Hjälpmedel: Bokmärke

I maj 2012 skrev jag detta inlägg om Ms läshjälpmedel i skolan:

http://aspergermamma.blogspot.se/2012/05/lashjalpmedel-ett-papper-med-hal-i.html

Numera så klarar han sig med ett bokmärke som funkar på samma sätt. Det där pappret blev nog lite otympligt... Och så har han blivit bättre på att läsa. Jag tror att det främst är ögonmotoriken som blivit bättre.

Se själva vad fint bokmärket är. I hans favoritfärg blått, laminerat och funkar som sagt som ett bokmärke om man vänder på det 90 grader. (De blå remsorna sitter alltså ihop, tack vare lamineringen.) Tack för det Ms resurs + klassföreståndare. :)

Vänd ett skåp!

Här är Ms läshörna i skolan (klicka på bilden, så blir den större):

Som ni ser har de använt en skärm och vänt på ett skåp. M brukar sitta där vid enskilt arbete, ofta med hörselkåpor på. Och sina läsglasögon.

Tidigare satt han i ett eget rum, men när den lokalen behövdes till annat, så gjorde pedagogerna denna läshörna. Och det funkar rätt bra.

Om ni tittar på skrivbordet ser ni en skiva som han kan ställa böcker på. Den behövs för att M har svårt att ackommodera. Om hela boken är på samma avstånd från ögat, har han lättare att läsa.

Som ni ser, är det inte mycket på väggarna som stör. Inga tavlor som han ser hela tiden, utan att kunna "stänga av" det synintrycket. Och det är inga jobbiga mönster på väggarna, som får honom att må illa. Det är inte heller varken för ljust eller för mörkt.

Man hör ofta att skolor klagar på dålig ekonomi. Om man är kreativ, kan man komma på sådana här billiga lösningar. Det enda som krävs är själva flytten och att någon förankrar skåpet i väggen, så det inte välter. Och jag kan lova att skåpet isolerar ljud långt bättre än den där skärmen....

Kalendern som gemensam att-göra-lista

Jag skulle rekommendera er att se denna 9-minuters film med en kvinna med ADHD som även har barn med diagnos:

http://www.youtube.com/watch?v=VLCTAvWMsQs

Förutom de praktiskt tips hon delar med sig av, tycker jag att det var speciellt tänkvärt när hon jämför sin ADHD med att ha influensa. Att man gör saker man "måste" men inte "borde". Känner verkligen igen maken. Det var en bra liknelse. Jag fattar att man inte känner sig febrig osv, men att det är hur man funkar, som är detsamma. Man går på sparlåga i någon bemärkelse. Klart att maken har det extra svårt nu när han är sjuk. Sparlåga + sparlåga. Det kan inte vara lätt i den här familjen.....

Jag fnissade lite när hon sa det där med olika strumpor. Hög igenkänning! Och om nu någon undrar, varför vi bara har svarta strumpor i den här familjen.....

När hon sa att hon behöver en personlig coach som planerar och organiserar åt henne, kom jag automatiskt att tänka på alla Lindas bra tips om hur man bäst använder en gemensam kalender. En som finns i bådas datorer och bådas mobiltelefoner och uppdateras överallt automatiskt. Ja, eller bara för en själv om man är ensamstående. Jag vet inte om ni sett Lindas kommentarer, men de finns längst ner bland kommentarerna till detta inlägg.

Det finns ju få personliga coacher, så en bra kalender kan kanske hjälpa till? Nu menar jag absolut inte att förringa någons svårigheter. Och jag påstår absolut inte att en bra kalender är hela lösningen. Men allt som hjälper.... Eller hur?! Jag börjar tänka att Jenny Ström (från filmen ovan) borde få hjälp att komma igång med detta. Tills hon kan få en personlig coach. Och en fungerande gemensam kalender är naturligtvis bra för alla NPF-par, där partnern inte vill agera personlig coach. Det bästa för alla är ju ändå att personen själv kommer ihåg i alla lägen, och hur är ju egentligen rätt oväsentligt.

Maken har börjat använda googles kalender flitigt, sen han köpte sig en alltför dyr ny mobiltelefon. Den var dock värd pengarna, för nu glömmer han inte läkarbesök osv, och jag slipper påminna. Han har även fixat googles kalender åt mig och vi ser varandras kalendrar, men vi har inte använt dess fulla potential. Det inser jag när jag läser hur Linda och hennes man gjort detta till en gemensam att-göra-lista, där systemet skickar ut påminnelser från år till år.

"Så jag hade till denna julen skrivit upp i kalendern, på datorn, tex när vi behövde titta på Luciakläder för barnet ett visst datum, så kommer det upp i mobiltelefonen hos honom och mig, man kan sätta larm på hur lång tid i förväg från deadline som man vill att det ska synas.

På så vis blir han "förvarnad" när jag börjar prata om ett visst ämne, för han har dålig koll på tex när Lucia är. Även tex när inköp av julklappar ska göras, eller barnets olika tider för läkarbesök etc. (när man lägger in i kalendern kan man också välja att det ska vara återkommande tex varje år, så det har jag gjort, så då slipper jag skriva upp det igen nästa år). Även semestrar har jag fyllt i, tex ett visst datum så kan han också fundera på vad vi kan tänkas vilja göra på semestern, och är bättre förberedd när vi faktiskt ska diskutera ämnet, och jag slipper hålla bollarna i luften. Det är också kopplat så att om han lägger in en tid i sin mobiltelefon så uppdateras det även i datorn och kommer som en påminnelse till mig. Mycket praktiskt, tycker vi i alla fall :)"

Naturligtvis måste man prata igenom hur man ska använda den:

"Det viktiga är att ni är överrens om att det är ok att du ger honom uppgifter på det viset, så att han utför dem."

Linda tipsar även om att vara tydlig:

"Sedan så är jag tydlig med vissa saker, tex så skriver jag: BVC, makens namn, vilket då betyder att han också ska vara med dit. (så att det inte blir några missförstånd). Om något jag har skrivit i kalendern är otydligt för honom skickar han ett sms eller mail o frågar mig."

Effekterna av detta:

"Ja, absolut har hans självkänsla blivit bättre av att "komma ihåg" och så ser han ju att jag är gladare, så det är ju en vinst för honom att följa kalendern."

Om man vill kan man även färgkoda händelserna. Så som Lotta Abrahamsson gör i sin: Grönt för tid som ger energi. Orange för tid som tar energi.

Jag har tyvärr inte frågat Linda innan jag publicerade detta inlägg. Så kan det gå när man skriver många bra kommentarer här i min blogg, som är helt offentlig....... ;) Men seriöst, hoppas du inte misstycker Linda.

Att välja bra bus: Spelet Twister

I helgen rotade vi fram spelet Twister. Ni vet det där spelet där man ska slå med två tärningar, och så ska man sätta händer och fötter på motsvarande plats på spelplanen, ja eller egentligen spelmattan. Den är rätt stor. Så här ser den och tärningarna ut:

Vi spelade ett tag. Vi följde inga speciella regler, utan bara turades om att försöka följa det tärningarna visade. Självklart var det lite svårt för barnen att nå, men de tyckte ändå att det var kul. Speciellt kul var det när de fick slå åt oss vuxna och vi ramlade gång på gång. På låtsas givetvis, med medföljande kommentarer om hur svårt det var och hur busiga barnen var. Lillebror tyckte det var hysteriskt kul. Och de andra två skrattade gott de med.

Vi lekte en rätt lång stund. Tills barnen var trötta och busbehovet var stillat. Och det blev inget mera bus en lång stund efter det....

Det enda som är negativt med detta spel, är att det var lite dyrt. Ca 150 kronor för en plastmatta och två plasttärningar. Det borde max kostat 50 kronor, med tanke på kvaliteten. Men, men. Hjälpen den ger, gör det värt det. Spelet kommer garanterat åka fram fler gånger.

Att öva rätt fingersättning

M har fått en egen dator i skolan, eftersom han har svårt med finmotoriken. Tanken är att han inte ska hämmas av denna svårighet, utan komma igång med skrivandet med hjälp av datorn. Det är ju mest på dator de flesta vuxna skriver idag. Välskrivning är inte lika viktig längre, även om det givetvis underlättar i livet att kunna skriva läsligt och hyfsat snabbt, för hand.

I alla fall: Vi har fått tips från Ms resurs att börja öva fingersättningen på http://www.kunskapsstjarnan.se. Titta gärna runt på sidan. Det finns en del annat också som till exempel matte och att lära sig klockan Jag inser direkt att detta kan vara något för lillebror också.

Jag försökte få M att göra den första övningen. Han ville helst använda pekfingrarna. Jag tror att det har att göra med att han inte ser vilken tangent det är, om han håller fingrarna över tangenterna. Så som man gör, när man har rätt fingersättning. Det är förmodligen svårt för honom att behålla den inre bilden av vilken tangent som är under fingret. Men jag är säker på att han kan lära sig att skriva med rätt fingersättning ändå, med hjälp av kinestetiska minnet, eller med hjälp av arbetsminnet.

Men om han kommer få det automatiserat, är lite tveksamt. Själv upptäckte jag att det är så för mig. Jag hade faktiskt lite svårt med uppgiften, eftersom man skulle skriva en bokstav i taget. Jag har det automatiserat, vilket innebär att det inte får gå så långsamt, att jag hinner tänka efter. Att skriva hela ord är faktiskt lättare för mig, än att veta var enskilda bokstäver finns. Lite skumt faktiskt.

Jaja, nog om mig. Att jag vet att han kan lära sig det, beror på att han är så duktig med pianoläxan. Han klarar faktiskt att följa instruktioner i form av C,D,E,F,G och A med båda händerna. Alltså borde fingersättningen på tangentbordet gå att lära in det med.

Jag påpekade för honom, att det är lika dumt att skriva enbart med pekfingrarna, som att det är att spela pianokonsert enbart med pekfingrarna. Då kan man aldrig lära sig spela Liszt.... Och på samma sätt så klarar man aldrig att skriva nästan lika fort som man pratar, om man bara använder pekfingrarna. Jag visade hur fort jag skriver med rätt fingersättning. Nästan lika fort som man pratar. Han pratade och jag skrev ner det han sa.

Motivationen till att öva med Kunskapsstjärnan infann sig inte riktigt ändå, så vi övergav det och började skriva en berättelse istället. Först ville han absolut inte, men så började jag skriva meningar om hans favoritkatt. Jag påbörjade meningarna, och då kunde han inte låta bli att avsluta dem. Dock med pekfingervalsen.

Sen gav vi kunskapsstjärnan ett nytt försök. Det gick lite bättre, men vi övergick till att bara skriva "asdfjklö" i ett tomt dokument, för att han skulle få känna på hur fort det går.

Jag vill gärna att han ska upptäcka att detta är lika roligt som att öva pianoläxan. Men allra viktigast är att han tycker att det är roligt att skriva på datorn. Det tycker han nog, för just nu lär han den där katten att skriva.... Han fick fri lek när vi var klara, och valde det. :)

Fortsättning följer....

Toalett-pictogram

Det här är lillebrors toalett-pictogram. Vi fick samma som de har på dagis. En dagisfröken laminerade åt oss, så vi fick det färdigt att sätta upp. Jättesnällt och effektivt. Och varför ha två olika scheman, när man kan ha ett och samma?!

Dagispersonalen har valt bilderna noga. De har inte riktigt med alla moment, för att det inte ska bli för många bilder. Som t ex vad man faktiskt gör när man sitter på toalettstolen. Hade kanske behövts ibland, det med.... Fast om man bara vill göra det ena, och "det andra" är på bilden, blir det nog väldigt fel. Den första bilden betyder: "Toaletten är ledig", om ni undrar. Bra, för annars försöker han knuffa bort den som sitter där redan, om toaletten inte är ledig.

Dagispersonalen säger att pictogrammet funkar ibland, men inte alltid. Fast varje gång han klarar alltihopa själv, är ju en gång mindre de behöver rusa in där och hjälpa honom.

Hemma har det hittills funkat kanon. Han tycker att det är kul och har klarat alltihopa själv flera gånger. Numera är det väldigt noga att alla saker finns till hands. Annars skriker han efter det. Men bättre det, än att han fastnar där och inte kommer framåt. Undras vad han funderar på, medan han sitter där?

De tre sista bilderna ville han flytta till handfatet, så det gjorde vi.

Mat-och-sov-klocka

Så nu har vi äntligen fått upp en mat-och-sovklocka som jag tyckt vi behövt länge. Den vinner kanske inga designpriser, men den fyller sin funktion. Man får tänka "good enough" när livet är intensivt. Annars blir saker inte av. Och man får inte igenom de förbättringar som behövs, tillräckligt snabbt.

Maken köpte en plexiglasskiva som går att skriva på med whiteboardpenna, och så satte han dit en urtavla. Skivan kostade 80 kronor. Urtavlan vet jag inte vad den kostade (men jag kan uppdatera detta inlägg med den informationen). Naturligtvis kan man även använda en whiteboard, men vi tyckte plexiglasskivan blev snyggare. Och så är ju väggen vit bakom, så det funkar. Whiteboards har vi förresten vid båda ytterdörrarna, för att skriva upp saker som ska kommas ihåg när man ska iväg, t ex gympapåsen.

Urtavlan sitter så att vi har mer plats att skriva på där nere, än där uppe. Det är oftast vid frukost innan skola och dagis samt eftermiddag och kväll vi behöver styra upp vad som ska hända.

Vi tröttnade på att tjata på habiliteringen för att få en klocka med lysdioder, att sätta på väggen här hemma. Jag tycker nog att denna blev bättre dessutom. Man kan enkelt sudda och ändra schemat. Och man slipper trycka igång den. Och sönerna, som båda håller på att lära sig klockan, slipper lära sig något annat system med lysdioder.

Man kan ju anpassa själv hur mycket information som ska finnas och om man vill skriva eller ha bilder. Och om man ska ha en och samma färg eller olika färger. Förtryckta bilder att sätta fast med häftmassa funkar också antar jag. Jag skrev "LEK", eftersom jag tycker det är svårt att veta hur man ritar det. Och så håller även lillebror på att lära sig läsa lite och tycker att denna klocka är mycket spännande.

PS. Tittar ni noga, så ser ni mig.....

Lillebror får ha keps och hörselkåpor inomhus

När jag läste ett av Linda Granns blogginlägg, insåg jag att lillebror är mer hjälpt av sin keps, än vad vi fattat tidigare. Han behåller den ofta på inomhus, och blir sur om vi tar den av honom. Inte att vi tvingar den av honom, men vi brukar försöka smyga av den utan att han märker det. Ibland har det funkat, men ofta blir han sur och vill ha tillbaka den. Jag har trott att det varit gammal vana. Att han glömt ta av sig den, och sen inte tyckt om förändringen när den varit borta. Att det handlat om känslan på huvudet. Men det kan ju faktiskt vara så att han störs av ljuset från taklamporna. Det luriga är, att det kan gå dagar då han inte har den, varken inne eller ute. Men det kan säkert variera mellan dagarna. Vissa dagar är han säkert mer känslig än andra, och då vill han ha den både inne och ute.

Det är förmodligen dags att lillebror själv får bestämma HELT, om den där kepsen ska vara på eller av. Både hemma och på dagis.

En annan sak som jag tänkt på, är att han börjat klaga på mig om jag pratar med honom, samtidigt som han koncentrerar sig på något. "Vajföj pjatade du? Mamma, du stöjde mej!" säger han och anklagar mig för att ha orsakat att han inte klarade banan i datorspelet. Det är lätt att tänka att han är tramsig och skyller ifrån sig. Att han får skärpa sig. Osv. Men jag vet själv hur det varit, när jag var på väg in i väggen. Då klarade inte jag heller att någon pratade med mig, då jag gjorde något viktigt. Jag blev förvånad själv faktiskt. Och fick be folk att vara tysta. Och maken är likadan. Det handlar om att man inte klarar två processer samtidigt. Att man inte klarar att ta in bilder och ljud samtidigt t ex.

Så detta får vi absolut ta på allvar. Jag är ju van vid att vara tyst, då maken behöver det. Inget konstigt egentligen. Bara att köra samma "tänk" på lillebror.

Och jag läste Tinas senaste inlägg där hon nämner att hennes Mathilda har hörselkåpor på i skolan. Det är dags att lillebror får hörselkåpor i facket på dagis, som han kan använda om det blir för högljutt vid leken. Ibland klagar han nämligen på det och går undan. Det vore ju toppen om han själv kunde lära sig att hämta hörselkåporna, när de kan hjälpa honom. Jag tänker, att de kommer spara på hans energi och minska antalet konflikter med de andra barnen.

Konstigt att jag inte tänkt på det tidigare. M har ju hörselkåpor på facket i skolan. Han använder dem förstås främst vid konserter. Och vi har ju hörselkåpor, som dräller omkring bland allt annat här hemma. Lillebror tar bara på dem när barnen spelar hög musik på elpianot. Men det är ju som sagt hemma. Jaja, som vanligt ingen mening med att klandra sig själv för förspilld tid. Man får skaka det av sig, och tänka att man gör sitt bästa och gå vidare i "den eviga förbättringsprocessen". Behålla den energi man har kvar, och inte förspilla någon på självklander. Behålla fokus och inte irra in på någon destruktiv sidoväg.

Linda Grann ger tips

Jag har länkat till det Linda Grann skrivit tidigare. Under nio dagar, ger hon nio konkreta tips på Pedagog Malmös sida. Jag länkar eftersom jag tycker att de förtjänar att spridas långt utanför Malmö.

Nedan kommer de 4 första. Även om ni inte är pedagoger, så kan dessa tips hjälpa er att komma på vad era barn behöver i skolan. Själv så insåg jag, att lillebror ska ha tillåtelse att ha keps även inomhus.

Nr 1
Autismpedagogik en vinst för alla

Nr 2
Anpassa miljön i klassrummet

Nr 3
Miljön på skolan

Nr 4
Struktur och tydliggörande pedagogik

Och detta är också läsvärt:
Om att titta i ögonen

Hennes hemsida
http://www.jenglacoaching.se/

Och titta gärna under min blogglista, om ni inte redan gjort det. Samtliga bloggar önskar jag att jag hann läsa från början till slut. De är bra! (Och så är två mina egna.) Och jag länkar inte dem, eftersom de redan finns där. (Lindas inlägg, kan jag tyvärr inte lägga in där.)

Ny nattnings-strategi

Vi har haft väldiga problem med att natta lillebror nästan hela hans liv. Han har så svårt att ligga still och slappna av. Antingen rör han på sig, springer iväg, eller busar. Ofta slår och sparkar han på den som försöker natta honom. Allt är tydligen bättre än att göra ingenting. Till och med att en förälder blir tokarg, för att man slåss och skrattar åt det. Då händer det ju något i alla fall....

Vi har försökt att ha en regelbunden nattningsrutin, men det har inte hjälpt. Och läsa saga i sängen funkar inte. Inte heller titta på barnfilm. Han vill aldrig stänga av och den piggar upp honom. Busa honom trött funkar inte heller. Vad vi än gjort, har han ändå börjat busa, när det är dags att ligga still och sova. Det har känts rätt hopplöst, faktiskt.

Lillebror är väldigt smart på teknik och detaljer. Ofta känner vi att han är understimulerad. Han behöver utmaningar. Så vi testar just nu ett nytt sätt att natta honom: Att trötta ut honom mentalt. Att proppa hans huvud fullt med nya lärdomar, så han ligger still och funderar, efter att man stängt av filmen. Och då somnar.

Det går rätt bra! Och han har lärt sig en hel del om helikoptrar, fallskärmshoppning och robotar. Youtube är grymt bra!

Förhoppningsvis börjar han snart förknippa nattningen och sängen med avkoppling, mys och ny kunskap, istället för tristess och bråk. Vi får hoppas att detta får honom att somna lite tidigare, på sikt. Men vi får ta en kväll i taget. Det är dumt att bli irriterad för att klockan går. Då blir det moment 22. Klart han märker att man är irriterad även om man försöker dölja det. Det är varken behagligt eller lätta att somna, när någon är irriterad på en. Nej, det blir att försöka acceptera läget: Att han somnar sent. Och njuta av stunden tillsammans istället.

Den gula kepsen

Lillebror har en gul keps. Det har bara blivit så eftersom gult är hans favoritfärg. Den har funkat perfekt för både honom och fröknarna. De kan faktiskt släppa lillebror utan att vara i närheten, när han cyklar runt på gården. Då är han nöjd och glad, och hamnar sällan i konflikter. Den gula kepsen gör att han syns lite extra, så de har lättare att hålla koll på honom, om han fortfarande sitter kvar på cykeln och så vidare.

Det här tycker jag är ett jättebra exempel på en billig och enkel sak man kan göra: Skaffa kläder som syns för det livliga och/eller "bitsugna" barnet. Visst kan man sätta på dem en lysgul reflexväst, men det pekar kanske ut dem lite väl mycket i onödan? Jag har hört fall där detta dock funkat perfekt, så visst kan man gör det också. Men kepsar och jackor i olika färger, kan ju vara ett alternativ. Jag har precis beställt 2 likadana nya fleecetröjor med lysorange på. Det blir nog att leta en gul vintermössa också.

Det är oerhört viktigt med ärlig återkoppling, och jag är så glad och tacksam för att jag får det av fröknarna. (Det pedagogen sa, vara bara att kepsen är perfekt. Det räcker ju!) Dagis kan självklart inte kräva att man ska köpa vissa färger på kläder till barnen, och fröknarna lär ju sig vem som har vad. Men ändå! Det är ju inte fel att hushålla med deras energi, om man kan.

Dagis förbättrar för lillebror

Denna vecka var lillebror och lillasyster på dagis. Lite nervöst på ett sätt. Att lämna de två på samma ställe, utan att själv vara med och kunna avstyra bråk och framför allt lillebrors bitande. Lillasyster har nämligen flyttat upp till stora sidan och delar gård med lillebror. Men det har gått bra. Fröknarna har koll. Och sen är det nog en annan sak på dagis, när man har fullt med kompisar och ingen mamma att bråka om.

Och dessutom verkar lillebrors fröknar ha tänkt till en hel del över sommaren. Jag är faktiskt riktigt imponerad och framför allt nöjd. Följande förbättringar har de redan tagit tag i:

* Bildschema är på gång, om det inte redan är klart. (Jag har inte behövt påminna en enda gång.)

* De har testat att använda ett timglas, för att visa lillebror när det börjar bli dags att gå ut. Det funkade mycket bra. Han gick och tittade, såg att sanden inte var slut än, gick tillbaka och lekte. Osv.

* De har erbjudit de tre barn som är födda 2007, och ska börja skolan 1 år tidigare än övriga, att flytta upp en grupp. Vi vet ännu inte vad föräldrarna svarar, men det är ett bra initiativ. Det innebär i sådana fall mer tid för lillebror, eftersom antalet personaltimmar i gruppen är detsamma som tidigare. Jag kan tillägga att vi i samma veva fått in resultatet på kundundersökningen som gjordes. Jag svarade ärligt och det märktes nog lite på resultatet. Okej, jag satte inte lågt på allt (för vi är nöjda med dagis i stort), men jag var ärlig med det som inte funkade. Vår avdelning fick lite lägre än medelsnittet för hela dagis. Det var förmodligen några till, som satte lågt på några punkter, i och för sig. Det är kanske därför som föreståndaren verkar satsa lite extra på "oss". Bra! Och det är ju tydligt att man ska vara ärlig på dessa undersökningar. Som jag sa till en av pedagogerna, när jag förtydligade mina åsikter: "Om jag hade satt högt på allt, så hade jag inte hjälpt er. Då hade ni fått fortsätta att kämpa på som tidigare, utan mer hjälp." Hon höll med. Det är ju inget personligt mot dem. Det är nog bara så det är i alla grupper med barn med speciella behov, innan man får utökat stöd. (Vi ska gemensamt söka pengar för resurstimmar, fastän det tydligen är svårt att få numera.)

* De är med lillebror hela tiden (precis som i våras), när han är nära något annat barn, men släpper honom friare utomhus. Det är främst inne när han konstruerar något, eller i sandlådan,som det inte funkar med de andra barnen. De kommer för nära och förstör det han bygger, av misstag. Eller så blir det bara för många barn på liten yta. Det stressar honom. Fröknarna försöker se till att han har möjlighet att gå undan, när det behövs och ska börja tänka lite extra på det.

* Jag uppfattar att de är ännu tydligare mot lillebror, med regler.

* De ska börja sticka åt honom en knäckemacka utanför måltidstiderna, om det behövs.

Detta tror jag bara är en början. När jag pratar med fröknarna, så verkar de vara på hugget att diskutera förbättringar med mig. Det här kommer att bli bra!

Och jag kan tillägga att lillebror varit mycket glad denna vecka. Måndagen var lite upp och ner, men annars har han varit glad och trivts, lekt med kompisar, och nästan inte velat gå hem. Så skönt!

Vår baksida

Vi har en inhägnad liten baksida med studsmatta, gungor, sandlåda, hammock, lektorn med rutschkana, lekstuga som sitter ihop med lektornet, uterum, trädäck och en liten plastpool. Det har blivit så, att vi gjort en "mini-lekplats" hemma, eftersom det är väldigt ansträngande att åka bort. Lillebror och lillasyster är ju rymmare dessutom. Den här praktiska grinden ingick i husköpet. Ingen kommer varken in eller ut.

För M så har det bästa sättet att öva motorik, varit hemma i lugn och ro. Han härmar inte andra barn och lärde sig gunga först när vi satte upp gungorna i trädgården. Jag vet inte hur många gånger jag själv visat och pekat på andra barn, utan framgång.

Studsmattan är förmodligen det bästa vi köpt. Så mycket motorik de lärt sig i den - de hoppar nästan varje dag! Eller springer runt-runt. Perfekt när det är spring i benen och man har liten tomt. Och den är även bra att leka i. En studsmatta är varmare än marken (precis som ett trädäck), och är dessutom väldigt mysig att ligga och kramas i (när ingen hoppar), göra kullerbyttor (också när ingen hoppar) och titta på moln. Den har gett oss många mysiga stunder med barnen!

Trädäcket är inte alls stort, ca 15 kvadratmeter, men det räcker för att barnen ska kunna köra "Bobby-bil" tillsammans. Eller leka någon lek som t ex att måla med vatten (som torkar upp efter hand). Man kan också ta ut en bilmatta och lägga på trädäcket. Eller sätta upp ett litet lektält. Eller spela ett spel.

Lektornet med lekstugan, uterummet och även hammocken fungerar som utmärkta viloplatser, när man vill vara ifred en stund. Det är bra att kunna skärma av syn- och hörselintryck från övriga familjemedlemmar ibland. Se Ms alternativa viloställning på bilden. I uterummet (15 kvadratmeter) kan man äta i lugn och ro, om det är skrik inne i huset. Och läsa saga när det regnar. Eller leka någon lek. Men snart gör vi nog om det till "poolrum", för vi vill att M ska lära sig simma och jag tänker på hur det var när han lärde sig gunga. Nog bäst han får öva simtag i lugn och ro, här hemma. (Det kommer ett inlägg om det senare.).

Hammockar tror jag är underskattade. Perfekt gungövning, och väldigt mysig att läsa saga i, eller så kan man leka att den är en båt. Men man måste vara försiktig så de inte klämmer sig. Och naturligtvis har det varit bra med ett (litet) lektorn, där man kan öva på att klättra och vara på hög höjd. Under lektornet kan man dessutom göra en koja genom att sätta fast filtar.

Vår baksida är bara ca 120 kvadratmeter stor, inklusive uterummet. Det är lite trångt mellan sakerna, men det bryr vi oss inte om. Det finns lite springyta kvar för barnen. Det är huvudsaken. Baksidan funkar, för att inte säga är vår räddning många lediga dagar.

PS. Om någon undrar hur vi hunnit fixa hit allt detta, kan jag berätta att det mesta satte vi upp för flera år sen, när M var 3-4 år och lillebror bebis (dvs när lillasyster inte fanns). Och när vi hade hjälp från min far som var här och snickrade.

Utbrott - ta sönder något!

Maken är en väldigt engagerad och go pappa. Han gullar och busar med ungarna och ger dem så mycket energi han orkar. Ibland blir det t o m för mycket. Han är för snäll. Försöker klara deras datorspel medan de bokstavligen hoppar omkring och t o m PÅ honom. Det är så klart inte barnens avsikt. De är bara små och glada, eftersom pappa spelar. Eller så händer av misstag som i fredags när lillebror råkade hoppa ner från soffan på makens rygg, så den knakade till. (Han ska ringa sjukgymnasten imorgon, för han fick rätt ont.)

I vilket fall, om någon av dem råkar skada maken, sig själva eller varandra, så blir han rasande arg på bara typ 1 sekund. Det är en naturligt reaktion hos honom, som bara finns där. Han kan inte styra det. Och egentligen är det kanske mer normalt än min reaktion. Eller avsaknad på reaktion. Ibland reagerar jag nämligen inte alls om barnen slår på mig eller varandra. Inte med ilska i alla fall.

Och det är ju inget fel i att bli arg. Om någon slår på en, avsiktligt eller oavsiktligt, vuxen eller barn, så har man självklart rätt att bli arg. Det som är problemet för maken, är att han får ett stort behov av att slå sönder något. Nu vill jag verkligen poängtera att han aldrig någonsin gett sig på varken mig eller barnen. Inte en enda gång har det hänt. Och skulle aldrig göra. Men det har hänt att saker gått sönder. Det är nog så jobbigt.

Men han har kommit på lösningen själv. Han säger att han måste ha något till hands, som han får ta sönder. Det funkar med en bit frigolit som han får gå lös på. Eller ett papper. Jag tror det kommer att bli bra. Förresten, så kan jag nog själv tänka mig att hoppa sönder lite frigolit, de gånger jag blir arg... Och jag misstänker att barnen gärna hakar på. I alla fall lillebror och lillasyster som verkar ha ärvt denna ilska.

När makens fått känna något gå sönder, är också ilskan borta.

Mina seriesamtal

Jag blev inspirerad av Tina Wimans seriesamtal. Jag har gjort nedanstående seriesamtal (ritsagor), sen senaste inlägget. Jag har gjort dem på ritbrädan vilket varit mycket bra. Då kan man först göra en saga där det blir fel, och sen raskt sudda ut den, och göra om den så det blir rätt. Jag tycker att Tina Wimans saga är klockren, förutom att den bara innehåller hur fel det blir. Hur ska man göra istället? Självklart för vissa barn, men kanske inte självklart för alla. För om man inte får "tänka på en rosa elefant", vad ska man tänka på istället då?

Och se nedanstående som exempel, som kan ge er inspiration. Jag skriver inga detaljer, för jag tror att seriesamtal blir som bäst om man anpassar dem till det egna barnet. Och faktiskt så brydde sig inte barnen om att jag målade enkla streckgubbar. Jag kan väl inte direkt påstå att jag är duktig på att rita. Tvärt om. Men barnen har en fantastisk förmåga att leva sig in i sagan ändå. Det blev roligare om det var de själva som var med (de fem sista exemplen). I vissa är det lämpligare att säga att det är ett annat barn för att inte skrämmas eller skambelägga (de fyra första exemplen).

* Varför man inte ska kladda med bajs i skolan, utan be en fröken om hjälp DIREKT istället.

* Vad som kan hända om man springer ifrån mamma på väg hem från dagis.

* Vad som kan hända om man kastar leksaker på lamporna eller fönstren.

* Vad som kan hända om man sätter sig på ryggstödet på matstolen.

* Varför det är roligt med syskon, dvs att man kan leka med dem (istället för att slåss med dem).

* Hur det var när de kom till familjen. (Först 0 barn, sen kom M, därefter lillebror, och sist lillasyster).

* Att mamma- och pappakärleken finns kvar även när man är på dagis/skola.

* Om man äter ordentligt med mat så växer man och blir stark.

* Det här gjorde vi i somras: Hoppade studsmatta, badade, fikade i trädgården osv.

Seriesamtal - ett exempel

Tina Wiman har lagt ut nedanstående seriesamtal som hon gjort. Man kan göra seriesamtal för många olika situationer. Tanken är att man ska rita så här enkelt, när situationer uppstår, så det verkligen blir av. Inspirerande! Bra för alla barn dessutom. Jag ska visa detta för barnen ikväll.

http://www.educreations.com/lesson/view/anna-vill-inte-sova/394515/?s=WkegME

Att sätta siffror på hushållssysslor

Jag tittade på Lotta Abrahamssom på SVT-play igår (igen), där hon pratade om att sätta siffror på sina upplevelser och på så sätt öka förståelsen för varandra. Det kan vara allt från vilken mat man gillar, eller vart man vill åka på semester. Inom KAT-kittet finns det en sida med cirklar, rätt likt en måltavla. Där ska man skriva in hur mycket man gillar olika saker. I mitten sätter man det man gillar bäst. Det är väldigt tydligt, och kan användas på det mesta.

Jag började tänka på det här med alla hushållssysslor. Jag gissar att uppdelningen är ett problem för rätt många par där en eller båda har NPF. Det är det för oss i alla fall. Och omgivningen förstår sällan. Frågar man vänner och släktingar om råd, så får man tyvärr alltför ofta (välmenande) kommentarer av karaktären att den med NPF måste "skärpa sig"  och hjälpa till mer med specifika saker som t ex disken. Personligen så tycker jag att sådana kommentarer belastar oss mer än det hjälper. Så jag tänker själv. Vi ska mer och mer dela upp sysslorna efter hur vi fungerar.

Då är det ju perfekt att börja utvärdera situationen med ett graderingssystem. Jag tänker att antingen så skriver man in hur jobbiga man upplever sysslorna i cirklarna, eller så graderar man dem med en skala, t ex 0-10. Noll betyder ingen ansträngning alls och 10 betyder att man tröttar ut sig fullständigt. Och 10:an är individuell, dvs min 10:a är när JAG är maximalt slutkörd efter en uppgift.

När man har var sin lista, så börjar man titta och jämföra. Meningen är absolut inte att man ska räkna på det och göra det mm-rättvist, utan att hushålla så mycket med den gemensamma energin som möjligt. Där en sätter högt och den andra lågt, vet man att det finns energi att spara. T ex så tycker maken att det är en 10:a att hänga tvätt. För mig är det en 1:a eller en 2:a. Slutsatsen blir då att jag så långt som möjligt ska försöka hänga all tvätt.

Och man kan hitta förbättringspotential. T ex så är att natta lillebror och lillasyster (i samma säng) en 10:a för mig. För maken är det också en 10:a, men kan bli en 2:a om vi fixar kvalsterskydd i den sängen också. (Han är kvalsterallergiker.) Jag får nog satsa lite energi på att beställa det snarast....

Och så kan man berätta var man är i nuläget. T ex i morse när jag skulle på ett möte och var stressad med dagislämning, kom maken upp och berättade att han hade feber 38,5 och inte visste om han skulle köra till jobbet eller inte. Han ville alltså har råd av mig. Han tänkte väl att detta inte skulle belasta mig så särskilt mycket. Det han inte såg på mig, var att jag redan var på en 10:a, och inte klarade något mer. Och när jag hade lämnat på dagis, och skulle cykla till mötet var jag fortfarande på en 10:a, eftersom jag var sen. Han trodde nog att jag hade kommit ner en liten bit då, och ville småprata lite. Han märkte till slut att jag var stressad och sur, och frågade om han kunde hjälpa till. "Bara var tyst." blev svaret. Så mycket trevligare det hade varit för oss båda, om jag hade sagt "Nu är jag på en 10:a, och behöver få vara ifred", direkt när jag klev innanför dörren. Det hade varit mycket bättre än att han var trevlig mot mig, blev avsnäst och riskerade att hamna i grubblerier om varför och vad han gjorde fel. (Inget egentligen, om han nu inte har förmågan att läsa av mig i det läget.)

Och vad man kan göra med energin man "sparar"? Ja, det har ni säkert tusen idéer på. Vårt mål är att maken ska orka göra iordning en barndator till, med pedagogiska spel. Så de har var sin och gärna med lite nya spel. Då får vi båda lite lugn och ro, och kan "ladda batterierna", medan barnen roar sig med att lära sig siffror och bokstäver.

Tidslinje för livet och dödsångest

Härom dagen tittade M på mig och jag såg en djup avgrund i hans ansikte. Det var ett helt nytt ansiktsuttryckt som skrämde mig så mycket att jag nästan fick gåshud. Jag frågade honom vad det var som var fel och han svarade: "Är det ovanligt att ens mamma dör?" Jag försäkrade honom att det är det, samt att jag är så försiktig jag kan och gör allt för att få ett långt liv osv. Jag vädjade även till hans logik: "Känner du något barn vars mamma har dött?" "Nej!" svarade han. "Då måste det väl vara bra ovanligt?!" Jag sa att han nog inte behöver oroa sig för det än på ett tag, och att jag förmodligen kommer vara en vithårig gammal tant när han är en gråhårig gammal gubbe. Som farfar och gammelfarmor. Det lugnade honom för stunden.

Och sen i morse kom det här med människors åldrar upp igen, så jag tog tillfället i akt och ritade upp en tidslinje som var 90 år lång. Där ritade jag in honom, mig själv, maken, syskonen, avlösaren som är några år yngre än mig, Ms farmor och min mormor som är 88 år. Jag ritade även in hur gamla människor brukar bli, dvs medelåldern 80 år. (Han förstår konceptet.) Jag påpekade för honom att han bara minns tidsperioden från 2 år till nu och visade att när man är så ung som honom, är man i början av livet och behöver inte oroa sig för döden och t o m att jag själv är långt ifrån 80 år. "När ska man börja oroa sig för döden?" frågade jag. Han pekade på mitten, ca 45 år. "Det har inte min mormor gjort!" sa jag och fortsatte: "Hon har haft roligt istället! Vilken tur att hon inte oroade sig i onödan halva livet, nu när hon fått bli 88 år". Och så fortsatte diskussionen, men jag återger inte den, eftersom jag tror ni förstår poängen. Det här är något vi kommer prata mycket om, eftersom jag vet att oron kommer upp igen, men jag ger mig inte. Jag kommer åtminstone försöka hjälpa honom att hantera dessa känslor m h a logik, nu när han är liten. Jag vet hur hans far är.... Det är helt klart svårare att lära gamla hundar sitta.

Det är väldigt vanligt att oroa sig för döden, sin egen och andras, tror jag. Själv försöker jag att tänka så lite som möjligt på det, och jag klarar att slå bort dessa tankar. Oavsett vad som händer är det alltid bättre att vara lycklig nu, och att oroa sig EFTER saker har hänt. För oroar man sig innan är man olycklig innan OCH efter. Tar man smällarna när de kommer är man åtminstone lycklig innan. Och om det man oroar sig för aldrig inträffar (t ex att ens barn dör före en själv), så har man ju verkligen oroat sig helt i onödan. När det gäller ens egna död, så vet vi ju att den kommer. Så varför oroa sig? Oroar man sig inte innan, så slipper man ju! Och jag brukar tänka så här: De sekunder jag slösar på att tänka på döden, kunde jag lika gärna varit död. De är helt bortkastade. Men det är väldigt lätt för mig att tänka så, jag som aldrig haft någon riktig dödsångest, jag vet.... (För er som har dödsångest som ni inte klarar att slå bort, har jag inga tips mer än att söka upp en psykolog. Men det inser ni ju själva.) Jag hoppas att jag får med mig M på mitt tänk ovan, men om han fortsätter vara en orolig själv har jag i alla fall gjort mitt bästa försök.

Hjälpmedel: Mera om listor, schema och/eller bilder för ALLT

Den unga kvinnan med autism, som jag kommit i kontakt med på facebook, har jag lärt känna lite bättre de senaste dagarna. Jag tycker verkligen om henne och försöker se henne som hon är. Hon är väldigt spontan och nog faktiskt lite impulsiv, men jag kan inte låta bli att tycka annat än att det är charmigt. Hon verkade väldigt social med sina vänner på facebook, men hon avslöjade snabbt för mig att hon har svårt att få kompisar irl (=in real life), vilket hon gärna önskar sig. Jag beundrar henne mycket för hennes öppenhet och hoppas och tror att detta kommer hjälpa henne i livet, mer än det kommer ge henne törnar (från mindre förstående människor). Så långt var alltså allt bra emellan oss, men ett problem dök upp ganska direkt: Formen för kommunikationen. Vi har förstås redan rett ut det, men jag vill gärna berätta för er hur det var.

Vi började alltså chatta lite. Det var trevligt och kort därefter frågade hon om hon inte kunde få mitt mobilnummer. Det fick hon, men jag förklarade att jag är svår att nå där (och på den vanliga telefonen för den delen också), p g a att jag oftast har tre barn omkring mig som busar runt. Det är lättare att nå mig via facebook, för där är jag bara när barnen är lugna, t ex om de tittar på film.

Rätt snart fick jag ett SMS: "Görs???" stod det. Jag, som är 10 år äldre än henne, fattade inte vad hon menade. Sen kom det flera gånger till utan att jag hade svarat. Jag frågade henne via chatten ifall hon kanske hade virus i telefonen. Det hade hon naturligtvis inte, utan detta var bara hennes sätt att försöka få kontakt med mig. Inget fel med det! Men min uppgift: Att vara tydligare mot henne. Vad hade hänt om jag inte varit det? Jo, jag hade förmodligen fortsatt få SMS ett tag, sen hade hon kanske blivit ledsen eftersom jag inte svarat. Att undvika och "smita ut köksingången" mot en autist är så otroligt fegt och sårar. De listar INTE ut vad de gjort fel, men klandrar däremot sig själva. Tänk dig att bli behandlad så gång på gång! Vad gör det med deras välmående och självkänsla?

Så jag frågade henne vad det betyder. Det betyder: "Vad gör du?". Jag frågade vidare om det är så ungdomarna skriver nu för tiden. Det är det (i alla fall där hon bor). Och sen frågade jag henne om alla hennes kompisar skickar sådana SMS lika ofta som hon. "Nej, det är nog bara jag som gör det." kom svaret. Jag frågade henne om hon litar på mig, att jag aldrig skulle göra henne illa med flit. Det gjorde hon. Så här skrev jag till henne:

"Sluta göra det med alla! För alla du känner och alla nya människor du träffar, berättar du att du har autism och att du därför inte förstår hur ofta eller hur du ska höra av dig till dem. Du frågar dem hur ofta och hur (SMS, facebook, ringa osv) du ska höra av dig. Sen skriver du ner det i ett dokument som du tittar på och sen jämför du med hur det varit. Och så går du efter det. Du kan börja med mig. Där skriver du: 'Inga SMS (hon hinner ändå inte svara p g a att hon då är på väg någonstans med sina barn, beror inte på mig). Höra av mig via FB, så mycket jag vill! När hon är där har hon tid.' "


Jag vet inte om hon riktigt förstod vad jag var ute efter, men hon lovade att tänka på det. Tipset kommer från Emma Magnusson som själv har autism, som jag bloggat om innan. Jag tycker egentligen inte att det är så konstigt. De flesta människor har sådana här listor, dock automatiskt i huvudet. Det vi inte klarar att hålla i huvudet måste vi skriva ner. Det är egentligen inte konstigare än att man skriver en inköpslista om man inte klarar att komma ihåg allt man ska handla. Låt vara att många autister oftast behöver många listor, scheman osv i form av text eller bilder, men detta gäller alla människor till viss del. Hur många klarar att hålla allt huvudet?

Det gäller bara att identifiera vad man själv behöver komplettera med för nedskrivna listor. Det är viktigt att inte skriva ner för mycket, sådant som man redan har i huvudet, för det kan förvilla mer än det hjälper. Här är några exempel:

* Telefonnummer. Det har de allra flesta i mobilen. Själv behöver jag nästan inte det, p g a mitt sifferminne. Jag brukar slå numren istället för att bläddra i mobilen. Det går snabbare, men det stör ju i och för sig inte att de ligger där.
* Listan jag försökte beskriva ovan: En lista på vem man ringt/kontaktat när (finns lagrat i mobiler), men också en lista på ungefär när man ska ringa/chatta med vem, dvs vilket tidsintervall. T ex: Sin partner när behov finns, kompisen 1 gång/vecka, mormor 1 gång i månaden osv.
* En lista på vad man pratar med vem om, t ex mormor; hennes katter, "Så ska det låta" (eller något annat TV-program som båda tittar på), ishockey
* En lista med allmänna frågor man kan ställa till vem som helst: "Hur är läget?", "Hur har du haft det sen vi sågs sist?", "Ska du göra något kul till helgen?", "Hur är det med familjen?" osv.
* Inköpslista. Det måste jag ha, om jag ska komma ihåg allt. Maken däremot, kan inte handla med en lång inköpslista. Det blir för förvirrande med så mycket att läsa. Jag skriver bara upp det viktigaste och oftast kommer han hem med det mesta vi behöver.
* Att-göra-lista. Vem klarar sig utan en sådan? Då har man nog rätt lite att göra... Själv mår jag dåligt om jag inte tittar på min med jämna mellanrum.
* Kalender. Man är nog mer "onormal" om man inte har en kalender än om man har en.
* Ett timschema eller skolschema: Vad som händer när under en dag.
* Packlista. Vem har inte gjort en sån på papper?
* Recept. Jag behöver egentligen ett recept att utgå ifrån, eftersom min känsla för matlagning är sådär. Det håller på att bli bättre, ju mer mat jag lagar. Maken däremot klarar inte att läsa recept och laga mat samtidigt. Det blir för många moment: Läsa och laga. Han måste veta hur man lagar rätten, så han slipper läsandet.
* Lekar att hitta på tillsammans med sina barn. Jag har en sån för att inte råka glömma något de tycker är kul. Jag tittar inte på den varje dag, men ibland.
* Utflyktsmål att besöka. Perfekt när man har idétorka.
* Gå på toa. (För barn.) Dra ner byxorna, sätta sig, osv. Detta hade M på dagis, men det blev för rörigt för honom med alla detaljer i bilderna när han väl kunde det. Det visar, att man kan lära sig komma ihåg en lista som man skrivit ner/sett i bilder.
* Klä på sig ytterkläder. Det är vanligt att barn med autism har bilder för detta.
* Vad ska man packa i en gympapåse. Det är vanligt bland barn och ungdomar med autism. M kan sin i huvudet, så då behövs ingen text.

Det kanske låter jobbigt? Ja det är det i viss mån innan man fått rutin på det. Men tänk istället så jobbig ovissheten är. Jag har en packlista som jag alltid använder, för att slippa känslan "Har jag verkligen packat allt?". Inte konstigt många autister är oroliga själar, min egen son i allra högsta grad. De känner ofta flera sådana orosmoment samtidigt, som "har-jag-verkligen-packat-allt-känslan" fem gånger om, eller tio gånger om: "Vad skulle jag nu göra idag? Jag har glömt. Skulle jag ringa nån? Vem? Var har jag telefonnumret? Skulle jag handla? Vad? När passar det bäst att jag åker? Finns det någon lista? Oj, det ringer på dörren. Vem kan det vara? Det är Johan. Vad var det nu han skulle hämta?". Motsvarande i en neurotypisk hjärna:"Vad skulle jag göra idag: Jo, jag skulle ringa försäkringskassan. Numret står på hemsidan. Och sen skulle jag handla mjölk, ägg och nån middagsmat (får se vad de har) under lunchen. Nu ringer det på dörren. Vad bra, det måste vara Johan som kommer för att hämta sin kvarglömda väska, som står i hallen!" Ja, det var bara ett exempel. Det kan ju skifta oerhört mellan individer, men jag tror ni fattar vad jag menar.

Det som gjort min egen far så otroligt högfungerande är hans förmåga att skriva ner precis alla listor som han behöver skriva ner. Vi har ofta lett lite åt detta i smyg, typ: "Pappa och hans listor...." Nu förstår jag vilket kraftfullt verktyg han själv hittat och han har min fulla respekt: "Pappas listor!!!" tänker jag nu. Och ja, jag är ju hans dotter som ni ser i punkterna ovan....

PS. Min vän har godkänt att jag publicerar detta inlägg.

Svårt att bedöma höjder?

I flera tidigare inlägg har jag nämnt att M ofta börjar prata om hur höga olika saker är i förhållande till varandra, och att jag trott han mest gjort det för att ha något att prata om. Jag har faktiskt tänkt om lite kring det, och det är av fyra anledningar: Den första är att jag tänker mer och mer på vad det innebär att han har svårt att tolka synintryck. Den andra är att han flera gånger blivit livrädd när flygplan flugit lågt och ropat på mig i panik. Det tredje är att när vi var på familjemiddag, trodde han att en 15 meter hög björk var lika hög som vårt hus (som är ca 7 meter högt). Den fjärde är att han bygger mycket torn med klossar, för tillfället. (Barn leker ofta det som de behöver få grepp om.)

Han har verkligen svårt för att se hur höga saker är. Jag vet förstås inte om det är så onormalt för ett 6-årigt barn. Jag menar, det är ibland svårt även för mig att bedöma hur högt upp molnen och flygplanen är osv, så det är kanske inte så konstigt att en 6-åring tror att ett plan som låter högt kan flyga i huvudet på en? Det är kanske något annat som är viktigt för honom, som inte är viktigt för andra barn. Kanske att kunna sätta saker i förhållanden till varandra? Att rangordna dem logiskt? Eller så är en kombination.

I alla fall, när vi var klara med städningen idag (se tidigare inlägg), var det perfekt att rulla ut ett långt pappersark på golvet och skalenligt börja rita upp en massa saker: vårt hus, björken, grannens höga tuja, träden på skolan, den höga kullen han varit uppe på, vindkraftverken han alltid vill titta på, flygplanen och så M själv förstås. Han tittade intresserat och gjorde ett eget papper, men nu hur det känns för honom (inte hur det är). Vi har gjort detta tidigare, för ett halvår sen, men hur det "känns" har inte varit med. Jag tror vi måste fortsätta på det här spåret tills han är nöjd. Det är viktigt för honom att få reda ut skillnaden mellan hur det känns och hur det är.