Det finns en del människor som inte säger att de är "autister" utan att de är "människor med autism". De menar att det inte ÄR sitt funktionshinder. Jag har väldigt svårt för detta resonemang. För det första så förknippar jag absolut inte autism enbart med funktionshinder. (Det vet ni som brukar läsa min blogg.) Man glömmer alla styrkor, allt som är positivt med "paketet autism".
Visst finns det de som enbart upplever sin autism som ett funktionshinder. Vad vet jag? Så är det kanske för vissa, speciellt de som är gravt autistiska. Men vi vet inte egentligen? För en autist kan t ex ha extremt bra minne för detaljer utan att veta om att det är över medelsnittet. Och även någon som inte kan kommunicera med omgivningen, skulle kunna ha förmågor som t ex att uppfatta och komma ihåg ljud. I alla fall, låt oss för sakens skull anta att en människa enbart har funktionsnedsättningar av sin autism. Är det då ett skällsord att kalla den människan autist? Min mamma har ett fysiskt handikapp. Jag brukar säga att hon är handikappad. Och min pappa, är han alkoholist eller en människa med alkoholberoende? För mig är de neurala beskrivande ord, inte något som är förknippat med skam. Snart vågar man ju inte prata....
Nu ska jag sticka ut hakan lite: Jag tycker faktiskt att det bara är hårklyveri. Man hakar upp sig på en formulering. Det är bara ord. Och förresten så har jag: barn, allergi, en utbildning, man, villa, så jag ÄR: mamma, allergiker, civilingenjör, fru, villaägare osv. Varje ord beskriver en del av mig, inte allt. Inte heller beskriver ordet autist exakt vem någon är. (De är ju även föräldrar, konstnärer, allergiker osv.)
Men egentligen bygger det på en språklig missuppfattning. Ibland är dessa ord som beskriver diagnoser, sjukdomar, tillstånd osv förvillande lika eller t o m samma ord som det som de beskriver. Man har en förkylning, dvs man är förkyld, men man är inte en förkylning. Om man har diagnos autism, är man autist, men man ÄR inte autism (diagnosen, personlighetstypen eller vad man vill kalla det). Dessutom, varför behöver man påpeka att man är EN MÄNNISKA med autism. Är inte alla autister människor? Eller finns det autister som är kor? Eller katter? Ja, ni ser, det blir bara fånigt att säga att man är "EN MÄNNISKA med autism". Det ser man väl för tusan också...
Det naturliga för min neurotypiska hjärna, att börja tänka efter att någon sagt uttrycket: "Jag är inte autist, jag är en människa med autism." är:
1) Ojdå, nu förolämpade jag visst henne. Oups!
2) Vad är nu skillnaden? Hm, vara autist eller ha autism? Hm, jag förstår nog inte... *Funderar lite*
3) Aha, hon vill ta avstånd ifrån autismen! Hon vill att jag ska se henne som hon är, fast utan autismen!
4) Varför?
5) Går det?
6) Skäms hon? Vill hon få bort den?
7) Hon har säkert många problem med sin autism.
8) Jag är i alla fall bortgjord. Nu måste jag säga något ursäktande till henne och snabbt föra över samtalet på något annat än autism, så jag inte gör bort mig igen.
Det jag vill illustrera ovan, är att jag tror så här: Det för med sig en rad dåliga vibbar. Det "tysta budskapet", det som är mellan raderna, eller vad man vill kalla det, är SKAM. Och det gör att neurotypiska uppfattar situationen som obehaglig, allt annat än ett bra tillfälle att diskutera och lära sig något om autism eller människan man har framför sig. Jag tycker det är bättre att säga: "Ja, jag är autist, och FÖR MIG innebär det följande styrkor/svårigheter.... Vet du något om autism? Låt mig berätta...." Alltså att erövra autist-begreppet, att vara stolt över att vara den man är, och ta tillfället i akt att berätta om sin autism och autism i allmänhet, och inte fastna i fåniga ordformuleringar.
Å jag kommer fortsätta kalla mina killar (=make, son, far och svärfar om jag vågar kalla honom "min") autister, aspergare eller aspies. Så det så!
Men vad är jag? Är jag en neuris? En neurotyp?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar