Att vårda kärleken

Igår var jag och maken på konsert. Det var 3:e gången vi lämnade över barnen till barnvakt på kvällen, sen M föddes. Alltså på 8 år. Det är inte alls att rekommendera, att göra det så sällan.... Men det har bara blivit så, eftersom det länge har behövts helst 3 barnvakter som känner barnen väl och kan deras rutiner. Och det har inte funnits. Nu var det en artist vi verkligen ville se, och barnen har lugnat ner sig så att det räcker med 2 barnvakter, så vi slet oss loss. Och det gick jättebra. Det var LSS-avlösaren och min syster som var här. Barnen är så vana vid dem, att de knappt reagerade när vi gick.

Men M är samtidigt en orolig själ och vill ha en förälder hos sig när han ska somna. Därför väntade vi in i det sista med att berätta. Till dagen innan. M tog det bra. Han är ju stor nu. Och ville verkligen träffa sin moster. Jag la fram det logiskt för honom. Förklarade att det är några saker som man måste vårda när man är vuxen:

1) Sig själv
2) Sina barn
3) Sitt hus
4) Sitt jobb
5) Sitt förhållande

Jag berättade att maken och jag varit lite slarviga med den där sista punkten. Att alla föräldrar bör vårda sitt förhållande, så att kärleken finns kvar även i framtiden. M har frågat mycket om skilsmässa på sistone. Några barn i klassen har skilda föräldrar, så det har satt igång funderingar hos honom. Jag förklarade att maken och jag är kära i varandra fortfarande, så att han inte behöver vara orolig för skilsmässa. Att det bara är sånt alla vuxna måste göra, för att hålla kärleken vid liv. För att det inte ska bli skilsmässa i framtiden. Och jag förklarade att de flesta föräldrar tar hjälp av barnvakter ibland. Han rabblade upp vilka klasskamraters föräldrar som hade slarvat med att vårda sitt förhållande. Han förstod och tyckte till om med att det var en ganska bra idé att mamma och pappa stack iväg. Jag lovade att hjälpa honom vårda sitt förhållande i framtiden, tillbaka. (Han hjälpte ju oss genom att vara duktig.) Att jag ska passa hans barn, när han ska på konsert med sin framtida fru.

Stora saker att prata om med ett litet barn, jag vet. Men M är klok och lite lillgammal. Han mår bra av att förstå hur allt hänger ihop, med hjälp av logik. Att få veta varför. Han somnade gott i mosters närhet.

Idag på förmiddagen hade han varit extra duktig i skolan. Förmodligen inte på grund av detta. Men det har i all fall inte skapat någon oro i hans kropp, tänker jag.... :)

Kommunikation: Det "tysta språket"

Maken gick fram till mig och pussade och kramade om mig och sa: "Vad gott du luktar, nu när du har duschat!" Jag hade nog inte reagerat så mycket på denna kommentar (jag är van), om det inte vore för att jag precis haft en dialog på Autism-och Aspergerforum på facebook om det här med det "tysta språket". Ni vet "att läsa mellan raderna", det som många aspergare har svårt för. I detta fall, blev det dock tvärt om. Maken skickade ett "tyst meddelande" till mig av misstag.

Det jag hör när han säger: "Vad gott du luktar, nu när du har duschat!" är: "Innan luktade du illa. Tur att du duschade! Jag tycker att du väntade för länge med att göra det." Jag vill ju inte bli påmind om att jag luktade illa innan, efter att jag åtgärdat det. Speciellt inte när vi pussas och kramas. Då börjar jag ju känna mig äcklig. Helt meningslöst och kommentaren känns bara sur och som att den sades för att klanka ner på mig.

Okej, nu känner jag ju min man och att han pussade och kramade mig skickade ju signaler om att han ville förmedla något trevlig istället. Motsatsen d v s. Det var också det jag valde att lyssna på egentligen, så jag skrattade bara lite åt kommentaren, men p g a att dialogen på Autism-och Aspergerforum, så frågade jag honom vad han menade. Han svarade helt oförstående: "Ja, du sa ju innan själv, att du luktade b.o. (=body odor)!" Han konstaterade m a o bara fakta när han la till bistatsen "nu när du har duschat". Han slängde alltså bara tillbaka det fakta som jag gett honom. Det är väl egentligen inget att haka upp sig på. Och det gjorde jag inte heller eftersom jag känner honom efter snart 12 år tillsammans. Men tänk om vi precis träffats? Och om han hade kommit med fler, liknande kommentarer? (Kanske gjorde han det när vi träffades? Säkert gjorde han det. Men jag var nog alldeles för kär och för van vid aspergare för att reagera. Men det är jag.)

Hur hade en neurotypisk person sagt? Jo: "Vad gott du luktar!" dvs inte nämnt något alls om det som föregick det att jag luktar gott. (Det vet man ju ändå.) Därmed inte sagt att det är detta kommunikationssätt som är rätt. Jag säger bara att det finns kommunikationsförbistringar emellan neurotypiska och aspergare. Vi måste vara medvetna om detta och FRÅGA varandra så fort vi känner oss trampade på tårna eller då något inte känns riktigt rätt. Det är väldigt lätt att bara fråga: "Hur menar du nu egentligen? Nu är jag inte riktigt med." Och man får man vara tolerant dvs inte lättstött, konstant jobba på att förbättra kommunikationen och mötas på halva vägen. Och varför inte göra som jag och maken: Skratta lite åt missförstånden också! Om inte annat efteråt, när allt lugnat ner sig. Det lättar upp! Och huvudsaken är att man tycker om varandra och bär med sig den känslan när man känner sig trampad på tårna. Då löser man det mesta. Jag vet ju att han tycker om mig, tycker jag är fin osv, så varför haka upp sig på småsaker?

En annorlunda kärlek (men lika stor och lika villkorslös)

Idag hade M och jag en sån där stund som jag kommer minnas resten av livet. Vi var iväg och badade hela familjen och det var helt folktomt på stranden. M hoppade raskt i, med sin våtdräkt och badring på. Sen låg han där och väntade medan jag fixade på stranden. När jag väl hunnit i min våtdräkt (det var kallt i vattnet och blåsigt) och kom ut till honom, låg han där och flöt och huttrade på lite väl djupt vatten. Jag kramade om honom och märkte att han frös för mycket för att öva simning som jag hade tänkt, så vi fortsatte kramas och småpratade istället. Han tryckte sina kinder mot min mun så jag skulle pussa honom och han bara njöt av att få bli buren av mig (och vattnet), precis på samma sätt som syskonen och när han var liten. Borta var alla krav jag själv konstant känner att träna honom och borta var alla konstiga beteenden som han har för sig, för en liten stund. Kvar var bara vattnet och dess flytkraft, solen, den vackra utsikten och vår kärlek. Det var ett sånt minne som man ska spara "i en liten ask" i sitt hjärta och ta fram en regnig novemberkväll när allt känns hopplöst. Eller på sin ålderdoms höst.

När jag nattade lillebror funderade jag lite kring detta, hur jag egentligen känner för M. Alltså jag älskar ju honom precis lika mycket som småsyskonen, men det är en annan typ av kärlek. Det är som att mitt hjärta konstant blöder för honom. Jag tittar på honom, ser hans problem och vet att han inte kommer få det lätt i livet. När jag tittar på syskonen, känner jag ett annat lugn. Jag kan titta på dem fastän de har någon svårighet och tänka: "Jaja, han/hon kommer lära sig till slut. Det ordnar sig!" Med M vet vi ju inte. Vi hoppas och gör allt vi kan för att det ska bli så bra som möjligt, men det finns ändå så många orosmoln, som vart och ett kan ha stor betydelse för honom, t ex: "Tänk om han inte får några vänner i livet, kommer han bli lycklig då?" eller "Hur kommer han klara att städa när han flyttar hemifrån?" eller "Kommer han klara att ta hand om egna barn eller måste han vänja sig vid tanken att aldrig ha någon egen familj?" osv osv. Nu menar jag inte att jag tar ut en massa oro i förskott (jag är egentligen inte sån), men med ett barn som M har man konstant allt detta som en klump i magen, eftersom man hela tiden blir påmind om hans svårigheter. Jag tror det gäller de flesta föräldrar till barn med neurofysiska handikapp. Det gäller i alla fall både maken och mig. Men samtidigt är detta motorn i oss, den där klumpen. Det är den som driver på oss, som gör att vi fortsätter träna honom i princip alla situationer under en dag, fastän vi egentligen inte orkar. För vad är motsatsen? Jo, att ge upp. Det gör vi aldrig, speciellt inte som han faktiskt redan kommit en lång bit på vägen.

Men vi behöver absolut fler sådana där stunder tillsammans. Jag måste bli bättre på att "skala av" alla krav och allt som tynger oss, stänga av "motorn" en liten stund, och bara njuta av att vara tillsammans. För livet kan inte bara var träning och hopp om en bra framtid. Livet är ju här och nu!

Nu är han trygg med kärleken

Nu äntligen är M trygg i kärleken till honom och syskonen, för hur ska man annars tolka följande kommentar och liknande kommentarer som jag alltid får på morgonen numera, när jag vill morgongosa med honom:

"Jag vill gosa med dig hela tiden, men jag hinner inte. Jag har viktigare saker å göra. Sluta tjata om det hela tiden!"

Mina enträgna förklaringar att jag älskar honom precis lika mycket som jag alltid gjort och precis lika mycket som syskonen, verkar ha gett effekt eller så har han bara mognat. "Om du ser hur mycket jag älskar lillasyster, vet du automatiskt hur mycket jag älskar dig." och "Hjälp och kärlek är inte samma sak. Syskonen får mera hjälp men inte mera kärlek." Osv osv.

Jag har skrivit om det innan, att det är svårt för M att se kärleken i mitt ansikte i och med att han har svårt att läsa ansiktsuttryck. Då är det extra viktigt med upprepade kärleksförklaringar och logiska argument om hur det ligger till.

Så skönt att han äntligen förstått! Jag har skojat med honom vid några tillfällen och sagt att det ser ut som att han tror att jag älskar syskonen mer och att han behöver lite gos. "Neeeej! Det behövs inte! Jag vet att du älskar mig lika mycket som syskonen." Tydligare än så kan det ju inte bli!

Små barns logik och varför det blir problem vid nattningen

Jag har fått mig flera tankeställare av mina barn, som jag gärna vill dela med mig av. De gäller hur barnen tänker. Vissa saker som man själv tar för självklara, är inte alls självklara för barnen.

Som t ex det här med sanden i sandlådan. Vi har ändå sen lillebror varit 1,5 år haft problem med att han slänger ut sanden. Hade det bara varit lite, hade det inte varit något att bråka om. Men han har velat kasta ut flera skopor sand varje gång han varit i sandlådan. Vi köpte den allra bästa sanden, och det kostar några kronor att få hit en bil med ny. Och vi får köra den i skottkärra från framsidan. Så lite onödigt att kasta ut den vi har, bara för att det är kul...

Det är faktiskt ända till nyligen som han minskat på det. Och vi fick nyligen förklaringen till varför han inte lyssnat på oss, när vi sagt att det inte kommer vara någon sand kvar i sandlådan om han ska fortsätta så där. En dag sa han emot min förklaring: "Då växer det ut ny sand." Och om man tänker på det, är det rätt logiskt. Allt annat i trädgården växer ju, så varit inte sanden också? Om man tänker på det är det nästan mer logiskt, än att det inte gör det, om man inte känner till fakta. Jag tror att han förstår nu, för dessutom så grävde han och M ända ner till bottenduken en dag. De blev mycket fårvånade och undrade vad det var.

Ett annat exempel på barns logik är när jag och lillebror pratade om att hans mammakärlek (inkl kramar och pussar) inte kan ta slut, att syskonen inte kan ta den (de har sin egen) och att bara han kan få den. Det har varit väldigt mycket syskonavundsjuka här hemma, så vi har pratat mycket om det. Och vi pratade även om att mammakärleken inte försvinner någonsin, inte ens när jag är arg som ett ilsket bi. Då frågade jag honom om hans kärlek till mig försvann när han var arg: "Ja!" svarade han som om det var det självklaraste i världen. (Jag blev rätt förvånad, måste jag säga.) Det är alltså så han upplever det! (Men inte slutar han älska mig för det.) Inte konstigt att han blir så ledsen när vi är arga på honom. Hela hans värld rasar faktiskt, eftersom han tror att vi slutat älska honom! Tål att tänkas på...

Så egentligen är det rätt logiskt att M tänker: "Den som får vara uppe längst älskar föräldrarna mest." Om man ska rannsaka sig själv, så blir man irriterad när barnen inte vill somna i tid. Det är klart att barnen kan få en känsla av att man inte älskar dem, när man tycker att de ska sova. Motbeviset på att kärleken är slut, är att man får stanna uppe. Inget annat funkar ju som bevis för barnet, i det läget. Om nu inte föräldrarna inser det och kanske pratar om något mysigt man ska göra tillsammans nästa dag, osv... Det tål att tänkas på det med. Vad kan man mer säga, för att få barnen att känna sig älskade fastän man själv är trött och irriterad och vill att de ska i säng? Tips emottaget gärna... (Naturligtvis försöker vi göra själva nattningen så mysig som möjligt. Läsa saga osv, i den mån det är möjligt med tre barns olika behov på kvällen. M vet även varför man sover. Jag är mer ute efter något som man kan säga, några magiska ord, som gör att han vill lägga sig i sängen och sova.)