Translate

torsdag 28 augusti 2014

Tema extra stöd: Läxläsning

Det märks att det är högre tempo i fyran än i trean. Jag har aldrig riktigt förstått varför det ska vara så och varför man inte gör en mjukare övergång för barnen. Hur som helst så är det kanske bara något man får acceptera och göra det bästa av. Alternativet att de drar ner på tempot i fyran känns inte så bra. Vi får hjälpa M med läxläsningen på bred front så han inte halkar efter. Jag har redan bett om dubbla böcker och att få veta läxor i så god tid som möjligt, helst 3 dagar innan när det är sånt man ska memorera. Det behövs repetition eftersom koncentrationen och arbetsminnet inte alltid är på topp. Vi behöver också leka in det i vardagen. Prata och skoja om det vi t ex tandborsningen. I Storsjön säger vissa att Storsjöodjuret finns. Det badar jämnt. Så därför så ligger det i Jämt-land. Typ så.....

Jag gjorde idag en större kopia av Sverigekartan med landskapen. Det stod på veckoschemat att de skulle kunna alla landskap tills idag, så vi hade övat en hel del. Men det var bara ett första test på hur mycket barnen skulle komma ihåg. Hm, jag får ta upp det här med att "hur:et" är viktigt för oss att veta. För mycket är ju en kamp med M och läxläsning och vi måste veta var vi ska lägga krutet. Inte övar för lite och inte för mycket om det tröttar ur. Kort och gott så måste vi öva exakt rätt saker, med den energi han har. Jag får ta det en runda till med hans nya pedagoger. Nu hänger i alla fall den nya Sverigekartan på hans toalett, så det blir repetition. Om två veckor ska de kunna detta. Jag tror säkert att han kommer tycka det är kul. Han är ju vetgirig. Sitter annars på toa och läser själv om Karl XI och Karl XII med stort intresse. Och alla andra kungar och drottningar. :)


Den egentligen läxan för idag var matteläxan. Att komma ikapp något som han missat i skolan. Resursen och vi har kommit överens om att han ska fokusera på några uppgifter och inte behöver göra alla, för han hinner inte. Han har svårt med finmotoriken, dvs att skriva. Däremot så är han väldigt duktig på matte, så han kan talen ganska direkt, så det är ingen mening att han gör alla tal.



Jag bläddrade upp sidan för att titta var han var. Resursen hade ringat in några tal som han skulle göra. Jag såg också att skrivhäftet var lappat med papper på några ställen. Det såg ut som att han hade suddat sönder pappret och hade fått laga det. Direkt så tänkte jag att det kanske var därför han inte hade hunnit göra klart uppgifterna i skolan. Men jag vet inte. Han får en massa fixa idéer som han bara skriker och skriker om. Det är väldigt funktionshindrande, och inte alltid en lätt strid att ta för resursen i skolan tänker jag. Det gick kanske snabbt att laga, men jag tänker också att M faktiskt borde klara av lite högre krav. Att just han, trots autism - ja jag förstår ju varifrån beteendet kommer, kan lära sig att ta sig över sådana här mentala hinder. Han kan lära sig att gå vidare, om han bara förstår hur viktigt det är att bli klar och hur betydelselösa de saker han hakar upp sig på egentligen är. Om vi kan få honom att själv komma till insikt och hitta kompensatoriska strategier för sig själv. Som maken och jag säger: "If you treat him like an idiot, he will become one."

Okej, nu menar jag absolut inte att man inte ska ta hänsyn alls. Det ska man absolut. Det är bara det att M har en tendens att öka på "kravlistan" på oss och sig själv och livet. Ett tag ville han som liten ha pasta på tisdagar. Och något annat på onsdagar. Vi fick jobba bort det för annars hade alla veckor blivit menysatta. Han mådde mycket bättre av att vara lite flexibel. Det är ju en svår balansgång det här med att hålla ångesten under kontroll, men ändå inte gå med på för mycket så att M inte utvecklas. Helst vill han ju sitta och vifta med snören hela dagarna.....

Åter till matteläxan. Jag insåg direkt att han kunde allt i huvudet redan. Det svåra var att skriva ner det. Han bad mig skriva åt honom. Att fuska. "Skriv så det liknar min handstil!". Näe, det tänkte jag inte göra. Jag föreslog att han bara skulle göra de tal som resursen valt ut. Men nej, det kunde han inte. Han kunde inte hoppa över uppgift 23, för då blev det fult i hans bok. Det fick inte vara uppgift 22 och sen direkt uppgift 24. Andra sidan var det för jobbigt att göra alla tal, så han ville inte göra läxan utan gå och vila. Det kunde jag inte gå med på. Då ville han byta siffror på talen i läroboken. Så uppgift 24 skulle heta 23 i hans bok. Nej, det tänkte jag inte heller gå med på, för längre fram blir det problem. Läraren ser inte snabbt vilka uppgifter han egentligen gjort. Det var dödläge. M skrek och skrek och vägrade. Vi höll på så fram och tillbaka i en timme. Ingen ville ge sig. Klockan hann bli nio. Jag kan väl inte påstå att jag var så där överdrivet pedagogisk..... Tyvärr. Jag var arg. Sa en och annan sak som jag nu ångrar. (Jag är verkligen inte perfekt.) Mest för att det var en lätt uppgift intellektuellt och för att han slösade vår tid och att han la så mycket energi på att slippa. Det hade varit enklare för honom att bara göra uppgiften. Jag förklarade för M att han hade slösat bort en timme av sitt liv med att skrika om läxan, istället för att bara göra läxan och sen kunna göra något annat kul. Då blev han tokarg på sig själv och bara skrek för det. "Har du gjort något sånt här någon gång?" undrade han. "Ja jag har gjort massor av misstag. Och lärt från dem." svarade jag. "Ska det här vara sista gången?" undrade jag. "Jaa, det ska det!" svarade M som fortfarande inte ville göra läxan......


Jag förklarade situationen för maken, som fick ta över. Jag var helt slut. Maken tyckte inte heller att M skulle få igenom något av sina sätt, just för att det kommer leda till problem för honom längre fram. Vi fick helt enkelt sätta ner foten. Så där kan vi inte ha det. Resursen kan inte ha det så och M själv kan inte ha det så. På något sätt lyckades maken få M att göra läxan till slut, och bara att göra de inringade uppgifterna. Det är skönt att vara två föräldrar som kan bytas av!

Resursen och jag SMS:ade lite fram och tillbaka om det. Jag ska skriva en mer detaljerad redogörelse för henne i kontaktboken strax. För detta är något som vi behöver kommunicera om, kanske dagligen i början. Så M kommer in på rätt spår och inte fastnar i omöjliga krav på sig själv. Han har absolut förmågan att klara av fyran. Och resursen har redan börja fundera på om hon kan ge M lite hjälp med läxorna efter skoltiden. Så skönt! Det hade varit välkommet.

Tema extra stöd: Min morgon

6.45: Klockan ringer. Jag trycker på snooze och somnar om. Jag är trött. Det blev visst lite sent igår. Det har varit mycket nu i och med skolstarten. Det känns som att jag går back med livet.

6.55 klockan ringer igen. Jag lägger mig och myser mellan lillebror och lillasyster. Drar mig lite till. Pussar och kramar på de sovande barnen. Och försöker väcka dem.

7.05 klockan ringer igen. Dags att gå upp. Rostar några mackor och steker hamburgare. Det är viktigt att killarna får proteiner i magen om de ska orka ända till lunch. Hinner en vända in i tvättstugan för att lägga in kläderna i torktumlaren, så lillasyster har ett par torra halkstrumpor att ta på sig när vi ska gå.

7.15 försöker väcka killarna. M ligger i sängen och vägrar gå upp. Försöker väcka lillebror utan resultat. Maken kommer upp och ger mig min mobil. "Den låg och ringde i sängen. Du hade glömt stänga av dem." Jag ber honom gå och väcka lillebror.

7.30 M vägrar fortfarande att gå upp. Maken och lillebror ligger och sover tätt ihop. Jag lyckas väcka lillebror. Lillebror går direkt upp till datorn på ovanvåningen och vägrar komma till matbordet. (Note to self - dra ur kontakten till datorn ikväll, så han inte kan börja spela imorgon morgon igen. Att dra ut kontakten när han spelar ger mer besvär än vad det ger hjälp - det blir ett utbrott/sammanbrott.)

7.40 Paniken växer. Jag ryter åt M att sätta sig och äta. Han lyder. Jag tar lillebrors tallrik och går upp med den till ovanvåningen och börja mata honom. Får sen springa ner och kolla så att M kommer ihåg att äta. Det gör han inte. Han tittar bara på filmen. (Filmen gör i alla fall att han sitter kvar vid matbordet.) Jag påminner honom och han äter. Jag springer upp och matar i lillebror mera mat. Håller koll på M. Jag håller på så till klockan 8.05. Maken sover. Hans hälsa är upp och ner, och nu är det ner igen och då är han inte till mycket hjälp på morgonen vare sig han sover eller är vaken.

8.05 M får gå från matbordet utan att ha ätit färdigt sin macka. Jag kollar så att han har med sig alla skolböcker och suckar åt att vi inte han repetera landskapen. Att lära sig 25 landskap på 2 dagar är rätt mycket för M. Jag skrev i kontaktboken att vi behöver minst 3 dagar på oss för sådana här läxor ska sitta. Jag hjälper M att klä på sig så det går snabbare. Tandborstningen hinns inte med. (Jag skäms och känner mig som en dålig förälder. Han har ju haft hål tidigare....) På med väskan. Är allt med? Tyvärr hade vi bara äpplen hemma. Och M behöver frukt för att orka under dagen. Undras hur det går för honom att äta äpplen med en lös framtand. Inte bra i kombination med halväten frukost. Jag släpper iväg M och vet att han hinner. Hans klassrum ligger 200 meter bort.

8.10 Jag ber lillebror att genast stänga av datorn och komma ner. Då han inte lyder går jag direkt upp och han går med på att stänga av datorn. Jag går ner för trappan, men lillebror stannar kvar uppe och sitter där på en stol och flinar åt mig. Jag går upp och bär ner honom för trappan. Eftersom han är en stor 6,5-åring och jag knappt kan bära honom, så blir det inte skönt för honom. Han tolkar det som att jag ville göra honom illa med flit och börjar slå på mig. Han sätter sig i soffan i vardagsrummet och vägrar samarbeta. Jag pratar lugnande med honom och lyckas byta kläder på honom. Jag bär iväg honom till dörren. Han sparkar på mig. Jag får på honom skorna och vi går iväg med fleecen och väskan i handen. Klassrummet ligger som tur är 50 meter bort. Vi har det bra som bor granne med skolan. Det underlättar. Lillebror är sur. Fler sparkar. Väl framme på skolan gömmer han sig bakom ett plank. Jag förvarnar personalen om konflikten. Lillebror kommer fram och ger mig två sparkar till och säger: "Den här var den sista". Nu var vi kvitt enligt honom alltså. Jag förklarar logiken för personalen, som nickar. Jag och lillebror skiljs åt, förhoppningsvis som vänner. Jag går in och tittar i hans nödlåda där vi har extra frukt och en energikaka jag bakat åt honom. Kakan är gammal. Jag tar med den hem. Traskar hem och funderar på om jag kom ihåg att låsa dörren, och hoppas att lillasyster inte ska ha sprungit ut efter mig på gatan där många föräldrar kör som idioter på morgonen på väg till skolan.

8.20 Dörren är låst. Puh! Jag förklarar för lillasyster att hon aldrig från springa efter mig och varför "okej!" svarar hon. Sen tar jag fram ny kaka från frysen och springer bort med den till skolan och hem igen.

8.30 Lillasyster har ätit själv under tiden och även kissat och bytt byxor. Hon behöver bara lite hjälp med att välja tröja. "Det ska vaja en fin, inte en häftig." Hon är rätt självgående, trots att hon är minst, så jag vet hur det kan vara och hur lätt vi hade haft det om vi hade haft tre barn som henne..... Jag hinner starta en tvättmaskin innan vi går till dagis. Maken får sovandes en hejdåpuss av lillasyster. Och "Pinkie Pie" ska med.

8.50 Vi går till dagis, som ligger 400 meter bort. Lillasyster har lite separationsångest, och behöver många pussar och kramar. Inte mig emot. Jag pussar och kramar och berättar hur mycket jag älskar henne och påpekar att vi ses snart igen. Fingertoppskänsla behövs så man går vid rätt tillfälle, inte för tidigt men inte heller för sent så hon hinner bli ledsen.

9.20 Kommer hem. Lägger in några räkningar till betalning samtidigt som jag äter frukost. Försöker varva ner eftersom jag vet att det är skadligt att stressa och äta.

9.30 kommer ekoleveransen hem till dörren. Bananer! Jag kommer på att jag måste sticka bort med två stycken till M i skolan. Cyklar dit i en hast och lägger dem i hans fack när ingen ser. SMS:ar resursen.

9.50 Går och duschar. Som om jag inte var stressad innan, så piper brandvarnaren för att det blivit för fuktigt. Maken sover. Vaknar inte av brandvarnaren.

10.10 Hoppar ur duschen och inser att jag måste sätta mig och skriva ner allt så jag inte kollapsar av stress. Få det ur mig. Så jag drar i bromsen för mig själv. Jag springer ju runt och stöttar alla andra, men ingen stöttar mig. Jag jobbar ju ändå halvtid. (Och det är en himla tur! Ja, jag vet att jag har det oförskämt bra jämfört med många av er andra.) Jobbet kan vänta 15 minuter, så jag hinner bli människa igen. Maken sover. Dags att väcka honom och se om han mår lite bättre idag.

Ursäkta eventuella stavfel. Måste till jobbet, så jag kan komma hem och hjälpa maken med barnen.... Han hämtar vid två och igår hade han nästan somnat på golvet i köket.

tisdag 26 augusti 2014

Tema extra stöd: Lillebrors pedagoger får verktygen

Vi har valt att låta lillebror börja nollan helt utan resurs. Det är för att det gått så bra på dagis hans sista år. De flesta bitar har liksom bara fallit på plats. Och då har det känns fel att låta honom ha ett vuxet "hjälp-jag". Men nu är det ny personal och ny miljö. Vi får helt enkelt se..... Den nya personalen gör ett försök. Vi har en öppen kommunikation med dem. De hade bett mig att komma på sitt personalmöte i måndags och berätta lite kort om lillebror, främst att ge verktygen. Smart, smart personal! De fick 6,5 års beprövad erfarenhet av lillebror inklusive våra bästa tips och trix komprimerat på 30 minuter.

Här är de stödanteckningar som de fick av mig, utskrivet på papper.
  • Blodsockret – håll koll på att han äter, speciellt proteiner dvs köttet. När blodsockret dyker bryter han ihop i sammanbrott/utbrott. Det finns ingen pedagogik som jag känner till som reder upp sammanbrotten som beror på blodsockerfall. Ge frukt eller mat för att få upp blodsockret igen. 
  • Han har stark logik. Utnyttja den. Förklara varför, men inte för komplicerat. Enkel logik. "Lillebror" gör sällan saker för att en vuxen säger det åt honom om han inte förstår poängen med det. Om "lillebror" förstår VARFÖR så går allt mycket lättare.
  • Behöver ibland stöd med att förstå kamrater. Kan snabbt bli arg och slåss. Det är en stark impulshandling, så förebygg! Det är bra om en vuxen är med och lyssnar och tolkar mellan barnen, och reder upp situationen INNAN det eskalerar för lillebror. Ibland hjälper det att lägga orden i munnen på "Lillebror". ”'Lillebror' säg:…..” Påminn honom att säga ”stopp” när han inte vill. När han blivit arg, så är kommunikationen in till hans hjärna avstängd och man får försöka lugna ner honom innan det går att prata med honom igen. Ta tillhyggen ifrån honom direkt! Hans logik gör att han slår tillbaka med samma antal slag som han blivit slagen med. Om någon stöter emot honom av misstag en gång, så slår han tillbaka en gång. Osv. Han ger sig inte på någon och slåss besinningslöst. Det kan vara bra att veta, när  man själv känner paniken i bröstet som vuxen. Men försök att stoppa honom!
  • "Lillebror"smittas lätt av andras känslor, s k affektsmitta. Därför är det viktigt att man som vuxen är lugn i de flesta lägen, speciellt när han är upprörd. Blir man själv uppjagad, så blir han ännu mer uppjagad. Man kan lugna ner honom genom att själv vara lugn och intyga att det han är arg över kommer lösa sig. Se det som att ni sitter vid ratten med hans känslor och måste "styra" honom i lugn och trygghet. Ge konkreta förslag på lösningar. Att lyssna och är bra och drar ner tempot. Att återkoppla att man förstått vad han sagt drar ner tempot och ger en själv tid att tänka ut lösningar.
  • Beröring lugnar honom ibland. Det kan dock variera mellan vuxna och hur väl han känner någon. Kan vara bra att testa sig fram. 
  • Behöver tydlighet. Behöver veta: När? Hur? Var? Med vem? Hur länge? Varför? Osv. Använd timglas eller timstock ifall tidsaspekten är ett problem. Han kan även klockan till viss del. Ge tydliga, inte för långa instruktioner. Gärna i skrift/bild. (Orden försvinner, bilder och text finns kvar.) Utgå ifrån att han behöver en påminnelse ibland. Han gillar regler, men se upp så han inte blir ”regelpolis” och håller efter att regler hålls. Var tydlig med att det är vuxnas ansvar att tillrättavisa andra barn.
  • Han blir busig när han har tråkigt. Kan få för sig att springa iväg. Det är svårt att avbryta honom när han är på bushumör. Allvarliga samtal funkar inte så bra då. Han försöker fjanta bort allvaret. Han vet inte riktigt hur han ska hantera situationen plus att vuxna som är arga ser lite roliga ut för honom. Ignorera fjantet. Försök att se neutral ut. Avled genom att hitta på något intressant. Det som intresserar honom: Matematik, fysik, rymden, natur, datorspel. Berätta gärna efteråt hur han skulle ha gjort, dvs lär honom andra sätt att bete sig än att fjanta. Berätta vilket beteende som du hade velat att han skulle ha, och som hade rett upp situationen.
  • Hade i våras en kort period på förskolan då de andra barnen sprang iväg från honom. Han har lite svårt att våga fråga om han får vara med, för han är rädd att få ett nej. Då kan han istället gå fram och ta något. Lär honom hur han ska göra istället. ”Backa bandet”!
  • Se till att han förstår att ”vi” innefattar honom själv också. Speciellt instruktioner vid samlingar.
  • Kommunicera med honom på hans ”språk”, om inget funkar. Just nu så relaterar han mycket till datorspel. Olika banor man ska klara och låsa upp. Och att man får olika poäng för olika saker. Använd gärna det i skolarbetet, dvs gör det till en datorspelslek om han inte samarbetar.
  • Sätt gärna ord på era egna och andras känslor, som han kan ha lite svårt att förstå. Dra ner tempot och visa tydliga miner.
  • Behöver lite extra stöd med att komma i tid, att hålla rätt på sina saker och veta vart han ska. Skolans ordningsregler innefattar många av hans svårigheter. Han behöver snarare stöd med detta, än ”regeldrillning”. Han vet vad som gäller och gör sitt bästa. Fokus på skolregler ger tyvärr ett dubbelt misslyckande. ”Inte nog med att han har svårt att hejda sina inpulser/hålla rätt på sig. Han bryter mot skolreglerna också…..” Stärk honom när han gör rätt istället! 
De fem pedagogerna på mötet lyssnade intresserat.  Nickade och ställde följdfrågor. Vi avslutade med att konstatera att nu är vi ett team, alla vi vuxna kring lillebror. Detta var bara ett första möte. Det blir fler om det behövs och de kan alltid fråga oss när de ser oss. Jag rekommenderade dem speciellt att fråga maken som är den som hämtar. Han är fenomenal på att förklara lillebrors känslor, eftersom de är så lika. Jag brukar själv fråga honom.

Jag är så tacksam att vi har så engagerad, prestigelös personal, som förstår att lyssna på oss. Som förstår att vi underlättar för dem. Att vi hjälper dem ta god hand om lillebror för allas bästa. Och att vi absolut inte ifrågasätter deras kompetens som pedagoger.

Varför är det inte så överallt i Sverige? Är det inte rätt självklart att man måste hålla ihop som ett team? Varför har vuxna prestige när små barn har det kämpigt? Och varför beskyller vuxna varandra för barnets beteenden som inte barnet kan rå för, istället för att lägga fokus på att hjälpa och stärka barnet?

fredag 22 augusti 2014

Tema studier - ordningsregler, fortsättning från tidigare år

Även på vår skola, där vi är mycket nöjda och har fantastisk personal, finns "något" föråldrade ordningsregler. Förmodligen påtvingat uppifrån högsta ort, i den s k "likabehandlingsplanen". Det känns inte så "likt", när ens barn ska skriva under att de inte ska missa sånt som beror på deras svårigheter p g a NPF. Visst ska de försöka som alla andra och försöka följa regler - det är inte det jag menar. Men de kan inte skriva på att de ska försöka att inte ha NPF-symptom..... Det blir kränkande för dem. De gör så gott de kan. Och vi uppfostrar dem. Vi gör också så gott vi kan. Jag lovar.

Att misslyckas med sånt som man skrivit under på blir ett dubbelt misslyckande. Killarna behöver främst stöd i stället för regler. Och förklaringar om varför.

Visst killarna får allt stöd de behöver i nuläget. Verkligen. Jag kan inte klaga på det. Vi har fantastisk personal. Fantastisk rektor. (Hoppas hon ser mitt svar som kompetensutveckling.....) Men dessa ordningsregler är säkert skadliga för många barn på skolan som inte har samma fina stöd som mina. Ett dokument med gammalt tänk och skuldbeläggande som grund. Så klaga gärna på det! Barnen vet väl ändå det här?


Om man inte vill ta bort dem, kan man väl lägga in det lilla ordet "försöka" överallt, så kan barnen i alla fall lyckas med att försöka.

Ett gammalt inlägg om detta:
http://aspergermamma.blogspot.se/2012/08/ordningsregler-i-skolan.html

Och årets svar:

Tema studier: Lillebror har börjat skolan

Lillebror började skolan i tisdags. Nollan, dvs förskoleklassen. Vi har valt att låta honom testa först utan resurs, eftersom det gått så bra på dagis under hans sista år där. Han har klarat sig helt utan resurs och många bitar har fallit på plats såsom påklädning, finmotorik och kompislek. Det har helt enkelt känts fel att låta honom ha ett vuxet hjälp-jag eftersom han klarat sig själv. Men vi får se hur det går i skolmiljön......

Pedagogerna har bett mig att komma på deras personalmöte på måndag för att berätta om lillebror. Som jag tolkar dem är han inte helt lätt att hantera..... Ja, eller det vet jag ju, även om jag är lite "hemmablind" eftersom jag kan honom utan och innan.

"Vi har gått på föreläsningar och fått allmän info om NPF. Men vi vet ju inget om 'lillebror'."

"Jag vet ju vad som funkar på (storebror) M vid det här laget, men jag tänker att 'lillebror' är ett helt annat barn." 

"Det är ju ni föräldrar som är experterna på 'lillebror'." 


Man vill ju bara krama om pedagoger som säger så. De vill alltså att jag ska berätta hur lillebror fungerar, varför och hur de bäst bemöter honom. D v s de vill ha verktygen. Självklart ska jag göra mitt bästa för att fokusera just på verktygen och ge dem alla våra knep. Så att det blir så bra som möjligt för oss alla: För lillebror, för klasskamraterna, för pedagogerna och även för mig när jag sitter på jobbet och tryggt kan lita på att lillebror har det bra. Jag är så tacksam över att vi har personal som ser oss föräldrar som en resurs och som förstår att varje barn med NPF är unikt. Varför är det inte så överallt i Sverige? Och varför ska vuxna ha prestige när det handlar om små barns välmående?

Idag hade lillebror verkligen varit sig själv. (Innan i veckan hade han mest sprungit för sig själv.) Han hade:
  • Skakat om en kompis som han inte tyckte följde reglerna i ett spel.
  • Tagit och sprungit iväg med några spelpjäser för några flickor, för att han inte vågade fråga om han fick vara med. Klassläraren hade frågat honom varför han gjorde så och det var för att han var rädd att få ett nej. (Så jag började fundera på om det som hände i våras, när några dagiskompisar lurade honom att backa för att sedan springa ifrån honom, har satt sina spår.) Läraren hade reagerat och tyckt att det var ledsamt och berättat för honom hur han ska göra istället. Bra att hon håller koll på detta!
  • När de hade förklarat gränsen för skolgården, så hade han sprungit runt och kikat noga. När de på ett ställe inte hade någon fysisk gräns, utan en gräns man fick hålla i huvudet, hade han ställt sig på rätt sida och hängt över till andra sidan liksom för att testa. 
  • Vid samlingen hade han pratat och pratat om sitt specialintresse: Sitt datorspel. De andra barnen hade inte fått en syl i vädret och efter en stund hade de sett trötta ut. Klassläraren hade fått avbryta. Jag tipsade om att använda ett timglas, så det blir tydligt hur länge var och en får prata. 
  • När de skulle rita självporträtt så hade han tyckt det var tråkigt och vägrade göra klart det. Han hade istället bläddrat och börjat på nästa sida. Jag tipsade om att prata i termer av datorspel. Att man måste låsa upp bana ett innan man får börja på bana nummer två. Det brukar motivera honom.
  • Nu i sommar så har hygien blivit väldigt viktig för lillebror. I skolan så tvättar barnen händerna innan de går till matsalen. Problemet var att lillebror kom på att han blev smutsig när han tog på sig skorna och fick tvätta om händerna i matsalen. I fortsättningen så löser de det genom att lillebror bara tvättar händerna efter att han tagit på sig skorna, dvs i matsalen.
Nästa blogginlägg kommer handla om vad jag tänker säga till pedagogerna på måndag.

Fler blogginlägg på tema studier hittar ni här:
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914

fredag 15 augusti 2014

TEMA studier - M börjar mellanstadiet och det känns bra

M börjar 4:an på tisdag och ska få ny personal. Okej helt ny är den inte, för klassföreståndaren har haft honom i engelska det här året. Konstigt nog så har jag och engelskaläraren inte träffats tidigare, så jag bad om ett möte med henne inför mellanstadiestarten. Bara för att träffas och snacka ihop oss lite. För att "bilda team". Det mötet hade vi idag.

När jag dök upp, så var inte bara klassföreståndaren där. Även parallellklassens klassföreståndare var där. Och specialpedagogen. Och resursen. Och NO-läraren. De hade alla tagit chansen att haka på och vara med på mötet. Och alla tittade de stort på mig. Föräldern som är öppen med sonens förmågor och svårigheter. På vår skola är det alltid så. När jag öppnar munnen och förklarar hur M fungerar och varför, samt vad han behöver så suger de åt sig som svampar. De är erfarna och kompetenta pedagoger, och jag gissar att de ständigt söker ny kunskap. Vill ha fler verktyg för att underlätta sitt arbete. Vill förstå. Ja, så uppfattar jag dem. Självklart vill de göra så bra för barnen som de kan. Självklart vill de underlätta sitt eget arbete med mitt barn. Det är så självklart för dem och för mig. Och så svårt att förstå att det inte är så överallt i vårt land..... Vad ska man med prestige till?

Jag fick se klassrummet och Ms egna rum. Vi gick igenom olika tänkbara placeringar i klassrummet som kunde funka för M, men jag bad dem fråga M själv. Så han ska gå dit imorgon och titta.

Jag inledde med att visa dem alla resultatet på skattningen av Sensory Processing Measure (SPM) som vi föräldrar och lågstadiepersonalen gjort. Och som HAB uttalat sig om, med förslag på åtgärder för att underlätta för M. Det var för att de alla skulle förstå vilka svårigheter han har. Som inte syns. Att han är bland de 1-2% av barnen i Sverige som har det kämpigast med sensoriken. Så de tar hans svårigheter på allvar. Det är annars lätt att tycka att han är så trevlig och så intelligent, att  man inte ser vad han kämpar med inombords. Grafen som visar resultatet är rätt talande. Jag sa att de får kopiera upp papprena och ge till alla som jobbar med M. Här kör vi med öppna kort, för Ms bästa. Hur ska de annars kunna ta hand om honom på bästa sätt?!

Jag pekade på delsumman för området "planering" förklarade att M har mycket svårt att lära sig ta ansvar för sitt egna arbete och planera sin tid. Att det är därför resursen är så värdefull. Jag förklarade skillnaden mellan arbetsminne och långtidsminne. M har nämligen fenomenalt långtidsminne och brukar blända vuxna med sitt minne och sina kunskaper, så det var lite svårt för dem att förstå att han har sådana problem med arbetsminnet dvs korttidsminnet. Jag förklarade att min pappa klarade sitt liv genom att skriva ner listor och bad dem hjälpa M att hitta sådana verktyg för att komma ihåg. Samt att skriva ordentliga arbetsbeskrivningar och inte bara "sidan 32-33", typ....

Jag förklarade också att M inte kan lära sig tänka bort alla intryck som trillar på honom. Att han kan vara med i storklass, men att det dränerar honom på energi. Att det "kostar". De lyssnade och nickade allvarligt. Jag tog även upp det här med att han inte klarar höga ljud och inte kan vänja sig vid det. Samt lite annat.

Vi gick också igenom Ms val av fri aktivitet och jag sa att jag föredrog matematik eftersom han behöver fler utmaningar där. Jag fick då en beskrivning av ungefär vilka barn som hade valt det. Allt för att de vill att M ska ha det bra och passa in, samt gärna söka sig mer till de andra barnen. (Han gör sällan det på rasterna.) Så genomtänkt!

Jag avslutade med att säga att de gärna fick SMS:a eller be om ett nytt möte om det är något de undrar över.
"Ni är duktiga och erfarna pedagoger. Ni är experter på skolans värld och jag är experten på mitt barn. Undrar ni något så finns det alltid en anledning. Bara fråga! Och är det svåra frågor, så får vi slå våra kloka huvuden ihop och försöka lösa det." sa jag och såg hur lättade de såg ut. 

Det kommer bli bra det här!

onsdag 13 augusti 2014

TEMA studier - ADHD-hjälpen

Jag blev kontaktad av en väns svärmor som haft en fungerande verksamhet för barn med ADHD i nästan 15 år. Barn som den vanliga skolan inte klarat av. Jag hade ingen aning om att denna skola finns här i Skåne, i Hjärnarp norr om Ängelholm. Agneta har inte marknadsfört sig så särskilt mycket, men sedan många i hennes närhet har sagt åt henne att hon måste sprida sina metoder, så har hon börjat undervisa pedagoger. Hon berättar om ADHD och hur hon gör för att få en fungerande skoldag. Titta vilka fina omdömen hon fått nedan av barnen, föräldrarna och andra runt barnen! Man blir alldeles varm. Här är hennes gästbloggsinlägg på tema studier:


-------------------------------------------
Hej!

Jag heter Agneta Alexanderson.
Jag har haft en skola i nästan 15 år där jag bara tagit emot bibass, egen påhittad förkortning för barn i behov av särskilt stöd.
Jag har undervisat och funnits i barnens omedelbara närhet hela skoldagen.
Jag har haft många nöjda barn och föräldrar.
Jag har fortfarande kontakt med flera av dem.
Jag har gjort många erfarenheter och skaffat mig stora kunskaper om vad som behövs för att få skoldagarna att fungera.
Jag vet att det finns både rektorer och pedagoger som vill ge bibass det de behöver.
Att vilja räcker inte.
Man måste både veta HUR man ska göra och sen jobba på det viset.
Det är just detta jag specialiserat mig på.
Känner Du någon pedagog som skulle ha nytta av mina kunskaper?
Läs då mer på ADHD-hjälpens hemsida: www.adhd-hjalpen.se
Tack för ordet!  
Agneta Alexanderson,
 A D H D – h j ä l p e n 
 - specialist på pedagogiska lösningar




Så här tycker barnen:
·         Jag kan koncentrera mig.
·         Det gör inget om jag gör fel.
·         Jag får mer hjälp.
·         På min gamla skola fick jag bara skäll hela tiden.
·         På min gamla skola rymde jag, det gör jag inte nu längre.
·         Jag sover bättre på nätterna.
·         Jag är lite bättre på att hålla reda på mina saker.
·         Jag tycker det är roligt att gå till skolan.
·         Jag skriver så det går att läsa.
·         Jag vågar läsa högt. 
·         Jag har bättre humör när jag kommer hem.
·         Jag har inte ont i magen längre
·         Innan var jag hemma flera månader, nu går jag i skolan varje dag
·         Jag känner att jag kan
·         Jag känner mig smartare
·         Jag har blivit bättre på att inte säga nej och vägra göra något
·         Jag har lärt mig mer än jag någonsin gjort på gamla skolan

Så här tycker föräldrar:
·         En skola som till fullo uppfyller kraven på vad vi menar med skolkvalitet.
·         Jag är mycket nöjd och börjar förstå att om mitt barn fortsätter på den skolan kan hon gå en ljus framtid till mötes.
·         Mitt barn mycket lugnare och tryggare, kommer inte som innan hem från skolan gråtande. Sover nu tryggt på nätterna.
·         I dag går mitt barn gladeligen till skolan och kunskaperna har förbättrats på ett sätt vi aldrig trodde var möjligt.
·         På en utvecklingsskala 1-10 med mitt barn, får ni 17.
·         Mitt barn har blivit bättre på att rikta uppmärksamheten utåt.
·         Känner mig trygg med att ni kan hantera också dåliga dagar
·         Mitt barn utvecklas i sin inlärning, studieförmåga och kunskapsinhämtning optimalt hos er
·         Agendan gör att jag lätt kan följa vad som hänt i skolan och en bra utgångspunkt för samtal
·         Mitt barn har enligt vår uppfattning kommit till himmelriket.
·         Tidigare skolvägrare nu först uppe, glad och pigg.
·         Våra förväntningar var höga. De har överträffats. Vi är verkligen nöjda.
·         Ni ska ha stora A för det ni gjort med mitt barn
·         Med hjälp av er duktiga personal har mitt barn äntligen kunnat ta del av alla ämnen i läroplanen och är för första gången på god väg att uppnå kursmålen för sin åldersgrupp.
·        Tack för allt ni gör för min guldklimp

Så här tycker andra runt barnet:
·         Förutom att själva det pedagogiska arbetssättet har varit bra, så har ni också kunnat erbjuda en mycket lugn yttre miljö, något som är mycket svårt att få till stånd i en vanlig skola.
·         Man möts här av det man idag mer och mer sällan får, ett engagemang utöver det vanliga.
·         Jag hoppas verkligen att fler rektorer upptäcker er och vad ni ger, som vanliga skolan inte kan.
·         Ni ska veta att jag så fort tillfälle ges berömmer er för allt ni gjort för att få NN dit han befinner sig i dag.
·         Ni är vår livlina. 
·         Ni gör ett oerhört professionellt arbete.
·         Ni ska ha en stor eloge för allt
·         Jag rekommenderar er varmt.
·         Stora framsteg och snabbare än förväntat, TACK!
·         Med tanke på de svåra förutsättningarna har ni gjort ett mycket bra arbete hittills

torsdag 7 augusti 2014

Arsenik

Igår var en tung dag. Vi fick resultatet på Ms hårmineralanalystest och fick reda på att han har en skadligt hög nivå av arsenik i kroppen.


Testet som jag dessutom gjort i smyg när han sov. Jag klippte några hårtestar bak i hans långa hår när han sov. Han hade ALDRIG gått med på det i vaket tillstånd utan hade fått grym ångest om jag hade frågat honom om det. Tyvärr så kände han senare att jag hade klippt dessa hårtestar och var inte alls glad på mig. Så klart! Men jag ångrar ingenting. Nu måste vi avgifta honom från arseniken. Enligt den näringsterapeut som vi ska börja gå hos, så har vi upptäckt det i tid. Han kommer troligtvis inte få cancer av det. Nu måste vi läka hans tarm ytterligare och få igång levern att avgifta honom.

Fler tester väntar: Korsreaktionstest på annat än gluten och mjölk t ex havre, majs och potatis, test för autoimmunitet samt förhoppningsvis ett PANDAS-test. Vår terapeut har samarbete med en läkare, så jag hoppas på att få alla tester vi behöver. Tyvärr så får vi då betala ur egen ficka, men vad gör man? Vi måste ju åtgärda detta. Och den svenska offentliga sjukvården är ju vad den är.....

Man ser på övriga värden att hans kropp är stressad. Man får högt natrium och kalium om kroppen producerar mycket magsyra.

Hur han fick det? Det vet vi inte och frågan är om vi någonsin får veta. Det kan vara:

* Vattnet
* Rismjölken och riset. Som liten åt han en del risgröt.
* Skaldjur och fisk
* Grödor odlade på mark som innehåller arsenik eller som besprutats med arsenik (insektsmedel)
* Något från något av husen vi bor/bott i.
* Någon vaccination.
* Något annat.

Vi kommer testa fler familjemedlemmar för att försöka förstå hur han fått detta och om det kan vara vattnet i vårt hus.

Det finns inga gränsvärden för hur mycket arsenik maten får innehålla och det är väl skrämmande om något?!
http://www.swedishmatch.com/sv/Snus-och-halsa/GOTHIATEK/GOTHIATEK-standard/Arsenik/