Kommunikation: Det "tysta språket"

Maken gick fram till mig och pussade och kramade om mig och sa: "Vad gott du luktar, nu när du har duschat!" Jag hade nog inte reagerat så mycket på denna kommentar (jag är van), om det inte vore för att jag precis haft en dialog på Autism-och Aspergerforum på facebook om det här med det "tysta språket". Ni vet "att läsa mellan raderna", det som många aspergare har svårt för. I detta fall, blev det dock tvärt om. Maken skickade ett "tyst meddelande" till mig av misstag.

Det jag hör när han säger: "Vad gott du luktar, nu när du har duschat!" är: "Innan luktade du illa. Tur att du duschade! Jag tycker att du väntade för länge med att göra det." Jag vill ju inte bli påmind om att jag luktade illa innan, efter att jag åtgärdat det. Speciellt inte när vi pussas och kramas. Då börjar jag ju känna mig äcklig. Helt meningslöst och kommentaren känns bara sur och som att den sades för att klanka ner på mig.

Okej, nu känner jag ju min man och att han pussade och kramade mig skickade ju signaler om att han ville förmedla något trevlig istället. Motsatsen d v s. Det var också det jag valde att lyssna på egentligen, så jag skrattade bara lite åt kommentaren, men p g a att dialogen på Autism-och Aspergerforum, så frågade jag honom vad han menade. Han svarade helt oförstående: "Ja, du sa ju innan själv, att du luktade b.o. (=body odor)!" Han konstaterade m a o bara fakta när han la till bistatsen "nu när du har duschat". Han slängde alltså bara tillbaka det fakta som jag gett honom. Det är väl egentligen inget att haka upp sig på. Och det gjorde jag inte heller eftersom jag känner honom efter snart 12 år tillsammans. Men tänk om vi precis träffats? Och om han hade kommit med fler, liknande kommentarer? (Kanske gjorde han det när vi träffades? Säkert gjorde han det. Men jag var nog alldeles för kär och för van vid aspergare för att reagera. Men det är jag.)

Hur hade en neurotypisk person sagt? Jo: "Vad gott du luktar!" dvs inte nämnt något alls om det som föregick det att jag luktar gott. (Det vet man ju ändå.) Därmed inte sagt att det är detta kommunikationssätt som är rätt. Jag säger bara att det finns kommunikationsförbistringar emellan neurotypiska och aspergare. Vi måste vara medvetna om detta och FRÅGA varandra så fort vi känner oss trampade på tårna eller då något inte känns riktigt rätt. Det är väldigt lätt att bara fråga: "Hur menar du nu egentligen? Nu är jag inte riktigt med." Och man får man vara tolerant dvs inte lättstött, konstant jobba på att förbättra kommunikationen och mötas på halva vägen. Och varför inte göra som jag och maken: Skratta lite åt missförstånden också! Om inte annat efteråt, när allt lugnat ner sig. Det lättar upp! Och huvudsaken är att man tycker om varandra och bär med sig den känslan när man känner sig trampad på tårna. Då löser man det mesta. Jag vet ju att han tycker om mig, tycker jag är fin osv, så varför haka upp sig på småsaker?