Nu har han en kompis!

Som jag berättat innan: I höstas hade M barnkalas och vi bjöd alla klasskompisar. Det var verkligen ett lyckokast på många sätt. Det kan ha varit starten på en vänskap. Jag förstod inte det då.

En av killarna hade gjort en teckning till M, som han gav tillsammans med presenten. Det såg ut som att han hade målat en god stund på den. Det låg nog mycket omtanke i den. Det var förstås nära att teckningen hamnade i kassen med gammalt presentpapper. Man får se upp när man har kalas, så man inte kastar barnens alster av misstag.... Jag såg den som tur var och höll upp den och berömde killen för att han hade gjort något så trevligt. Han såg glad ut.

En dag för ett tag sedan, när jag skulle hämta M på fritids, satt han och spelade ett spel den här killen. Killen vände sig till mig och sa: "Vet du vad, jag är Ms kompis." Sen fortsatte de att spela. Det var ett spel där man ska gå från gå till mål, och under vägen så kan man hamna på rutor där man antingen får klättra upp eller kana ner. "Klättra och kana" kallar vi det här hemma. I alla fall, så började M att fuska. Jag sa till M, att det nog inte var så roligt för kompisen. Kompisen log och sa "Det gör inget att han fuskar." De var nog lite trötta på spelet. Så jag lät dem fuska sig in i mål. Vi skrattade åt det tillsammans.

Sen den dagen har den här killen frågat både mig och sin mamma, när de ska få träffas hemma och leka. Tyvärr, har det har inte blivit av på ett tag, p g a att sjukdomar. I förra veckan blev det dock av att han kom hit tillsammans med sin mamma och lillebror. Det gick jättebra. Killarna hade kul och vi vuxna fick chans att prata lite. Mamman berättade att hennes son hade kommit hem en dag i våras och sagt: "M är inte sjuk, bara så du vet mamma." Det var efter att vi hade berättat om Ms diagnos (asperger) i klassen. Hon hade inte riktigt fattat vad han menat, men sen kom förklaringen när jag mejlade alla föräldrarna samma information. Hon hade blivit jätteglad och tyckte att det var det bästa jag kunde göra. Både kompisen och mamman har attityden att M bara är lite annorlunda, och alla är vi ju olika - so what?! Vilken underbar familj, eller hur?

Igår så var kompisen här en sväng igen. Det vara bara jag och killarna här hemma. Jag hade tidigt beslutat mig för att hålla mig i bakgrunden så mycket som det bara gick. Att ge M chansen att själv klara av det. För det verkar ju lite konstigt om mamma lägger sig i leken för mycket. Kompisen kom ju inte hit för att leka med mig.... Så jag gjorde, som vi så ofta gör, lät M försöka, höll tummarna och avvaktade. "If you treat him like an idiot, he will become one." Och det gick jättebra! Helt klart över förväntan.

Killarna började ute. Tyvärr så var det blött i studsmattan, så de kunde inte hoppa. De tröttnade rätt snabbt på att vara ute. De gick upp till legot på ovanvåningen, kom ner och körde med radiobilar, spelade memory, spelade datorspel, trummade, spelade piano, gitarr och marackas. De kastade ner bollar i trappan. Det var rätt många ljud i huset. Jag fullkomligt nöjt av det. Och fixade fika åt dem.

När det var dags för dagishämtning, gömde sig kompisen precis bakom en vägg, där man kan springa runt i huset. Jag sa till M på skoj att kompisen var borta, och M sprang efter. Han förstod buset direkt. Så sprang de runt och jagade varandra och skrattade. Dagis fick vänta en liten stund....

När vi börjat gå frågade kompisen om M ville komma hem till honom. "Nja, jag vet inte...." tvekade M. Då var jag glad att jag var med och kunde förklara för kompisen att nya ställen alltid är jobbiga för M. Att en av oss föräldrar skulle följa med, så skulle det ordna sig. De nöjde sig båda, med den förklaringen.

Väl på dagis, så fick de vänta ute medan jag hämtade syskonen. De sprang runt och lekte tillsammans på gården. Hittade på lite bus också, såg jag inifrån fönstret. Som väl var klättrade de ner, utan att jag behövde säga något... På hemvägen passerade vi en kulle. Kompisen sprang upp och M följde efter. Båda skrattade och sprang sen ner i kittlande hög fart. Så glad M var.

Rent allmänt så fick den här killen igång M jättebra. Han gav sig inte, de gånger som M inte svarade på tilltal. Han stod på sig och sa: "Kom M, så gör vi detta." Och när de åt mellis, så åt de båda upp den på några få minuter. Maten försvann från tallrikarna i en otrolig hastighet. Sen sprang de och lekte igen. M KAN verkligen äta snabbt, om han är motiverad....

Jag kan inte beskriva för er hur glad jag är för detta. Kompisen kom verkligen för att han gillar M. Jag förklarade det för M, som då blev helt sprallig i hela kroppen. Han hade inte fattat det innan.... Han trodde nog att det bara var p g a leksakerna, eller nåt. Han upprepade det jag sagt och såg helt glad ut: "Kom han för att han ville träffa MIG?" Tydlighet, är alltså viktigt även här.... Vilken kick för självförtroendet!

Imorse så pratade vi lite om att man är olika. Att kompisen inte är rädd för lite asperger och ADHD.  Att "vänner kan vara hur som helst", precis som Mamma Mu säger. Att det viktigaste är att man tycker om varandra och är snälla mot varandra. Jag sa att om Mamma Mu och kråkan kan vara vänner, så kan en aspergare vara vän med en neurotypisk. Då skrattade M och höll med.

Just nu, så känns detta nästan för bra för att vara sant. Vi får hoppas att det håller i sig. Att kompisen förstår att M inte orkar leka med honom varje dag. Att det har med asperger att göra. Men jag tror att det kommer gå bra. Även om det inte håller i sig, så kommer M ha fått lite erfarenhet av att leka hemma med någon jämngammal. Det är otroligt viktigt bara det. Att han får känna att han KAN. Och att det är kul.