Translate

torsdag 26 november 2015

M är ordletare

Min lille aspergare hade i läxa att hitta svåra ord i läseboken. Han skulle också hitta deras betydelse för att berätta för kamraterna imorgon. Han hittade ordet cannabis. 
"Det är knark." sa jag. 
Men han ville jag skulle googla det. På Wikipedia hittade jag:
"Cannabis (även känt som marijuana i växtform och hasch i kådform), är en psykoaktiv produkt som utvinns ur lågväxande varianter av hampa (Cannabis sativa) och (Cannabis indica) med medelhög eller hög halt av tetrahydrocannabinol (THC), dock är (THC) enbart en av 483 kända komponenter av växten." 
Inte kunde jag låta honom skriva det till kamraterna, för hand och på begränsat utrymme, så jag sa: 
"Ett sorts knark från cannabisplantan." 
"Står det det?" undrade han. 
"Ja, det gör det." sa jag. Lite måste man få styra upp och hjälpa honom summera svåra ämnen.... 
Nästa ord var folie.

"Den här gången litar jag på dig." sa han.

"Ok, bra. En tunn skiva med t ex aluminium eller plast." sa jag och visade honom en bild.

onsdag 11 november 2015

Manual för ombyte till och från gympan

Med resursens tillstånd så publicerar jag Ms manualer som han använder på gympan. Funkar kanon. Han klarar ombytet själv med hjälp av dessa listor. Nästa steg blir nog att lägga in den i hans mobil, så den finns lättillgänglig och så det ser mindre konstigt ut för kamraterna.


En trygg och stabil hemmamiljö

"Det märks att 'lillasyster' har en trygg och stabil hemmamiljö." 

Så sa lillasysters förskolelärare igår. Allting går jättebra för henne i skolan. Hon är snäll, glad, lydig, säger till, är en god kamrat, ordningsam, gör skolarbetet och fixar det hon ska själv. Det fanns inga anmärkningar alls, förutom att vi ska be skolans logoped hjälpa henne lite med uttalet.

Med killarna så är jag van vid att det blir många diskussioner om sånt vi behöver hjälpa dem med. Det är alltid nåt. (Även om lillebror funkar lika bra som andra barn i skolan nu. Och dessutom helt utan resurs.)

Det känns himla gott att höra en sån kommentar när man är en kämpande förälder till barn med speciella behov och eftersom man själv ibland undrar över lillasysters situation. Ja, ni som också har barn med speciella behov kan säkert tänka er in i hur glad man blir (eftersom det är vanligt att vi misstänkliggörs p g a barnets funktionshinder). Speciellt eftersom det sas av en pedagog som hade lillebror förra året. 

Det är inget fel på oss som föräldrar, utan vi har bara råkat få barn med lite "extra allt". Vi har inte direkt gjort något annorlunda med lillasyster än med brorsorna. Definitivt inte varit extra stränga i alla fall. Jag skojar lite, för det är ofta kritik som vi NPF-föräldrar får, att vi ska sätta ner foten och inte dadda med barnen. Vilket så klart inte botar NPF.....

torsdag 1 oktober 2015

Kompenserande strategier - som när man inte är en kamel i öknen

I morgon så är det no-prov i Ms klass. Vi har pratat om fotosyntesen och djur hela eftermiddagen för att M ska lära sig. Vi lärde oss att kameler kan klara sig ett halvår utan vatten och att de kan dricka lika mycket vatten som ryms i ett badkar när de är törstiga.

Då kom jag på ett bra sätt att förklara vad kompensatoriska strategier är för något. Sådana som M behöver och förmodligen kommer behöva hela sitt liv.

Vi människor klarar ju av att vara i öknen för att vi har smarta hjärnor och kan fundera ut hur vi ska få med oss vatten dit. Det går precis lika bra som att vara en kamel.

Och det är samma sak när något är väldigt svårt för M. Då använder vi Ms smarta hjärna (och kanske något hjälpmedel) för att skaffa honom en kompenserande strategi. Det går precis lika bra.

onsdag 30 september 2015

Tema skolstart

Om ingen annan bloggar om skolstart hos Neurobloggarna så får väl jag göra det. :)

Jag har inte så mycket att berätta. Mina söner har haft en bra skolstart. Ja faktiskt. Det brukar vara tvärt om för barn med NPF.

Lillebror har börjat första klass och han har inget extra stöd i klassen, mer än lite extra förståelse från personalen vid de få tillfällen då hans aspergerpersonlighet blir tydlig. Han har ingen resurs. Han har ingen resurstid och det funkar ändå. Hans nya pedagoger säger att han fungerar precis lika bra som de andra barnen och de märker nästan ingen skillnad. Förutom den gången då blodsockret dök.... Då märktes det rätt stor skillnad. Det förhindrar de numera genom att ha fri tillgång på äpplen på eftermiddagen.

Lillebror har svarat oerhört bra på glutenfri och mjölkfri kost, som vi introducerade när han var 3,5 år. Han utveckling har gått spikrakt uppåt sen dess. Ni som följer bloggen vet att det har varit rätt komplicerat med lillebror när han var mindre. Han är fortfarande hyperaktiv hemma och just nu väldigt olydig och detta är ingen strålande kombo.... Men som sagt, det är "bara" hemma. Kanske beror det på att han är understimulerad? I skolan så är han så duktig så. Och det får man vara glad för. Han tycker att det är kul också. Kan läsa jättebra - jag fattar inte när han lärde sig. Helt plötsligt så kunde han bara läsa. Och så har han fått svårare matteböcker att jobba med. Den ena är femmans mattebok och den är rätt lagom i nivå, även om han har vissa luckor eftersom han är liten och inte gått igenom alla dessa år. Han leker dessutom med de andra barnen och är med som vem som helst. Det sociala funkar. Och påklädning och toabesök funkar också.

Ms skolstart har också gått bra. Han har börjat femman. Förra året när han började fyran så var det verkligen en chock. Han har fått behålla sin heltidsresurs som är en utbildad lärare och en jätteduktig, engagerad person i övrigt, så vi har tur. Samarbetet mellan henne och oss och även klasslärarna funkar kanon.

Som klassläraren sa: "Oftast så sätter skolorna 20-åringar som resurser. Ungdomarna gör det som ett tillfälligt jobb och ibland blir det jättebra, men oftast så tar de inte tillräckligt med ansvar. Vissa rektorer, även om de är få, resonerar som så att om man har ett barn med hjälpbehov så är det barnet extra svårt att ha hand om och då vill de helst bara anställa utbildade lärare." Amen to that! Tacksam....

M mår dessutom bättre sen förra terminen. Han är lugnare i kroppen, mer koncentrerad så skolarbetet flyter på bättre. Vi försöker hela tiden hitta strategier för att förbättra för honom för han har det rätt jobbigt i vardagen. (Nej, det är inte omgivningen som har problemet. Och jag tänker "inte låta honom vara som han är" som det så fint heter. Han behöver hjälp för han har det verkligen tufft med mycket. I sig själv. Ångest, oro, tvång bl a.)

Även M är glutenfri och mjölkfri, och det har gjort stor skillnad. Som jag berättat tidigare så går vi på näringsterapi med honom sedan ett år tillbaka. Det är innebär att vi går privat till någon som testat honom för vitamin och mineralbrister. Vi har själva betalat för dessa tester, varav de flesta är skolmedicinska, dvs sådana som finns i sjukvården. (Vi har inte orkat gå via sjukvården - tid är också pengar och det är jobbigt att tjata, så därför har vi betalat ur egen ficka.) Vi har hittat en hel del brister och ger nu tillskott för att rätta till det. Det är viktigt att man testar för vissa av vitaminerna (de fettlösliga) ska man inte ge för mycket av. Och man kan få obalanser mellan mineralerna om man ger fel mineraler. I alla fall så har han blivit mycket bättre sen i somras, men jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag gissar att det kan vara den nya omega-3 som vi bytte till. Kanske passar den honom bättre? Jag har även börjat ge honom surkål för att stärka hans tarmflora.

Och sen så har han varit på kraniosakral terapi. Jag har inte sett någon forskning på detta m a p NPF för detta - bara s k "case reports", så det är en chansning. Det finns ju inga farliga biverkningar, så i värsta fall så förlorar vi lite pengar. Han tycker om det - är så glad och avslappnad och skrattar under behandlingen, så det verkar i alla fall inte vara skadligt för honom. Det spelar inte så jättestor roll vilket av detta som gjort denna märkbara skillnad. Det som spelar roll är resultatet, rapporterna från skolan. Som att han idag gjorde ett lästest som var mycket problematiskt för ett år sen, och att det gick hur bra som helst nu. Och att han är gladare.

Om någon undrar så har lillasyster börjat förskoleklassen. Det går hur bra som helst. Hon får så mycket beröm. Hon är så duktig, artig, lydig, ordentligt, kan skriva osv. Hon har fått lillebrors personal från förra året. Jag kunde inte låta bli att säga till dem: "Jag lovar - de har fått samma uppfostran!" De skrattade gott. De är duktiga pedagoger som vet att barn är olika och att man inte kan skylla allt på dåliga föräldrar.

Hur har era skolstarter varit? Hoppas att era barn fått det stöd som de har rätt till och förtjänar!

fredag 14 augusti 2015

Semestern är slut!

På måndag är det dags att börja jobba igen. Det är verkligen dags. Visst har vi haft en skön sommar och kommit iväg på en massa utflykter. T o m semester i år för första gången på fem år. Jag har haft semester i 6 veckor nu och känner mig helt slut. Idag har jag mest stått i köket samt plockat leksaker. Har inte hunnit alls så mycket som jag tänkt. Men jag ska inte klaga. Det finns många som har det mycket värre. Slavarna i Asien t ex. Usch!

På måndag när kollegorna frågar om jag haft en bra sommar, så kommer det finnas två versioner. För de som är mer mottagliga berättar jag gärna hur jag mår och hur det varit. Men för de som inte alls begriper eller orkar lyssna så kommer jag säga "Ja, det har varit så bra så. Det har varit så skönt att vara lite ledig.". Och låtsas att jag vilat upp mig. För inte vill man dra ner stämningen med att klaga. Inte vill jag ge någon dåligt samvete med att säga att jag längtat så efter att få sitta ner vid jobbdatorn i flera timmar i sträck och koncentrera mig på ett jobb som ändå är rätt kul, utan att någon avbryter mig med:

"FÄÄÄÄÄRDIG"
"Mamma, kom hit! Jag vill visa dig en sak."
"Mamma, aj! Kom hit och ta bort XX. Han stör/slår mig."
"Mamma kan jag få ett glas vatten/en glass/ett äpple?"
"Mamma jag ä hungrig."
"Mamma har du sett XX? Hjälp mig att leta. Nu!"
"Mamma när kommer pappa hem?"
"Mamma jag har så tråkigt."
"Mamma, jag vet inte vad jag ska göra."
"Mamma sluta lata dig! Kom hit och hjälp mig istället!"
"Mamma jag vill ladda hem ett nytt spel på iPaden."
"Uähhhhhh!" (Lillebror slog M)

Osv, osv. Ja ni fattar. Just nu känner jag mig så matt att jag bara vill gråta. Jag är så trött på den här röran vi har här hemma. Jag har städat hela sommaren. Ändå så är det extremt rörigt här just nu. Och barnen har INTE lärt sig städa i sommar. Lillebror har INTE lärt sig somna utan maken i sängen. Och barnen somnar fortfarande för sent (p g a att det är ljust sent).

Vågar man påstå att det är lite skönt att semestern är slut och hösten är på ingång, eller blir ni arga då? Tillbaka till rutinerna. Barn som har det bra på skola och fritids och föräldrar som får en välbehövlig paus från de barn som de så innerligt älskar, men behöver vila sig lite ifrån. På ett ställe där någon annan städar.

onsdag 12 augusti 2015

SPELA MED MIG!!!

Lillebror har verkligen kommit igång med att leka och spela spel. Just nu så vill han spela eller leka med någon familjemedlem stora delar av dagen. Det kan ibland bli lite mycket för maken, för lillebror tjatar och tjatar om att spela datorspel. Han tjatar på mig också, men eftersom jag inte är lika duktig, så slipper jag oftast undan. Han vill gärna leka olika lekar med lillasyster och det kan gå bra i perioder. Ibland så leker de riktigt fint utan att slåss. Med M vill han antingen spela Monopol, schack eller datorspel. Det är bra att han är social, men ibland så blir det lite fel.

Ibland så händer det nämligen att alla familjemedlemmar är upptagna och ingen vill och kan vara med honom. Det är oerhört frustrerande för lillebror. Han försöker just nu olika strategier för att få oss att ändra oss. I punktform:

* Gå in och skrika och tjata på personen tills den ger sig. Ibland slåss han t o m. Funkar inte särskilt bra. Vi brukar mest bli arga. Han ser dock inte sambandet, utan han blir bara själv arg när han möts av skrik tillbaka.

* Han gömmer saker för sina syskon för att tvinga dem att vara med honom. Igår så gick han och tog en gubbe för lillasyster och gömde den och kände sig nöjd med sin plan. Lillasyster var dock inte särskilt imponerad. Hon blev tokarg. "Det blev väl inte så bra" konstaterade jag för lillebror och han fick hålla med.

* Han säger att den andre får tvinga honom till något annat direkt därefter. Brukar inte heller funka. Andras behov av att tvinga honom göra saker är mindre än hans behov av att tvinga dem. Dessutom så brukar han gnälla när man försöker tvinga honom att göra saker, som att städa t ex.


Eftersom han inte har någon fungerande strategi i nuläget, så får vi jobba med att lära honom. Igår så försökte jag säga åt honom att vänta i fem minuter, sen gå in och säga något snällt till lillasyster, t ex. "Mamma sa att du skulle sätta upp något nytt på ditt rum. Vad fint det blev."

Bara som en isbrytare, men han blev helt förtvivlad. "För mig känns det som att ljuga. " Så jag förklarade att det finns olika lögner och att vita lögner är bra och att man får använda dem för att skydda andra. Det är de grå och svarta som inte är bra. (Mitt påfund för att det skulle bli tydligare för honom.) Men han hade svårt att förstå skillnaden och sa uppgivet att det blev för rörigt för hans hjärna. Att jag fick hålla på med sånt. Det hjälpte inte att jag gick upp till lillasysters rum och visade hur han skulle göra. Men vi får se. Han lär sig nog till slut.

Det är bara att kämpa på antar jag. Att med en dåres envishet stå på sig och lära honom rätt sätt vara mot oss familjemedlemmar (och kompisar?). Till slut så kommer han lära sig. Speciellt när framgångarna kommer. Det kan vara lite svårt i den här familjen, men det kommer.

Monopol på morgonvanorna

Klockan 8.30 satt jag och spelade Monopol med lillebror, innan frukost, innan jag hade haft en chans att gå på toa eller sätta på mig bh:n. Om en "vanlig" förälder hade sett mig så hade kanske den personen undrat varför jag inte satte någon gräns.

Ni som läser här tror jag förstår lite mer. När lillebror vaknade så såg han Monopolet som vi inte hann spela klart igår. Som han sa själv, han fick panik att M skulle trampa på det och skapa oordning. (Det gör M ibland.) Felet beror naturligtvis på att vi inte har något spelbord där ett spel kan få vara ifred till nästa dag.

Lillebror började skrika på M som satt lugnt i soffan och vaknade till. Då blev M rädd och skulle springa iväg. För att undvika lillebror så var han tvungen att ta vägen rakt över Monopolet. Då blev naturligtvis lillebrors farhågor besannade och han smällde till M innan jag hann flyga upp och gå emellan.

Lillebror var rasande. Hade ännu mer panik. Så jag lugnade honom och försäkrade honom om att jag hade koll på ordningen, för det hade jag. Ja, ni som har barn som funkar på liknande sätt fattar vad som händer om man försöker "sätta ner foten" i det läget. Total kaos och man tappar den lilla kontrollen över situationen som man faktiskt har. Jag bemötte istället lillebror låg-affektivt och pekade på fakta.

Kort därefter så satt jag där, yrvaken, hungrig, utan bh och spelade Monopol. Men lillebror hade slutat skrika och var nöjd och M fick vara ifred. Och min stress sjönk för varje skrikfri minut som passerade.

Det är tur att han är så liten att han inte fattar att jag bytte bort Centrum till honom så han kunde bygga på Centrum och Norrmalmstorg, så vi kunde bli klara snabbt och jag få lite frukost. Jag menar, det är ju jättemysigt att spela spel med sina barn, även om man har tröttnat på det för länge sen för egen del, men det finns ju liksom gränser ändå....



torsdag 6 augusti 2015

Att "springsimma" - ett farligt nöje

Vi har äntligen kommit igång med badutflykter. Man skulle kunna säga att vi fått lite rutin. Och perspektiv. Att åka iväg några timmar känns ju rätt enkelt jämför med veckan i stugan.

Idag åkte vi till den här badplatsen som jag skrev om förra sommaren:
http://aspergermamma.blogspot.se/2014/07/tema-semester-pa-djupt-vatten-och-ett.html
 

Målet förutom bad var att simträna alla barnen. Ingen av dem kan simma, men lillasyster är på god väg. Vi hade simpuffar, badringar och flytvästar till dem. Lillebror har haft det lite kämpigt med att förstå hur han ska göra och skriker bara när det inte funkar. Så maken lärde honom att trampa vatten. Det funkade några sekunder med simpuffarna och han fick äntligen lite självförtroende och vågade försöka göra något mer i vattnet än att kasta sten. "Springsimma" kallade han det.

Problemet var bara att han blev lite för modig. Jag vet inte om han tror att det är som i Minecraft som han gjorde förra året när han trodde att han kunde hoppa upp från botten och ta luft och sen dyka ner igen, men han fick för sig att han kunde trampa vatten ute på det djupa utan en vuxen. Han blev t o m irriterad på mig när jag var där och höll koll på honom. Och det fastän jag fick hjälpa honom till grundare vatten flera gånger. Noll förståelse och respekt för faran. Vi kom överens om att jag skulle hålla min arm framför honom, så kunde han ta tag i den så fort han inte orkade mer och höll på att sjunka. Det gick bra. Han fick ut sin lilla arm och jag stod naturligtvis och tittade på honom och plockade upp honom när det behövdes.

Så tröttnade han på det och övergick till att rulla sig i sanden istället. Den där familjen som vi hade sällskap med förra året dök upp och det var mycket trevligt. Kvinnan jobbar som psykolog, så de har en hel del förståelse för vår familjesituation. Vi kom att prata om hur det var förra året och de sa att vi verkar ha det mycket lugnare nu och det är ju sant. Sist så fick vi bokstavligen hindra lillebror från att drunkna eller försvinna från oss genom att en av oss var som ett frimärke på honom. Så skönt det kändes att bara få bli sedd. Att få bekräftat det man tycker: Vår situation är verkligen inte "normal". Vi har det slitigt och vi sliter som djur med och för de här barnen. Och också skönt att få det bekräftat som skolan säger - att lillebrors utveckling skjutit i höjden.

Så skulle vi ta sista doppet. Solen lyste mig i ögonen så där som ni ser på kortet ovan. Jag packade ihop och maken var med barnen i vattnet. Allt var lugnt. Så hör jag lillebror skrika "hjä" och ser hans lilla huvud ute på för djupt vatten. Han hade smitit ut på djupt vatten för att "springsimma". På några sekunder får ju upp honom. Maken som simtränade lillasyster trodde att jag hade full koll på lillebror eftersom jag var vänd mot dem. Och jag såg dem alla, men var rätt blandad av solen. Jag trodde att han hade koll på alla barnen. Så kan det lätt bli när hållt igång en hel dag, sovit dåligt, har blivit skrikt på och blodsockret är på väg ner. Och tyvärr är det lägstanivån som räknas i sådana lägen.....

"WARNING USE ONLY UNDER COMPETENT SUPERVISION" står det på hans simpuff. Sant. Jag känner mig inte så kompetent just nu, fastän jag hade full koll all övrig tid. Det var bara några sekunder som vi missförstod varandra maken och jag och som jag var bländad. Vi vet ju att vi måste hålla koll på honom hela tiden för att han hittar på bus och inte förstår sitt eget bästa. Det är energikrävande att hålla koll på en olydig 7-åring som är en fara för sig själv, helt klart. För att orka tänka på tillbudet, så tänker jag att i det enbart är resultatet som räknas. Jag fick ju upp honom och han hade inte svalt något vatten. Han mådde bra. Man får dock ta lärdom. Vi borde kanske inte åka och bada med honom? Men samtidigt är det svårt att skydda honom från livet. Jag tror inte det blir bättre för att vi håller honom hemma och hoppas på att han ska mogna under tiden. Han måste få erfarenhet av livet. Och han måste tyvärr uppleva det mesta själv för att förstå. Det räcker oftast inte att förklara. Han vill bara ha kul. Det är hans agenda. Att ha kul varje sekund.


Lillebror fick sig nog ändå en tankeställare. Man kan ju hoppas. Han har lovat mig att säga till en vuxen varje gång han ska "springsimma" så har jag lovat honom att vi ska följa med honom. Vi pratade om att i livet så har man bara ett liv, till skillnad från i datorspel, och om man dör så är det som om hela Minecraft kraschar och inte går att starta igen.

Snart är det dags att krypa ner i sängen bredvid lillebror. (Han sover hos oss.) Tacksam för att det gick bra. Tacksam för att vi orkat detta livet utan att gå in i väggen någon av oss. Tacksam för att det vänt och håller på att bli lättare. Bara en av oss hela tiden håller 100% koll på lillebror när vi är iväg så kommer det gå bra.

torsdag 30 juli 2015

Sensomotorik-åter-besök

Idag hade vi vår sensomotorik-tränare här på återbesök. Hon bor i Stockholm men kommer till oss en gång om året när hon är i krokarna. Det var första gången vi gick hos henne förra sommaren och då fick vi ett antal övningar till alla barnen som vi har jobbat med i olika grad under det gångna året. Lillasyster fick också övningar, för sensomotorik är bra för alla barn.

Övningarna är för att stärka deras motorik, koordination, kroppsuppfattning, balans, muskelstyrka osv. Om man tycker att det är viktig med evidens så får man kolla upp de olika skolorna som finns inom sensomotorik. Vissa har mer forskning bakom sig än andra. Jag har inte orkat djupdyka i detta, utan vi har bara testat och för oss har det gett resultat.

Vår tränare bekräftade det jag trott, att vi fått bort spädbarnsreflexen som låg kvar i fotsulan på M. Den som gjorde att han klampade väldigt när han sprang och hade allmänt dålig kontroll på fötterna. Den har jag lyckats massera bort m h a hennes instruktioner. Tänk, han lärde sig cykla rätt omgående efter att vi fått bort den. Så härligt för självförtroendet att kunna följa med klassen på cykelutflykt!

Det finns helt klart mer att jobba med, men det är så himla häftigt att det kan gå framåt med så enkla medel och totalt utan biverkningar. Jag är så himla glad. Nu ska vi köra de nya övningarna under året som kommer och se vad de kan ge. 

Jag fick filma allt, så nu kan jag titta och titta igen hur det var hon egentligen gjorde med barnen.  Perfekt!

Ni hittar henne här:

http://www.sensomotorik.net/

Det finns även andra man kan gå till runt om i landet.

måndag 27 juli 2015

Lukttrött

Lillebror har känsligt luktsinne. Vi kallar det för superlukt. Alltså en superkraft. Men det kan också vara ett hinder för oss, som t ex när vi ska åka bil. Lillebror säger att han tycker att vår bil stinker något förfärligt. Han vill bara åka max 7 minuter i taget och under tiden så måste han spotta i en spottkopp, för lukten sätter sig i saliven på honom. Det hade varit helt ok om alla resor var max 7 minuter, om han INTE hade skrikit i bilen under tiden och om den där spottkoppen bara fick vara spottkopp och inte flyttades runt i bilen för att reta syskonen med äcklig saliv.....

I höstas när vi åkte på dop så försökte lillebror rymma så fort vi stannade bilen. Han försökte springa iväg när vi stannade på mackar och andra rastställen, vilket förstås var helt livsfarligt. Vi var tvungna att köpa flera olika sorters Wunderbaum för att få in honom i bilen och komma vidare. Maken fick veva ner rutan på motorvägen för att själv orka köra, trots Wunderbaum-stanken..... Så vi har inte rest några längre sträckor sen dess. Men nu ville vi verkligen iväg på semester till släktens stuga.

Vi vet inte vad det är för lukt som han stör sig på, så det är lite svårt att åtgärda det. Bilen används som vindsurfingbuss av maken, så vi har trott att det varit gammalt sjögräs eller något annat som luktat "surfsunk". Men det kan lika gärna vara bensinlukten han stör sig på. Det som hände när vi var ute med båten indikerar det. I vilket fall har det inte hjälpt så mycket att lukta på något gott som t ex en muffins, pepparmintolja eller ens nymalet kaffe. Han klagar ändå. Det funkar lite grann att muta med någon torkad bananbit eller godisbit, så det fick vi göra för att komma iväg. Som ni kanske vet så är det sällan de här barnen får godis, men måste man så måste man....

Och för att in honom i bilen så fick vi ljuga för honom att resan var kortare än den var - vi sa 1 timme när den egentligen var 2,5 timme. Efteråt så tyckte han att det var värt det eftersom vi stannade några dagar.

Det som hände när vi var ute med den lilla motorförsedda ekan var att lillebror mitt på vattnet fick ett utbrott. Han sa att han var uttråkad plus att han var "lukttrött". Han ville kliva av båten mitt på vattnet, så vi fick ta in på en liten ö, så han fick gå i land en stund och röra på kroppen och vila från lukten. Vi testade sen att ro, men det tog ju så lååååång tiiiiid, så då fortsatte utbrottet. Och när maken satte igång motorn, så blev det värre. Som väl var hann vi i land innan det gick över styr. Även om vi hade flytvästar, så är det inte så kul att ramla i med tre barn som inte kan simma och med fiskekrokar i båten.....

Nästa gång vi skulle ut och fiska så stannade jag och lillebror i stugan.

Som jag skrivit tidigare så kommer jag skriva fler inlägg om vår semesterresa framöver.



M:s Packlista

Hemma, innan semestern, så bestämde sig M för att han själv skulle skriva sin packlista och packa därefter. Han gick in på sitt rum, satte sig och skrev packlistan med bara lite hjälp med vad som skulle stå på den. Ingen behövde be honom sudda och skriva om något som blev oläsligt. Linjer att skriva på behövdes inte heller och inte heller hjälp med stavningen (så när som på ett stavfel). Han bara skrev själv och titta så fint det blev! Tänk vad motivation kan göra.

Om någon undrar om de 2-5 katterna så är det gosedjurskatter han menar. Vi föräldrar hade sagt max 2 gosedjur med på resan per barn. M ville ha med 5 katter, men vi var inte så sugna på att ha med 5*3 gosedjur i bilen...... Men han fick så klart gärna skriva "2-5 katter" på packlistan. :)

Vi får hoppas han kommer vilja göra fler listor, för han behöver dem.


lördag 25 juli 2015

Äntligen kom vi iväg på semester!

Det var fem år sen sist vi åkte iväg på semester. Under de fyra senaste somrarna har vi "bara" gjort dagsutflykter, för vi har inte orkat något annat. Och vi har inte vågat med tanke på barnens behov. Ni som läst bloggen ett tag minns kanske hur vi haft det på våra dagsutflykter. Det har varit lite kämpigt minst sagt med barn som blir ledsna och hungriga och skriker av diverse anledningar. Mycket har förstås berott på att barnen varit små, att vi har tre barn tätt, men också mycket på grund av att två av dem har lite extra behov. Maten har varit väldigt central och vi har varit tvungna att ha med oss allt eftersom vi äter glutenfritt och mjölkfritt. Barnen har inte heller gillat att åka bil. Det är långa minuter när någon skriker bak i bilen.... Och inte så särskilt trafiksäkert.

Men i år har vi orkat vara iväg en hel vecka i makens släkts stuga. Det är en ombyggd lada vilket innebär att den är rätt stor och det var nog tur....

Vi hade med oss all mat och gjorde stopp på vägen. Tänk att vi klarade det! Jag är så glad att jag nästan spricker. Visst har det varit kämpigt och maken och jag har inte direkt fått vila ut om man säger så..... Men det har varit miljöombyte och barnen älskade det. De tyckte det var helt underbart att springa ut i trädgården och titta på hästar och får i grannens hage. Eller plocka (för dem) obegränsat med bär i både trädgård och skogen intill. Och bada. Vi stannade på vägen och badade i havet i stora vågor. Sånt som många barn varit med om men som våra fått vänta lite med.

Jag känner att jag har en del att säga efter vår resa, så jag har bestämt mig för att blogga lite nu igen. Jag har ju ändå semester ett tag till och hinner nog skriva lite. :) Som vanligt så bloggar jag bara när jag känner att jag har något att säga, för annars vill jag inte ta upp tiden för varken mig eller er. Läs gärna och kommentera gärna!




Gurkstavar eller gurkskivor, det är frågan....

Maken, lillebror och lillasyster var och badade i vår lilla pool. Jag lagade mat. M kom till mig och frågade vad han skulle göra.

"Du kan väl dela grönsakerna?" 

"Ja!" svarade han glatt och tog fram en lagom vass kniv.

"Gå och tvätta händerna, så kan du börja sen."

Han gick iväg och tvättade händerna och kom sen tillbaka. Han tvekade lite, så jag sa:

"Då får du bestämma om du ska göra gurkstavar eller gurkskivor."

Det skulle jag inte sagt. Han tvekade.

"Jag kan inte bestämma mig."

"Gör gurkskivor, för det var länge sen." sa jag och tänkte att de nog var lättast att dela.

Han tvekade fortfarande.

"Eller bara skär dem hur du vill." försökte jag.

"Jag kan inte bestämma mig, så jag slutar hjälpa till med grönsakerna" sa han och så gick han iväg.

Nästa gång ska jag bara be honom göra gurkskivor.

måndag 22 juni 2015

Sommartorpet

"Mamma, MAMMA! KOM!"

Jag hade satt ner rumpan på trädäcket ungefär en minut och läst några rader i min hustidning i den fina kvällssolen. Alltid är det något. Någon som hittat en spindel, behöver hjälp med torkning, vill spela ett spel, prata om något som oroar, vill ha hjälp att leta upp något osv. Eller så är det vilt slagsmål eller bråk om en padda. Alltid är det något.

Jag förklarade för familjen att nu behövde jag en paus på några minuter och att ingen pratade med mig. Jag sa en halvsur kommentar till maken om att jag också ville ha ett garage att gå undan till. Jag tog min hustidning och la mig på soffan och läste.

Jag läste om människor som hittat drömtorpet och flytt staden ut till lugnet på landet. Tänk vad skönt att få ha det riktigt lugnt och riktig tråkigt. Att bara sitta där och se dagen glida förbi. Att ha tid att renovera, inreda och sitta och sy fluffiga kuddar. Att INTE ha familjemedlemmar som skriker eller ett fullt hem med prylar och smuts som skriker "kom och städa HÄR".  Det är rätt många bekvämligheter jag hade kunnat tänka mig att leva utan, i alla fall några dagar, för att få njuta av den stillheten. Utedass - piece of cake bara jag får lite lugn och ro. Så ska jag (och maken) ha det när barnen flyttat ut och vi är pensionärer. Riktigt lugnt och tråkigt. (Fast jag tror inte han håller med.)

Två 60+:are hade byggt till sin sommarstuga så att deras barn kunde komma och bo där med sina familjer. Ett av barnen var kock så det blev mycket grillat. Tänk att glida med där i den familjen..... Få bo i en sommarstuga vid havet som någon annan inrett, ha barnvakt ibland OCH få maten lagad....

Tja, vad är väl en bal på slottet?! Det är ju faktiskt inte ens synd om mig. Jag har det nog som förväntat när man sätter tre barn till världen i rask takt. Barnen mår bättre och bättre och blir äldre. Och vi ska faktiskt åka till släktens stuga i år (dock utan kock och annan service). Några dagar klarar vi nog fastän den trygga basen (hemmet) inte finns. Med ordentlig planering ska det nog gå vägen. Vi utökar sakta med säkert sfären (ja eller cirkeln) vi vågar röra oss i. Vi har gjort två utflykter i sommar redan utan att ta ut oss helt, fastän vi jobbat båda två.

Men jag tillåter mig ändå att drömma lite. Att drömma mig bort till ett lugnare och enklare liv. Jag tror jag behöver dessa mikropauser för att orka. Och tänker positivt om framtiden, att snart ska jag också orka inreda det här hemmet lite mer. Självklart älskar jag min familj och skulle inte byta ut dem mot ett litet torp. Och dessutom så vet jag att livet aldrig är så idylliskt för någon som det ser ut i dessa hustidningar. För det är ju en dröm de säljer, eller?!

fredag 19 juni 2015

Glad midsommar!

Hoppas ni haft en bra midsommarafton allihopa! Det har vi. Vi har tagit det lugnt här hemma och ätit lite midsommarmat, med betoning på lite. Egentligen hade vi tänkt bjuda hit någon idag, men orken har inte funnits eftersom maken har börjat jobba heltid sen två veckor tillbaka. Men det kommer fler tillfällen. Och det finns mycket att glädjas åt just nu. En liten uppdatering över hur läget är.

  • Sommarlovet har börjat och det innebär 2 läxfria månader. Ms läxor har nästan tagit knäcken på oss den här terminen. Inte för att det varit så mycket egentligen, utan för att det tar lång tid att få honom att göra dem. Och då lär han sig ändå snabbt. Men det har ändå varit en stor skillnad mot hur det var i trean.
  • M har fått godkänt i samtliga ämnen utom simning. Han har t o m fått nivå 2 och 3 på vissa moment, så jag känner mig jättestolt! Vi ska bara lära honom simma i sommar, så har han godkänt i allt. :) Och sen återstår en del träning på olika plan, men det ska vi sätta igång med.
  • M har lärt sig cykla. Vi har gjort några övningar för att integrera hans reflexer i fötterna som ställt till det för honom. När de var integrerade så lärde han sig snabbt att cykla. Han kunde t o m följa med på skolutflykten som innebar att de cyklade in till stan och tillbaka ut hit till utkanten av vår stad. Jättebra för självförtroendet! (Vi hade givetvis övningscyklat mycket med honom innan vi vågade släppa iväg honom på det....)
  • Lillebror mår verkligen bättre och bättre. Hans pedagoger säger nu att de inte tänker på honom som annorlunda, och att allt funkar: Han leker, har kompisar, skriver, ritar, klär på sig själv och sitter med i samlingen. De är duktiga pedager, men jag vet också att förbättringen kommit p g a att skolköket har utbildad personal på specialkost, så det inte längre händer några misstag med allergener. Kocken på dagis gjorde så gott han kunde, men han hade inte samma utbildning, så det skedde tyvärr misstag. Jag är helt övertygad om att lillebrors utveckling inte hade varit möjlig utan ett glutenfri och mjölkfri kost. Det börjar också bli fler och fler svenska familjer som ser samma förbättringar med samma kost. Kul!
  • Lillasyster slutar strax dagis och ser fram emot att få börja skolan. Det är rätt skönt faktiskt, för nu kommer alla barnen vara på samma skola och eftersom vi bor granne med skolan kan de nästan gå dit själva.
  • Maken har som jag skrev fått jobb och det är faktiskt på mitt jobb. Det fanns en ledig position för det som han kan, p g a en sjukskrivning, och han har fått chansen att provjobba månaden ut. Vi hoppas att han ska få stanna, för det ska anställa en person till framöver. Det är i alla fall himla trevligt att jobba på samma ställe. Det tror jag att just vi behöver, för det är lite ont om tillfällen då det bara är vi, utan några barn. :)
  • Och jag trivs himla bra på jobbet med kollegor och arbetsuppgifter. Mitt jobb är emellanåt väldigt nördigt kul faktiskt. Som handen i handsken. Det hjälper förstås till för mitt allmänna mående.
  • Förra helgen var vi på träff med vänner från facebook som äter samma kost som vi. Det var himla trevligt och vi hoppas det blir fler gånger. Så skönt att känna sig "normal" i det gänget. Och bra för barnen att träffa andra barn som också är glutenfria och mjölkfria.
  • Jag fyllde 40 år i veckan och blev himla fint uppvaktad av familjen och kollegorna.
Det är alltså över lag rätt bra för tillfället. Kanske att jag kommer orka blogga lite i sommar också.Vad vill ni läsa om i så fall?



torsdag 11 juni 2015

Skadeglädje mellan syskon

"Det har hänt något alldeles förfärligt. Jag har dött i Minecraft." utbrast lillebror i gallskrik blandat med gråt.

Sammanbrottet var ett faktum. Jag tror ni vet hur det kan vara, så jag besparar er detaljerna.

Mitt i alltihopa så råkade M skratta. Lillebror blev tokig och flög på M och luggade honom i hans långa hår. Det gjorde ont och M började naturligtvis att gråta.

Lillebror var mycket upprörd över att M hade gjort något så elakt som att skratta åt honom när han var ledsen. Jag kunde inte låta bli att notera den viktiga pedagogiska poängen i situationen:

"Men det är ju faktiskt så du gör mot M och lillasyster. Rätt ofta retar du dem tills de börjar gråta och sen  SKRATTAR DU ÅT DEM. Tänk om det hade varit någon av dem som hade förstört i Minecraft och sen skrattade åt dig?! Det är så det känns för dem."

Lillebror blev inte direkt gladare, men den pedagogiska poängen gick faktiskt in. Han fick en aha-upplevelse. Inget slår en förstahandsupplevelse. Lite hårt kan tyckas, men en viktig poäng att få fram i den här familjen, för lillebror retas dagligen. Det är inte heller snällt att låta bli att uppfostra lillebror i det läget, för det går. (Och så tröstade jag honom givetvis också.)

fredag 5 juni 2015

Tema: Syskon till barn med NPF

"Mamma jag har en viktig sak att säga till dig. Ibland när jag slår mig, så hjälper du brorsorna istället för att trösta mig."

Det sa lillasyster till mig ikväll. Och tyvärr så vet jag att hon har rätt. Så är det ibland när man är lillasyster till två brorsor med autism. Ibland får jag för mig att hon hittar på att hon slagit sig för att testa mig och för att få uppmärksamhet. Det är inte alltid som jag kan prioritera henne. Lillebror mår mycket bättre sen vi la om kosten på honom, men han har fortfarande ett himla humör och det är ibland inte så lätt att reda ut. M fastnar i sitt viftande och kommer inte framåt med något om jag inte är där och pushar på och påminner honom att "ta en tugga till". Och lillasyster kan ju göra det mesta själv. Det är svårt för henne att förstå fastän jag har förklarat det flera gånger för henne. Hon är ju minst (5,5 år) och borde vara den som får mest hjälp. I vår familj är det tvärt om. Det är det största barnet som behöver mest hjälp.

Förutom detta så blir lillasyster påverkad av lillebrors humör. Han har bitit henne när han blivit arg under ca 4 år. Vi har fått vara med barnen all vaken tid eller i alla fall inom räckhåll. Det blir hårda bett när en 6-åring biter..... Nu har han äntligen slutat med det sen ett år tillbaka (han är 7 år nu) och kan hejda sig. Äntligen!

M gör inte en fluga förnär och ger sig aldrig på någon. Och han kan faktiskt leka med lillasyster. Det är knappt 5 år mellan dem och M har en del lekande att ta ikapp eftersom han var sen i starten när han var liten, så de leker med gosedjurskatter. Ofta så vill lillebror att M ska spela datorspel med honom istället, så han kommer och försöker dra M ur leken med lillasyster. Det har M svårt att hantera och oftast börjar han skrika så vi vuxna får gå in och bryta lillebrors beteende och ge lillebror en alternativ aktivitet eller hjälpa barnen komma överens om när M kan spela med lillebror. Inte alltid helt lätt!

Lillebror vill just nu helst spela spel. Datorspel eller brädspel, spelar inte så stor roll. Favoriter just nu är Schack och Monopol. Han är väldigt bestämd med Monopol och det är inte alltid lätt för lillasyster som helst av allt i världen vill pyssla med mig. Ofta sitter och och spelar spel OCH målar i en målarbok samtidigt.

M har också ett stort behov av ensamtid och lugn och ro. Det är inte alltid lätt för hans småsyskon som avgudar honom. Det blir lätt att de skriker och då blir det ännu jobbigare för M som är känslig för höga ljud. Och då drar han sig undan mer.

Man kan lätt säga att det finns en viss dynamik i vår familj.... Alla barnen är ju faktiskt syskon till NPF-barn och två av dem har NPF själva.

söndag 19 april 2015

Utflykt!

Igår var vi på utflykt i en närliggande skog. Det har inte blivit så många utflykter som vi velat, just för att vi varit lite ansträngda på sistone. Det har varit fullt upp på hemmaplan på helgerna och på vardagarna så har vi haft fullt upp med läxläsning. (Ni vet läxor tar lite längre tid för M än för klasskamraterna, förmodligen för att han är trött och då blir disträ och glömsk.)

Igår kom vi alla fall iväg. Det krävdes lite övertalning av lillebror som vägrar att åka bil för att den "luktar så äckligt". Eller så är det en undanflykt för att han bara vill spela datorspel på all ledig tid. Jag sa till honom att det skulle bli precis som i ett spel, fast i verkligheten. Han skulle hoppa och kunde samla poäng om han ville. Det funkade.


Det känns verkligen som att krisen är över i den här familjen. Vi hade jättemysigt. Alla orkade gå själva. Ingen fick ett blodsockerfall. Alla hade humöret uppe under de tre timmar vi var där. Det enda som var lite ansträngande var att lillebror skulle testa sina egna gränser lite väl mycket. Varenda nedfallet träd skulle han klättra på. Motoriken är det verkligen inget fel på. Men till slut ramlade han ner, men undkom med blotta förskräckelsen. Och givetvis skulle han lägga sig på en sten mitt i bäcken och äta sin macka. Men det är väl rätt "normalt" kan jag tänka. Barn måste ju få vara barn och testa sin kropp. För det är ju väldigt kul att ha en kropp och kunna använda den. :)


I morse frågade jag lillebror ifall det var kul. "Det var som ett datorspel, fast det var du som var den lille gubben i spelet. Var det inte det?" sa jag. Han log förnöjt. Han tyckte att det var lika kul som att spela datorspel och vill absolut åka på utflykt igen. Och det blir det. Nu är vi på gång. Vi mår bra. :)

tisdag 7 april 2015

Svåra frågor



M låg i sängen. Det var dags att sova. Han tittade rakt på mig med stora ögon och så frågade han:

”Hade du tagit bort ett barn med Downs syndrom och utvecklingsstörning om du hade fått det nu?”

Jag svarade:

”Nej, det hade jag nog inte. Det hade varit mitt barn lika mycket för det. Och jag hade älskat det lika mycket som er andra tre.”

Han sken upp. Han vet att vi inte planerar fler barn. Vi är medvetna om att orken nätt och jämnt räcker till ta hand om de här tre barnen som vi har satt till världen. Vi måste fokusera på dem och se till att det går bra för dem i livet.

Jag tog mod till mig och frågade det som jag länge undrat:.
 
”Undrar du ibland om jag älskar dig mindre för att du har Aspergers och ADHD?”

”Näe, det gör jag inte. För det gör du väl inte eller?!” sa han rätt förvånad.

”Näe, självklart inte. Det har inte med kärleken att göra. Jag älskar dig så mycket som man kan älska någon. Men jag blir inte glad när ADHDn gör så du inte kan koncentrera dig eller när autismen gör så att du bara vill vifta. Då vill jag hjälpa dig, men det är ju nåt annat. Du vet lillasyster är ju allergisk mot mandel och det ställer ju till lite problem för henne. Men jag älskar inte henne mindre för det. Det vore ju tokigt.” 

Han har under hela sitt liv i princip varje dag fått höra vilken fin människa han är och hur mycket jag älskar honom bara för att han är han. Det är första gången denna fråga kommit upp under hans 10-åriga liv. Han verkar ju inte ha tänkt så själv, men jag ville hellre förekomma än vänta in hans undran, nu när han börjat fundera kring Downs syndrom. För steget är inte långt till att tänka så kring sitt eget syndrom.

måndag 6 april 2015

Ljudsmocka

Jag har hittat på ett nytt ord. LJUDSMOCKA.

Jag tycker att det är ett mycket bättre ord än "skrik". Ordet ljudsmocka säger betydligt mer om hur det upplevs av mottagaren.

En ljudsmocka är ett sånt där skrik som någon skriker när den blir riktigt besviken, och inte får som den vill och försöker ta makten med skrik. Det är ju faktiskt våld. Det är som att slåss med rösten. Speciellt för personer som är känsliga för ljud. Så jag har börjat säga: "inga ljudsmockor!" varje gång det händer. Oftast är det lillebror och lillasyster som använder sig av ljudsmockor och stackars M som sitter där bredvid och lider. Inte ok!


måndag 9 mars 2015

Anton och Super A

För ett tag sen fick jag provläsa en jättefin bok med medföljande övningsbok. De handlar om Anton och Super A. Precis som det låter så har Super A magiska krafter: Superhörsel, superminne och  supersyn. Och så kan hon flyga. Anton tycker om tåg och klistermärken.

http://www.adlibris.com/se/bok/anton-och-super-a-vill-baka-och-tycker-olika-9789198152203

http://www.adlibris.com/se/bok/nyfikna-bakar-gillar-med-anton-och-super-a-livskompetens-for-barn-med-autism-och-adhd-9789198152265

Saxat från Adlibris sida:

"Följ med på ett vardagsäventyr med Anton och Super-A och deras roliga små vänner. Ditt barn kommer lära sig hur vardagen funkar med hjälp av en superhjälte som alla barn kan känna igen sig i, en tumme med kloka ramsor, ett tåg som samlar piktogram i sina vagnar och inte minst den påhittiga Lilla Trigga. Anton och Super-A är en interaktiv bokserie anpassad till barn med autism och ADHD, och har fått utmärkelsen "Readers' Favorite". Genom att följa syskonparet får barnet svar på många viktiga frågor i sitt liv: Hur känns det för någon annan att vänta? Måste vi fråga mamma om lov? Varför ska vi inte påbörja två saker samtidigt? Varför använder vi tvål ... och kan vi verkligen tycka olika om samma sak?! Anton och Super-A finns även som övningsböcker. "En kul bok som tar itu med vardagen på ett lekfullt sätt. Hela inlärningskonceptet […] har hanterats på ett unikt sätt. Strategierna är enkla och väldigt lätta att förstå. " - Readers' Favorite. "

 
"Anton och Super-A är en kul serie övningsböcker för alla killar och tjejer som vill förstå sig på vår vardagsvärld lite bättre! I denna övningsbok får barnet hjälpa Anton och Super-A att hitta vad de behöver för att baka: Ska de välja Lego eller ett paket smör? Vår lilla superhjälte och hennes bror lär oss också att mäta upp socker och att förstå att lillebror eller mamma kan tycka olika om samma sak. Utveckla vardagsfärdigheter, inlevelseförmåga och konsekvenstänkande genom roliga utmaningar med lego, byggklossar och situationer ur ditt barns liv. Låt motoriken avgöra hur barnet svarar ... peka, dra streck eller gör tummen upp tillsammans med Tummen. Övningsböckerna finns i olika nivåer och passar barn från 3 år och uppåt. Denna övningsbok bygger vidare på färdigheterna från boken "Anton och Super-A vill baka och tycker olika", en interaktiv bok för barn med autism, Asperger's eller ADHD."

Och jag kan bara hålla med. Böckerna är väldigt fina. Tyvärr är mina barn lite för gamla för dem nu, men vi hade haft nytta av dem när de var mindre, för det här är ämnen som vi diskuterat med dem:
  • Först - sen
  • Varför ska man tvätta händerna och när behövs det?
  • Det är viktigt att hämta vuxen när man behöver hjälp med något viktigt/farligt.
  • Tycka samma - Tycka olika
  • Tvålen (och allt annat) tar slut om man slösar.
  • Att man får hämta hörselkåpor när man använder elvispen eller det är något annat högljutt.
Just tummen upp och tummen ner, samt glad gubbe och ledsen gubbe är väldig illustrativ. Det är fint att barnen kan pyssla med detta själva i övningsboken. Och jag älskar vänta-kepsen!
 
Det enda som kunde varit annorlunda som jag kommer på, är valet av ingredienser för oss som ger glutenfritt och mjölkfritt. Men det går ju att ordna, genom att man själv byter ut orden i boken till ingredienser som man själv använder.

Så tummen upp till de här böckerna från mig!

Ni kan läsa mer här:

http://bemyrails.com/bra-adhd-autism-bocker-for-barn

Där ser ni att det kommit ut två böcker till:
  • Anton och Super-A klär på sig och säger nix
  • Anton och Super-A lägger sig och åker raket


Tema: Kost

Jag måste naturligtvis skriva ett temainlägg och berätta om kosten i den här familjen nu när Neurobloggarna har tema kost. Det som varit till störst hjälp i den här familjen av allt är vår kostomläggning till glutenfri och mjölkfri kost.

Innan jag berättar, så vill jag skriva att jag tycker att det är lika fånigt att ställa medicin mot kost, som att ställa pedagogik mot hjälpmedel. Våra barn behöver allt som kan hjälpa dem. Vi har ett smörgåsbord av hjälpmöjligheter och var och en bör plocka det som passar den egna familjen bäst. Varför inte medicin OCH kostomläggning? Varför välja? Varför begränsa sig om man behöver allt? Och naturligtvis behövs givetvis förståelse hos omgivningen. Det är absolut inte så de med diagnos som ska anpassa sig till oss andra. Vi andra är inte perfekta och vi måste anpassa oss vi med.

Jag vill också skriva att jag är rätt trött på att bli demoniserad för att vi valt att lägga om kosten för våra barn. Jag lovar, vi älskar dem precis som de är. Och vi accepterar dem som de är. De är världens underbaraste killar. Men vi kan inte acceptera att de mår dåligt. Vi kunde inte acceptera att lillebror inte kunde sitta still och koncentrera sig på sin egen lek. Vi kunde inte acceptera att Ms tics ibland blev så starka att han bad oss hugga av händerna, för att se om den jobbiga känslan försvann då. Vi kunde inte acceptera att de bröt ihop gång på gång, varje gång blodsockret råkade bli för lågt. Så vi testade.

Och hur blev det? Jo, idag så går lillebror i förskoleklass utan resurs eller resurstimmar. Han funkar precis lika bra som alla andra barn. Han är glad i skolan. Trivs. Sitter still på lektionerna. Leker med kompisar. Hans personal (som är ny sen i höstas) tycker inte att han fungerar annorlunda än de andra barnen. Och han har sina styrkor kvar. Förstår högstadiematematik när vi förklarar. Han är en logiskt tänkande kille som ibland har lite hetsigt temperament. Men det kan man ju få ha!

M har hunnit bli 10 år. Han klarar av att gå i fyran med godkänt. Han har resurs på heltid. Han är glad och tycker att livet är kul. Han har lätt för att lära sig. När han gick i förskoleklass, så undrade vi hur det skulle gå, eftersom han knappt kunde sitta still. Hela hans kropp hoppade på samlingarna och hans resurs fick hela tiden påminna honom om vad han skulle göra. Och han bröt ihop flera gånger om dagen.

Numera umgås killarna med varandra på fritiden. De pratar, skrattar och spelar datorspel tillsammans. De leker med varandra och med jämnåriga. Deras personligheter har inte försvunnit, utan snarare kommit fram nu när vi får mer kontakt med dem och de mår bra större delen av dagen. De är kort och gott två välmående killar med underbara och unika personligheter.

Nu tänker säkert någon av er som läser detta att det är placeboeffekten. Att barnen hade utvecklats så här ändå. Men det är inte placeboeffekten när daglig diarré plötsligt upphör. När eksem försvinner (lillasyster). Eller när symptomen kommer tillbaka när barnen råkat få i sig något som de inte tål.

Och det är inte bara vår familj som ser detta. Jag är med i ett forum där fler testat. Det börjar bli många svenska familjer som testat. Och de allra flesta (men inte alla) av de som testat på rätt sätt upplever att barnen mår bättre.

Om någon som läser är intresserad av att veta mer, så är ni välkomna att lämna en kommentar. Det kostar inget och jag säljer inget. ;)

torsdag 5 februari 2015

"Kom igen nu M!" och "Hjälp mig!"

Som sagt, det är lite intensivt här hemma just nu. Hinner och orkar knappt blogga. Mycket beror på att M har börjat 4:an. Det är högre tempo med fler läxor. Och även om den effektiva tiden det tar att göra dem inte är så lång, så tar det lång tid här hemma. M försvinner nämligen ofta iväg både i tankarna och rent fysiskt. Jag måste påminna honom med varje nytt moment. Tjata honom tillbaka till läxan. Och jag får inte stå över honom och tjata. Han vill klara det själv. Och det måste han ju få försöka med.

Tyvärr så säger han inte alltid till när han behöver hjälp, och det är ju också ineffektivt.

Detta leder till att tillvaron just nu känns seg som sirap.

Det här med att man måste tjat och påminna, är något som alltid varit så i Ms liv. Det är nog svårt att rå på. Det är mycket därför han behöver ett "hjälp-jag" en stor del av dygnet. Men nu så känner jag att det är dags att åtminstone försöka få honom att hitta strategier för att hålla sig själv igång. Det kommer inte vara lika kul att behöva ett "hjälp-jag" när han är vuxen.....

Idag så pratade vi om att han ska försöka peppa sig själv under dagen. Tänka "Kom igen nu M!" och se till att han gör sin uppgift snabbt, så han kan göra något kul eller vilsamt sen. För det är ju synd om honom när kvällarna mest blir att göra läxa och äta kvällsmat. Idag missade han både sagoläsning med mig och lillasyster och datorspel med maken och lillebror. Trist för alla inblandade. Vi får se hur det går. Det kommer ta tid, men det går inte heller att strunta i det. För då blir det ju aldrig bättre för honom.

Han har även lovat att be om hjälp direkt. För det är inget konstigt att man behöver hjälp. Om man kunde allt från början, så hade man ju inte behövt gå i skolan, eller hur?! Fullt logiskt.

onsdag 28 januari 2015

Läxhjälpen!


Det är ju helt fantastiskt att Rädda Barnen erbjuder läxhjälp efter skoltid. Verkligen ett stort plus i kanten till dem och alla som gör det idéellt! Verkligen! (Ej ironisk) Fantastiska människor!

Det är bara ett litet problem. De här reglerna fick vi hem idag.




Jag känner att de inte riktigt förstått vad många av barnen behöver hjälp med. Allt det där som de skriver om i sina regler!

Jag kan nog inte skicka M, för han klarar förmodligen ingen av reglerna. Han kommer ofta för sent för att han har dålig koll på tiden. Ibland vet han vilken läxa han har, men oftast är det tur att resursen skrivit upp i detalj vilka läxor han har. Och han pratar rätt ut och glömmer att hålla tyst och räcka upp handen. Allt detta har han och pedagogerna jobbat med sen dag 1. Det är helt enkelt svårt för honom. Ligger inom svårigheterna p g a NPF. Visst blir han bättre på det, men det tar lite längre tid för honom än för de andra barnen.

Det får bli läxläsning här hemma även i fortsättningen. Men jag kommer nog göra ett litet försök, att via skolan påpeka för Rädda Barnen att barnen behöver hjälp med det är också. Vi har väldigt bra personal, så det krävs nog inte mycket för att de ska förstå det. Det gör de nog redan skulle jag tro. Men hur säger man det till Rädda Barnen, nu när de gör en sån här fin insats? Inte vill man klaga egentligen!

lördag 3 januari 2015

Den guldiga regeln

Som jag berättat tidigare så gillar lillebror allt som är guld. Nu i samband med att M och jag övade inför Ms religionsprov (det gick jättebra!), så kom jag på att den gyllene regeln ju är jättebra för lillebror också. Och den heter givetvis "den guldiga regeln". Vi har prata om den några gånger och den är ju enkel med genialisk:

"Gör mot andra som du själv vill bli behandlad"

Lätt att förstå och komma ihåg. Varje gång han hittar på något fuffens (det händer rätt ofta), så påminner jag honom:

"Tänk på den guldiga regeln! Vad hade du tyckt, om någon hade ......... mot dig?"

Och det funkar rätt bra faktiskt. Han stannar upp, tänker på den guldiga regeln och avbryter sig själv. Liksom M, har han lättare att mentalisera om man hjälper honom att byta roller i tanken.