Translate

onsdag 31 oktober 2012

Mitt brev till grannarna

Nedan finns ett brev som jag skrev till våra grannar i somras. De har sedan tidigare klagat på våra högljuda barn klockan 9 en söndagsmorgon. Jag svarade för mig (och familjen), den gången. Vill inte återge vad jag sa här i bloggen.....

Jag publicerar brevet som ett förslag på hur man kan skriva till oförstående grannar. (Om man har problem med dem.)

-----------------------------------------------------------------------
Hej!

Jag hörde 5-6 högljuda smällar med fönster och dörrar, när jag var ute i trädgården och försökte hantera ett av lillebrors utbrott. Vill därför försöka återskapa en dialog med dig/er. Vi förstår att ni blir störda av ljuden från vår sida, och det är så klart tråkigt.

Det är så här att vi har två barn med speciella behov (som vi berättat om tidigare). M har diagnoserna högfungerande autism och ADHD. Lillebror är under utredning för båda dessa diagnoser i nuläget. De förhandssignaler vi fått från utredningsteamet på barn- och ungdomsspyk, är att de ser många av dessa drag, och att det förmodligen kommer bli minst en diagnos för lillebror. Själva tror vi också det.

Lillebror är utåtagerande, och har utbrott om blodsockret sjunker för lågt. Han bits, slåss, sparkas, skallas, sliter/sparkar en i halsen, kastar sig med risk att skada sig och kastar saker under sina utbrott. Han ger sig på sina syskon, och även oss vuxna. Utbrotten är ibland så kraftiga, att vi har svårt att hantera honom. Han är väldigt stark. Då måste vi ta ut honom i trädgården och lugna honom, för att han inte ska gå lös på inredningen och syskonen, eller skada sig själv. Och därefter försöka få i honom lite mat, samt ta hand om honom känslomässigt. För han blir själv väldigt ledsen av dem, och förstår inte riktigt sina egna känslor. Vi försöker givetvis hålla dessa utbrott, som vi fattar hörs, så korta som möjligt för allas skull.

Maken har dessutom varit sjuk i 1,5 år, vilket sätter en enorm press på vår familj. Det leder till att jag, som nästan inte orkar det längre rent fysiskt, oftast måste hantera lillebror under utbrotten. Och under perioder ha hand om alla barnen helt själv (då maken måste gå undan och vila). Vi har väldigt lite hjälp från släkten, och enbart några timmar för M enligt LSS (Lagen om stöd och service).

 Vi fattar att barnen hörs. Vi kan tyvärr inte ha helt tyst i vår trädgård. Barnen glömmer sig lätt, även om vi påminner dem att prata tystare, vilket vi också gör hela tiden. Dåligt korttidsminne, är ett av problemområdena vid ADHD. Vi gör vad vi kan, och håller till exempel inne barnen till klockan 9 varje morgon, fastän de vaknar betydligt tidigare. Detta har vi gjort i flera år, och det är många gånger en kamp när barnen vill ut och springa av sig. (Några gånger har de smitit ut innan klockan 9, utan vår vetskap.) Enligt de flesta trivsel/ordningsregler som finns, så ska man iaktta tystnad mellan klockan 22-07, så klockan 9 måste de få gå ut och leka. Vi ber om lite förståelse hos er, för vår situation och för barnens behov.

Jag ber er att inte smälla i fönster och dörrar. Det skapar otrygghet hos M, som redan i sig är en orolig själ på grund av autismen. Självklart förstår vi att ni vill stänga, och har inte heller något emot att ni spelar hög musik. Och vi kan gärna ta en diskussion, om vad som är störande på respektive sida planket, och hur det kan förbättras, om det går. Och framför allt, så vill vi ha en bra relation till er. Det är tråkigt att ni verkar så missnöjda.

Var snälla och hör av er! Tack!

Med vänliga hälsningar

-----------------------------------------------------------------------

Förresten, så har jag inte fått något svar av dem.... Men de smäller inte längre med fönster och dörrar.

"Varför" i vardagen

Ibland så tänker jag nog inte på saker som jag gör reflexmässigt. Som det här att berätta "varför" om de flesta saker för lillebror. Varför man inte får springa med pinnar, eller vassa föremål. Varför man inte får äta och springa samtidigt. Varför det är farligt att slåss och bitas. Varför vi måste skynda oss till dagis. Varför man måste ha vinteroverall på sig nu. Varför man inte kan ha keps på sig ute längre. Varför han inte kan få se en film till. Ja listan är oändlig.

Idag kom vi upp till dagis. Barnen skulle iväg på bio och bussen gick tidigare än vi var vana att vara på dagis. Så det var många "varför" denna morgon, för att få samarbetande barn. Men vi hann.

Väl uppe på dagis instruerade en fröken barnen: "Ni kan vänta ute, antingen här på plattorna eller i kompisgungan."

Jag vet ju att jag har en liten rymmare som älskar att gå sin egen väg med det mesta i livet, speciellt om det saknas ett "varför". Jag inflikade: "För att bussen går snart och om ni springer iväg så missar ni den."

Hans fröken nickade igenkännande, medveten om att det är så de måste säga till honom.

måndag 29 oktober 2012

Logopedens tips

För ett tag sedan var jag på återbesök hos logopeden med lillasyster. Det går framåt med hennes tal, men hon behöver fortfarande en del stöd.

I flera år har jag hört att "man inte ska rätta barn". Så det har jag/vi följt. För inte vill man klanka ner på sina egna barn, som gör sitt bästa när de pratar. "De lär sig bara man själv säger orden rätt", hör man också. Men det är fel tänkt, säger logopeden. Självklart ska man hjälpa dem med talet, som med allt annat i livet.

Hon var dock noga med att man aldrig ska klanka ner på barnen för att de säger fel. Men man kan absolut informera dem vad det heter och hjälpa till. Det är inte samma sak som att kritisera dem. Okej självklart ska man inte rätta barnen hela tiden, för då pallar de ju inte prata. Men ibland med fingertoppskänsla och på ett positivt sätt. Kanske leka fram det? Och barnen hör kanske att de säger fel och vill rätta till det?

Jag gick faktiskt hem och testade detta på lillebror, som länge sagt "tovl", "evla" och "fiml." Jag sa "tollllllv", "ellllllva" och "filllllm". Sen härmade han mig och kunde faktiskt på första försöket och blev jätteglad för det. Och fick mycket beröm av mig. *Skutt, skutt*

Och lillasyster har också gjort framsteg. Från "möt" till "mjölk". Igår lärde jag henne att säga "öppna" istället för "öppa". Och imorse kom helt plötligt "pappa vakNa" istället för "pappa vaka". Det hade vi inte ens övat.

Och "s" och "k" övar vi genom att härma ormar och tåg. Hon tycker att det är roligt att försöka. Men när det blir för svårt, så avbryter vi och för över uppmärksamheten på något annat.

M har haft problem med sche-ljudet. Då får barnen använda prefixet "skit-" och säga saker som skitroligt, skitbra osv, tipsar logopeden. Äldre känsliga släktingar och andra, får tåla det. Jag och maken testade att själva prata så, för att få M att öva. Men han tyckte det lät så fult och vägrade. Då kunde han helt plötsligt säga både skit och "sju sjösjuka sjuksköterskor". Funkar det inte på ena sättet, funkar det på andra.....

söndag 28 oktober 2012

Vad gör du med din "giv" i livet?

En kompis nämnde en bra liknelse mellan livet och kortspel. Något som egentligen är rätt självklart, men det var en bra minnesbild att bära med sig.

"Det är vad man gör med sin giv, det vill säga med de kort man fått på hand, som är viktigt. Inte vilka kort man inte fått."

Med andra ord, så lönar det inte sig att gräma sig över det man inte fått i livet. Det är bättre att acceptera det man fått och göra det bästa av situationen.

Visst får man sörja det man inte fått eller det man fått, t ex att ens barn har funktionshinder. Men det kan vara bra att ha andra förhållningssätt ibland också. Så man inte fastnar i sorgen, med "offerkoftan" på.

Jag nämner liknelsen för att den fått mig att mentalt kavla upp rockärmarna lite extra, och tänka: "Nu jäklar ska jag spela de där korten jag fått, på allra bästa sätt."

Kanske lite fånigt, men det hjälper mig att fokusera och peppa mig själv. Och jag tänker att jag faktiskt är en ganska bra "spelare" emellanåt.

Pianobus och pussmonster

Idag har lillebror varit på bushumör. Jag tolkar honom, som att han ville ha kontakt. Inget negativt i sig, men när man dänger saker i huvudet på andra och skrattar upplevs det inte som så positivt.... Inte ens om det är en ballong man dänger, som det var idag.

Jag tog lillebror åt sidan, in till lekrummet där vi har ett elpiano. Jag låtsades att jag skulle spela olika låtar och han tryckte genast på en knapp (pitch bend) som gör att ljudet låter falskt. Han vill alltid trycka på den knappen när någon annan spelar, och det ingick i min plan. Jag låtsades upprörd för att få igång den där kittlande buskänslan i hans mage, som han så väl behöver. "Åh nej! Vad gör du, din lille buse? Nu spelade jag fel." Så han skrattade.

Buset övergick till dans till olika komp som finns inprogrammerade i pianot. Dans funkar perfekt på honom. Han blir glad, får röra på sig och får uppmärksamhet. Efteråt var han lugn igen.

Nästa gång busbehovet uppstod gjorde maken en rolig saga. Maken låg på rygg på en madrass och cyklade i luften med benen. Han låtsades cykla till olika ställen. Lillebror och lillasyster var med och var olika saker. Olika djur, och puss- och kram-monster som överföll maken när han stannade cykeln. Hysteriskt kul.

Sen vid nattningen så blev jag ett pussmonster (inspirerad av makens lek), när lillebror absolut skulle hoppa i sängarna. (Lite farligt - han kan fastna med fötterna.) Det funkade lika bra då med. Puss- och kram-monster-leken är här för att stanna....

Vi måste nog hitta på lite fler bra, okej bus. För skillnaden är verkligen stor. Det är inte roligt när man hamnar i den onda cirkeln med dåliga bus och föräldrar som skäller. Och han är helt underbart söt och go, när vi vuxna tar kommandot med ett positivt bus. Och glad.

Busbehovet går förmodligen inte att få bort. Det spelar ingen roll hur mycket vi skäller eller förklarar. Nästa gång är allt det som bortblåst. Han busar ändå. Lika bra att ha några bra bus på lager. 

Tipsa gärna om fler bus vi kan göra!


Tema: Utredning - Optikerbesök

När M gjorde WISC-testet under ADHD-utredningen, fick vi reda på att M har svårt att tolka visuell information. Han var stark på det auditiva, dvs allt med ljud, och kunde kompensera med det, sa psykologen. Så det skulle nog ändå gå bra för M, trodde hon. Naturligtvis frågade jag hur vi kunde hjälpa M med det visuella. Om vi kunde träna honom. Hon svarade att det nog bara är så och alltid kommer vara så för M. En del av autismen, som vi fick leva med.

För säkerhets skull tog jag honom ändå till en ögonläkare. Vi ville utesluta att detta berodde på hans ögon. Ögonläkaren hittade dock inget, utan sa tvärt om att M såg mycket bra. Till och med bättre än normal syn. Så vi lät det vara. Man bör lyssna på experterna, tänkte vi. Inget att göra.

Ett och ett halvt år senare, så fick Sabina mig att inse Ms verkliga problem. Att han har svårt med 3D-seendet. I fredags var vi hos en optiker. Jag hade letat upp den som verkade duktigast i vår stad, och skrev ett mejl med symptomen i punktform och frågade om hon kunde hjälpa oss. Om hon kände till Kaplans metodik. Det gjorde hon inte, men hon svarade ändå utförligt på mina frågor och erbjöd en ordentlig synundersökning. Hon skrev att hon misstänkte att M hade svårt med ackommodationen, dvs att fokusera lång bort, fokusera nära, och sen långt bort igen och så vidare. Då blir det ju svårt att se i 3D.

Vi var hos henne i fredags. Och mycket riktigt: M är översynt precis som sin far. Det brukar ge ljuskänslighet (som han har) och att man får svårt med ackommodationen. Och M har lite astigmatism på ett öga, men det trodde hon inte påverkade honom så mycket. Och som tur var hade han ingen skelning alls. Den hade han inte ärvt av mig. Så inga prismaglasögon verkar behövas. (Annars vanligt vid autism, enligt Kaplan.)

Han fick ett par låneglasögon att använda vid läsning i 3 veckor. Optikern sa att det visserligen är normalt för barn i den åldern, att vara lite översynta, men att hälften av dem blir hjälpta av glasögon. Så de brukar erbjuda barnen låneglasögon, för att se vilken hälft varje barn tillhör.

Hon trodde dock inte att hela Ms problematik beror på översyntheten. En del ligger i tolkningen och det kunde hon tyvärr inte hjälpa mig med. Det blir att läsa på och/eller söka sig vidare efter hjälp.

Och sen har vi lillebror, som i och för sig inte verkar ha så mycket problem med 3D-seendet, men som är extremt ljuskänslig. Är även han översynt? Det borde absolut uteslutas. Jag får ta honom till samma optiker, för detta är inget som utredarna på BUP funderat på. (Vi har precis gjort färdigt hans utredning och väntar på resultatet.)

Efter allt jag läst som Doktor Kaplan och Sabina skrivit i sin blogg, så känns det som att en ordentlig synundersökning borde ingå i alla NPF-utredningar. För det är sorgligt om man stannar vid att alla barnens svårigheter beror på olikheter i hjärnan, när vissa barn kan få hjälp av något så enkelt som glasögon. Eller förklaringar av vad det egentligen är, som de ser. Se Sabinas blogg, så förstår ni vad jag menar med det sista.



torsdag 25 oktober 2012

Att välja bra bus: Spelet Twister

I helgen rotade vi fram spelet Twister. Ni vet det där spelet där man ska slå med två tärningar, och så ska man sätta händer och fötter på motsvarande plats på spelplanen, ja eller egentligen spelmattan. Den är rätt stor. Så här ser den och tärningarna ut:



Vi spelade ett tag. Vi följde inga speciella regler, utan bara turades om att försöka följa det tärningarna visade. Självklart var det lite svårt för barnen att nå, men de tyckte ändå att det var kul. Speciellt kul var det när de fick slå åt oss vuxna och vi ramlade gång på gång. På låtsas givetvis, med medföljande kommentarer om hur svårt det var och hur busiga barnen var. Lillebror tyckte det var hysteriskt kul. Och de andra två skrattade gott de med.

Vi lekte en rätt lång stund. Tills barnen var trötta och busbehovet var stillat. Och det blev inget mera bus en lång stund efter det....

Det enda som är negativt med detta spel, är att det var lite dyrt. Ca 150 kronor för en plastmatta och två plasttärningar. Det borde max kostat 50 kronor, med tanke på kvaliteten. Men, men. Hjälpen den ger, gör det värt det. Spelet kommer garanterat åka fram fler gånger.

onsdag 24 oktober 2012

Temablogg: Utredning - lillebror utreds

Jag har hakat på temabloggarna. Så detta inlägg handlar om utredning, som är veckans tema. Det passar rätt bra, eftersom lillebror är under utredning för närvarande. Och jag har faktiskt inte skrivit något inlägg och berättat hur det går.

Lillebror är alltså under utredning för autism och ADHD. Det är vi föräldrar som tryckt på för att vi sett hans svårigheter och insett vad de kan bero på. Vi vill inte vänta med utredning tills det gått snett för honom i livet. "Vi avvaktar" och "Vi ger honom chansen att mogna" är inget för oss. Varför vänta, när vi kan hjälpa honom redan nu? Och se till att han får fortsätta att vara lycklig i sitt lilla liv. Vi vill inte missa att hjälpa lillebror, bara för att M har mer problem än honom. Som specialpedagogen så klokt så: "Nu ska vi inte jämföra med M. Vi ska jämföra 'lillebror' med andra barn i hans ålder."

Vi har gjort färdigt alla besök på BUP och väntar på resultatet, som kommer i december. Jag vet ärligt talat inte om han kommer få en autismdiagnos. Visst har han många autismdrag, men det var också många frågor vi svarade nej på under djupintervjun. Som det här med rutiner och specialintressen, som han inte har. Och under lekobservationen, så lekte han bra. Visst har han en del svårigheter med fantasilek och mentalisering, och säkert något annat som jag inte uppfattade. Men annars är han en rätt levnadsglad, orädd, vanlig unge. Inte en enda gång under lekobservationen, fick han ångest eller hakade upp sig på något. Han var glad och nyfiken och hängde med rätt bra på det mesta. Däremot så skuttade han eller var i rörelse på annat sätt, under hela besöket. Om han får en autismdiagnos eller inte, beror på var de drar gränsen, tror jag. För man kan ju ha en del autismdrag, utan att det leder till diagnos.

Det känns ändå rätt att vi dragit lillebror genom en autismutredning. Som jag sa till utredarna:

"Det spelar egentligen mindre roll om eller vilken diagnos han får. Det som är viktigt för oss, är att ni ringar in hans svårigheter och hjälper oss hjälpa honom med dem, redan nu."

"Det är så man ska se det." fick jag till svar.

Fast jag tror i och för sig, att han får den där andra diagnosen: ADHD eller motsvarande diagnos som finns för mindre barn. (Han fyller 5 år i januari.) Jag blir rätt förvånad om han inte får den, faktiskt..... Men mera om det i december när vi får svaret på utredningen.

Om ni vill läsa mina övriga inlägg om utredning, hittar ni dem här, eller genom att klicka på "Utredning" längst ner i bloggen.

http://aspergermamma.blogspot.se/search/label/Utredning

tisdag 23 oktober 2012

Kopplingar mellan kost, syn och autism


Socker och tillväxtfaktorer

Jag rekommenderar er starkt att titta på Sugar: The bitter truth med professor Lustig som handlar om hur skadligt fruktos (=fruktsocker) är. Väl investerad tid i era liv, jag lovar! Sammanfattat: Fruktos funkar nästan likadant i kroppen som etanol (=alkohol), förutom att man inte blir full av det. Fruktos gör oss feta, sjuka och dessutom beroende av det. Alkohol är ju fermenterat socker, så det är logiskt att det påverkar kroppen på liknande sätt. Doktor Lustigs råd: Ta bort alla söta drycker även juice som egentligen är samma sak som cola + c-vitamin. Det är dock okej att äta frukt, eftersom frukt innehåller fiber och relativt lite fruktos, samt annat som levern mår bra av.

Hos kostdoktorn läser jag att socker och stärkelse även misstänks ge närsynthet. Att det ger ökade halter av tillväxtfaktorer, som gör att ögonloben växer för mycket. Efter att ha sett professor Lustig gå igenom vad fruktos gör i kroppen, känns det inte alls orimligt.

Även mjölkprodukter sägs innehålla en tillväxtfaktor som är avsett för att kalvarna ska öka i vikt. Påverkar detta också våra barns växande ögon? Och övriga kroppen?


Opiat-teorierna och Concerta

Sen har vi det här med opiat-teorierna (som jag själv tror på). Om det nu är så att gluten och kasein tar sig in i hjärnan och binder till samma receptorer som morfin, så funkar de ju som en drog. Om än en mild. Och knarkare och fulla människor har ju lite speciella ögonrörelser, eller hur? Så varför skulle inte gluten och kasein kunna påverka ögonen, om än tillfälligt hos vissa känsliga individer? Fast de flesta av svenskarna äter ju mjölkprodukter och spannmål varje dag, så svenskarna hinner kanske inte få det ur kroppen, för att ha något att jämföra med? Ni kan själva lyssna på  Charlotte Albertsson Erlandsson i TV4, med flera, om opiatteorin.

Jag har även en facebookvän som är aspergare och har ADHD, som skriver att hon är ett undantag. Medicinerna som brukar funka på de som har ADHD, funkar inte för henne:

"Då jag provade olika centralstimulanta + då jag åt en högre dos Ritalin. Var jag fladdrig inte bara i tankarna, utan i synen också. Urjobbigt!"

Hon skriver även att hon ibland får tunnelseende:

"Tunnelseendet hör ihop med att jag upplever det som att uppmärksamhetsbristen ökar. Jag har ingen koll på vad som sker runt mig. Och tror att detta har med rekylen att göra. När medicineffekten avtar."

Jag får upp några träffar när jag googlar på tunnelseende och ADHD-medicinerna. Så ADHD-medicin kan påverka synen? Och då kanske rimligtvis till det bättre, eftersom så många vuxna är nöjda med sin medicin? Eller?

Igen: Varför skulle inte gluten och kasein kunna påverka synen, fast negativt? Även om de inte gör det rent fysiskt (ingen större ögonlob som av socker), så påverkar det kanske synupplevelsen för stunden?


Det föränderliga hjärnan

Jag fick tips om boken The Brain That Changes Itself. Om man läser på wikipedia, så står det om neuroplastisitet:

"it renders our brains not only more resourceful, but also more vulnerable to outside influence"

Så då undrar jag vad som händer när hjärnan får i sig nedbrytningsprodukter från gluten och kasein under ett helt liv, kanske till och med från tiden i livmodern?  Vad händer med de som är extra sårbara rent genetiskt? Vad händer med ens hjärna om man har perceptuella svårigheter från dag 1? Hur utvecklas den? Kan det vara så att det är gluten och kasein som skapar NPF? Jag säger inte att det är så, men jag kan inte låta bli att undra. (Fruktos ska tydligen inte påverka hjärnan. Vi blir inte fulla av fruktos.)

Om man inte ser ansikten ordentligt, får man svårare att tolka andra människor under hela sin uppväxt. Man drar sig kanske undan mer? Om man ser i 2D tvingas man att leta system i tillvaron för att förstå den 3:e dimensionen och använda andra sinnen, som blir förstärkta? Den plastiska hjärnan väljer att göra så för att överleva, precis som den kan stänga av synintrycken från ett fullt  fungerande öga, så som Kaplan beskriver och som också hänt Sabina. Hjärnan kanske också blir otroligt smart på annat, som funkar bättre för individen. Som det auditiva. Många med Aspergers minns föreläsningar ordagrant eller har perfekt gehör. Eller så kanske hjärnan blir smart på matematik, eftersom man lärt sig se system i tillvaron. Ja, nu spekulerar jag. Det fattar ni hoppas jag...... Men har någon på allvar funderat på detta? Länka gärna, om ni vet något.

Jag vill tillägga att det självklart finns en genetisk komponent här. Att det är olika flera gener som ger autism. Men hur och varför? Och är det samma orsak för alla, eller flera olika? Det vet man inte. Det är kanske intolerans mot gluten och/eller mjölk och/eller nåt mer, hos vissa (eller alla)? Gluten och mjölk är ju relativt nya födoämnen i mänsklighetens historia, så det är tveksamt om vi genetiskt har anpassat oss till dem. Det kan man läsa om i Staffan Lindebergs bok. Och som sagt: Påverkar även dagens höga doser av fruktos? Är det inte så att många som har ADHD, är sockerberoende? Vilket kom först: Hönan, eller ägget?


Är det reversibelt, helt eller delvis?

Jag kan inte släppa att M har fått helt annorlunda ögonrörelser, sen vi la om kosten. Vi har knappt ens pratat om det här med att titta folk i ögonen, med honom. Vi har tvärt emot lagt ner alla sådana diskussioner, eftersom vi insett att han tittar bort av en god anledning. Och så tittar han folk i ögonen, gång på gång på eget initiativ numera och ler. Han eftersöker information i våra ansikten genom att titta på oss. Det märks att han är med mer med ögonen rent allmänt, än tidigare. Så har det verkligen inte varit tidigare.

Vi tog bort gluten för honom i juni 2011. Och vi tog bort alla mjölkprodukter i april i år. Nu är ju inte detta vetenskap, men jag inbillar mig att ögonrörelserna ändrats vid båda dessa kostförändringar, till det bättre.

Det finns ju även de som säger att de botat sina gravt autistiska barn genom att ta bort gluten och kasein ur kosten. Är det som gluten och kasein orsakar hos barnen reversibelt, om man tar bort det i tid? Och vad jag förstår, har de flesta av dessa barn inte fått någon synterapi.

Många frågor i detta inlägg.... Jag säger inte att det är så här. Men jag undrar verkligen. Detta borde det forskas på, om de inte redan görs. Kaplan måste ha hört talas om den gluten- och kaseinfria dieten, som är stor i USA. Hur tänker han om detta? Han måste väl undra varför det blir så här från början? Han skriver mycket om gener och ärftlighet. Sabina, vet du? Kan verkligen generna vara hela förklaringen? Är det inte mera rimligt att tro att det är gener + miljö som ger autism? För ärligt borde inte de barn som inte såg ordentligt dött ut, långt innan de hann utveckla sina speciella talanger? Trampat fel, missat att ett djur spanade på dem, inte varit lika bra på att hitta mat, osv. Borde inte dessa gener försvunnit rätt snabbt? Miljön har ju ändrats rätt mycket de senaste åren.

Att vårda kärleken

Igår var jag och maken på konsert. Det var 3:e gången vi lämnade över barnen till barnvakt på kvällen, sen M föddes. Alltså på 8 år. Det är inte alls att rekommendera, att göra det så sällan.... Men det har bara blivit så, eftersom det länge har behövts helst 3 barnvakter som känner barnen väl och kan deras rutiner. Och det har inte funnits. Nu var det en artist vi verkligen ville se, och barnen har lugnat ner sig så att det räcker med 2 barnvakter, så vi slet oss loss. Och det gick jättebra. Det var LSS-avlösaren och min syster som var här. Barnen är så vana vid dem, att de knappt reagerade när vi gick.

Men M är samtidigt en orolig själ och vill ha en förälder hos sig när han ska somna. Därför väntade vi in i det sista med att berätta. Till dagen innan. M tog det bra. Han är ju stor nu. Och ville verkligen träffa sin moster. Jag la fram det logiskt för honom. Förklarade att det är några saker som man måste vårda när man är vuxen:

1) Sig själv
2) Sina barn
3) Sitt hus
4) Sitt jobb
5) Sitt förhållande

Jag berättade att maken och jag varit lite slarviga med den där sista punkten. Att alla föräldrar bör vårda sitt förhållande, så att kärleken finns kvar även i framtiden. M har frågat mycket om skilsmässa på sistone. Några barn i klassen har skilda föräldrar, så det har satt igång funderingar hos honom. Jag förklarade att maken och jag är kära i varandra fortfarande, så att han inte behöver vara orolig för skilsmässa. Att det bara är sånt alla vuxna måste göra, för att hålla kärleken vid liv. För att det inte ska bli skilsmässa i framtiden. Och jag förklarade att de flesta föräldrar tar hjälp av barnvakter ibland. Han rabblade upp vilka klasskamraters föräldrar som hade slarvat med att vårda sitt förhållande. Han förstod och tyckte till om med att det var en ganska bra idé att mamma och pappa stack iväg. Jag lovade att hjälpa honom vårda sitt förhållande i framtiden, tillbaka. (Han hjälpte ju oss genom att vara duktig.) Att jag ska passa hans barn, när han ska på konsert med sin framtida fru.

Stora saker att prata om med ett litet barn, jag vet. Men M är klok och lite lillgammal. Han mår bra av att förstå hur allt hänger ihop, med hjälp av logik. Att få veta varför. Han somnade gott i mosters närhet.

Idag på förmiddagen hade han varit extra duktig i skolan. Förmodligen inte på grund av detta. Men det har i all fall inte skapat någon oro i hans kropp, tänker jag.... :)

fredag 19 oktober 2012

22 saker en kvinna måste veta om sin AS-man

För ett tag sen fick jag ett tips av min läsare Jessica, om den här boken:

22 Things A Woman Must Know If She Loves A Man With Asperger´s Syndrome

Titeln lät lite kommersiell tyckte jag, men jag litar på Jessica, så jag köpte den och började läsa. Det är en liten tunn bok på 112 sidor och lättläst om man kan engelska. Den var jättebra!

Boken inleder med att berätta om CAD Cassandra Affective deprivation Disorder:

"If you are in a relationship with an AS male feelings of emotional deprivation and self-doubt can set in."

"Of course, this emotional deprivation is not the intention of the AS-partner. It is due to the limitations of theory of mind caused by having AS."

Detta kan leda till depression hos partnern, om det fortsätter. Ni kan läsa mer om detta på Aston Maxines sida. Mår du dåligt en ditt förhållande till en AS-man (eller AS-kvinna), tycker jag absolut att du ska läsa på om detta. Det kan vara starten på vägen tillbaka, för dig/er. Kunskapen och insikten alltså. Att alltihopa inte beror på dig och dina brister. Eller hans. Att det beror på AS.

Och jag skulle vilja rekommendera boken, eller dess motsvarighet för män som lever med AS-kvinnor, till alla NT/AS-par. Först tyckte jag förstås att författaren var lite elak och målade upp AS väldigt mörkt. Sen kom jag på att det är bättre att allt, negativt står med. För då kan man antingen tänka att det inte stämmer på ens AS-man, eller känna att det är skön igenkänning. Att det inte beror på en själv, och kanske inte ens man, utan på förhållandet NT-AS! Att det är ett fenomen som uppstår i vissa par, men som inte har med vår duglighet eller kärlek att göra. Det var väldigt befriande på de saker som stämde på oss. Jag kommer inte berätta exakt vilka dock. Det får vara privat.

Varje kapitel börjar med en förklaring av ett möjligt problemområde. Sen kommer: "His words", "What to do" och "The positive note". Väldigt konkret och bra. De två sista ger mig hopp och rätt tankesätt.

---------------------------------------

Några kommentarer som var bra:

"If he can´t understand his own emotions, how can he possibly understand yours? The more you try to explain, the more confused and withdrawn he might become."

"He will interpret her words as criticism and believe she is saying he is a failure of has got it the wrong again, whilst he truely believes that he is doing his best."

Detta var ju inte kvinnornas avsikt. Deras avsikt var att knyta an bättre till varandra och göra saker och ting bättre i förhållandet. Ju mer man försöker förklara desto värre blir det alltså..... I alla fall i vårt förhållande. När jag började hålla tyst mer och tänka igenom allt som han faktiskt gör, så insåg jag att det faktiskt var jag som behövde ändra mig och mitt tankesätt. Jag hade ju allt jag behövde rakt framför näsan på mig. Jag behövde bara se det och göra ett omtänk. Och han gör ju sitt bästa. Så befriande!

 ---------------------------------------

Vad sägs om följande citat från boken tillsammans: 

"Thrust this: if he is there with you, the chances are that he wants to be."

"Insecurity will not serve you."

Så man kan och bör vara lite säkrare på sin AS-man då? Det har i alla fall gjort mirakel här.... :)

---------------------------------------

Denna kommentar var också varit bra:

"They may blame you for something that is their own (or no one's) fault, just because you are there."

Jag har börjat påpeka att ibland är saker ingens fel och man behöver inte hitta en syndabock. Och man kan gå iväg, när de kämpar med något. Är man inte där, kan man ju inte få skulden.....

Jag tror detta beteende bygger i att många med NPF känner att de misslyckas med mycket i livet. Då måste man försöka bli av med en del skuld för att må bra. (Men det skriver inte författaren något om.) Författaren varnar också, för att om detta skuldbeläggande även gäller problemen i förhållandet, kan det ge CAD.

Ytterligare en sak som är farligt och kan ge CAD, är när väninnor säger: "Det där är bara manligt." Det ökar på bördan ytterligare. Slå dövörat till och ge dem en broschyr om AS!

---------------------------------------

Ytterligare två bra kommentarer från boken:

"He will say things like 'Tell me what you want' because he can't guess. If you tell him nothing, that is exactly what you'll get."

"Although you may quite easily accept that your man sometimes needs, physically and emotionally, to retreat from the world, you must understand that he´ll also need to retreat from you.

---------------------------------------

Författaren har också en sida http://www.help4aspergers.com/. Jag har inte utforskat den själv, men ni får länken.

Sist: Tusen tack Jessica! Du anar inte hur mycket du hjälpt mig/oss med ditt tips! :)

Fåret Shaun och tandborstning

Jag har hört att det brukar vara vanligt med kamper vid tandborstningen med NPF-barn. De kan vara överkänsliga i munnen, har svårt att sitta still, glömmer att gapa och börjar prata istället, förstår inte varför, etc.

Vi har haft lite av varje i den här familjen.... När barnen såg avsnittet Tooth Fairy med Fåret Shaun, förstod de plötsligt varför, eftersom hunden visar upp att han har hål i en tand. Plötsligt förstod de vad vi har pratat om så länge.

Jag tänkte att kanske någon av er läsare, kan få lite hjälp av detta avsnitt också. Vill dock varna om man har ett känsligt barn. Det är lite våldsamma metoder de försöker få ut tanden med. Det kan nog vara bra om man som förälder tittar först, och bedömer om avsnittet är lämpligt att visa för sitt barn.

http://www.tvdiali.com/shaun-the-sheep/shaun-the-sheep-1x26-tooth-fairy-video_00453a718.html


torsdag 18 oktober 2012

Att öva rätt fingersättning

M har fått en egen dator i skolan, eftersom han har svårt med finmotoriken. Tanken är att han inte ska hämmas av denna svårighet, utan komma igång med skrivandet med hjälp av datorn. Det är ju mest på dator de flesta vuxna skriver idag. Välskrivning är inte lika viktig längre, även om det givetvis underlättar i livet att kunna skriva läsligt och hyfsat snabbt, för hand.

I alla fall: Vi har fått tips från Ms resurs att börja öva fingersättningen på http://www.kunskapsstjarnan.se. Titta gärna runt på sidan. Det finns en del annat också som till exempel matte och att lära sig klockan Jag inser direkt att detta kan vara något för lillebror också.

Jag försökte få M att göra den första övningen. Han ville helst använda pekfingrarna. Jag tror att det har att göra med att han inte ser vilken tangent det är, om han håller fingrarna över tangenterna. Så som man gör, när man har rätt fingersättning. Det är förmodligen svårt för honom att behålla den inre bilden av vilken tangent som är under fingret. Men jag är säker på att han kan lära sig att skriva med rätt fingersättning ändå, med hjälp av kinestetiska minnet, eller med hjälp av arbetsminnet.

Men om han kommer få det automatiserat, är lite tveksamt. Själv upptäckte jag att det är så för mig. Jag hade faktiskt lite svårt med uppgiften, eftersom man skulle skriva en bokstav i taget. Jag har det automatiserat, vilket innebär att det inte får gå så långsamt, att jag hinner tänka efter. Att skriva hela ord är faktiskt lättare för mig, än att veta var enskilda bokstäver finns. Lite skumt faktiskt.

Jaja, nog om mig. Att jag vet att han kan lära sig det, beror på att han är så duktig med pianoläxan. Han klarar faktiskt att följa instruktioner i form av C,D,E,F,G och A med båda händerna. Alltså borde fingersättningen på tangentbordet gå att lära in det med.

Jag påpekade för honom, att det är lika dumt att skriva enbart med pekfingrarna, som att det är att spela pianokonsert enbart med pekfingrarna. Då kan man aldrig lära sig spela Liszt.... Och på samma sätt så klarar man aldrig att skriva nästan lika fort som man pratar, om man bara använder pekfingrarna. Jag visade hur fort jag skriver med rätt fingersättning. Nästan lika fort som man pratar. Han pratade och jag skrev ner det han sa.

Motivationen till att öva med Kunskapsstjärnan infann sig inte riktigt ändå, så vi övergav det och började skriva en berättelse istället. Först ville han absolut inte, men så började jag skriva meningar om hans favoritkatt. Jag påbörjade meningarna, och då kunde han inte låta bli att avsluta dem. Dock med pekfingervalsen.

Sen gav vi kunskapsstjärnan ett nytt försök. Det gick lite bättre, men vi övergick till att bara skriva "asdfjklö" i ett tomt dokument, för att han skulle få känna på hur fort det går.

Jag vill gärna att han ska upptäcka att detta är lika roligt som att öva pianoläxan. Men allra viktigast är att han tycker att det är roligt att skriva på datorn. Det tycker han nog, för just nu lär han den där katten att skriva.... Han fick fri lek när vi var klara, och valde det. :)

Fortsättning följer....

M övar illusioner och perspektiv

Tack Sabina för tipset att öva illusioner. Det har vi precis gjort. M hade lite feber igår och är hemma från skolan idag, men är pigg så vi har möjlighet att öva lite.

Jag tog fram två oranga bollar i olika storlek. Vi tittade på dem och han vet att de är olika stora sen tidigare. Han fick hålla den lilla bollen. Jag backade ifrån honom med den stora bollen i handen. Han fick säga stopp när bollarna såg lika stora ut. När vi hittat lämpligt avstånd rullade jag tillbaka den stora bollen till honom, så skulle han observera hur den blev större när den närmade sig. Det funkade rätt bra och vi gjorde om experimentet några gånger.

Vi hittade även en orange boll som var i en mellanstorlek, mellan de andra två. Jag gjorde om samma sak med den och den lilla bollen. Backade. Men nu stannade jag så klart lite närmre M. Sen testade vi att rulla alla tre bollarna fram och tillbaka. Han tyckte det var kul, och kom själv med idéer på vad vi kunde göra. Vi bytte plats på bollarna och han fick naturligtvis också backa med dem.

Jag frågade om han hade lärt sig något, eller om han kunde detta redan. Han svarade att det hjälpte lite, men att han kunde det en del redan.

Därefter tog jag fram ritningen över vårt område. Där finns alla 51 huset med och det syns tydligt att de är lika stora på ritningen. Vi tittade och jämförde en stund. Jag berättade att det är ungefär så fåglarna och flygplanen ser vårt område från luften. Fast med lite mera grönt förstås.



Vi tog därefter fram några lika stora tärningar som vi har. De är i olika färg, vilket inte kändes helt optimalt, men det var det bästa vi hade hemma. Vanliga byggklossar i samma färg hade kanske funkat, men är ju betydligt mindre. Vi la tärningarna på avstånd efter varandra och lekte att de var vårt hus med nummer 14, hus nummer 12, hus nummer 10, hus nummer 8 osv. Om man klickar på bilden syns fler tärningar. Bakom den orange finns en mörkgrön.




Han vet ju mycket väl att tärningarna är lika stora, så denna lek hjälpte honom.

"Behöver du fråga vilket hus som är störst nu?" frågade jag honom.

"Nej, de är lika stora." svarade han.

Tack Sabina! Hoppas det var så här du menade. Annars skriv vad det var du menade, så gör vi det också!

PS. Lotta och alla ni andra som tänker läsa Kaplans bok: Lägg märke till att många av facktermerna är förklarade längst bak i boken. Jag såg det själv lite sent, och har därmed haft det onödigt kämpigt....

onsdag 17 oktober 2012

Hur stora är grannhusen inuti?

M har verkligen tjatat och tjatat om grannhusen ända sen vi flyttade hit. Han vet vem som bor på vilket nummer. Vem som har mossigt tak. Osv. Vi bor i ett kedjehusområde med 15 nästan exakt likadana hus på vår gata. De har alla likadana framsidor och det är väldigt uppenbart att husen är exakt likadant konstruerade från början. Ingen med normal syn betvivlar detta. Se själva och klicka på bilden, så blir den större.



Ändå så har han pratat om vilket hus som är störst inuti. Jag har nog inte fattat poängen med detta. Trott att detta var "just making conversation". Tills jag läste det som Sabina skrev om hur Gunilla Gerland upplevde andra hus som liten. Att de inte hade något rymd inuti, om hon inte hade varit inuti dem. Det är kanske så M upplever det? Eller att han åtminstone inte fattar hur stora de är inuti, genom att titta på utsidan. Han vet ju att det bor folk inuti dem. Och han har hälsat på några av grannarna. Och han bekymrar sig t ex mycket för att det ska regna in på dem som har mossigast tak, som han inte har hälsat på.

Tittar man i bilden, så är ju bilderna som faller på näthinnan av de olika husen, olika stora. Givetvis är det så. Han erkände att han bara kunde se om de andra husen är lika stora som vårt, ifall han ställer sig väldigt nära dem. Typ går fram till ytterdörren. Så nära.

Att han undrar över detta, som egentligen är rätt självklart, får mig att tänka: Hur förvillande känns allt annat som inte är likadant, men ändå lika? Inte konstigt att han pratar mycket om hur höga olika träd är.....

Räkna till 10, fortsättning

När jag lyssnade på doktor Ross Greene, så var det en sak jag reagerade på och det var det här med att räkna till 10. Han säger att räknandet tillhör det han kallar plan A, och som man bör undvika. Alltså att föräldern bestämmer och tvingar sin vilja på barnet. Det är inte bra för något barn, även att det funkar på vissa barn. (Det finns många tips på hans sida om bättre strategier för alla barn.)

Jag har tidigare skrivit om räknandet i detta gamla inlägg, som en strategi som funkar. Jag blev lite villrådig när jag hörde vad Ross sa. Jag tycker ju att han har så rätt i allt han säger, så jag blev rätt konfunderad. Hade jag gjort helt fel? Det funkade ju och M var glad.

Idag när vi skulle till dagis testade jag denna strategi igen. Denna gång på lillebror. Han var ovanligt bångstyrig. Sprang bara iväg och vägrade samarbeta. Så jag testade: "Innan jag har räknat till 10 ska du ha hunnit hit." Det funkade toppen. På tre var han hos mig. "Innan jag har räknat till 10 ska du ha hoppat i overallen." Även det funkade." Och så testade jag med några saker till. Det funkade perfekt!

När vi var klara, log han stort och sa: "Mamma du föjlojade hela tiden. Du vaj föj långsam."

Jag låtsades upprörd över detta faktum. "Åh nej, jag vill inte förlora hela tiden. Du var för snabb. Attans!" Han fnissade förnöjt.

Han såg det alltså som en tävling. Inte som att jag bestämde. Det var en kul lek för honom. Som han vann.

Jag tänker att det här med att räkna med ett litet barn på detta sätt, är något helt annat än att tvinga en tonåring till att lyda genom att börja räkna. Jag har ju inte sagt vad som händer efter 10 till barnen. Det vet jag inte själv - förmodligen inget, så jag är glad att de inte genomskådat detta. Jag uttalar inget hot eller så. Är det underförstått i det Dr Greene menar? "Nu gör du som jag säger. ANNARS........" Då är det väl nåt helt annat, än mitt räknande? Och definitivt plan A.

Så länge barnen tycker det är kul kommer jag nog fortsätta med räknandet. Vi är lite desperata efter strategier som funkar på lillebror..... Men när någon protesterar, som M gör ibland, kommer jag/vi sluta. För jag tror att Dr Greene har rätt i det mesta. Så fort räknandet blir plan A ska man sluta.

Tomatplantor

I våras sådde barnen och jag några tomatplantor. Anledningen var att det skulle hända något här hemma. Jag misstänkte att vi inte skulle orka ta oss ut på utflykt så mycket vi ville, denna sommar heller. Man vill ju ändå att barnen har något att minnas och berätta för sina kamrater. Och också för att M och jag skulle ha ett gemensamt intresse och något att prata om. Och naturligtvis fick vi in lite pedagogik och träning också. Behöver jag tillägga att han älskar tomater? :)

Vi har även odlat en del annat, för att barnen ska lära sig varifrån frukt, grönsaker och bär kommer. Alla barnen har älskat att plantera och har stolt smakat på potatisar, morötter, jordgubbar, persilja, dill och annat. Det är inte så överdrivet mycket som det låter, så nu hoppas jag att ni inte tror att jag har superkrafter, och får dåligt samvete själva..... Jag har ju varit lite ledig i våras också, så jag har haft tid att gräva. Och sett det som terapi att komma ut i naturen en stund varje dag, när jag var på väg in i väggen. Dessutom är tomten liten och redan full med annat, men lite av varje har vi fått plats med. Och det har nog gjort deras sommar hemma lite roligare. En resa i naturen, om än hemma.

I alla fall: Det blev totalt 24 tomatplantor. När vårt lilla uterum blev för litet för dessa, flyttade vi ut hälften av dem. De behövde också stagas upp. Studsmattan var perfekt att knyta fast dem i. Genom att flytta ut hälften kunde vi undersöka vilka som klarade sig bäst inför nästa år. Det var rätt lika, om man ska döma på antalet mogna tomater. Tomaterna i uterummet mognade lite snabbare. M var helt med på att detta första år var ett experimentår. Vi fick misslyckas, för att lära oss. En nog så viktig sak att veta i livet....

Vi visste också att plantorna skulle vissna på hösten. "Men det är mycket bättre att ha haft tomatplantor och de vissnat, än att inte haft några tomatplantor alls." Och så ska vi plantera våra favoritplantors "barn" nästa säsong.

M gick in så mycket för det, att han t o m klappade plantorna. Jag visste inte om att han gjorde det, förrän han råkade knäcka en och blev helt förkrossad. Den klarade sig dock rätt bra, men det visste vi inte då. M fick öva på att fokusera på det som är bra. Vi försökte glömma det tråkiga och tänka på alla de andra 23 plantorna, varav ingen faktiskt vissnat. Och det kräver en del jobb. Man får inte glömma att vattna dem. Men det skötte vi bra. M tog ansvar och kom ihåg dem nästan varje dag. (Resten fixade jag, utan att han märkte det så mycket.) Och totalt hade vi räknat till 79 tomater, så det fanns mycket positivt att fokusera på. Inte behöver man haka upp sig på ett misstag, när man gjort så mycket bra!

Vi lärde oss även vilka krukor som är de bästa, inför nästa säsong. Och hur viktigt det är med växtnäring, rätt jord och kraftiga pinnar. Att vi planterade lite för sent på året. De sista tomaterna utifrån ligger nu i en påse tillsammans med 2 äpplen, för att frosten inte skulle ta dem. Vi kommer testa nya sorter, som t ex gula och bruna tomater. För att variation är kul och för att det inte måste vara "exakt, exakt likadant som innan".

Allt detta har gett oss många tillfällen för samtal. Vi har övat kommunikation, att lyssna och att inte avbryta. Först pratar du. Då är jag tyst. Sen pratar jag. Då är du tyst. Osv. Och när M velat ha kontakt med mig, har han kunnat ta upp det här med tomatplantorna. Han vet att detta är ett gemensamt intresse.

Förresten, vet ni hur gott tomater som får mogna på plantan smakar? :)



tisdag 16 oktober 2012

3D-bilder och autism

Maken och jag diskuterade det här med att se i 3D. Av någon anledning kom vi att prata om 3D-bilder. Ni vet sådana där som är jättesuddiga och som man ska stirra på en liten stund. Då ser man helt plötsligt ett objekt i 3D. Jag brukar själv sitta så nära bilden som möjligt, på ca 10-20 centimeters avstånd. Då tar det bara några sekunder innan jag ser objektet i 3D. Om jag tittar för länge så får jag ont i huvudet. Jag undrar om det har att göra med att jag skelar lite grann ibland, eller om det är så för alla.

I vilket fall, så berättade maken att han aldrig lyckats se någon av dessa 3D-objekt i hela sitt liv. Han t o m lånade en bok med flera stycken och försökte en hel helg, utan framgång. Han bara kan inte.

Undras om detta hör ihop med autism. Om Kaplan har rätt, borde det höra ihop. Vad tror ni andra? Ni kan hitta några bilder här. "Propeller", "massa ringar" och "kub" lyckades jag se vid ett snabbt försök.

måndag 15 oktober 2012

Bensparkar som räknas

Igår var lillebror otroligt vild. Han bara sprang runt och hittade på bus. Jag försökte busa honom glad, men han skulle bara sparkas. Han var på dåligt humör. Det var liiite av ett problem..... Jag kan erkänna att jag faktiskt är lite rädd för honom när han är på det humöret. Han gör ju spänst-hopp hela dagarna *skutt, skutt*, så de där snart 5-åriga benen är rätt starka..... Jag behöver helt klart återuppta styrketränandet, för att hålla jämn nivå med honom....

Som tur var fick jag en snilleblixt som räddade mig. Ja, kanske inte så avancerat egentligen, men just då kände jag mig otroligt nöjd, eftersom det besparade mig att parera en massa sparkar och redde upp situationen.

Jag höll om hans ben och lät honom sparka kontrollerat i luften, samtidigt som jag räknade på engelska: "One, two, three....." Han var med på noterna direkt och tyckte det var kul. Vi räknade tills jag såg svetten komma i pannan och han var helt slut i den lilla kroppen. Då gick vi till en lugnare aktivitet. Slutbusat och faran över!

Toalett-pictogram

Det här är lillebrors toalett-pictogram. Vi fick samma som de har på dagis. En dagisfröken laminerade åt oss, så vi fick det färdigt att sätta upp. Jättesnällt och effektivt. Och varför ha två olika scheman, när man kan ha ett och samma?!



Dagispersonalen har valt bilderna noga. De har inte riktigt med alla moment, för att det inte ska bli för många bilder. Som t ex vad man faktiskt gör när man sitter på toalettstolen. Hade kanske behövts ibland, det med.... Fast om man bara vill göra det ena, och "det andra" är på bilden, blir det nog väldigt fel. Den första bilden betyder: "Toaletten är ledig", om ni undrar. Bra, för annars försöker han knuffa bort den som sitter där redan, om toaletten inte är ledig.

Dagispersonalen säger att pictogrammet funkar ibland, men inte alltid. Fast varje gång han klarar alltihopa själv, är ju en gång mindre de behöver rusa in där och hjälpa honom.

Hemma har det hittills funkat kanon. Han tycker att det är kul och har klarat alltihopa själv flera gånger. Numera är det väldigt noga att alla saker finns till hands. Annars skriker han efter det. Men bättre det, än att han fastnar där och inte kommer framåt. Undras vad han funderar på, medan han sitter där?

De tre sista bilderna ville han flytta till handfatet, så det gjorde vi.

lördag 13 oktober 2012

Sabinas blogg om synterapi och Ms symptom

Jag är så glad att Sabina som lämnat flera superintressanta kommentarer om visuella perceptionssvårigheter och synterapi in denna blogg, har valt att starta en egen. Jag kommer följa den med spänning! Den finns här och ni kan numera även hitta den i min blogglista:

https://autismeyes.wordpress.com/

Det Sabina förklarat för mig, och det jag hittills läst i Melvin Kaplans bok förklara de flesta av Ms beteenden som är kvar efter kostomläggningen. M har ju blivit betydligt bättre sen han slutade med gluten, mjölk och socker, men vissa beteenden har inte förändrats. Dessa kopplar jag nu till att han förmodligen har något problem med tolkningen av synintryck. Jag har konsulterat och bokat tid hos en optiker som tror att han kanske har ackommodationsstörning och skelning, så som det låter på symptomen. Han har i vilket fall problem med att se i 3D och bedöma avstånd, på något sätt. Kanske ser han i 2D? Jag listar symptomen i punktform:
  • Svårigheter att tolka ansiktsuttryck. Ansikten är ju i 3D.
  • Han har svårt för att titta på ett papper framför sig, på tavlan och på pappret igen.
  • Han var rätt gammal när jag fortfarande kunde lura på honom en ren tröja, genom att låtsas att katten i trycket på tröjan ville följa med till dagis. Varje gång var det verkligt för honom. Bilden var en katt för honom. Lillasyster som nu är 3 år, går aldrig på det. "De ä baja en bild!" säger hon och tycker att jag är tramsig.
  • Han har fortfarande en del koordinationsproblem, men det har blivit bättre. Det är klart att det är svårt att hålla koll på den egna kroppen, om man har lite svårt att se var man är och var den egna kroppen slutar. Han brukar ofta välta ut dricka och välta ner saker.
  • Problem med balansen. Han vill gärna hålla i barnvagnen, eller i någons hand när man är ute och går.
  • Han har alltid varit åksjuk. Tydligen vanligt bland dessa barn
  • Han har länge haft svårt för höga höjder. Det är klart att om man har svårt för att se var man är, är det obehagligt att lämna marken.
  • Varje gång det flyger ett flygplan på himlen rusar han inte och frågar hur lågt det flög och det verkligen fick flyga så lågt. Och han har svårt att se att grannhusen är exakt lika stora som vårt hus.
  • Han har pratat om hur höga saker är i år. Velat veta och har jämfört. Han säger själv att han  måste ställa sig med ett träd på varje sida, för att se vilket som är högst.
  • När jag frågade hur han ser var pappa var, när han satt i soffan, svarade han att det är för att han vet hur många steg det är dit. 
  • Svårt sitta still. Om man orienterar sig med hjälp av steg är det naturligt att vilja springa runt lite extra.
  • Han har svårt med tidsuppfattningen, den 4:e dimensionen. Detta är en naturlig följd om man har svårt att förstå sig på 3D, eftersom rumsuppfattning och tidsuppfattning hör ihop.
  • Varför han sedan han varit liten varit fenomenalt duktig på att lägga märke till ljud. Hur dörrklockor, väggklockor låter osv. Han har orienterat sig med hjälpa av ljud också. 
  • Han har haft svårt att veta hur högt han ska prata. Om man inte vet var man själv befinner sig i relation till andra, är detta en naturlig följd.
  • Varför han som väldigt liten velat gå promenader och lära sig nya ställen med namn. Han tänker förmodligen delvis i platser, eftersom han har svårt med 3D-seendet och att överblicka ett område.
  • Hans svåra tics ska tydligen komma av den inre stressen som synintrycken ger. Jag kan inte säga att jag exakt förstår varför, men jag ska läsa på mer. Det hör i alla fall ihop.
  • Han säger att färgen rött lyser som lampor i hans ögon. (Det säger även maken.)
  • När han var liten kunde han inte pussla. Det blev för mycket för honom med former, mönster och färger.
  • Han har fortfarande inte normala ögonrörelser, men tittar oss numera i ögonen. Detta har blivit mycket bättre sen kostomläggningen, men jag är helt säker på att han inte använder ögonen på samma sätt som oss andra. Att han verkar ha fått mer normala ögonrörelser av kostomläggningen, förbryllar mig. Hör detta ihop? Har den för honom skadliga kosten som han fick innan, påverkat hans syn? Det är rimligt för mig att tro det, om det stämmer att nedbrytningsprodukter av gluten och kasein tar sig in i hjärnan. Jag vet ju hur alkohol påverkade min syn på den tiden när jag drack det. Det passerar ju också in i hjärnan.....
Känns någon av punkterna igen hos era barn? Det vore intressant att få veta.

När en psykolog gjorde WISC-testet på M våren 2011, hittade hon svårigheterna med att tolka visuell information. Resultatet var rätt entydigt. Vi frågade hur vi kunde träna M med detta. "Det bara är så och kommer alltid vara." var hennes attityd. Hon visste väl inte bättre. Men ack så farligt att tänka så. Vi tänkte ändå själva på att ta M till en ögonläkare, för säkerhets skull. Tyvärr fel ögonläkare, som inte upptäckte något.....

Om man inte vet vad något beror på, vet man inte heller om det går att göra något åt saken. Och bara för att ingen lyckats tidigare, betyder inte det att det inte går. Tur att det finns de som vågar testa nya saker och tänka nytt. Som Kaplan.

Jag kommer stötta Sabina så mycket jag kan och återkoppla till habiliteringen om detta ger M något. (Jag är övertygad om att det kommer att göra det.) För fler NPF-barn borde få ta del av detta. Många har det så svårt. Oavsett vad som är orsak till vad och vad som hör ihop med NPF, så behöver de all hjälp de kan få. Varför inte ta dem till en specialiserad ögonläkare eller optiker, som en del i utredningen?

torsdag 11 oktober 2012

Barnkalas ur NPF-perspektiv

För två veckor sen hade vi barnkalas för lillasysters dagiskompisar. Hon fyllde 3 år i somras. Bättre sent än aldrig..... Men det gjorde henne inget. Viktigast var ATT hon fick ha kalas, och visa sina kompisar sitt hus och sina saker.

Snart ska vi ha 8-årskalas för M och hans klasskamrater. Allt detta triggade igång några tankar hos mig om NPF-barn och barnkalas.


Sociala svårigheter
  • Jag har bloggat om när M hade kalas för ett år sen här och hur jag/vi tänkte då, när jag kom på att han inte hade varit bjuden på så många kalas. Vi bjuder alltid samtliga barn i grupperna. Jag förstår att alla inte kan eller orkar det, men nu har i alla fall alla barn varit bjudna till ett kalas. Föräldrarna tålde att det var trångt. Jag tror nog att rätt många föräldrar resonerar som så, att de hellre blir bjudna och trängs, än att deras barn inte blir bjudet.

Tydlighet 
  • Varför inte skicka med ett schema över vad som kommer hända redan i inbjudan? Även om det "bara" innehåller fika och fri lek. Och berätta vilken fika som ska bjudas på.
  • Och ha samma schema i text och/eller bild synligt när man kommer till kalaset.
  • Och kanske även gå igenom några få regler med barnen. Vad de får göra och inte göra. I positiv anda förstås, utan för mycket pekpinnar. T ex: Istället för "Här inne får man inte springa" säg: "Här inne leker vi lugna lekar. Vill man springa får man gå ut."

Annorlunda perception
  • NPF-barn kan lätt bli trötta av alla intryck. Tillåt barnen att gå undan. Det kan vara bra att ha några enskilda vråer (koja?), där man kan få vara ifred ett litet tag. Tvinga inte alla att vara med på lekarna, om ni har sådana. Barn vet bäst själva vad de mår bra av, tror jag. Lillebror och M började kalaset ute i studsmattan. De fick hoppa så länge de ville och det "besparade" dem en del av kalaset. Och vi andra fick det lite lugnare. Varför tvinga in dem och vara artiga? Och även lillasyster gick undan en sväng. Hon gick ut i trädgården. Jag lät henne hållas och hon kom in rätt snabbt igen av egen fri vilja.
  • Ha inte på någon skvalmusik i bakgrunden. Det tröttar ut barn som har svårt att sollra bort ljud. Men varför inte lite musik med dans, om barnen är spralliga?

Hyperaktivitet
  • Allt vi bjöd på (förutom gottepåsen i slutet) var lättsockrat med druvsocker. Man behöver inte börja kalaset med att göra barnen "höga" på socker. Ingen flygande start att göra det, precis....
  • Sylten i tårtan gjorde jag själv genom att koka hallon och blanda med mosad banan och lite druvsocker.
  • Ett alternativ eller komplement till tårta kan vara fruktsallad. Lillebror fyllde magen med stor portion, vilket lämnade mindre plats för tårta. Erbjud hel frukt om något barn inte vill ha det blandat.
  • Vi bjöd på gottepåse och koncentrerad lättdryck/juice helt utan AZO-färgämnen och natriumbenzoat som gör ALLA barn hyperaktiva. Det finns ju koncentrerad lättdricka och juice i småförpackningar, så varför köpa saft på flaska som innehåller konserveringsmedel? Vi har en favorit som bara innehåller koncentrerad äppeljuice. Det kan vara värt att läsa noga på innehållsförteckningarna.
  • Jag köpte godis som innehåller färgämnen från naturen eller inga alls: PEZ, Haribo t ex. Nu i efterhand ångrar jag, att jag inte bara la i russin, clementin och popcorn i påsarna, eftersom de var mångas första kalas och förväntningarna på godis därmed små. I alla fall hos de som inte har storasyskon.

Out of sight - out of mind
  •  Att barn lätt glömmer sånt de inte längre ser, kan man utnyttja till sin fördel. Ta undan godis och andra sötsaker, när barnen gått ifrån det. Påminn inte. Och om det inte frågas efter: Släng!

Och slutligen: Vilket barn förlorar på att man gör så här, enligt punkterna ovan?

Lillebror räknar till 100 på engelska

Lillebror har, som jag skrivit tidigare, varit väldigt intresserad av att räkna. Han har sett olika filmer på YouTube, som t ex den här.

Det är hans eget intresse som styrt och när han tittar blir han alltid lugn alternativt glad-skuttig och totalt fokuserad. Jag har räknat med på svenska några gånger, eftersom filmerna är på engelska. Andra gånger har han tittat själv på engelska.

Och nu har han lärt sig att räkna till 130 på svenska och till 100 på engelska. Och han kan översätta mellan de två. Frågar men t ex vad sixty-two eller ninety-seven betyder svarar han rätt. Jag är lite förvånad faktiskt. Och glad. Jag visste inte att han hade denna begåvning. Kanske mattebegåvning och språkbegåvning? Rätt bra för någon som inte ens fyllt 5, i alla fall!

Nu blir det att fundera på fler saker att stimulera honom med. För detta var en slump. Inte hade jag trott att han skulle nappa på engelskan, när jag visade honom filmerna. Det var verkligen bara i brist på svenska filmer, där man räknar till 100.


onsdag 10 oktober 2012

Inte så lämpligt

Idag var jag på framsidan när brevbäraren kom. Hon körde upp sin lilla bil ända upp på trottoaren och sträckte sig långt för att nå lådan. Jag skyndade mig fram för att ta posten och bespara hennes rygg mödan. Då tittade hon på mig och tunnorna som stod bredvid brevlådan och sa:

"De står inte så lämpligt."

"Näe." sa jag och var förvånad över att jag själv inte tänkt på detta.

Då upprepade hon sig, för att jag skulle förstå piken, vilket jag naturligtvis redan hade gjort:

"De står inte så lämpligt."

"Jag kan flytta på dem." svarade jag. Hon körde iväg och jag flyttade in tunnorna på tomten.

Efteråt kom jag att tänka på varför vi egentligen kommunicerar så där med varandra. Skulle "De står inte så lämpligt" ha sårat mig mindre än "Du är snäll och flyttar på tunnorna, så jag kommer åt lättare i framtiden"? Om jag nu hade varit en känslig typ, vilket jag absolut inte är. Det är ju bara fakta, som inte har så mycket med mig att göra. Och om de där tunnorna verkligen irriterade henne varje dag, kunde hon antingen ringt på (jag är oftast hemma), eller lagt en vänlig lapp i brevlådan. Jag tog inte ens åt mig faktiskt.

Men i alla fall. Detta är ett exempel på otydlig kommunikation. Jag tror att de flesta bokstavstolkare, trots allt skulle förstå denna pik. Kanske inte alla. Någon enstaka skulle nog bara tänkt: "Näe, de står i vägen för henne" utan att komma på tanken att flytta tunnorna. Jag tar exemplet för att vi dagligen säger så många pikar till varandra, som kanske är lite mindre lätta att förstå än denna.

Varför sa hon inte:
"Du är snäll och flyttar tunnorna antingen 1 meter bakåt eller 2 meter åt sidan. Då kommer jag åt lättare i framtiden. Tack!" ?

Det hade varit betydligt tydligare. Och så hade hon haft chans att ge information om hur mycket som hade behövts. Nu stod jag ju där och funderade på om jag verkligen hade flyttat dem tillräckligt mycket.... Ingen förlorar på tydlighet!

Och så kunde hon faktiskt varit lite vänligare. Fattat att jag hade gott uppsåt, där jag kom springande mot henne för att hon inte skulle behöva sträcka på ryggen. Ett leende eller något vänligt ord, hade lättat upp situationen. Tur jag inte är känslig. Och positiv förstärkning funkar ju alltid bättre, inte bara på barnen, utan även på oss vuxna. Nästa gång sopgubbarna ställt tunnorna fel, kommer jag tänka på den sura brevbäraren. Och inte direkt få några trevliga vibbar. Jag flyttar tunnorna, men det kommer inte kännas kul.

Och chansen att jag kommer skotta när det snöat flera decimeter på förmiddagen, hade varit större om hon hade varit trevlig mot mig. Då hade jag fått positiva vibbar och förmodligen ansträngt mig för att göra den trevliga brevbäraren glad. Men den sura brevbäraren, hon kan kanske ha det? Pallar inte gå ut i snön.... Jag kanske låtsas att jag är på jobbet som alla andra, och "tyvärr" inte kan skotta innan posten kommer....

Mat-och-sov-klocka

Så nu har vi äntligen fått upp en mat-och-sovklocka som jag tyckt vi behövt länge. Den vinner kanske inga designpriser, men den fyller sin funktion. Man får tänka "good enough" när livet är intensivt. Annars blir saker inte av. Och man får inte igenom de förbättringar som behövs, tillräckligt snabbt.

Maken köpte en plexiglasskiva som går att skriva på med whiteboardpenna, och så satte han dit en urtavla. Skivan kostade 80 kronor. Urtavlan vet jag inte vad den kostade (men jag kan uppdatera detta inlägg med den informationen). Naturligtvis kan man även använda en whiteboard, men vi tyckte plexiglasskivan blev snyggare. Och så är ju väggen vit bakom, så det funkar. Whiteboards har vi förresten vid båda ytterdörrarna, för att skriva upp saker som ska kommas ihåg när man ska iväg, t ex gympapåsen.



Urtavlan sitter så att vi har mer plats att skriva på där nere, än där uppe. Det är oftast vid frukost innan skola och dagis samt eftermiddag och kväll vi behöver styra upp vad som ska hända.

Vi tröttnade på att tjata på habiliteringen för att få en klocka med lysdioder, att sätta på väggen här hemma. Jag tycker nog att denna blev bättre dessutom. Man kan enkelt sudda och ändra schemat. Och man slipper trycka igång den. Och sönerna, som båda håller på att lära sig klockan, slipper lära sig något annat system med lysdioder.

Man kan ju anpassa själv hur mycket information som ska finnas och om man vill skriva eller ha bilder. Och om man ska ha en och samma färg eller olika färger. Förtryckta bilder att sätta fast med häftmassa funkar också antar jag. Jag skrev "LEK", eftersom jag tycker det är svårt att veta hur man ritar det. Och så håller även lillebror på att lära sig läsa lite och tycker att denna klocka är mycket spännande.

PS. Tittar ni noga, så ser ni mig.....



tisdag 9 oktober 2012

Instruktioner till pianoläraren

I fredags fick jag lämna M ensam med pianoläraren, eftersom jag var tvungen att hämta syskonen innan pianolektionen. Jag och syskonen väntade utanför på skolgården. Vi hoppade hage i duggregnet.

När de var klara såg pianoläraren lite konfunderad ut och undrade: "Lyssnar han på Liszt?" De hade nog haft en diskussion om svåra pianostycken. Kanske lite ovanligt med en blivande 8-åring? "Detta är nytt för mig." sa han också om Ms funktionshinder. "Det ska nog gå bra bara vi kommunicerar." sa jag och försökte låta förtroendeingivande. "Fråga mig om det är nåt!"

Det kändes lite dumt, eftersom jag faktiskt inte nämnt hans funktionshinder, när jag bad om en plats. Jag var lite för rädd för deras rädslor.... Att han inte skulle få någon plats, om jag berättade. Att de skulle hitta på att det var fullt redan. Det är nog faktiskt enda gången, jag struntat i att berätta om hans behov i förväg. Jag undanhöll informationen för att det är en liten privat pianofirma, som kan göra som de vill. Och för att jag kände på mig att det kommer att funka. Och gör det inte det, så kan vi ju bara säga upp platsen. Då har vi testat, i alla fall.

Men det går faktiskt jättebra. Förvånansvärt bra. Idag spelade han "Månadssången" med bägge händerna samtidigt och tittade även på "noterna" som är skrivna med bokstäverna C, D, E, F och G. Ja, det återstår att öva lite till - det var rätt klinkigt, men det finns helt klart potential. M konstaterade själv att han inte kände sig redo för att spela upp stycket på konsert.... Lille plutten! Så jag fick berätta att han inte går där för att spela konsert, utan för att vi ska testa om han tycker det är lika roligt som att leka med gosedjurskatterna, eller kanske att vifta med snören. (Man får väl hoppas?)

I vilket fall så tänkte jag att jag skulle ge lite instruktioner till pianoläraren, som stöd. Varför inte? I punktform via mejl, enligt nedan.
  • M behöver stöd att hålla kvar koncentrationen på uppgiften. Det funkar oftast om man peppar och påminner honom att fortsätta. Börjar han prata om något ovidkommande, så funkar det bäst om man håller med honom eller svarar något neutralt, och sen raskt för över uppmärksamheten på det som ska göras. Försöka ignorera det som han inte ska göra och föra in honom på rätt spår. Börjar man säga saker som "det där ska vi inte prata om nu" blir han lätt nervös och det låser sig.
  • M har svårt för att titta på händerna och instruktioner långt bort. Om han har noterna så nära händerna som möjligt, är det lättare för honom.
  • Han har svårt med tidsuppfattningen, vilket förmodligen innebär svårigheter med att hålla takten. Andra sidan gillar han metronomen på elpianot, så med stöd av en metronom funkar det nog bra.
  • Han behöver tydlighet. Att man förklarar det självklara. Som hur bra man ska kunna ett stycke. Varför man ska öva just på det stycket eller vad han lär sig. Eventuellt vad som kommer sen. Han är rätt duktig på att själv ställa frågor, och det är viktigt med ett tydligt svar. Frågar han om samma fråga flera gånger, så funkar det oftast att avleda uppmärksamheten på något annat. Han frågar om när han är osäker, för att han vill kolla att man svarar samma sak. Men han har hört.
  • Hellre fråga mig en sak för mycket, än en sak för lite. Och allt går bra att fråga om. Tillsammans tror jag att vi löser det mesta.

fredag 5 oktober 2012

Pokerface i badrummet

Igår var vi på föräldraintervju som en del i utredningen av lillebror. Vi kom att prata om det här att lillebror fnissar hysteriskt när vi vuxna är arga. Inte en enda gång backar han för att vi är arga. Tvärt om blir allt ännu roligare då. Busen eskalerar. Blev pappa arg när han skrev med bläck på skumgummimadrassen, då skriver han på väggen nästa gång. Det blir kanske ännu roligare? Ja, exakt detta har faktiskt hänt här hemma.

Psykologen förklarade att det där med skadeglädje egentligen är något komplext. Att man måste förstå hur ens egna handlingar påverkar andra och hur de känner. Något som ofta är svårt för NPF-barn. Så hon trodde inte alls att detta beteende beror på skadeglädje. Hon sa att det är vanligt att NPF-barn gör så. Det är helt enkelt roligt, för att vi vuxna ser ganska roliga ut när vi är arga. Vi får lustiga miner i ansiktet. Överdrivna miner. Har man då svårt att se ansiktsuttryck från början, blir detta extra roligt.

Ja, vi har ju fattat att man absolut inte får tappa kontrollen över sig själv med lillebror och bli arg. Då är det kört. Skönt att få denna tydliga förklaring. Och skönt att han inte gör det av skadeglädje. Han är ju egentligen en go och snäll kille.

Jag fick tillfälle att använda denna kunskap idag. Lillebror hade först stämplat ena handflatan full med stämplar, under ett obevakat ögonblick (ja det finns sådana, men borde inte finnas). Därefter gick vi in i badrummet för att tvätta bort färgen. Jag fick springa ut och kolla till maten på spisen. Han var i badrummet själv en stund, men kom sen ut och hämtade mig till badrummet.  

"Titta vad jag har gjort!" *Fniss, fniss*"  

Det var en stor vattenpöl på våtmattan. Jag antog pokerface. Rörde inte en min, varken i ilska eller ens ett litet flin för att han var så söt. (Ja, det händer att jag inte klarar att hålla masken.)

Han fortsatte: 

"Vatten på gooooolvet!" *Ett nöjt förväntansfullt flin* 

Fortfarande pokerface. Jag tog ett djupt andetag och förklarade lugnt att det inte var så bra, för att man kan halka och skada sig. Och att man inte kan springa runt på jättelänge, om man bryter ett ben. Jag frågade om han ville riskera det.

"Nej!" 

Han såg lite förskräckt ut. Förmodligen för att han älskar att springa. Och sen hjälptes vi åt att torka upp vattnet. Han lovade att inte göra om det. (Men den som lever, får se....)


Varför skulle inte detta sätt funka på alla barn? Måste man säga till på skarpen, ryta ifrån och antingen bli eller spela arg? Har det något egenvärde? Mer än i de fall då man måste få stopp på någon som gör något farligt, t ex håller på att springa ut framför en bil? Eller slåss. Är det inte bättre att spara rytandet till dessa situationer, så fattar barnen allvaret direkt? 

Och självklart gör man misstag och skäller för småsaker. Även jag. Men jag skriver kanske inget långt blogginlägg om sådana situationer.... Inte bör man vara så hård mot sig själv, för att man misslyckas ibland. Ta lärdom, be barnen om ursäkt och gå vidare! För vi gör ju vårt bästa allihopa, eller hur!? Det är ju ingen semester att vara NPF-förälder, precis....

onsdag 3 oktober 2012

Älskar man varandra hjälps man åt

Sen jag fick den där aha-upplevelsen i somras (som jag skrev om i mitt förra inlägg) och numera är betydligt längre ifrån den berömda väggen, försöker jag tänka kreativt på enkla saker jag kan göra för att spara på makens energi. Jag gör allt sånt som har låg poäng hos mig, dvs kanske 1 till 4 på en 10-gradig skala i ansträngning, om jag vet att det är saker som är 7:or till 10:or för honom. Ja, på ett ungefär. (Se inlägget om vårt poängsystem här.)

Igår var jag på anställningsintervju vilket innebar att maken skulle hämta barnen. Att vara ensam med alla tre förbrukar en hel del energi i rask takt, även för mig. Så naturligtvis funderade jag på hur jag kunde underlätta för honom att bibehålla sin energi och vara den bästa pappan han kan vara (=en väldigt bra pappa). Så här gjorde jag:

1. Eftersom jag är arbetslös och hade tid över på förmiddagen, handlade jag för att det skulle finnas gott om mat att välja på för honom att ge till barnen. Han har ofta svårt att komma på vad han ska ge. Jag handlade även 3 chokladbitar till honom och en dosa snus. (Inte nyttigt, men detta var inte tillfället att kämpa med dessa beroenden....) Denna information fick han via SMS.

2. Jag röjde köket, eftersom ett stökigt kök gör honom yr i huvudet och han får svårare att plocka fram mat.

3. Jag förberedde middagen. Skalade potatis och la fram skärbräda, tomat och lök, så han bara kunde komplettera med resten och slapp leta fram allt (=jobbigt för honom). Jag messade honom informationen att han kunde laga kokt potatis och hamburgare ifall jag kom hem sent. Denna info fick han också via SMS. Nu i efterhand, så inser jag att det hade varit bättre att lämna denna info på en bänk i köket. Alltför många SMS med information, rör till det för honom.

4. Jag la några äpplen och en flaska med vatten i barnvagnen, ifall barnen skulle vilja gå till en lekplats efter dagis. Han har ju inte rutinen på detta, så lätt för honom att glömma.

5. Jag SMS:ade honom information om vilka tider som gäller för hämtningen. Jag hade sagt det på morgonen, men han brukar glömma sig och behöva fråga om.

" Hämta alltså M strax efter tre. Småtrollen innan halv, ja alltså det räcker om du är på dagis halv."

Precis när jag hade messat iväg detta kom jag på att jag glömt vara tydlig med "vilket halv". Jag var på väg att förtydliga, men så funderade jag på om han skulle känna sig idiotförklarad av det. I min värld så är det logisk ordning. Först M klockan 15 och sen småttingarna vid halv. Halv fyra alltså. Så jag skrev inget. Men han erkände senare att han inte fattat vilket halv jag menade och vem som skulle hämtas först. Nästa gång ska jag vara tydligare. (Men det blev rätt ändå.)

6. När jag var framme där intervjun skulle hållas messade jag honom att jag skulle höra av mig direkt när vi var klara.

Det funkade bra, förutom med förvirringen med "halv". Jag är glad att jag tänker själv nu äntligen, och struntar i allt vad folk tycker om curling och jämställdhet. Det här är vad som funkar för oss. Så här använder vi våra styrkor och hjälps åt. För älskar man varandra, så hjälps man åt. Inte dänger varandra i huvudet med fina ord om jämställdhet och vad partnern borde klara av.

Och det var inte heller särskilt jobbigt för mig att göra "allt" detta. Dränerade mig inte alls på energi. Jag kom fram till intervjun och gjorde bra ifrån mig, pigg och glad. Och maken gjorde ju sin del. Han hämtade ju och gick till lekplats med barnen. De stannade så länge att jag faktiskt fick en lugn stund för mig själv när jag kommit hem. (Och så lagade jag maten.)

Avbryt INNAN energin är slut

Sen jag nästan gick in väggen i somras fick jag mig en tankeställare. Jag började uppvisa symptom som jag känner igen så väl från maken. Till exempel att jag inte klarade av att ta in för mycket information på en gång. Att jag var tvungen att gå undan och vila, för att det kändes som att kroppen höll på att stänga ner sig alternativt som att jag skulle börja skrika på familjen. Att jag inte kunde stänga av bakgrundsljud som köksfläkten. Osv. Det var en läskig upplevelse, men nyttig. Det fick mig att förstå hur maken har det rätt ofta eller mest hela tiden. Jag fick faktiskt en enorm förståelse för honom. Han är ju trött. Och tar ut sig själv nästan till bristningsgränsen, gång på gång. Rätt omänskligt jobbigt faktiskt.

Jag brukar tänka mig att vi alla har en vanlig energitank och en reservtank. Har man NPF, tar den vanliga energin slut snabbare och man börjar använda energin i reservtanken, för att hänga med i NT-takten. När den energin är slut får man ett utbrott, beter sig allmänt konstigt eller bara flyr undan. Omgivningen begriper ingenting och tycker att man bör skärpa sig.

Jag kan erkänna att jag också får utbrott när min reservenergi är slut. Det hände i somras. Maken tyckte då, att jag borde skärpa mig.... Men när han insåg snabbt läget, så skickade han iväg mig för att vila upp mig i ett tomt rum. Jag kan nog inte beskriva den kränkning jag kände i ord, när han sa åt mig att skärpa mig. Jag som hade gett allt och gjort mitt bästa och faktiskt blev jätteledsen för att jag tappade humöret. Och det mitt under utbrottet, fastän jag inte visade det. Tänk att många med NPF har det så här varje dag! "Skärp dig!", säger vi till dem. Och så tvingar vi dem att lova att inte göra om det. Att stanna kvar och bete sig. Som om logik och löften skulle kunna förhindra nästa tillfälle då en människa tappar kontrollen över sig själv, för att energin är slut. Jag vet av erfarenhet att det inte går.

Det som funkar är att hjälpa dem att avbryta långt innan reservenergin är slut. Att uppmuntra dem att gå undan när den vanliga energin är slut, och "tanka upp" ny, dvs vila sig. För det gör vi som är NT, inbillar jag mig. Sen maken börjat gå undan oftare och framför allt tidigare, så mår hela familjen bättre.

Vi FÖRKLARAR

Den senaste tiden har det funkat att få lillebror och lillasyster att förstå att de ska säga varför de blir arga istället för att slåss, bitas och skrika. Jag har upprepat ordet förklara. Nött in det i alla situationer där det går. Tanken är att barnen ska lära sig att vara tydliga mot oss och varandra. "Att förklara" är bra barn-uttryck för tydlighet.

Vi förklarar för att:
  • Vi kan prata nu allihopa. Ingen är bebis längre. Ingen behöver slåss, bitas eller skrika.
  • Andra inte kan höra vad man tänker. 
  • Man inte lär sig när någon slår en eller skriker. "Hur vill du att jag ska göra när du inte förstår?" Svaret från barnen är alltid: Förklara!
  • Vi förklarar i den här familjen! (Familjeregel - så är det bara!)
Detta har jag också nött in genom upprepningar i alla situationer där det går. Och när någon valt att förklara, istället för att ta till något dåligt beteende, får det barnet mycket beröm. Mycket positiv förstärkning alltså. Och jag har nämnt de dåliga beteendena så lite som möjligt utan mest pratat om alla fördelar med att förklara. (Det gör inte ont på någon. Andra lär sig att göra rätt i framtiden. Andra lär sig vad man tycker. Alla blir glada. Osv.)

Enkelt och rätt självklart, men det funkar jättebra. Nu äntligen är de så stora att det går.

tisdag 2 oktober 2012

Lite funderingar bara, om 2D och 3D.

Idag var jag på anställningsintervju. Hade tagit på mig linser för en gångs skull. Det är ju trevligare om den som intervjuar, kan titta en direkt i ögonen istället för genom ett par glasögon.

Jag brukar ha glasögon på mig, eftersom de korrigerar en liten, liten skelningstendens jag har. Jag vet inte om det är den som gör att mitt vänstra öga ibland tar över när jag tittar på nära håll. Men jag tror det. Detta upplever jag aldrig när jag har glasögon på mig.

När detta hände idag, så undrade jag om det är så M ser på nära håll. För om hjärnan inte kan tolka de två olika bilderna från ögonen till något vettigt, så kanske den ena tar överhanden? Så att det är därför han vill hålla saker nära ibland? För att utnyttja detta fenomen.

Hur är det då på långt håll? Jo, då är ju bilderna rätt lika för oss alla. Vi ser alla i 2D på håll, men hjärnan lär sig tolka det vi ser av erfarenhet (som Sabina skrev tidigare).

Men hur blir det då på halvnära avstånd? Tar ena ögat överhanden då med så att även det blir i 2D? När det händer mig, att mitt vänstra öga försöker ta över (på grund av skelningen), känns det inte som jag ser någonting alls. Bilden från den högra ligger kvar och stör, mycket mer än när jag tittar på nära håll. Det vänstra ögat klarar inte att ta överhanden och jag ser väldigt suddigt och rörigt. Det känns som att jag inte ser alls, fastän jag egentligen gör det. Jättekonstigt. Jag blir trött i huvudet och måste blunda en stund. Det händer även att jag gnuggar ögonen och försöker justera linserna. (Jag har ett astigmatiskt synfel också, så linserna måste ligga rätt i ögat. Det skiljer sig dock åt mellan suddighet och suddighet. Jag märker oftast när suddigheten beror på skelning, på hur det känns i ögat. Och då ser jag inte heller bra, hur jag än vrider på linserna.)

Är det samma fenomen som när man ser sin egen spegelbild i ett fönster? Ni vet, när spegelbilden speglas dubbelt, så man ser två bilder av sig själv samtidigt. Jag tycker att det är enormt jobbigt att titta på sig själv så. Ansiktet bara flyter ihop till en enda röra. Det är omöjligt för hjärnan att tolka detta på ett skarpt sätt. Och kroppen ser konstigt ut. Man ser inte var saker och ting slutar och börjar. Starka färger och kontraster underlättar. Och ibland kan man till om med se arg ut fastän man är glad. Ansiktsuttrycken blir lite förvrängda. Ja, ni fattar nog vart jag vill komma.... Är det så det är för många som har problem med att tolka synintryck (och som har autism)? Ni kan ju förresten testa att göra detta själva, i ett lämpligt fönster.

Lite funderingar bara. Jag antar att jag kommer få svar på detta, när jag hinner sätta mig ner med boken. (Men först förbereda BUP-besök imorgon. Utredning av lillebror.)