Trassel

Ikväll tittade vi återigen på filmen Trassel (om den bortrövade, långhåriga prinsessan Rapunzel som bor i ett högt torn). Att det inte klickat till i huvudet på mig tidigare. Detta är ju en jättebra film för M att titta på. Han älskar att gå promenader och att åka på utflykter, men ibland så vill han - liksom de flesta andra aspergerbarn - vara mest för sig själv här hemma. Inget fel med det. Aspergarna har det behovet, till stor del. Det måste vi andra respektera. Det är jobbigt i skolan eller på jobbet. De många intrycken tröttar ut dem (perceptionsstörningar). Och att försöka tolka människor. Och svårigheter med motoriken, t ex att klä på sig ytterkläderna, gympan och att äta fint. Osv, osv. Många barn är t o m utbrända och klarar inte av att gå i skolan, s k hemmasittare. Usch, då har det verkligen gått alldeles för långt, och omvärlden har behandlat dem totalt fel. Vill bara tillägga att jag på intet sätt klandrar varken barnen eller föräldrarna för detta, så ni inte tror det.

I vilket fall, filmen Trassel. Den är ju ett jättebra exempel på hur tråkigt det blir i längden om man stannar i samma "torn" hela livet. Att livet utanför visserligen är farligt, men också väldigt härligt. Att man kan ha fantastiskt kul om man vågar sig ut. Dansa, träffa nya vänner, uppleva saker på nära håll istället från sitt fönster (eller dator?). Ja helt enkelt vara delaktig i livet.

Och när man inte orkar mer, så varför inte dra sig tillbaka till "tornet" och vila upp sig lite? Men det ingick inte i filmen, i och för sig. Men det hittar jag på som alternativ för M.

En promenad längs gatan

Jag rekommenderar er starkt att titta på nedanstående film, om hur det är för en neurotypisk människa respektive en autistisk att gå längs gatan. Filmen var en verklig aha-upplevelse för mig. Okej, jag visste det där inom mig rent logiskt, men jag har inte sett det förut.

http://www.youtube.com/watch?v=plPNhooUUuc

Jag ser det som den första bilden. För mig blir trottoaren och bilarna som ett återkommande mönster på en tapet. Jag lägger inte ens märke till detaljerna. Frågar man mig efter 5 sekunder vad jag precis passerat, så är det stor risk att jag inte minns brunnslock eller rör. Om någon skulle prata med mig samtidigt, skulle jag kunna fokusera nästan all min uppmärksamhet på samtalet. 

Maken känner bäst igen den andra filmen. "Fast ännu fler detaljer." utbrast han. Jag kunde inte låta bli att säga: "Fattar du inte hur mycket aspie du är?" med ett leende på läpparna. Han har inte riktigt insett att han verkligen är aspie själv, utan tror att de flesta upplever världen ungefär som honom.

Inte konstigt att han är disträ. Han sa också att han ser detaljer tydligare om jag pratar med honom. De blir starkare. Han har fullt upp med "att hålla koll på gatan", så det stör honom om vi pratar samtidigt. Inte konstigt att det kraschar i kommunikationen.

Och inte konstigt att han mår dåligt av att lämna på dagis, eftersom han automatiskt ser ALLA detaljer som han inte upplever som barnsäkra. Det var inte svårt att omvandla filmen i mitt huvud, till dagismiljön.

Sen den sista biten av filmen tyckte jag var så himla bra. Då de gröna bladen lyser. M såg också filmen och han blev helt exalterad och förklarade att "så lyser rött i mina ögon". Som små lampor, har han sagt tidigare. Men rött lyser mindre nu sen han slutade med gluten. Och till min förvåning sa maken att det är den färg som lyser mest. "Så är det väl för alla? Som att det är en ficklampa bakom." Och så visade han mig m h a en ficklampa. Men så är det inte för mig. Rött lyser inte. Det är den färg jag tycker sämst om, men inte lyser den. Klargrönt eller gult är t ex lika starkt som rött för mig.