leker för sig själv och får bestämma allt. Vi kallar honom skämtsamt för "Tjuren Ferdinand" ibland när han inte hör. Men det är kanske inte så konstigt när man har svårt för förändringar och har svårt att tolka ansiktsuttryck och kroppspråk. Att leka med andra barn innebär ju konstant att det händer oväntade saker och mycket kommunikation barn emellan sker ju genom just ansiktsuttryck och kroppspråk.

Därmed inte sagt att vi låtit honom hållas, för stackars det barn som aldrig lär sig leka med andra barn. Tänk vad utanför han måste känna sig när de andra barnen leker med varandra. Och han missar viktiga bitar av barns utveckling. När han gick på dagis jobbade de jättemycket med detta. Det gjorde vad de kunde för att få med honom i leken, t ex satte honom vid legot och tog sen dit andra barn. Ibland funkade det rätt bra!

Sen en månad tillbaka har M fäst sig vid en liten kille i klassen. Han gjorde några katter i lera som M gillade. Det var som att det gick upp för M att den här killen kan ge honom nya skojiga intryck. Jag vet inte om det är ömsesidigt. Det verkar tyvärr inte så, när jag ser killen i skolan. M vill gärna bjuda hem honom för att leka. Naturligtvis får han det, men vi har sagt att han först måste lära sig leka med sin lillebror. Det är av två anledningar: Den första är lillebrors känslor. Hur känns det för honom att M inte vill leka med honom, men tar hem andra barn att leka med? Det skiljer 3 år mellan dem, så de borde kunna lika ihop, speciellt som M är lite efter andra 6-åringar och lillebror väldigt bra på att leka. Den andra är att vad händer om skolkamraten kommer hem och M inte leker med honom? Om M ska bestämma allt? Då kommer han nog aldrig tillbaka!

Idag tog jag fram ett pyssel tillsammans med mina pojkar. De skulle sätta olikfärgade plastpluppar på en genomskinlig platta, som man kunde byta bakgrund till. M började med att vilja bestämma allt. Då sa jag till honom att ingen vill leka med honom när han är så där. "Vilket väljer du: Att bestämma allt och aldrig få några kompisar eller att bestämma hälften och ha en kompis?" Han valde det senare, och sen lät han lillebror sätta (ungefär, vi kör inte med mm-rättvisa) hälften av plupparna och bestämma bakgrund varannan gång. En bra övning för båda två!