ADHD i munnen

Ända sen M började prata, har han pratat non-stop. Han säger själv: "Det är jobbigt för munnen att vara tyst" och "Jag vill att ni ska höra vad jag tänker."  När han fick sin ADHD-diagnos erkände psykologen att det faktiskt tar sig uttryck i munnen på honom. Det som är utmärkande för hans ADHD och som har med talet att göra, är att han:
* Pratar non-stop större delen av sin vakna tid.
* Kan inte vara tyst på beställning. Okej, han har tillfällen när han är helt tyst, men de är alltid självvalda. Om vi ber honom vara tyst när han är på sitt pratiga humör, så fortsätter han ändå babbla, och det blir oftast värre ju mer vi säger till honom.
* Suger på saker, behöver muntlig stimuli på annat sätt än att prata. (Tänk er då hur detta blir i kombination med handviftandet. Ofta tar han av sig sina gamla smutsiga strumpor och suger på dem och viftar med dem. Örk!)
* Blodsockerkänslig, är blodsockret för lågt får han i princip alltid ett utbrott och då pratar och ylar han hysteriskt.
* Har problem med korttidsminnet och får ofta fråga om samma fråga flera gånger innan han minns svaret.

Sen är det även mycket med talet som är speciellt p g a Aspergers:
* Har alltid varit väldigt tidig och duktig med talet
* Vill hellre prata med vuxna än med andra barn.
* Vill prata om samma saker om och om igen, är otroligt repetitiv i perioder. Det handlar oftast om hur höga olika saker är (t ex träd, byggnader, kullar) jämfört med varandra.
* Blir nervös när man blir irriterad på honom. Då blir det bara värre och då börjar han att antingen prata högre, mer repetitivt eller yla.
* Vill alltid veta vad som ska hända i förväg.
* Han vill bestämma allt, och får han inte som han vill, tjatar och ylar han oftast. Han avbryter alltid oss vuxna om han hör oss planera något, som han inte är helt nöjd med.
* Har dålig social kompetens så han vet inte vad han ska prata om i olika lägen. Det ökar på hans repetitivitet: "Just making conversation." brukar jag tänka när han beter sig så.
* Han har fått för sig att han ska prata tvärt om och luras.


Om ni lägger ihop alla ovanstående saker, förstår ni säkert att man som förälder är rätt trött i huvudet på kvällen, när man umgåtts med honom en hel dag. Hans prat blir som buller till slut, och man blir irriterad och har svårt att tänka klart, än mindre kommunicera med den andre föräldern. Och man klandrar sig själv för att man blir irriterad. Han kan ju inte hjälpa detta och vi älskar honom villkorslöst.

De som träffar honom, brukar ofta tycka att han är söt och lillgammal till en början. Speciellt att han pratar tvärt om och luras, brukar uppfattas som sött och de flesta vuxna drar på munnen då, och uppmuntrar därmed honom att fortsätta med det. Men det är inte så charmigt om man är hans förälder och lever med detta varje dag, och försöker jobba bort det. Att andra tycker så här, ökar dessutom på ens självklander: "Varför kan inte jag tycka att det är lika charmigt som alla andra?" Rent logisk förstår jag ju det, men dessa tankar kommer automatiskt upp varje gång. Men visst är det otroligt kul att han upplevs som charmig och skojig. Det får naturligtvis gärna fortsätta vara så, bara han slutar luras.