Jag brukar säga att Asperger är ett annat sätt att tänka. Något fungerar annorlunda i deras hjärnor jämfört med våra. Det ska bli spännande när forskningen kommer till klarhet med vad skillnaderna beror på. Är det kommunikationen mellan hjärncellerna som funkar annorlunda? Hur de använder hjärnans olika centra? Osv. Jag tror det är någon eller några saker som skiljer och förklarar allt. Därmed inte sagt att deras sätt är fel och vårt rätt....
Och de blir tydligen fler och fler procentuellt sett. Jag brukar leka med tanken vad som hade hänt ifall de varit i majoritet. Det är lite generaliserande. Det får ni stå ut med, för det är bara ett tankeexperiment, för att det är kul. I alla fall, då hade alla vi neurotypiska få gå kurser och träna oss på att:
* Tala i klarspråk. Vi skulle få lära oss att formulera oss korrekt, så andra förstår vad vi menar, och sluta prata så flummigt och sluta tro att andra förstår vad vi menar bara för att vi gör en min.
* Alltid tala sanning, eftersom det ALLTID är det bästa alternativet och att inte ställa frågor om vi inte vill ha ett ärligt svar.
* Sluta stirra folk i ögonen bara för att du pratar med dem. Det är obehagligt, jobbigt, suger energi och tillför inget!
* Höra och lukta ordentligt och/eller snabbt se detaljer (eftersom vi inte har överkänsliga sinnen)
* Uppskatta varje råvaras unika smak och vänja oss av med att blanda och krydda sönder maten.
* Öva upp minnesförmågan för detaljer och lära oss minnas saker bättre över tiden, för fy vad dåliga vi neurotypiska är på det i jämförelse
* Förstå glädjen och avkopplingen i att ha fritidsintressen. Vi neurotypiska som bara "är" utan att ha något fritidintresse (förutom familjen) som vi lägger all ledig tid på, hade tvingats att välja ett. Hur kan man inte ha ett eller flera fritidsintressen? Det är ju hur skönt och vilsamt som helst att lägga all fokus på ett intresse. (Så säger min man och han förstår mig inte alls när jag säger att det hade varit jättejobbigt och stressande för mig att ha ett fritidsintresse som inte har någon anknytning till familjen. För mig hade det känts som en sak till på att-göra-listan.)
* Släppa tid och rum lite oftare, och "sjunka in" i något
* Förstå vikten av att ha rutiner, struktur och framförhållning, för att vi ska känna oss trygga, och inte bara låta allt "flyta". Detaljer som att man alltid äter middag klockan 18 och att var och en har sin egen plats vid matbordet som den alltid sitter på är extremt viktiga, eftersom det är så vi känner oss trygga och vilar oss bäst. Stora förändringar av dagsrutinen, som t ex besök eller utflykter, måste alltid meddelas i god tid, så vi har tillräckligt med tid att vänja oss vid tanken. Människor mår inte bra av att vara spontana och förändra rutiner i sista minuten (i en asperger-värld).
* Uppskatta ensamhet och eftertänksamhet. Aspergermajoriteten hade nog tyckt att vi var alldeles för sociala och kanske t o m ytliga som behövde umgås "hela tiden".
* Uppskatta och värdesätta det som redan finns, och sluta sträva efter att förändra saker (främst fysiska saker som hur det ser ut hemma hos oss). Det som redan finns är oftast gott nog och dessutom är det vilsamt när saker är likadana som de varit innan.
Vad finns det mer? Vad har jag glömt? Hjälp mig! Vad hade vi neurotypiska fått öva på i en asperger-värld?
Ah, vad roligt att se en NT med självdistans och nära koll på AS kunna få till det här så träffsäkert. Det startades en tråd på samma tema på aspergerforum för några år sedan med mycket härlig humor där också.
SvaraRaderaSjälv stack jag ut hakan och bidrog i den tråden med följande rader:
"Jag tror det är i den här andra världen vi talar om, som jag skulle ha haft mitt kall, och gått till historien...
PEMERS SYNDROM, neuropsykiatrisk personlighetsstörning som karaktäriseras av bland annat, men i första hand:
- tvångsmässig fixering vid överdrivna sociala spel för spelens egen skull
- obenägenhet att tala klarspråk
- nedsatt förmåga att förstå vad som uttryckligen sägs, utan en rigid fixering vid att hitta inbillade underliggande meningar "mellan raderna"
- nedsatt förmåga att fatta rationella beslut på logisk grund utan hellre blanda in känslomässiga aspekter
- bristande koncentrationsförmåga att lyssna, förstå och hänga med i lite för långa meningar i den sociala interaktionen
- oförmåga att intressera sig för någon hobby
Syndromet beskrevs första gången av svensken Anders Pemer, född 1968, som vid arbete som barnskötare från slutet av 1980-talet kom att fascineras av att en del barn inte kunde ägna sig åt några sysslor på egen hand utan sökte sig till varandra och strävade efter att leka tillsammans i grupp. Han skrev en uppsats om dessa barn, som sedan kom att ligga till grund för senare studier av samma översociala fenomen.
1997 använde den finska psykologen Tuula Myrjämäki för första gången termen "Pemers syndrom". 1999 skrev makarna John och Cindy Wyndham de första kriterierna, och 2002 skrevs Pemers syndrom in i klassifikationssystemet för avvikelser, CBHGDIJEA-WFST-EUI-02.
Personer med Pemers syndrom karaktäriseras ofta av...... blablabla... osv..."
Hahahaha, hysteriskt kul! Tack för att du la ut det här på min blogg! :) (Ni läsare som inte vet vem Hans Asperger var, googla det så fattar ni det roliga.)
SvaraRaderaJa, jag lider nog av Pemers Syndrom (så PS och PMS om du frågar min man), förutom just det att jag brukar ta logiska beslut. Tur att vi pemersar också är individer! ;)
Hej!
SvaraRaderaBra inlägg. Det var roligt att läsa. Du har verkligen lyckats få in det som skiljer sig åt ^^