TEMA: Stöd från omgivningen - dagis

I morse nämnde jag för en av lillebrors pedagoger, att han har dålig självkänsla i relationen till sin bästa kompis. Lillebror säger att han älskar denne kille, att han följer efter honom, men att killen bara älskar en tredje pojke. Inte honom. Naturligtvis är inte detta sant, och alla tre killarna leker ofta med varandra och har väldigt kul tillsammans.

Jag bad pedagogerna säga samma sak som vi säger hemma: Att kompisen visst gillar honom tillbaka. Och ser glad ut när de leker. Lillebror har ju lite svårt att tolka ansiktsuttryck. 

Sociala svårigheter som resulterar i en dalande självkänsla, är vanligt bland barn med NPF. Jag vill inte riskera att lillebror hamnar där. Lika bra att ta tag i det direkt. Och vi har bra kontakt med pedagogerna, och samtalar dagligen med dem om allt som rör lillebror. Stort som smått. De tar sig alltid tid att lyssna och försöker hjälpa till med olika lösningar. Och även att förstå hur vi har det hemma. Varför jag har svårt att passa tider vid lämning. Att vi har ett stort behov av att få ha barnen där (även när jag var arbetslös), så att vi orkar vara bra föräldrar när alla är hemma. Osv, osv.

Och vad gjorde pedagogerna idag, på eget initiativ? Jo:

1) De arrangerade så att lillebror och kompisen fick leka ostört bara de två en stund inne i byggrummet. De lekte med lego.
 
2) Dokumenterade leken och skickade med båda pojkarna var sitt häfte hem på fem bilder då de leker. Titel: "Två kompisar leker"
 
3) De frågade kompisen om han gillar lillebror (vilket alla vi vuxna vet att han gör). Lillebror fick alltså höra kompisen säga att han gillar honom tillbaka.

Detta hade sjunkit in idag hos lillebror. Det märktes när vi pratade om det och tittade i häftet. Äntligen så förstår han. Och han förstår att kompisen faktiskt kan tycka om två personer. Precis som han själv tycker om båda sina syskon.

Jag är så oerhört tacksam mot pedagogerna; deras goda vilja, att de lyssnar och deras kreativitet. Dagis är ett stort stöd för oss, just för att de gör det där lilla extra. Jag menar: De hade ju inte behövt göra allt detta. De kunde ha nöjt sig med att emot informationen och vara vaksamma på att lillebror inte skulle känna sig utanför i framtiden. Det hade faktiskt varit gott nog för mig. 

Jag tackade en av pedagogerna via SMS (eftersom maken hämtade) och fick till svar:

"Det gjorde vi så gärna. Det är viktigt för ´lillebror´ och därmed för oss också."

 

Kostlistan till dagis

Nedan är min kostlista till dagis som medföljde läkarintyget för lillebror.

Vi har fått detta godkänt på dagis.

------------------------------------------------------------------------------------

Kost vid autism och ADHD - vad vår familj inte äter:

• Gluten
• Mjölk eller mjölkprodukter, dvs vi äter inte smör, grädde, ost, dvs vi äter inget som kommit ut från en kos spene.
• Strösocker eller fruktos (förutom naturligt förekommande i frukt). Vi dricker inte saft och endast små mängder juice.
• Soja
• Stora mängder växtolja, som solrosolja, majsolja, rapsolja (innehåller för mycket omega-6 som konkurrerar ut omega-3 fiskolja som har bevisad effekt mot hyperaktivitet)
• Glutamat, glutaminsyra (E620-E625) eller jästextrakt (ger hyperaktivitet och utbrott). Finns i pulver av alla slag, färdigmat, buljong och kinamat.
• Natriumbensoat (E211), finns bland annat i sylt, saft, sill och dressing
• Aspartam (E951) eller andra sötningsmedel
• AZO-färgämnen (E102, E104, E110, E122, E124, E129)

Däremot så äter vi druvsocker (glukos) i mindre mängder, som t ex hemmagjord oboy på kakao och druvsocker. Vid väl valda undantag (kalas), äter barnen lite strösocker.

Att steka mat i mindre mängder växtolja är okej, liksom lite margarin av växtoljor på smörgås. Vi använder själva kokosolja eller olivolja till det mesta. (Dessa innehåller mestadels mättat fett som inte konkurrerar med omega-3.)

Vi äter denna kost, eftersom den rekommenderas av flera världsledande experter på sambandet autism/ADHD och kost. Även lillasyster äter denna kost, för att inte skapa samma problem hos henne, som hos brorsorna. Hon är liten och hur hon utvecklas i framtiden, kan ingen veta, oavsett hur hon är idag. Ingen kan garantera att lillasyster till 100% tål de ämnen som brorsorna regerar på. Vi vill ge lillasyster de bästa förutsättningar, för en normal utveckling. De allergitester som finns att tillgå är otillförlitliga för denna problematik.

Vi ger även barnen rekommenderade vitaminer och mineraler, som komplement.

Läkarintyg för lillebrors kost

Idag kom lillebrors läkarintyg i brevlådan. I det står:

"'Lillebror' har genomgått utredning här och bedöms uppfylla kriterier för diagnos autism. Han är sannolikt normalt begåvad. Han har också en påtagligt uppdriven aktivitetsgrad och har haft så ända sedan han började gå. Detta kommer fortsatt bedömas genom planerade kontakter med barn- och ungdomshabiliteringen. Det finns i familjen också en äldre bror med diagnos autism. I hemmet har man laborerat med näring, uteslutit vissa näringsämnen såsom gluten och sojaprotein bland annat. Modern har lagt ner ett stort arbete i att komponera ett sammansatt näringsintag som passar gossens konstitution och funktion.

Undertecknad vill på detta sätt uttrycka ett allmänt stödjande av moderns ansträngningar härvidlag"

Och så var det undertecknat av överläkaren.

Först så blev jag lite besviken att hon inte hade listat allt jag inte vill att han ska äta. Jag hade skickat henne en lång detaljerad lista.

Men sen så begrep jag vad detta innebär: Läkaren överlåter alltså till mig att skriva listan, med rätt att förändra den efter hand. Det är bra, för då behöver jag inte be om ett nytt intyg om det kommer nya rön, eller om jag bara kommer på något mer som jag inte vill att han ska äta. Ett väldigt bra intyg, alltså!

Blir inte mer bloggat just nu. Nu ska jag skriva listan, så jag kan ge den till dagis snarast....

Varföj ska vi vaja ute?

Dagis har alltid planering på måndagar. Det innebär oftast att barnen leker fritt utomhus, för att det ska vara enklare för personalen att ha varandras barn och att gå iväg och planera. Om det inte är alltför dåligt väder förstås. Då stannar de inne.

Lillebror som inte tycker om vinterkläder, eftersom de är klumpiga och gör att han inte kan springa lika fort som utan, har inte direkt varit glad på måndagsmornarna. Han accepterar dock ytterkläderna efter ett tag, men nog bara för att dagisfröknarna är kompromisslösa med det. När jag visar mig, vill han ta av dem. Det är för att jag ibland låter honom springa hem utan ytterkläder. Vi bor i Skåne och dagis ligger max 5 minuter från vårt hem, inklusive lillebrors "genvägar" in i skogsdungar osv. Han hinner inte bli kall och man får som bekant välja sina strider.

I alla fall så regnade det morse. Det innebar galonisar utanpå overallen. Det var inte populärt. Det var ont om personal på grund av kräksjuka och något barn hade precis kräkts inomhus på dagis, så alla var tvungna att vara ute en stund på förmiddagen trots regnet.

"Varföj ska vi vaja ute?" suckade lillebror och la sig ner på asfalten. Hans dagisfröken förklarade alltihopa för honom. Att hon var tvungen att hjälpa de andra fröknarna också. "Men du kan få vara en av de första som går in." la hon till. Det accepterade han, blev glad och sprang iväg och lekte. Nu blev det uthärdligt.

Tänk så enkelt det var. Bara med några ord så ändrade han sig från att vara på väg mot ett utbrott till att vara glad. För att han blev lyssnad på och fick en kompromiss. För att hans fröken såg hans speciella behov i denna situation.

Fröknarna gör så allt oftare. Och struntar i rättvisetänket. De märker ju att de på så vis har en glad lillebror istället för en sur och resurskrävande.

Och vad är mest rättvist? Att tvinga på ett barn ytterkläder som inte känns bra, och tvinga det vara ute lika länge som alla andra? Eller att barnen är ungefär lika glada och nöjda?

TEMA: Skola/förskola efter utredning

Sönerna har båda det jättebra, tack vare att vi har utrett dem och tack vare bra personal. Dagis och skola jobbar aktivt med att förstå deras speciella behov och förbättra för dem. Något som gett resultat, som inte låtit vänta på sig: Glada söner som mår jättebra och vill gå till skola och dagis! (Oftast...)

Förresten så har inte ens lillebror någon diagnos än, eftersom vi väntar på resultatet av utredningen. "Varför vänta?" tänkte dagisfröknarna som genast kallade in specialpedagogen. Hon har hjälpt dem med ett antal förbättringar utifrån hur lillebror fungerar. Gått på symptomen alltså. Som en dagisfröken sa: "Oavsett om han får diagnos eller inte, så har han speciella behov." Så klokt tänkt av dem!

Jag har skrivt ett antal blogginlägg om hur skola och dagis gör, när de gör rätt. Jag länkar några av dem och hoppas att ni får inspiration. Allt är inte perfekt, så klart, men man får ha lite tålamod och göra förbättringar efter hand som man kommer på dem. Och hjälpas åt. Att vara ett team kring barnet, där alla slår sina kloka huvuden ihop för att förbättra för barnet. Och där man inte klandrar varandra för barnets beteenden, som är orsaken till diagnosen och som barnet inte kan rå för.

Jag tycker att det är viktigt att man har förståelse för att NPF är svårt för skol- och dagispersonal. Visst ska de kunna det, men sån är tyvärr inte verkligheten..... Att ta hand om NPF-barn är  ofta oerhört svårt för oss föräldrar, som ändå har lärt oss hur de fungerar under lång tid. Om detta är svårt för oss - hur svårt ska det då inte vara för de som i bästa fall fått några timmars undervisning om NPF? De gör sitt bästa, de med..... Jag sitter med i föräldraföreningen, för att på lång sikt kunna lära rektorn, pedagoger och övrig skolpersonal hur NPF-barn fungerar och vad de behöver. Jag ser det som väl investerad tid och är glad att jag hinner och orkar.

Nedan finns mina blogginlägg. Här (på facebook) hittar ni inlägg på samma tema av andra bloggare.

--------------------------------------------------------
Om M som är 8 år och har högfungernade autism (Aspergers) och ADHD

Allmänt i skolan:
Föredömlig skolstart till andra klass
Om hur Ms resurs från dagis fick följa med till skolan och har lärt upp de andra
Ett långt inlägg om hur en bra resurs ska vara

Sen lite tips på hur man kan göra för att göra rätt för skolbarnen. Ms skola har gjort flera av dessa saker redan innan M började på skolan:
En skola för alla - enkla förbättringar som gör skillnad

Sen angående några detaljer som har stor betydelse för M:
M får ha tuggummi i skolan som hjälpmedel
Finmotorikproblem: M får skriva åttor på sitt vis

M hade mycket problem med att bajsa i skolan. Jag var där och såg förbättringar. Skolan gick med på samtliga förslag jag kom med! (Men riktigt alla behövdes inte.)
Han kan verkligen inte bajsa i skolan

Nåt som fortfarande inte är bra i skolan, men jag tänker försöka få personalen att förstå på sikt är att ordningsreglerna är diskriminerande mot alla med NPF.
Ordningsregler i skolan

Så här pratade jag med M om ordningreglerna:
Vår genomgång av ordningsreglerna

 --------------------------------------------------------

Om lillebror som snart fyller 5 år och har många drag av NPF. Eventuellt får han minst en diagnos i december.

Dagis förbättrar för lillebror
Räkna till 100 på dagis, för hyperaktivitet i sinne och kropp
Surfplatta på dagis
Lekar med tydliga regler
Toalett-pictogram

Snurran på dagis

I veckan läste jag boken "Snurran på dagis" för lillebror och lillasyster. Den boken var som "handen i handsken" på de två, som bråkar och slåss som katt och råtta här hemma. Lillebror har lätt för att ta till våld även på dagis, när det blir ett missförstånd mellan honom och någon dagiskompis. Han är aldrig obevakad, av denna anledning. Personalen är alltid med och hjälper honom med kommunikationen och avvärjer konflikter. Och skyddar de andra barnen.

I alla fall: Boken handlar om två katter som bråkar om leksaker och slåss. De häller sand i ögonen på varandra och vill absolut inte leka med varandra, fastän de egentligen är bästa kompisar. Det låter kanske lite brutalt, men jag tycker att boken är fint gjord. Teckningarna är tydliga, med mycket svart-vitt och lite färg. Bilderna är en bra utgångspunkt att prata med barnen om hur de olika katterna känner och vems tur det är att ha den nya hinken, osv. Med andra ord en bra utgångspunkt för att öva mentalisering, det vill säga att försöka resonera sig fram till hur motparten känner vid en konflikt.

Småttingarna följde boken med spänning och vi pratade om hur katterna skulle gjort istället. Turats om, förklarat och varit snälla mot varandra. Och absolut inte kastat sand, för det leder bara till att båda två får sand i ögonen.

Det jag tycker var lite negativt med boken, är att texten är skriven i första person, det vill säga jag-form. Jag gjorde om texten till tredje person och kallade katterna vid namn, för småttingarna hade inte förstått annars. Och så pratade vi mycket kring bilderna naturligtvis. Det gör vi alltid när vi läser saga.

Naturligtvis blev katterna sams på slutet. Och kom på att en av dem kunde ha den nya spaden, och den andre den nya hinken.

Lekar med tydliga regler

Ibland har lillebror resurstid på dagis. Det går till så att han är ensam med en fröken och ett eller två andra barn. Tanken är att han ska lära sig umgås med de andra barnen på ett utvecklande sätt, och samtidigt få lite lugn och ro. Han blir ju trött av för många intryck. Det verkar fungera himla bra!

Igår hade han lekt Bockarna Bruse med två kompisar, på sin resurstid. Specialpedagogen som handleder fröknarna hade tipsat dem om att använda välkända lekar, med tydliga regler.

Det hade gått jättebra. Och valet var speciellt bra eftersom jag och barnen har lekt den leken och sjungit sången flera gånger. (Den passar ju bra när man har 3 barn.) Men det visste inte fröknarna om. Det var ett lyckokast.

Först hade lillebror velat vara mellanboken, mellanbarn som han är. Han har nästan alltid varit mellanbocken här hemma. Men han hade även varit stora bocken. Ni vet den som får stånga trollet ner i ån.

Jag tycker att det här är ett bra exempel på rätt pedagogik, som alla vinner på. Och det funkar. Lillebror hade varit glad hela tiden. Han vill ju leka med de andra barnen, och förstå sig på lekreglerna. Och de andra barnen hade så klart också kul.

"Varför" i vardagen

Ibland så tänker jag nog inte på saker som jag gör reflexmässigt. Som det här att berätta "varför" om de flesta saker för lillebror. Varför man inte får springa med pinnar, eller vassa föremål. Varför man inte får äta och springa samtidigt. Varför det är farligt att slåss och bitas. Varför vi måste skynda oss till dagis. Varför man måste ha vinteroverall på sig nu. Varför man inte kan ha keps på sig ute längre. Varför han inte kan få se en film till. Ja listan är oändlig.

Idag kom vi upp till dagis. Barnen skulle iväg på bio och bussen gick tidigare än vi var vana att vara på dagis. Så det var många "varför" denna morgon, för att få samarbetande barn. Men vi hann.

Väl uppe på dagis instruerade en fröken barnen: "Ni kan vänta ute, antingen här på plattorna eller i kompisgungan."

Jag vet ju att jag har en liten rymmare som älskar att gå sin egen väg med det mesta i livet, speciellt om det saknas ett "varför". Jag inflikade: "För att bussen går snart och om ni springer iväg så missar ni den."

Hans fröken nickade igenkännande, medveten om att det är så de måste säga till honom.

Räkna till 100 på dagis

Som jag skrev i mitt förra inlägg, händer det ofta att lillebror busar och slåss för att han har tråkigt. Hellre arga vuxna och barn, än att inget händer. Han retar både personal och kompisar. Fröknarna har förklarat vad som gäller och hur kompisarna känner, men han slutar ändå inte. Är det tråkigt, så händer det igen. Och det gäller även hemma. Vi har löst det med att ignorera beteendet och hitta på något helt annat med honom. Att stimulera honom. Det funkar!

Så jag tänker naturligtvis att de måste börja göra likadant på dagis. Ett litet problem bara: Hela verksamheten kan ju inte anpassas efter honom. Det är omöjligt för dagis, att ha samma flexibilitet som vi har här hemma. Men jag tycker ändå att de är minst så flexibla, som de kan förväntas vara. Och de tänker just nu väldigt kreativt och vill ha tips.

Så igår morse berättade jag om vad som intresserar lillebror för närvarande: Att räkna till hundra. Vi har räknat en del här hemma. I studsmattan till exempel. Det är toppen, för då kan man t ex känna i hela kroppen hur gammal man är (4 "hopp") och hur gamla mamma och pappa är (37 "hopp").

Och nu senast har jag hittat en del filmer på YouTube då de räknar till 100. Tyvärr bara filmer på engelska, men det har funkat. Man kan räkna på svenska samtidigt. Och så visade det sig, att lillebror faktiskt tycker det är jättekul att lära sig räkna på engelska.

Så detta berättade jag för fröknarna igår morse. De lyssnade och tackade. Jag tänkte att detta kunde vara ett bra verbalt knep vid pressade situationer, då de behöver en lugn lillebror. Vid påklädningen t ex. Sen gick jag ifrån dagis och tänkte inte mer på det.

Vad mötte jag då när jag skulle hämta? Jo, en av fröknarna hade skrivit alla tal från 1 till 100 på plattorna på gården. Så barnen kunde hoppa och räkna samtidigt. Så genialiskt, enkelt och nästan helt gratis! (Kostar bara lite krita.) Lillebror hade älskat det och hoppat tillsammans med kamraterna. Flera andra barn hade också tyckt det var jättekul, och förmodligen mått bra av stimulansen. Tänk så bra det kan bli, om man bara tänker till lite! Lysande pedagogik!

Och vad hände i morse när lillebror kom till dagis? Jo, han hoppade direkt hela raddan och ställde sig på sista rutan med armarna uppe i luften och ropade hellycklig "Hunjra-tio!" (Han tror att 100 och 110 är samma sak.)

Fler tips av Linda Grann

Här kommer fler länkar till Linda Granns tips och blogginlägg. Sprid gärna! Det är helt okej för Linda att ni länkar detta. (Hon vill det.)

Tips nummer 5:  Utgå från barnens olika inlärningsstilar

Tips nummer 6:  Tydlig kommunikation

Tips nummer 7:  Konflikthantering

Tips nummer 8:  Stressreducera

Tips nummer 9: Utvärdering, reflektion och eget lärande/


Samt:

Lika för alla, annars blir det orättvis eller hur var det nu?

När vi använder vår egen verksamhet som straff

Lillebror får ha keps och hörselkåpor inomhus

När jag läste ett av Linda Granns blogginlägg, insåg jag att lillebror är mer hjälpt av sin keps, än vad vi fattat tidigare. Han behåller den ofta på inomhus, och blir sur om vi tar den av honom. Inte att vi tvingar den av honom, men vi brukar försöka smyga av den utan att han märker det. Ibland har det funkat, men ofta blir han sur och vill ha tillbaka den. Jag har trott att det varit gammal vana. Att han glömt ta av sig den, och sen inte tyckt om förändringen när den varit borta. Att det handlat om känslan på huvudet. Men det kan ju faktiskt vara så att han störs av ljuset från taklamporna. Det luriga är, att det kan gå dagar då han inte har den, varken inne eller ute. Men det kan säkert variera mellan dagarna. Vissa dagar är han säkert mer känslig än andra, och då vill han ha den både inne och ute.

Det är förmodligen dags att lillebror själv får bestämma HELT, om den där kepsen ska vara på eller av. Både hemma och på dagis.

En annan sak som jag tänkt på, är att han börjat klaga på mig om jag pratar med honom, samtidigt som han koncentrerar sig på något. "Vajföj pjatade du? Mamma, du stöjde mej!" säger han och anklagar mig för att ha orsakat att han inte klarade banan i datorspelet. Det är lätt att tänka att han är tramsig och skyller ifrån sig. Att han får skärpa sig. Osv. Men jag vet själv hur det varit, när jag var på väg in i väggen. Då klarade inte jag heller att någon pratade med mig, då jag gjorde något viktigt. Jag blev förvånad själv faktiskt. Och fick be folk att vara tysta. Och maken är likadan. Det handlar om att man inte klarar två processer samtidigt. Att man inte klarar att ta in bilder och ljud samtidigt t ex.

Så detta får vi absolut ta på allvar. Jag är ju van vid att vara tyst, då maken behöver det. Inget konstigt egentligen. Bara att köra samma "tänk" på lillebror.

Och jag läste Tinas senaste inlägg där hon nämner att hennes Mathilda har hörselkåpor på i skolan. Det är dags att lillebror får hörselkåpor i facket på dagis, som han kan använda om det blir för högljutt vid leken. Ibland klagar han nämligen på det och går undan. Det vore ju toppen om han själv kunde lära sig att hämta hörselkåporna, när de kan hjälpa honom. Jag tänker, att de kommer spara på hans energi och minska antalet konflikter med de andra barnen.

Konstigt att jag inte tänkt på det tidigare. M har ju hörselkåpor på facket i skolan. Han använder dem förstås främst vid konserter. Och vi har ju hörselkåpor, som dräller omkring bland allt annat här hemma. Lillebror tar bara på dem när barnen spelar hög musik på elpianot. Men det är ju som sagt hemma. Jaja, som vanligt ingen mening med att klandra sig själv för förspilld tid. Man får skaka det av sig, och tänka att man gör sitt bästa och gå vidare i "den eviga förbättringsprocessen". Behålla den energi man har kvar, och inte förspilla någon på självklander. Behålla fokus och inte irra in på någon destruktiv sidoväg.

Tandläkarbesök x2

Idag var det dags för tandläkarbesök gånger två. Jag vet inte hur jag tänkte, eller OM jag tänkte, när jag bokade in M och lillebror på samma dag, tiderna efter varandra.... M brukar alltid vara orolig och behöver mycket stöd. Lillebror brukar flyga runt i rummet och leta knappar att trycka på och saker att dra i. Hade jag tänkt lite INNAN, hade jag bokat in två olika besök istället. Tandläkaren ligger på 5 minuters promenadavstånd från hemmet, skolan och dagis, så det är inte mycket man vinner på att slå ihop dem.

Men eftersom jag kom på att vi skulle gå, igår kväll, fick vi gå. Och det gick rätt bra. Många saker kan man testa en gång. Antingen så gör man aldrig om det igen, eller så har man hittat en effektivisering. Det här var nog snarare en effektivisering, om än liten.

När vi kom dit hoppade lillebror raskt upp i stolen. Han ville vara först. Jag kom på att båda killarna hade kepsarna på inomhus. Jag förklarade för tandläkaren att de ibland hade problem med lysrörsbelysning. Kepsarna kunde vara på, liksom Ms solglasögon. Och lillebrors framtänder som han slog i på dagis, satt fast och var inte infekterade. De frågade om han kunde bita i maten. Jag svarade att han kunde det, och även i människor....

Så var det Ms tur. Det var hans första besök hos denna tandläkare. Jag berättade raskt om diagnoserna och att det innebär att M har oro INNAN, och att hon skulle köra på snabbt med behandlingen. Och gärna förklara lite med logik först förstås. Tandläkaren erkände att hon inte kunde så mycket om särskilda behov, men lyssnade med stora ögon och tyckte det var jättebra att jag berättade, så hon kan anpassa sig. Sen körde hon igång.

Det gick bra, förutom att hon hittade en skugga. Hon ville röntga tänderna, men en annan dag. "Det ska inte bli för mycket på en gång." Hm.... Så jag fick förklara igen, att oron INNAN är det värsta. Jag tog exemplet med MPR-sprutan. Vi enades om att han behövde en tid så fort som möjligt.

Väl i kassan, så hade de precis fått ett återbud om 20 minuter hos en tandsköterska. Sicken tur! Vi tog den tiden och trotsade det där att "det inte får bli för mycket på en dag".  När tandsköterska kom förklarade jag barnens behov även för henne, så kort och koncist jag kunde.

Lillebror som vid det laget var ganska rastlös, fick naturligtvis följa med. Det var hanterbart. Med lite saga och förklaringar om vad olika knappar gör, funkade det. Jag fick även ut honom ur rummet utan problem när röntgenbilderna togs. Och den där utfällbara stolen, som satt fast i väggen, var till stor hjälp. Den undersökte han noga. Och satt på.

Och M var duktig i stolen. Korten blev tagna och tänderna blev putsade. Han blev dock lite orolig av att ha "guck" på tänderna efteråt. Jag förklarade att vi inte kunde vänta 1 timme med att äta, eftersom han är så blodsockerkänslig, och det var dags för lunch snart. Det gick bra. Tandsköterskan sa att vi gjorde vårt bästa försök att hålla oss nära 1 timme.

Hon sa därefter att tandläkaren bara skulle titta på bilderna, sen var vi klara. Jag bad att tandläkaren skulle ringa mig istället, så vi kunde ta det bara hon och jag. Underförstått: Så M inte hörde om något hål skulle behövas lagas. Den oron hade ju verkligen blivit ENORM. Och sen hade det inte funkat att vänta längre. Pojkarna var för rastlösa.

Så var det dags för M att välja present nummer två. Killarna hade sedan tidigare, valt var sin ring. M valde ett suddgummi som såg ut som en vattenmelon, medan lillebror sprang i förväg till vagnen. Så såg lillebror Ms suddgummi och frågade varför han inte hade fått något. Vi gick tillbaka, för att välja något åt honom också. För mig var det självklart. De är rätt generösa där annars. Barnen har fått 2-3 ringar var, tidigare. Och på vårdcentralen intill brukar de heller aldrig vara knussliga.

Då surnade tandsköterskan till lite och sa: "Jag gör ett undantag. Men egentligen så får bara barnet som suttit i stolen en present. Annars får vi inte upp barnen i stolen, om man kan få presenter av att bara följa med." Men hallå, jag struntar väl i hur det brukar vara för dem, tänkte jag. Jag är ju experten på mina barn och jag VET att det aldrig är något problem att få upp någon av dem i stolen. Problemet är ju snarare att förklara orsak och verkan för dem. Konsekvensanalysen med presenterna efteråt. Sett från lillebrors perspektiv, så hade ju han varit jätteduktig när han hade väntat snällt. Och han hade aldrig förstått skillnaden med att sitta i stolen och inte göra det. I hans värld har han och brorsan båda gått till tandläkaren tillsammans och båda varit duktiga. Om M hade fått en present mer än lillebror, så hade det indirekt varit ett misslyckande för lillebror. Han hade tolkat det, som att han hade varit mindre duktig än M. Han hade inte förstått konstiga förklaringar om någon stol, som han själv dessutom minsann också hade suttit i. Och varit duktig i. Och han hade ju varit duktig på den andra stolen också. Ja, nåt sånt tänker lillebror. Det är jag helt säker på.

M hade så klart förstått skillnaden om det hade varit tvärt om, men han är ju 3 år äldre. Dra av 30 % på ålderskraven, heter det med ADHD-barn. I sådana fall är lillebror ca 3 år i detta hänseende. Men så mycket visste tydligen inte tandsköterskan, som dessutom är specialiserad på barn. Lite konstigt för var 10: e barn sägs ha drag av ADHD....

I all fall, så stod jag på mig. Jag tänkte inte göra lillebror ledsen och försöka förklara något, som var över hans nivå. Han fick ett citronsuddi, och sprang stolt och glad tillsammans med M därifrån.

Jaja, trist att jag skulle behöva känna mig dålig, men det är ju bara en känsla. Jag vet ju att jag har gjort rätt. Jag får skaka det av mig och tänka att jag minsann ska utbilda de där människorna lite om autism och ADHD i framtiden.

Och jag berättade om incidenten både för skolpersonalen och dagispersonalen. De bara skakade på huvudet åt det, och höll med mig. De känner ju barnen. Jag lugnade mig. Och Ms fritidspedagog kom på en underbar lösning. Att säga till lillebror: "Upp i stolen och sätt dig, du med! Så får du också en present till." Det hade inte tagit henne många sekunder, att göra så istället. Säkert inte längre tid, än att gnälla på mig....

Tänk vilken skillnad det gör, när man som förälder blir rätt bemött och lyssnad på. Tänk att rätt många NPF-barn och NPF-föräldrar i Sverige, möts av den där attityden som tandsköterskan hade: "Ska jag verkligen behöva göra ett undantag, för att föräldern/barnet är kass?" Och varje dag. Av flera lärare, som håller med varandra fastän de har fel. Det kan sannerligen inte vara lätt. Det var tänkvärt för mig, som har turen att bli bemött av duktiga pedagoger varje dag. Vad gör det med en som människa? Och vad gör det med barnen? Jag skickar en stooooor kram till alla er som har det så här, och som nu tänker: "Det där var väl verkligen inget nytt...."

Linda Grann ger tips

Jag har länkat till det Linda Grann skrivit tidigare. Under nio dagar, ger hon nio konkreta tips på Pedagog Malmös sida. Jag länkar eftersom jag tycker att de förtjänar att spridas långt utanför Malmö.

Nedan kommer de 4 första. Även om ni inte är pedagoger, så kan dessa tips hjälpa er att komma på vad era barn behöver i skolan. Själv så insåg jag, att lillebror ska ha tillåtelse att ha keps även inomhus.

Nr 1
Autismpedagogik en vinst för alla

Nr 2
Anpassa miljön i klassrummet

Nr 3
Miljön på skolan

Nr 4
Struktur och tydliggörande pedagogik

Och detta är också läsvärt:
Om att titta i ögonen

Hennes hemsida
http://www.jenglacoaching.se/

Och titta gärna under min blogglista, om ni inte redan gjort det. Samtliga bloggar önskar jag att jag hann läsa från början till slut. De är bra! (Och så är två mina egna.) Och jag länkar inte dem, eftersom de redan finns där. (Lindas inlägg, kan jag tyvärr inte lägga in där.)

Surfplatta på dagis

Jag har haft lite allmänna diskussioner med dagisfröknarna, om förbättringar för lillebror. Jag har bett dem ge honom fler utmaningar: Komplexa system med mycket detaljer, som t ex hur blodomloppet fungerar, eller hur någon maskin fungerar. Och sen har vi pratat lite om att man måste öva styrkor också, för att få bra självförtroende. Vi är helt överens med vad han behöver just nu, och det känns så kul och tryggt! Och de tänker så mycket själva och kreativt. Det har verkligen blivit en förändring till det positiva. Ungefär som att de fått på sig "NPF-glasögon".

I måndags fick lillebror ha med sig sin surfplatta i vagnen upp till dagis. (Ja, han åker vagn fastän han är 4,5 år och jag tar inga stora konflikter när vi ska iväg. Det löser sig alltid, när vi kommer fram.) Han höll på att avsluta det han spelade, spelet "Doors", medan jag lämnade lillasyster. Hans ena fröken böjde sig ner och intresserade sig för vad han gjorde, och tog reda på hur man spelar och vad det heter. Hon har själv barn som spelar mycket, så hon har vanan inne. Hon ville fixa samma spel till dagis.

Och det hade hon också gjort, redan tills idag. Barnen fick turas om 10 minuter i taget och lillebror hade visat de andra barnen hur man skulle göra.

Vilken bra tanke! Strunt samma att de spelar lite datorspel på dagis. Lillebror får något svårt att tänka på, får hjälpa sina kamrater och känna sig duktig. En "boost" för självförtroendet! Så pedagogiskt! Precis vad han behöver just nu!

Ofarliga bus

Idag så var det badväder och vi hade spolat upp vatten i vår lilla pool. M och lillebror badade tillsammans. Så började lillebror plötsligt skvätta vatten på M och fnissa. M blev arg och skrek att han skulle sluta. Och det hjälpte inte att M skvätte tillbaka. Då blev det bara ännu roligare.

Jag såg att M började bli blå om läpparna, så jag tog ur honom ur poolen, och hoppade i själv och började busa med lillebror istället. Vi skvätta på varandra, och det var ju lite en ojämnt match. Det märkte lillebror och gick efter ett paraply och skylde sig med det. Jag låtsades att jag inte kunde skvätta på honom då. Och när jag skvätte från sidan, flyttade han paraplyet. Jag sa saker som "Åh nej, nu kan jag inte skvätta på dig! Busiga paraply!" Han fnissade förnöjt. Jag vände min rumpa mot honom, och sa: "Åh nej skvätt inte på min rumpa!" Och han gjorde det. Ja, ni fattar.....

Lillebror är helt klart spänningssökare. Han kan slå ut juiceglas bara för att någon ska arg. Han sparkar och slås oss och tar sönder saker, för att få en reaktion. Det är förmodligen för att han har tråkigt. Skitjobbigt, och det går verkligen inte att sätta en gräns som han fattar. Han bara skrattar åt den som blir arg. Ju argare vi blir, desto roligare är det. Den som hävdar att det "bara är att sätta gränser" har inte träffat på ett barn som vår lillebror......

Jag har skrivit om det tidigare, men det förtjänar att upprepas: Man kan som vuxen ta kommandot och byta bus, med lillebror. Han kan inte hjälpa att han från gång till gång, har ett behov av bus. Vilket är inte så viktigt. Bara det är något bus, just då.

Bra bus som man kan byta till, förutom skvättandet som jag beskrev ovan:

* Knasiga ordlekar. Rim eller någon knasig blandning av två ord. Eller att man säger något knasigt: "Tänk om du var en fluga och kunde gå i taket? Vad hade du gjort då?"

* En kill-lek, då man killar varandra.

* En blås-lek då man blåser på varandra genom sugrör.

* En härmlek, då man låtsas att han inte får härma en.

Frågan är bara, vilka bus dagisfröknarna kan byta till. Allt som är verbalt funkar ju, men finns det något annat enkelt knep de kan ta till? Jag vet inte. Det mesta som dyker upp i mitt huvud, är sånt som absolut inte passar på dagis och som riskerar bli en konflikt med ett annat barn. Några tips?

Den gula kepsen

Lillebror har en gul keps. Det har bara blivit så eftersom gult är hans favoritfärg. Den har funkat perfekt för både honom och fröknarna. De kan faktiskt släppa lillebror utan att vara i närheten, när han cyklar runt på gården. Då är han nöjd och glad, och hamnar sällan i konflikter. Den gula kepsen gör att han syns lite extra, så de har lättare att hålla koll på honom, om han fortfarande sitter kvar på cykeln och så vidare.

Det här tycker jag är ett jättebra exempel på en billig och enkel sak man kan göra: Skaffa kläder som syns för det livliga och/eller "bitsugna" barnet. Visst kan man sätta på dem en lysgul reflexväst, men det pekar kanske ut dem lite väl mycket i onödan? Jag har hört fall där detta dock funkat perfekt, så visst kan man gör det också. Men kepsar och jackor i olika färger, kan ju vara ett alternativ. Jag har precis beställt 2 likadana nya fleecetröjor med lysorange på. Det blir nog att leta en gul vintermössa också.

Det är oerhört viktigt med ärlig återkoppling, och jag är så glad och tacksam för att jag får det av fröknarna. (Det pedagogen sa, vara bara att kepsen är perfekt. Det räcker ju!) Dagis kan självklart inte kräva att man ska köpa vissa färger på kläder till barnen, och fröknarna lär ju sig vem som har vad. Men ändå! Det är ju inte fel att hushålla med deras energi, om man kan.

Dagis förbättrar för lillebror

Denna vecka var lillebror och lillasyster på dagis. Lite nervöst på ett sätt. Att lämna de två på samma ställe, utan att själv vara med och kunna avstyra bråk och framför allt lillebrors bitande. Lillasyster har nämligen flyttat upp till stora sidan och delar gård med lillebror. Men det har gått bra. Fröknarna har koll. Och sen är det nog en annan sak på dagis, när man har fullt med kompisar och ingen mamma att bråka om.

Och dessutom verkar lillebrors fröknar ha tänkt till en hel del över sommaren. Jag är faktiskt riktigt imponerad och framför allt nöjd. Följande förbättringar har de redan tagit tag i:

* Bildschema är på gång, om det inte redan är klart. (Jag har inte behövt påminna en enda gång.)

* De har testat att använda ett timglas, för att visa lillebror när det börjar bli dags att gå ut. Det funkade mycket bra. Han gick och tittade, såg att sanden inte var slut än, gick tillbaka och lekte. Osv.

* De har erbjudit de tre barn som är födda 2007, och ska börja skolan 1 år tidigare än övriga, att flytta upp en grupp. Vi vet ännu inte vad föräldrarna svarar, men det är ett bra initiativ. Det innebär i sådana fall mer tid för lillebror, eftersom antalet personaltimmar i gruppen är detsamma som tidigare. Jag kan tillägga att vi i samma veva fått in resultatet på kundundersökningen som gjordes. Jag svarade ärligt och det märktes nog lite på resultatet. Okej, jag satte inte lågt på allt (för vi är nöjda med dagis i stort), men jag var ärlig med det som inte funkade. Vår avdelning fick lite lägre än medelsnittet för hela dagis. Det var förmodligen några till, som satte lågt på några punkter, i och för sig. Det är kanske därför som föreståndaren verkar satsa lite extra på "oss". Bra! Och det är ju tydligt att man ska vara ärlig på dessa undersökningar. Som jag sa till en av pedagogerna, när jag förtydligade mina åsikter: "Om jag hade satt högt på allt, så hade jag inte hjälpt er. Då hade ni fått fortsätta att kämpa på som tidigare, utan mer hjälp." Hon höll med. Det är ju inget personligt mot dem. Det är nog bara så det är i alla grupper med barn med speciella behov, innan man får utökat stöd. (Vi ska gemensamt söka pengar för resurstimmar, fastän det tydligen är svårt att få numera.)

* De är med lillebror hela tiden (precis som i våras), när han är nära något annat barn, men släpper honom friare utomhus. Det är främst inne när han konstruerar något, eller i sandlådan,som det inte funkar med de andra barnen. De kommer för nära och förstör det han bygger, av misstag. Eller så blir det bara för många barn på liten yta. Det stressar honom. Fröknarna försöker se till att han har möjlighet att gå undan, när det behövs och ska börja tänka lite extra på det.

* Jag uppfattar att de är ännu tydligare mot lillebror, med regler.

* De ska börja sticka åt honom en knäckemacka utanför måltidstiderna, om det behövs.

Detta tror jag bara är en början. När jag pratar med fröknarna, så verkar de vara på hugget att diskutera förbättringar med mig. Det här kommer att bli bra!

Och jag kan tillägga att lillebror varit mycket glad denna vecka. Måndagen var lite upp och ner, men annars har han varit glad och trivts, lekt med kompisar, och nästan inte velat gå hem. Så skönt!

Sommarlov och reservplaner

Så, nu är det bara en vecka kvar av sommarlovet, innan det är dagisdags igen. Vi hade egentligen tänkt att lillebror och lillasyster skulle börja imorgon, och vi vuxna skulle ha 1,5 vecka då M skulle få lite egentid med oss och vi skulle få vila ut lite (fullt lagligt i vår kommun), men vi förlängde småttingarnas sommarlov. Anledningarna:

• M och lillebror leker ju bra tillsammans nu, så det hade känts lite konstigt att dela på dem. 
• Det är sammanslagning på dagis, vilket hade inneburit att lillebror hade varit i samma grupp som lillasyster och några av hennes kompisar. Inte helt kul, med tanke på bitandet.... Dagis håller bra koll på honom, och alla hans tre ordinarie fröknar är där, så det hade kanske löst sig. Men vi hade nog ändå känt oro för att han skulle bita något av de mindre barnen (det går ju så himla fort), så vi hade nog ändå inte kunnat slappna av.
• Vi fick reda på att lillasysters fröknar kommer tillbaka först om en vecka. Inte helt optimalt, eftersom hon ska börja på stora sidan nu. 

Så vi tyckte vi lika gärna kunde hålla dem hemma en vecka till. En vecka till orkar vi nog.

Vi har i och för sig en reservplan, om vi inte orkar. Jag berättade för dagisföreståndaren, hur vi haft det i sommar. Hon erbjöd oss att ha lillasyster på lilla sidan bland de mindre barnen, så slipper vi oroa oss för att lillebror ska bita henne. Det känns skönt att ha denna möjlighet, och jag är så tacksam för att vi har ett flexibelt dagis, som hela tiden ser till familjens bästa. De ser hur trötta vi är och hur mycket våra barn kräver. Det känns tryggt, när man inte har så mycket hjälp för övrigt.

Vi hade förresten en reservplan för M de 3 första veckorna. Maken hade väldigt ont i kroppen då (på grund av muskelinflammation i bröstkorgen), och vi undrade hur vi skulle klara sommaren då. Ms resursperson påpekade för oss att hon skulle jobba 3 veckor till när M gick på sommarlov. Att vi hade möjlighet att ändra oss och sätta M på fritids, om vi fick det för jobbigt. Och som hon påpekade: Bara vetskapen om detta, kunde göra att vi orkade. Det är väldigt sant. Vi orkade, och vetskapen om reservplanen gav mig kraft.

Mycket av stressen släpper, när man vet att det finns en reservplan. Att någon kan ta över eller stötta, om man inte reder ut det själv. Att man slipper gå och fundera på vad som händer med barnen, om man brakar ihop. För den där oron är hemsk. Jag har själv känt den under perioder när maken varit sjuk och jag själv känt mig obeskrivligt trött och matt. Och det blir dubbel börda på nåt sätt: Barnen är extra krävande och därför blir man utmattad. Och man funderar på vem som klarar av att ta hand om dem i ens ställe, när man nätt och jämnt gör det själv. Det går ju liksom inte att lämna barnen till vem som helst.... Okej, barnen dör kanske inte, men vad händer egentligen när någon av sönerna får ett utbrott? Till exempel om lillebror får ett utbrott på grund av lågt blodsocker, då han gallskriker, försöker bitas, kastar saker, kastar sig själv på marken utan att se sig för och skadar sig själv på andra sätt och knappt är kontaktbar? Vad händer om barnvakten inte lyckas reda upp det? Jag vet faktiskt inte. Så vi är väldigt tacksamma för att ha de ordinarie dagisfröknarna som reservplan nästa vecka. De reder upp hans utbrott.

En vän till familjen har det lite kämpigt hemma just nu. Vi har sagt till henne, att hon kan komma bort till oss precis när hon vill. Att hon kan ta sina barn, sätta sig i bilen och köra hit. Helst ringa 5 minuter innan hon är här och säga att hon är på väg bort, eftersom maken behöver den omställningstiden. Och så att vi säkert är hemma, eller kan ta oss hem. Visst har vi det kämpigt, men inte SÅ kämpigt att vi inte kan ta emot henne och hennes barn. Det är klart att vi hjälper henne. Hon tackade och sa att det kändes skönt att veta att hon har en fristad.

Mötet på dagis

Jag har inte berättat för er, hur det gick på mötet med dagisföreståndaren om lillebrors situation. Det gick mycket bra! Vi är nöjda, och hon tänker precis som vi:

1) Hon hade redan sagt åt personalen att punktmarkera honom.
2) Hon tycker INTE att det "är sånt som händer", utan att det är vi vuxna (föräldrar och pedagoger) som måste ta vårt ansvar. Pedagogerna måste stötta honom, i hans konflikter.
3) Samtlig personal kommer få handledning av specialpedagog.
4) Den fröken som redan har huvudansvaret för honom, ska få utökat ansvar och eventuellt mer utbildning.

Det som vi ytterligare hade önskat, är att han skulle få en resursperson vid sin sida. Men föreståndaren ville i första hand ta dit specialpedagogen, och det kan vi acceptera. Hon sa att det är svårt att få pengar till en resurs, men om det behövs fixar hon fram det på nåt sätt. Det är ju faktiskt också hennes skyldighet. För förskolor och skolor har inte rätt att neka resurs och hänvisa till dålig ekonomi. Och det oavsett om barnet har en diagnos eller inte. Det är barnets behov som styr.

Vilken tur vi har, som har en sån förstående dagisföreståndare. Hon har även stor förståelse för familjesituationen. Vi har varit ärliga med henne. Om hur barnen är hemma, om hur tufft vi haft det när maken varit sjuk, om hur lite hjälp vi har osv. Hon har alltid stöttat oss, och säger att vi får ha barnen på dagis de tider vi behöver, även när jag i framtiden kommer vara arbetslös. Hon ser hur trötta vi är och hon förstår vilket tempo vi har hemma hos oss. (Hon känner våra barn.) Hon tittade oss i ögonen och sa: "När vilar ni två egentligen?"

Föräldrar som vägrar att inse - hur gör man?

Med anledning av kommentaren jag fick till inlägget "Hjälpmedel för kommunikation: Mina-vänner-bok" kommer här lite tankar kring föräldrar som vägrar inse att deras barn behöver en diagnos för att få rätt hjälp. Som ni ser svarade jag på kommentaren, men kände att jag ville ha hjälp med att tänka till ytterligare. Jag ställde frågan på Autism- och Asperger-förbundets diskussionsgrupp på facebook. Nedan följer en sammanställning över svaren jag fick. Svaren är så kloka att jag valt att citera för att inte riskera förvanska dem. De har godkänt det.

Tankar om varför förnekelse är vanligt:

"Många gånger är nog förklaringen att den/de förnekande föräldern/rarna har uppenbara drag av diagnosen själv/själva, men varit högfungerande nog att aldrig ha haft några problem och givetvis ingen diagnos ställd. Man känner alltså igen sig själv tydligt, och själv är man ju helt normal, alltså finns inga problem..."

En kommentar till kommentaren ovan:

"Eller, så har du helt rätt ända t.o.m. 'sig själv tydligt'. Sen har man vissa problem själv men inte så tydliga och inte så allvarliga. Och man har märkt att om man behandlar barnet på ett visst sätt så fungerar det rätt bra, bara det att andra behandlar barnet på ett annat sätt och säger att något är galet med den ungen..."  

"Tror att 'problemen' ofta finns i släkten. Det kan finnas andra släktingar som man är van att visa hänsyn emot, t ex genom att inte låtsas som om de har AS eller AST. När sedan ett barn eller barnbarn visar samma handlingsmönster, följer man samma regler och behandlar också det barnet som 'speciellt' eller 'unikt'. Ofta finns det krav på att acceptera 'individualism' eller egensinne." 

Några tankar om hur man bäst når föräldrarna: 

"Jag tänker att det är viktigt att din vän på ett varsamt sätt visar barnets föräldrar vad hon ser, och då beskriver både barnets starka sidor och det som ställer till problem. Använd inte laddade ord som autism/Asperger, diagnos, funktionsnedsättning/handi​kapp/störning etc utan var så konkret, enkel och inlyssnande som möjligt. Ta det lugnt och få igång en dialog och fokusera tillsammans på vad man kan göra för att stödja barnet. Som förälder är det lätt att hamna i försvarsposition om någon kritiserar ens barn och då lyssnar man inte alls."

"Det där är SVÅRT! Så gott som alla föräldrar går i försvarsställning om man 'kritiserar' deras barn... Om man försöker antyda att deras barn kanske har ett handikapp - en funktionsnedsättning."

"Fokusera på pojkens behov. Typ 'Det här har han jobbigt med' och 'Så här kan vi hjälpa honom'"

Några tycker att man ska exemplifiera:

"Jag har märkt att en del människor precis som du säger, anser att barn är olika och ja det är dom men en del saker är ganska tydliga vid tex. Aspergers, ett tips kan vara att prata om sitt eget eller ett barn man känner med aspergers vilka bra egenskaper samt vilken problematik de har och att man är glad att de har fått sin diagnos, för barnet har lättare att få rätt hjälp och stöd. istället för att tala om för dom att man misstänker att deras barn har Aspergers , så kan man beskriva hur ens eget barn beteer sig i olika situationer, så kanske dom själva börjar se likheterna och börjar fråga själva eller söka information på nätet."

Hur man talar till föräldrar, speciellt om man misstänker/tycker att de har liknande drag:

"Var konkret. Människor utan Autism eller Asperger glömmer VÄLDIGT ofta bort att man ska vara konkret när man talar till oss."

Flera stycken skriver att detta är jättesvårt, kanske t o m omöjligt och rekommenderar att man tar andra vägar än att gå via föräldrarna:

"Jag tror inte att man kan göra så mycket. Men däremot så kan ju alltid förskola o skola gå vidare. Men det är tråkigt att behöva gå såna vägar."

" Oj Jag blir så ledsen när jag läser sånt för tyvärr är det så jag själv växte upp! Och hur får man människor som inte vill förstå att förstå! Det går nog inte! Eller gör det de! Min släkt är av slaget att det inte finns sånt här! Och jag har köpt diagnoserna på min 9-åriga dotter! så hur gör man! Hur gör man när man har barn med autism/asperger och alla säjer det är inget du bara hittar på!? Eller hur gör man som 6-7 åring när man står där och inget begriper man är tvungen att förstå annars kommer smällen! Jag lider med dessa barn för jag har varit där jag vet hur det kan gå om man inte har någon som förstår eller ser och hjälper till! MITT RÅD är att skriva ett brev till IFO=Familj och Individ. Hur illa det än låter för det behövs att man får veta vem man är hur man är och ju tidigare desto bättre så man har en chans att växa upp med rätt lärdom!"

"Kan inte ett alternativ vara att påtala att han på något sätt mår dåligt och försöka få hjälp via de 'skyldigheter' som dagis har att se till att barnen får det de behöver? De har ansvar för att alla barn ska må bra under tiden de vistas på dagis. Föräldrarna kanske också har någon typ av problematik som gör att de inte vill ta till sig vad personalen säger? Kanske är det lättare som förälder att ta till sig info om de kommer från någon expert, typ de som finns på habiliteringen"

"Det bästa, tror jag, är inte att tala med föräldrarna, utan att tala med barnet självt. Eftersom det då kanske lättare kan förstå varför andra barn, skolkamrater och andra mobbar eller fryser ut dem. Barnen kan också få stöd för att gå sin egen väg: 'I did it my way'. "

Viktiga tankar om en pojke där en utomstående med eget diagnosbarn flera gånger påpekat för föräldrarna att deras son behöver hjälp:
 

"Jag tycker SÅ SYND om pojken! Jag anser att han utsätts för vanvård. Han behöver HJÄLP och FÖRSTÅELSE från både skola och familj. Personalen på skolan kan inte hantera honom. När han låser sig och skriker i timmavis står de där handfallna... Kommer jag dit kan jag bryta hans låsning på 2 sekunder genom att praktisera de knep som jag använder på min egen son. Det kommer att ta en ände med förskräckelse det vet jag. Han kommer antingen att börja skolvägra eller försöka ta livet av sig. Han pendlar rejält i humöret... Nu ska min son börja på en specialskola så jag kommer inte att följa den här pojken mer. De kan inte heller leka hemma eftersom hans mamma numera alltid har 1000 skäl till varför de INTE kan leka... Det är BARNMISSHANDEL! Föräldrar som vanvårdar sina barn borde anmälas! Barn har rätt till den hjälp som de kan få och den förståelse som de kan få!"

Sist ett tack till dig, som skrev kommentaren:

"De ska vara tacksamma att de har en sådan god vän som bara vill de väl!!!"

Slutligen vill jag sammanfatta vad alla i tråden verkar tycka: Som vuxen måste man agera, för barnets skull!  Ett stort lycka till och om du eller någon annan som läst detta vill ha mer stöd, skriv en kommentar här så svarar jag (efter bästa förmåga)! (Jag ser alla kommentarer, även på gamla inlägg.)