Translate

fredag 24 februari 2012

Trassel

Ikväll tittade vi återigen på filmen Trassel (om den bortrövade, långhåriga prinsessan Rapunzel som bor i ett högt torn). Att det inte klickat till i huvudet på mig tidigare. Detta är ju en jättebra film för M att titta på. Han älskar att gå promenader och att åka på utflykter, men ibland så vill han - liksom de flesta andra aspergerbarn - vara mest för sig själv här hemma. Inget fel med det. Aspergarna har det behovet, till stor del. Det måste vi andra respektera. Det är jobbigt i skolan eller på jobbet. De många intrycken tröttar ut dem (perceptionsstörningar). Och att försöka tolka människor. Och svårigheter med motoriken, t ex att klä på sig ytterkläderna, gympan och att äta fint. Osv, osv. Många barn är t o m utbrända och klarar inte av att gå i skolan, s k hemmasittare. Usch, då har det verkligen gått alldeles för långt, och omvärlden har behandlat dem totalt fel. Vill bara tillägga att jag på intet sätt klandrar varken barnen eller föräldrarna för detta, så ni inte tror det.

I vilket fall, filmen Trassel. Den är ju ett jättebra exempel på hur tråkigt det blir i längden om man stannar i samma "torn" hela livet. Att livet utanför visserligen är farligt, men också väldigt härligt. Att man kan ha fantastiskt kul om man vågar sig ut. Dansa, träffa nya vänner, uppleva saker på nära håll istället från sitt fönster (eller dator?). Ja helt enkelt vara delaktig i livet.

Och när man inte orkar mer, så varför inte dra sig tillbaka till "tornet" och vila upp sig lite? Men det ingick inte i filmen, i och för sig. Men det hittar jag på som alternativ för M.

torsdag 23 februari 2012

Nu har han en kompis!

Som jag berättat innan: I höstas hade M barnkalas och vi bjöd alla klasskompisar. Det var verkligen ett lyckokast på många sätt. Det kan ha varit starten på en vänskap. Jag förstod inte det då.

En av killarna hade gjort en teckning till M, som han gav tillsammans med presenten. Det såg ut som att han hade målat en god stund på den. Det låg nog mycket omtanke i den. Det var förstås nära att teckningen hamnade i kassen med gammalt presentpapper. Man får se upp när man har kalas, så man inte kastar barnens alster av misstag.... Jag såg den som tur var och höll upp den och berömde killen för att han hade gjort något så trevligt. Han såg glad ut.

En dag för ett tag sedan, när jag skulle hämta M på fritids, satt han och spelade ett spel den här killen. Killen vände sig till mig och sa: "Vet du vad, jag är Ms kompis." Sen fortsatte de att spela. Det var ett spel där man ska gå från gå till mål, och under vägen så kan man hamna på rutor där man antingen får klättra upp eller kana ner. "Klättra och kana" kallar vi det här hemma. I alla fall, så började M att fuska. Jag sa till M, att det nog inte var så roligt för kompisen. Kompisen log och sa "Det gör inget att han fuskar." De var nog lite trötta på spelet. Så jag lät dem fuska sig in i mål. Vi skrattade åt det tillsammans.

Sen den dagen har den här killen frågat både mig och sin mamma, när de ska få träffas hemma och leka. Tyvärr, har det har inte blivit av på ett tag, p g a att sjukdomar. I förra veckan blev det dock av att han kom hit tillsammans med sin mamma och lillebror. Det gick jättebra. Killarna hade kul och vi vuxna fick chans att prata lite. Mamman berättade att hennes son hade kommit hem en dag i våras och sagt: "M är inte sjuk, bara så du vet mamma." Det var efter att vi hade berättat om Ms diagnos (asperger) i klassen. Hon hade inte riktigt fattat vad han menat, men sen kom förklaringen när jag mejlade alla föräldrarna samma information. Hon hade blivit jätteglad och tyckte att det var det bästa jag kunde göra. Både kompisen och mamman har attityden att M bara är lite annorlunda, och alla är vi ju olika - so what?! Vilken underbar familj, eller hur?

Igår så var kompisen här en sväng igen. Det vara bara jag och killarna här hemma. Jag hade tidigt beslutat mig för att hålla mig i bakgrunden så mycket som det bara gick. Att ge M chansen att själv klara av det. För det verkar ju lite konstigt om mamma lägger sig i leken för mycket. Kompisen kom ju inte hit för att leka med mig.... Så jag gjorde, som vi så ofta gör, lät M försöka, höll tummarna och avvaktade. "If you treat him like an idiot, he will become one." Och det gick jättebra! Helt klart över förväntan.

Killarna började ute. Tyvärr så var det blött i studsmattan, så de kunde inte hoppa. De tröttnade rätt snabbt på att vara ute. De gick upp till legot på ovanvåningen, kom ner och körde med radiobilar, spelade memory, spelade datorspel, trummade, spelade piano, gitarr och marackas. De kastade ner bollar i trappan. Det var rätt många ljud i huset. Jag fullkomligt nöjt av det. Och fixade fika åt dem.

När det var dags för dagishämtning, gömde sig kompisen precis bakom en vägg, där man kan springa runt i huset. Jag sa till M på skoj att kompisen var borta, och M sprang efter. Han förstod buset direkt. Så sprang de runt och jagade varandra och skrattade. Dagis fick vänta en liten stund....

När vi börjat gå frågade kompisen om M ville komma hem till honom. "Nja, jag vet inte...." tvekade M. Då var jag glad att jag var med och kunde förklara för kompisen att nya ställen alltid är jobbiga för M. Att en av oss föräldrar skulle följa med, så skulle det ordna sig. De nöjde sig båda, med den förklaringen.

Väl på dagis, så fick de vänta ute medan jag hämtade syskonen. De sprang runt och lekte tillsammans på gården. Hittade på lite bus också, såg jag inifrån fönstret. Som väl var klättrade de ner, utan att jag behövde säga något... På hemvägen passerade vi en kulle. Kompisen sprang upp och M följde efter. Båda skrattade och sprang sen ner i kittlande hög fart. Så glad M var.

Rent allmänt så fick den här killen igång M jättebra. Han gav sig inte, de gånger som M inte svarade på tilltal. Han stod på sig och sa: "Kom M, så gör vi detta." Och när de åt mellis, så åt de båda upp den på några få minuter. Maten försvann från tallrikarna i en otrolig hastighet. Sen sprang de och lekte igen. M KAN verkligen äta snabbt, om han är motiverad....

Jag kan inte beskriva för er hur glad jag är för detta. Kompisen kom verkligen för att han gillar M. Jag förklarade det för M, som då blev helt sprallig i hela kroppen. Han hade inte fattat det innan.... Han trodde nog att det bara var p g a leksakerna, eller nåt. Han upprepade det jag sagt och såg helt glad ut: "Kom han för att han ville träffa MIG?" Tydlighet, är alltså viktigt även här.... Vilken kick för självförtroendet!

Imorse så pratade vi lite om att man är olika. Att kompisen inte är rädd för lite asperger och ADHD.  Att "vänner kan vara hur som helst", precis som Mamma Mu säger. Att det viktigaste är att man tycker om varandra och är snälla mot varandra. Jag sa att om Mamma Mu och kråkan kan vara vänner, så kan en aspergare vara vän med en neurotypisk. Då skrattade M och höll med.

Just nu, så känns detta nästan för bra för att vara sant. Vi får hoppas att det håller i sig. Att kompisen förstår att M inte orkar leka med honom varje dag. Att det har med asperger att göra. Men jag tror att det kommer gå bra. Även om det inte håller i sig, så kommer M ha fått lite erfarenhet av att leka hemma med någon jämngammal. Det är otroligt viktigt bara det. Att han får känna att han KAN. Och att det är kul.

onsdag 22 februari 2012

Barnen mår bättre och bättre

Livet här hemma har blivit märkbart bättre på bara 2 månader. Barnen trivs bättre ihop, är lugnare, leker mer koncentrerat och är gladare. Stundtals klarar sig alla tre själva och numera klarar jag att ha dem själv, utan att känna att det blir farligt, eller att någon blir försummad. Det är verkligen stor skillnad. Hoppas det håller i sig....

M har blivit betydligt mer kontaktbar. Från två veckor innan jul, och ända tills nu har han haft en dipp. Gått bakåt i utvecklingen, varit mindre kontaktbar och viftat mer. Vi tror att han kanske fått i sig gluten av misstag, eller något annat som gjort honom sämre, typ glutamat eller något färgämne. Eller så är det p g a infektionen han gått med alltför länge. Nu har han dock förbättrat sig igen. Han har varit totalt kontaktbar senaste dagarna när han varit lite ledig. I morse vände han sig mot lillebror, tittade rakt på honom och pratade med honom. Helt underbart att se. Och idag ska han ha med en kompis hem. De ska leka.

Lillebror har slutat bitas, eller bara försökt vid ett fåtal tillfällen och enbart oss vuxna. Den största anledningen är förmodligen att vi vuxna, hemma och på dagis, har stöttat honom mer i kontakterna med de andra barnen. Han litar på att vi hjälper honom, och har därför slutat försvara sig själv genom att bitas. Det har varit mer anpassad pedagogik för lillebror på dagis. Även små förändringar som siffror och bokstäver på väggen vid hans plats i matrummet, har gjort att han sitter still och äter. Jämnt blodsocker är mycket viktigt för honom.

Lillasysters tal har äntligen kommit igång, för att inte säga exploderat. Från att inte prata nästan alls, eller enstavigt, har hon börjat prata i meningar. Vi föräldrar och dagispersonalen, har följt logopedens råd. Och sen är hennes eksem på benen helt borta.

Vi vet faktiskt inte vad allt detta beror på. Nedan finns olika tänkbara förklaringar (förutom de som står ovan). Jag tror själv att det är lite av varje som påverkar. Vad tror ni?
* Barnen har blivit 2 månader äldre.
* De har blivit av med den långa förkylning de gått omkring med. Och M fick penicillin, som har gjort honom frisk.
* Jag har varit hemma, och har kunnat handla, städa, tvätta osv under dagarna + är mer utvilad och därmed en bättre mamma.
* Vi har slutat äta produkter som innehåller solrosolja, som innehåller för hög halt av omega 6, som konkurrerar med omega 3.
* Vi har börjat med laktosfri mjölk hemma, och totalt sett minskat på barnens mjölkkonsumtion. Ont i magen ger griniga ungar. Ingen tål laktos, sägs det. Och ja, mjölk är nog inget bra livsmedel. (Innehåller tillväxthormoner från gravida kor.)
* Vi har börjat ge barnen mjölksyrebakterier = bra för tarmarna.
* Vi har gått över till garanterat glutenfria havregryn. Dagiskocken har av misstag gett fullkornspasta till lillebror och lillasyster, men rättade till misstaget innan jul. Detta tror jag är största anledningen till att lillebrors hyperaktivitet minskat. T o m dagispersonalen och andra föräldrar har kommenterat att han är lugnare.
* Vi har börjat äta mer fisk och fågel, och mindre rött (hårdsmält) kött.

söndag 19 februari 2012

Utbrott - ta sönder något!

Maken är en väldigt engagerad och go pappa. Han gullar och busar med ungarna och ger dem så mycket energi han orkar. Ibland blir det t o m för mycket. Han är för snäll. Försöker klara deras datorspel medan de bokstavligen hoppar omkring och t o m PÅ honom. Det är så klart inte barnens avsikt. De är bara små och glada, eftersom pappa spelar. Eller så händer av misstag som i fredags när lillebror råkade hoppa ner från soffan på makens rygg, så den knakade till. (Han ska ringa sjukgymnasten imorgon, för han fick rätt ont.)

I vilket fall, om någon av dem råkar skada maken, sig själva eller varandra, så blir han rasande arg på bara typ 1 sekund. Det är en naturligt reaktion hos honom, som bara finns där. Han kan inte styra det. Och egentligen är det kanske mer normalt än min reaktion. Eller avsaknad på reaktion. Ibland reagerar jag nämligen inte alls om barnen slår på mig eller varandra. Inte med ilska i alla fall.

Och det är ju inget fel i att bli arg. Om någon slår på en, avsiktligt eller oavsiktligt, vuxen eller barn, så har man självklart rätt att bli arg. Det som är problemet för maken, är att han får ett stort behov av att slå sönder något. Nu vill jag verkligen poängtera att han aldrig någonsin gett sig på varken mig eller barnen. Inte en enda gång har det hänt. Och skulle aldrig göra. Men det har hänt att saker gått sönder. Det är nog så jobbigt.

Men han har kommit på lösningen själv. Han säger att han måste ha något till hands, som han får ta sönder. Det funkar med en bit frigolit som han får gå lös på. Eller ett papper. Jag tror det kommer att bli bra. Förresten, så kan jag nog själv tänka mig att hoppa sönder lite frigolit, de gånger jag blir arg... Och jag misstänker att barnen gärna hakar på. I alla fall lillebror och lillasyster som verkar ha ärvt denna ilska.

När makens fått känna något gå sönder, är också ilskan borta.

måndag 13 februari 2012

Städning!

Det har varit få inlägg här på sistone. Anledningen: Jag håller på att städa huset. Det har behövts länge och nu har jag äntligen både tid och ork. Ska jag vara ärlig, har det känts rätt fraktalt här hemma. Ni vet, ju mer man städar desto fler skåp, lådor osv, ser man som behöver städas. Och ju fler saker ser man, som behöver fixas och lagas. Det är lätt att bli stressad. Så stressad att man struntar i det och tänker att man ska ta det en annan dag. Och så växer snöbollen man skjuter framför sig....

Så, de två viktigaste sakerna med städning är, enligt mig:
1) att det blir av och
2) att man inte förtar sig (så det inte känns för motigt nästa gång).

Jag vet att just städning är ett problem för många med NPF. Det har sina naturliga förklaringar. Ju mer jag förstår, desto större respekt får jag för hur utmattande det kan vara för dem/er. Och det är ingen strålande kombination med att intrycken trillar på en, dvs att man ser allt och att det tröttar ut en. Med andra ord: Energikrävande att städa, och energikrävande att leva i röran.

Förresten, så är det förmodligen energikrävande att leva i röra, för de allra flesta. Jag tycker inte om råd som: "Skit i disken och sätt dig och läs en bok istället." För vad händer då nästa gång man ska laga mat? Jo totalt sett, blir det mycket jobbigare än att först städa, och sen laga mat i ett städat kök. Det bästa, ur energisynpunkt, är att förhindra att det gror igen. Håller ni med?

Jag har faktiskt rätt lätt för att städa. Min styrka är ordning och struktur. Och det kräver inte så mycket energi av mig att städa. Tack och lov för det! Men röran suger otroligt mycket energi. Jag blir på dåligt humör dessutom. Så jag tänker mer och mer, att JAG får försöka fixa det här hemma så långt det är möjligt. Gärna snarast. Det har gett resultat. Jag tycker faktiskt att vi båda är lite piggare. Igår började maken prata om husrenovering, för första gången på länge. (Det har varit stört omöjligt att hinna och orka med det, sen vi fick lillasyster.) Att han tänker fixa färdigt trappan snarast. Och jag mår faktiskt mycket bättre. Jag bär inte med mig någon bitterhet för att jag (självmant) tar disken de flesta kvällar. Jag gör ju det väldigt lätt och snabbt, faktiskt. Det jobbiga satt i huvudet: Det var jämställdhets-och rättvisetänket, som sög energi från mig. Inte själva utförandet. Inte mycket att bråka om egentligen. Speciellt inte om han kommer igång med annat istället.

Men det finns ju tillfällen när han faktiskt behöver städa. Speciellt i garaget (=hans hobbyrum) och allt som rör hans och barnens radiobilar osv. Han fastnar i småsaker när han städar. Plockar upp trasiga saker, börjar laga dem, och tappar fokus på det han egentligen gjorde. Han blir ofantligt trött av det. Och städningen går vääääldigt långsamt framåt.

Jag tror tricket med att städa, utan att trötta ut sig, är att dela in städningen i hanterbara enheter. T ex ett skåp per dag, eller en hylla, eller en halv hylla. Allt beroende på vad som orkas och hinns med. Och man får BARA göra det. Meningen är att man ska kunna titta på det området, och känna sig nöjd efteråt. Om man har svårt att organisera sin städning i huvudet, skriver man en lista på olika områden som ska städas. Gärna i prioritetsordning, så man snabbt kan hitta nästa område som ska städas, så man inte fastnar i detaljer på listan. Och saker som behöver lagas, tittas över osv, skrivs också upp på samma lista.

Man har en slasklåda för "övrigt=städas/lagas en annan dag", till saker som man inte vet var de ska vara eller som behöver lagas. Min erfarenhet är att det just är dessa småsaker som suger energi. När jag ska städa en hylla river jag ut allt, torkar rent, sätter bara tillbaka allt som ska vara där och lägger antingen resten på rätt ställe, eller i slasklådan, som jag sedan tillåter mig att trycka in i något skåp. När allt annat fallit på plats i hemmet, kan man lättare organisera det som finns i slasklådan. Eller så slänger man det, om man inte saknat det.

T ex, i helgen städade jag hörnet kring mikron. Maken har en tendens att lägga alla saker han inte vet var de ska vara, just där. Jätteirriterande varje gång man ska mikra något. Det tog mig 10 minuter, genom att jag tillät mig trycka in det mesta i skåpet ovanför mikron. Det skåpet får jag ta en annan dag.... Det blir nog en halv hylla i taget, med det skåpet... Men viktigast är att saker inte ligger framme och suger energi.

Missförstå mig nu inte. Jag är absolut inte för röriga skåp. Det suger ju även energi varje gång man måste leta efter något. Varje minut som jag letar efter något, är en förlorad minut, eftersom jag inte kan tänka på något annat under tiden jag letar. Då kunde jag lika gärna varit död. Så jag städar istället. Att städa är investerad tid. Mitt motto:"Inte leta - städa!". När man städar tittar man dessutom noggrannare än när man letar + att det som sagt blir städat samtidigt. Ingen tid går till spillo. 

Innan jag började städa huset, så var mitt mål att slänga ungefär hälften av våra grejer. Att främst göra mig av med alla "bra-att-ha"-saker. För om man tänker på vad man betalar varje månad per kvadratmeter för sitt boende, så känns det genast dyrt att ha en garderob full med skräp. Den ytan kan utnyttjas bättre.

Jag tänker på två bra citat jag hört: "Less is more" och "Om man inte hittar en sak, kunde man lika gärna inte haft den". M a o: Våga slänga! Många "minnen" tar jag ett kort på och kastar. Den där gamla dockan från barndomen funkar faktiskt bättre på kort än på riktigt. Då slipper man gammal rök-och källarlukt.

Och sen har jag några saker, som jag ska tänka på:
1) Införa fler "pappas krok". Maken krävde att få ha en egen krok i hallen, och det funkar bra. Det kan tyckas självklart, men fler saker ska ha bestämda platser. Det underlättar för alla. Och gärna skriva med sprittusch på hyllorna. Eller klistra dit bilder, för barnens skull.
2) När jag hittar saker på fel ställe, som t ex hans mössa som han alltid letar efter, så lägger jag tillbaka dem på rätt ställe utan att bli irriterad. Han kan faktiskt inte hjälpa det. Det beror INTE på att han är lat eller struntar i min ordning. För vem vill leta efter sin mössa, varje gång man har bråttom hemifrån?
3) Utnyttja fenomenet "Out of sight - out of mind", dvs att mina killar inte tänker på saker som de inte ser. M a o kan jag kasta trasiga leksaker utan att fråga M och lillebror. Jag brukar mellanlagra dem i en sopsäck, som slängs om ingen frågar efter dem på ett tag. Och maken och jag har en överenskommelse. Jag får slänga hans gamla slitna kläder, när han inte ser. Han saknar dem inte, när de väl är borta. Men ser han mig kasta dem, så tycker han nästan alltid att det är synd."Kan vara bra att ha i garaget." Hur många uppsättningar kläder behöver han i garaget egentligen?

PS. Medan jag slutförde detta inlägg så har maken brynt köksknivarna.... :)

lördag 11 februari 2012

Mina seriesamtal

Jag blev inspirerad av Tina Wimans seriesamtal. Jag har gjort nedanstående seriesamtal (ritsagor), sen senaste inlägget. Jag har gjort dem på ritbrädan vilket varit mycket bra. Då kan man först göra en saga där det blir fel, och sen raskt sudda ut den, och göra om den så det blir rätt. Jag tycker att Tina Wimans saga är klockren, förutom att den bara innehåller hur fel det blir. Hur ska man göra istället? Självklart för vissa barn, men kanske inte självklart för alla. För om man inte får "tänka på en rosa elefant", vad ska man tänka på istället då?

Och se nedanstående som exempel, som kan ge er inspiration. Jag skriver inga detaljer, för jag tror att seriesamtal blir som bäst om man anpassar dem till det egna barnet. Och faktiskt så brydde sig inte barnen om att jag målade enkla streckgubbar. Jag kan väl inte direkt påstå att jag är duktig på att rita. Tvärt om. Men barnen har en fantastisk förmåga att leva sig in i sagan ändå. Det blev roligare om det var de själva som var med (de fem sista exemplen). I vissa är det lämpligare att säga att det är ett annat barn för att inte skrämmas eller skambelägga (de fyra första exemplen).

* Varför man inte ska kladda med bajs i skolan, utan be en fröken om hjälp DIREKT istället.

* Vad som kan hända om man springer ifrån mamma på väg hem från dagis.

* Vad som kan hända om man kastar leksaker på lamporna eller fönstren.

* Vad som kan hända om man sätter sig på ryggstödet på matstolen.

* Varför det är roligt med syskon, dvs att man kan leka med dem (istället för att slåss med dem).

* Hur det var när de kom till familjen. (Först 0 barn, sen kom M, därefter lillebror, och sist lillasyster).

* Att mamma- och pappakärleken finns kvar även när man är på dagis/skola.

* Om man äter ordentligt med mat så växer man och blir stark.

* Det här gjorde vi i somras: Hoppade studsmatta, badade, fikade i trädgården osv.

måndag 6 februari 2012

Seriesamtal - ett exempel

Tina Wiman har lagt ut nedanstående seriesamtal som hon gjort. Man kan göra seriesamtal för många olika situationer. Tanken är att man ska rita så här enkelt, när situationer uppstår, så det verkligen blir av. Inspirerande! Bra för alla barn dessutom. Jag ska visa detta för barnen ikväll.

http://www.educreations.com/lesson/view/anna-vill-inte-sova/394515/?s=WkegME

lördag 4 februari 2012

Lite om neurotypiska mig

Jag tror inte att jag skrivit något inlägg och riktigt förklarat vem jag är, med avseende på diagnoser. Så jag gör det nu.

Jag är alltså mestadels neurotypisk. Jag har funderat och funderar fortfarande mycket på, om och hur mycket dessa drag finns i mig. Jag har ju ändå en pappa med tydliga drag av både asperger och ADHD, och en son med denna dubbeldiagnos. Skulle jag vara länken mellan dem och inte ha några drag? Knappast rimligt, eller? Okej, maken har ju dessa drag också, så det kan förklara Ms dubbeldiagnos. Men ändå? Jag tänker att jag är ett levande bevis på att autism är ett kontinuum. Att autism finns hos många av oss fast väldigt svagt. Och att M har det från två håll och att det är därför det blivit starkt i honom.

Jag har försökt att så ärligt som möjligt hitta alla aspiga egenskaper hos mig själv. Egentligen så känner jag inte igen den verklighet som aspergarna upplever, men jag tycker att jag har en svag dragning åt det hållet med vissa saker. Detta är vad jag tänkt ut:
* Jag trivs rätt bra med att vara ensam. Om jag har tid över, så väljer jag nästan alltid att göra något i ensamhet. Ibland tänker jag att jag ska bli eremit när jag blir pensionär. Flytta till en liten stuga på en vacker bergstopp och bara ha det lugnt och skönt. (Men det kommer inte hända, för jag vill vara nära mina barn och framtida barnbarn.)
* Jag tycker inte om att gå i affärer. Det är lite jobbigt. Rörigt och sen så har jag intressantare saker för mig hemma. Jag har aldrig någonsin fått för mig att åka och shoppa för skojs skull. Jag förstår helt enkelt inte nöjet med det. Jag handlar gärna, men då helst på internet. Och bara när jag behöver något. Men misstolka mig inte nu: Det är INTE så att jag ser alla detaljer i affärerna, och därför blir trött. Jag vill bara hitta det jag behöver, så jag kan åka hem.
* Jag gillar ärlighet och är nog rätt ärlig. När jag var yngre, var jag nog för ärlig i vissa fall, men det har jag (förhoppningsvis) slutat med.
* Jag är en väldigt logisk tjej. Jag tar de flesta beslut baserat på logik, inte på känslor. Maken brukar beskriva mig som en killkompis till sinnet, fast i en tjejs kropp. Och jag har läst teknisk fysik och har lätt för matte och logik. Okej, självklart finns det många tjejer som är duktiga på detta, men faktum är att det var 10% tjejer i årskursen när jag läste. Inget typiskt kvinnligt val av utbildning. Aspergertjejer beskrivs ofta som dragna åt det manliga, logiska hållet, och jag tror att det är så. Kanske är jag 1/4-aspergare eller nåt sånt?

När det gäller ADHD, så har jag ett tydligt drag: Jag har svårt att sitta still och göra ingenting. En gång fick jag ett kort av en vän, där hon skrivit med vackra bokstäver (så jag skulle kunna sätta upp det på väggen?): "Ta dig samman och gör något onyttigt." Det är en bra beskrivning av mig. Jag måste alltid göra något. Vara i rörelse antingen fysiskt eller mentalt. Antingen något på att-göra-listan, eller något som lär mig något. Att titta på en Hollywood-produktion är blä! I alla fall när livet snurrar så fort, som det gör nu.

I övrigt så har jag ingen annorlunda perception, dvs inga sinnesintryck som är förstärkta på något sätt. Jag har inga problem att tolka människor; ansiktsuttryck, underliggande meningar, tonfall osv. Det sociala funkar och jag upplever att mitt minne funkar som hos neurotypiska (bra kortidsminne och inget super-aspie-långtidsminne). Jag har inga specialintressen eller sömnproblem (som beror på mig). Jag är inte ett dugg impulsiv och kan koncentrera mig på vad som helst. Jag har aldrig haft problem i skolan på något sätt, tvärt om. Och inga motorikproblem, utan har haft lätt för skolgymnastik och bollsport. Ja, mestadels är jag nog faktiskt neurotypisk. Jag gjorde ett sånt där ploj-test på facebook om hur pass autistisk jag är. Okej, jag vet inte om det var validerat, men jag hamnade i alla fall på mitten. Jag var lite förvånad över det faktiskt, men men.

Min beskrivning av mig själv, skulle egentligen ha slutat här, om det inte vore för att jag för närvarande är på gränsen till utbränd. Att jag sovit dåligt vissa nätter + ätit LCHF, och då kanske fått lite väl lite kolhydrater till min trötta hjärna. Alltså jag för närvarande: På gränsen till utbränd aspergerdotter, på för lite sömn och för lite kolhydrater. Vad händer då? Det är här det börjar bli intressant för mig. Jag har observerat följande förändringar vissa dagar:
* Jag har haft svårare att solla bort ljud. Flera gånger har jag varit tvungen att stänga av barnfilmen, för att kunna höra mina egna tankar. Väldigt ovanligt för mig, som normalt inte störs av sådana ljud på detta sätt.
* Jag har varit betydligt mer glömsk. Behövt anstränga mig, för att komma på vad det egentligen var som jag höll på med. En skrämmande känsla.
* Jag har haft koncentrationsproblem. Speciellt sent på kvällarna. Då har min hjärna inte funkat alls.
* Jag har haft svårare för plötsliga förändringar. Kommit på mig själv att tycka direkt illa om förändringar i schemat som maken föreslagit. Känt att jag velat ha 1 dags betänketid. Minst! Det har varit jobbigt och energikrävande att tänka om! Jag har behövt mera omställningstid med det mesta. Tillvaron har känts trög. Förvånande att känna så!
* Jag har bokstavstolkat mer. Maken har påpekat för mig att jag övertolkat saker. Det brukar vara tvärt om.
* Jag har varit lättirriterad och haft ett större behov av att gå undan. Jag har faktiskt haft utbrott som inte alls liknar mig. Utbrott där jag blivit för arg, utan egentlig anledning. (Tur maken skickade iväg mig till ett tomt rum.)
* Jag har varit betydligt klumpigare. Snubblat mer och gått in i saker.

Det som gör det intressant, är INTE att jag tror att detta är ett bevis att jag har en aspergare inom mig. Eller ADHD. Nej, så är det nog faktiskt inte. Men jag tror att många av beteenden hos personer med asperger och ADHD kan förklaras av att de helt enkelt är trötta. Och jag kan lägga till att ovanstående beteenden MINSKAT betydligt hos maken, sen vi ändrat om arbetsfördelningen och därmed hållt nere stressen för honom.

Vad tror ni om detta? Vore intressant att få höra.

fredag 3 februari 2012

Vacker musik som stör

Idag spelade jag Loreena McKennitt för barnen när vi kom hem från skola och dagis. Jag tänkte att det skulle vara nedvarvande för dem. Så funkar ju jag. Neurotypiska jag....

Killarna brukar spela surfplatta tillsammans, när vi kommit hem. Det är perfekt avkoppling för dem och dessutom faktiskt något som de gör tillsammans. Ofta sitter de och tittar, när den andre spelar. Ikväll satt de så tätt, så tätt tillsammans. Jag, som egentligen är emot opedagogiska datorspel, får nog ändå inse att de har en poäng.... I alla fall i den här familjen.

Lillebror ställde sig vid datorn för att titta på musiken. Bilden på skärmen hörde inte ihop med musiken, så han såg något konfunderad ut. M kom ut till köket och bad mig stänga av med motiveringen: "Buumandet stör mig när jag spelar på paddan. Jag bara spelar fel. Jag undrar bara hur trumman ser ut."

Så det vara bara att stänga av musiken. Får man en sån bra förklaring, så får man ge sig. Så himla bra att M uttryckte hur han upplevde det, istället för att bara skrika rätt ut: "Kan du stääääänga aaaav musiken?". Det har varit lite mycket sådana skrik genom åren.

Och M förklarade även för mig att jag kanske hade bränt maten om jag hade hört ett sånt ljud hela tiden.

Han fick mycket beröm för att han förklarade hur han fungerar. Jag förklarade hur jag fungerar Att jag som är neurotypisk kan stänga av sådana ljud om jag vill, t o m hela musiken. Att det är därför jag sätter på musiken, utan att tänka mig för.

Och vi pratade om att det är bra att han berättar sånt här för andra. Även för klasskamrater. Att det är bra att han säger sådana saker som att han har en extra förstärkare i hjärnan med vissa ljud (cello!), så andra förstår honom. (Det är så vi förklarat hans annorlunda perception för honom.)