Translate

torsdag 11 oktober 2018

Ytterligare ett misslyckande att lägga till högen

Jag: "Vad hände på gympan igår?" (Såg att kläderna inte var använda.)
Lillebror: "Jag vill inte prata om det. Jag blev lite arg...." *Skamsen min*



Ytterligare ett "misslyckande" att lägga till i högen.....

Jag kontaktade resursen och frågade vad som hände. Hon vet inte för hon hade planering då, så jag sms:ade gympaläraren. Får se vad hon svarar. Tanken är att det ska sättas in vikarie då resursen planerar. Verkar vara svårt. Men det är inte okej att det går ut över mitt barn på detta sätt. Det är tydligt att stödet behövs när sånt här händer. Dessutom är de två killar som delar på en resurs.

Som NPF-mamma kan man aldrig vila. Aldrig slå sig till ro. Varje dag måste man kolla att ens barn har det bra och att andra vuxna gör det som de ska. Och man får dessutom konstant ifrågasätta sig själv. Gör jag rätt? Funkar min strategi eller gör den mitt barn illa? Finns det en bättre? Hur mår han egentligen inombords?

Just nu säger han att veckodagarna går ut på att överleva till helgen. Han syftar på tristessen (det är lite för lätt i skolan) och jag vet att han är lite drama queen och oftast har det ganska bra. Men en signal om att han är ansträngd. 

I fredags åkte han hem från skolutflykten för han orkade inte vara kvar. Hade ramlat i geggan och det regnade. Därtill åkt kommunalbuss dit vilket är jobbigt för honom.

torsdag 4 oktober 2018

Härdsmälta på morgonen

Som jag berättat tidigare så har lillebror det jobbigt i skolan just nu. Han har börjat 4:an och mycket är nytt. Han behöver vila hemma och lite extra kärlek.

Tyvärr somnar han lite sent och det leder till att jag ibland har svårt att väcka honom. (Vi testar nu ökad dos melatonin.) I morse så kom han upp 30 minuter innan skolan började. Vi bor granne med skolan så det är inte omöjligt att hinna även om man inte har mer tid på sig. Men han fastnar i filmer på YouTube och glömmer att äta. Så är det i princip varje morgon. Utan film så äter han inte för han blir för stressad. Så han får titta. Jag går oftast in till honom med jämna mellanrum och påminner honom om att äta. Han blir sur, tycker att jag stör, men tar en tugga. I morse sa jag åt honom att stänga av datorn 8.20 eftersom skolan började 8.30. Han har en tidstavla med lysdioder och en digital klocka, men det hjälper inte om inte han vill.... När klockan var 8.25 så hade han inte stängt av och frukosthamburgaren var bara halväten. Han ville då titta på en film som var 10 minuter. Där kände jag att gränsen var nådd. Jag kan inte gå med på att han ska se film efter att det ringt in. Oavsett hur trött han är osv. Det är en sak om man är sen med maten, kläderna eller fastnar på toan, men man får inte planera för att vara sen till lektionen för att man vill se klart en film. Det är liksom inte förhandlingsbart. Gränssättning funkar rätt uselt på lillebror, men han måste trots allt ha en del gränser han med.....

Jag drog ut sladden till nätverket. Och som ni säkert anar så blev det totalt kaos av detta. Han skrek och skrek och sa sig vara stressad och ha ont i bröstet eftersom ha inte fick se klart video. La sig ner på golvet och gallskrek. Jag vaktade så han inte skulle ploppa i sladden igen och det gjorde så klart saken värre, men jag stod lugnt på mig. Sa åt honom att klä på sig. Då blev han arg och boxade på mig. Inte hårt men det kändes. Tur att han bara är 10 år och inte kan slåss. Jag tål det. Även om jag inte heller kan slåss (eller tänker slåss med mitt barn för den delen) så har jag spelat mycket bollsport så jag har koll på kroppen och kan undvika många slag och parera dem. Men han fick nog totalt in 10 boxar, ett bett och två sparkar på mig, varav ett slag på mina glasögon som flög iväg. Jag var själv förvånad över att jag inte blev arg utan behöll lugnet. Tyvärr så hjälpte inte det. Han blev självdestruktiv och skulle gå ut i trädgården och klättra upp på något för att hota att hoppa ner.

"Det är ingen mening att gå till skolan för det är för lätt och jag lär mig inget och det slösar på min energi, så det är ingen mening att jag lever."

Det är tur han inte vet hur man gör.... Jag tror inte att han skulle hoppa - han är lite drama queen - och det finns inget på så hög höjd i vår trädgård men jag kunde så klart inte chansa. Så jag fick tyvärr hålla fast honom några sekunder. Och som vanligt så tolkar han fel och tycker att man göra honom illa.

"Nej, jag vill inte dö på något oskönt sätt. Jag vill dö på något snabbt sätt." sa han på fullt allvar till mig då. Han trodde verkligen att jag ville göra honom illa. Jag förklarade att alla sätt att dö på gör ont (så testa inte!) och att jag absolut inte tänkte skada honom. Lille gubben, så förvirrad han är i det läget. Tur jag är starkare och att jag kan få honom att lugna sig. Tur att mamma-kärleken segrar.

Han öppnade upp och sa några saker som är jobbiga i skolan. Så jag lovade att följa med honom och prata med resursen om han lugnade sig. Jag tröstade honom, kramade, lyssnade på honom och såg till att han gick ner i affekt.


Jag kan inte säga att jag tycker att det var en lyckad morgon eller att gränssättning funkar på honom som metod. Jag gissar att han inte lärde sig så mycket på det. Men vad har jag för alternativ? Alternativet jag har är att låta honom bestämma när han ska stänga av datorn och gå till skolan. Och det är alldeles för mycket ansvar för en 10-åring.

Ikväll har han dock godkänt mig som vän i Roblox så det går kanske framåt ändå i vår relation? Förresten så visade han mig ikväll hur man kan döda sig själv i Roblox om man är på fel ställe och komma till något bättre. Jag är inte så säker på att detta är bra att lära barn.....

tisdag 2 oktober 2018

Vänner i Roblox

Som jag skrivit om tidigare så har vi problem med att lillebror inte klarar pluttens bebisljud. Lillebror skriker att vi ska få tyst på plutten och smäller också mycket i dörrar. Det hela är väldigt stressande för oss allihopa och behöver få ett slut. Tack och lov har vi inte öppnat upp för öppen planlösning utan plutten och jag kan stänga in oss i köket. Det dämpar ljuden rätt mycket man inte helt. Trots att lillebror sitter med stängd dörr på ovanvåningen med hörselkåpor kan han reagera på pluttens ljud.

Jag tyckte jag fick en snilleblixt när jag kom på att vi kan chatta med varandra i Roblox och skaffade raskt ett konto och skickade honom en vänförfrågan. Men den nobbades. Han ville ha spelet ifred med sina vänner. Klart att man får respektera det. Men eftersom jag såg poänger med det så erbjöd jag en muta: 400 robux (valutan i spelet) för att testa att vara vänner i en vecka. Om han inte gillade det så fick han sen ta bort mig. Poängen är givetvis att han på en vecka ska se fördelarna med det och vilja ha mig som vän. Men inte ens det ville han. Så jag gav upp det.

Maken och jag har precis börjat på KOMET-kursen som går i vårt skolområde. Det är en kurs som riktar sig till föräldrar som vill få bättre psykologiskt klimat hemma och förbättra relationen till sina barn och den är inte riktad till föräldrar till barn med NPF specifikt. Men det skadar ändå inte tänkte jag. Kursen går på skolan som vi bor granne med, så det är mycket smidigt. Veckans läxa är att införa en speciell stund, ca 15 minuter, med ett barn. En tid som bara är till för umgänge. Lillebror är svår där för han vill helst bara vara ifred och spela datorspel.

Så i helgen var jag ensam med barnen eftersom maken var på en tävling. Framåt lördagen så kände sig lillebror ensam och krävde tid med mig. Jag fick helt enkelt låta lillasyster passa plutten (i lekhagen) en stund. Inte mycket annat att göra eftersom lillebror hade tappat livsgnistan lite grann och var ledsen. Jag fick en lång och detaljerad visning av hans datorspel som han byggt i Roblox. Han visade och förklarade nog i minst 20 minuter. Berättade att det tagit honom 5 dagar att göra detta spel. Så nöjd han var. Och jag ställde givetvis intresserade frågor som visade att jag lyssnade och inte bara hummade. Och han visade vad det kostar att prenumerera på tilläggen. Kanske något att önska sig i julklapp?

Vår kontakt har blivit bättre sen dess. I morse visade han mig ett roligt Youtube-klipp.

När han skulle gå så berättade han att han bara hade två som hade "like-at" hans spel, en kompis och så M.


"Om vi hade varit vänner hade jag kört likes på alla dina spel." sa jag lugnt.

"Okejdå, vi kan väl testa. Men jag vill inte att vi ska chatta. Å jag vill ha robux."

"Du får robux som jag lovat eller så pratar jag med pappa om en prenumeration. Och så chattar vi med varandra så lite som möjligt. Typ hamburgaren är klar, eller att jag ska få tyst på lillebror (så slipper du går ner). Om du inte gillar det efter en vecka kan du ta bort mig som vän."

Känner mig rätt pedagogisk just nu. Trött som ett ägg. Men pedagogisk. :)

måndag 24 september 2018

Bägaren rinner över för lillebror på matteprovet

I fredags sprang lillebror hem från skolan för sjunde eller åttonde gången. Det är lite jobbigt för honom nu i fyran när allt är nytt. Och i fredags var många ordinarie sjuka. Skolan hade trott att det skulle funka ändå eftersom resursen var frisk. Även om hon fick dela lite på sig och vara i andra klassen med och hålla vissa lektioner. Det gjorde det inte.

När de skulle göra ett litet mattetest så fick lillebror panik och sprang hem. Fastän resursen satt in honom i arbetet dessutom i arbetsrummet dvs i lugn och ro. När han får panik så blir han väldigt impulsiv och bara sticker. Det händer på några sekunder. Som tur är bor vi granne med skolan och det är bra att han springer hem istället för ut på byn eller stannar kvar och beter sig illa. Eller stannar och mår dåligt utan att visa det. Jag anser att så länge han "bara" springer hem så har vi inte något stort problem. Det är ju bara att lugna ner honom, ge honom kärlek och lyssna och kanske lite mat om det behövs och sen skicka tillbaka honom. Det är bra att han står upp för sig själv och berättar vad han behöver. Jag har sagt åt honom att fortsätta med det, men vända sig till resursen innan han springer hem.

I fredags kom lillebror hem till mig och grät och kände sig misslyckad. "Det finns ingen som kan ta hand om mig. Ni är de enda som förstår mig." sa han och syftade på maken och mig. Vi kramades och jag försökte lyssna in honom. Jag hade samtidigt sms-kontakt med resursen. Vi beslöt att jag skulle försöka få tillbaka honom till NO:n som han älskar. Under tiden så kunde jag försäkra honom om att jag skulle se till så han fick bättre hjälp i matten.

Jag mejlade rektorn och skrev att lillebror behöver en resurs hela tiden vid sin sida nu i början och att om de inte kunde fixa det så får vi hålla honom hemma. För det knäcker honom att känna sig misslyckad gång på gång och han håller på att tappa förtroendet för skolan. Inte bra på lång sikt. (Jag fick senare svaret av rektorn att tanken är att det ska finnas en resurs hela tiden nu i början. Bra!)

Jag bad också resursen att få hem matteprovet så vi kunde göra det hemma tillsammans lillebror och jag. Det var inga problem. När jag tittade i räknehäftet och boken var det uppenbart för mig när det började kännas svårt. Det var när han inte längre klarade talen i huvudet utan var tvungen att ställa upp dem på pappret. Se skillnaden i svårighet mellan uppgift 1, 2 och 3. Det var ingen slump att han sprang hem när han skulle göra 3:an.



Igår så gjorde provet ("diagnos 2") tillsammans. Det var verkligen supernyttigt för jag såg många svårigheter. Matten är egentligen inte något problem - han är supersmart på matte. Han kunde allt själv, t o m ställa upp talen korrekt. Men han hade svårt att veta var på pappret han skulle skriva. Det blev lite trångt på vissa ställen. Han kunde inte planera sitt skrivande, se bilden.


Han var dock mycket noga med att det skulle bli läsligt för lärarna. Siffrorna tycker jag han formar fint även om han inte formar dem på vanligt sätt (syns inte i bilden). Kändes lite bakvänt för mig när jag såg honom skriva, men jag sa inget om det. Vem har sagt att mitt sätt är rätt? Det är ju resultatet som räknas. Och min pappa skrev hela livet åttor som två små cirklar ovanpå varandra. Det gick jättebra. (Har bloggat om det för länge sen.) Sen är just vanliga åttan en superbra form att kunna skriva, för hjärnan, så man kan absolut träna på det. Men inte under en mattelektion.

Det var också tydligt hur självmedveten han är. Han kändes osäker och jag fick peppa honom att fortsätta och säga att han är duktig osv. Självförtroendet var inte det bästa. Han som annars är rätt tuff.

Det märktes också att han hushållar med krafterna när han skriver. Han tycker att det känns som eld i handen när han skrivit länge. Oftast får han ta hjälp av ipaden och han har varit så långt framme i matten att han fått jobba med appar istället för att skriva i boken. Nu när han var tvungen att skriva så skrev han minsta möjliga. Han vill inte skriva "Svar:" utan säger att det räcker med en punkt. Så gör de i engelskan. Jag sa inget om det. Han har ju svårt med finmotoriken och det finns ingen mening med att tvinga honom att öva finstil OCH matte på samma gång. Det är många barn med NPF som man tvingar att öva på att skriva finstil hela dagarna tillsammans med allt annat och då blir det så klart mycket jobbigt att gå i skolan. Visst ska de öva sig att skriva fint, men inte hela tiden. Och handen på hjärtat - hur ofta skriver man själv för hand? Är det inte mest inköpslistor och post-it-lappar man skriver? Allt annat skrivs på datorn och då kan ju barnen lika gärna få göra det direkt om det passar dem bättre.

Men det som nog ändå var jobbigast för honom och fick bägaren att tippa över i fredags var alla synintryck på sidan. Han sa själv att det var för många sexor och sjuor på sidan. Att han fick panik av dem och att han då sprang hem. Så jag tog till det enkla knepet att skärma av allt annat än det tal han håller på med med vita tomma papper och vek bak motstående sida under boken. Det funkade kanon. Se bilder nedan.

Det är likadant för M. Han kan inte heller se sånt han inte ska räkna för stunden. Han hakar upp sig på detaljerna han med. Hans pedagoger har precis återgått till lösblad efter att ha testat matteboken på nytt.

Jag har givetvis tipsat lillebrors resurs om att testa lösblad och det skulle de. Jag har också tipsat henne om att testa att låta honom skriva med en tuschpenna för de kräver mindre tryck, så det blir kanske mindre "eld" i handen. Nackdelen är så klart att man inte kan sudda utan får börja om om man skriver fel. Men jag tänker att lillebror åtminstone kan få välja penna själv om han nu ändå ska skriva på lösblad. När han var liten så lärde han sig skriva med hjälp av en guldtuschpenna, för han älskade guld så mycket. (Jag har bloggat om det också för länge sen.)

Han ville också sitta med neddragen rullgardin och en lampa på istället för i dagsljus. Det bländade.

Allt detta har jag givetvis berättat för lillebrors resurs. Hon är pigg på att lära sig hur han funkar. Så guld värt!



lördag 22 september 2018

Huvudtrauma och kaos i huvudet

Just nu är jag ensam med barnen. Måste bara få ur mig det som precis hände. Det visar vilket kaos det är i huvudet på lillebror.

M och lillebror hade en konflikt där uppe på ovanvåningen. Lillebror gjorde något och för att retas tillbaka så tog M lite saliv och kladdade på lillebror och hans golv. Lillebror som är superkänslig för lukt och som dessutom tycker att M är lite äcklig ibland, blev helt tokig. Så tokig att han stampade M på huvudet där M låg på golvet.

Detta fick inte jag veta direkt, utan jag får dra det ur lillebror. M säger inget. Han vill inte skvallra av någon dum anledning. "Du kommer mörda mig om jag berättar!" säger lillebror. Alltså tänk er kaoset i huvudet på honom när han får för sig sådana saker.....

Men som oftast så bemötte jag honom låg-affektivt. Sa att jag absolut aldrig skulle mörda honom eller någon annan för den delen och att jag skulle bli mindre arg om han erkände. Så han erkände. Så klart att jag blev arg. Det är ju jättefarligt att sparka på någons huvud. När de ligger ner dessutom. Och sin bror. Han fick några väl valda ord om vad som kan hända. Sen fick jag gå efter M som var jätteledsen.

M var rädd att det var farligt. Jag tittade och han hade mycket riktigt en bula och det var lite blod utanpå. Skallbenet var helt och när han visade mig hur hårt lillebror hade stampat då bedömde jag att det nog inte var så hårt som jag först trodde. Men ändock en bula och blod. M fick kyla huvudet.

Eftersom jag är livrädd för huvudskador så tvingade jag M upp till lillebror för att visa blodet. Lillebror brukar ofta skylla ifrån sig och det är jättesvårt att få saker att gå in i huvudet på honom. Speciellt när han gör fel. Allt som händer kan alltid hänföras till något som någon annan gjort eller inte gjort. Och sparkar mot huvudet är allvarliga saker så lite extra tydlighet var på sin plats. M ville förstås inte medverka men han hade inget val. Lillebror skämdes så klart. M var ledsen. Båda grät. Då sa lillebror att han ville ha lite nötter och något att dricka.

"Du är inte viktig nu. Jag måste trösta M." sa jag. Det skulle jag inte sagt för han fattade inte att det gällde NU och bara NU när M var ledsen. Jag förklarade men det hjälpte ändå inte. Lillebror var så ledsen och sa att då var det ingen mening att han lever och skulle öppna fönstret och hoppa ut. En tuff kille, men väldigt skör när det gäller mammakärlek alltså. Man får vara försiktig. Jag vet förstås att fönstret inte går att öppna helt av honom, utan han kan bara öppna en liten springa. Och det är nog tur. Hans rum är på andra våningen. Då fick han för sig att han skulle gå ner och hoppa från lektornet. Det är ca 2 meter upp. Nog inget han skulle dö av men ändå obehagligt.

Som vanligt måste man vara låg-affektiv. Om jag får panik och börjar bete mig irrationellt jag också så vet man inte vad som händer. Så jag sa bara lugnt att han visst är viktig och att jag älskar honom och sa åt honom att komma ner så vi kunde gå in och ta lite nötter. Så blev det.

Jag kunde gå tillbaka till M som satt och grät med en kylpåse på huvudet. Jag viskade i hans öra att jag överdrivit faran för lillebror, eftersom jag kände att jag måste det för att få honom att sluta med sånt där. För det kan bli värre. Lite fiskolja fick han också, för det är bra vid smällar mot huvudet.

Jag gick åter till lillebror och förklarade att jag ville att han skulle lova mig att han aldrig skulle sparka mot någons huvud igen. Att han skulle ropa på mig nästa gång, så lovade jag att vara lite snabbare.

Nu har lugnet lagt sig. Alla har gått på var sitt håll. Och jag har förbjudit killarna att umgås nu ett tag. M verkar må okej. Inte illa, men vi får hålla lite koll på honom idag. Jag tror inte han fick en hjärnskakning men man vet aldrig.

Lillebror får vi ha koll på i fortsättningen för han erkänner att han blir så arg på M att han känner att han bara måste ge igen. Han är som en lite reptil som inte kan stoppa sig. Har alltid varit. Jag hoppas att hans hjärna mognar så den kan hålla tillbaka dessa impulser.

Och jag har sagt åt M att han absolut inte får vara i en sån position att sånt kan hända. Inte ligga på golvet t ex. Han måste ropa på hjälp. Jag tror i och för sig att det gick för snabbt idag.

tisdag 4 september 2018

Utvecklingssamtal för M

Jag inser att det inte är så mycket jag skrivit om M på sistone. Jag har mest bloggat om lillebror. M går i åttan nu och det känns mindre och mindre rätt att skriva om honom. Han är en ung man, snart 14 år. En jättefin och go ung man som jag är så stolt över. Snäll som få, smart, klok och rolig. Med en del svårigheter, javisst, men på det hela taget en MYCKET behaglig person att umgås med.

Idag var vi på utvecklingssamtal med hans fröknar. Han går ju i en klass med 3 klasskamrater och 4 fröknar. Följer den vanliga läroplanen. Han har det jättebra. Kunde nog inte ha det bättre. Fröknarna är helt underbara. Duktiga med honom och lyckas med konststycket att lära honom och se till att han har det bra. Man måste pusha M en hel del, för startmotorn finns inte alltid där och han är en drömmare och återfaller i viftande om man inte påminner.

Och vi föräldrar och personalen förstår varandra så bra. Man kan nog lätt säga att vi är på "samma våglängd". På mötet kändes det som att vi mest nickade och höll med varandra. Det mesta går bra. Det är bara matten som inte flyter på och där han blir störd av att ha matteboken och börjar titta på alla tal. Matteförmågan är det dock inget fel på. Läraren ska återgå till lösblad igen. Och i hemkunskapen så går han och vrider ner plattan från max när vattnet ska koka upp eftersom han inte tycker att högsta behövs och han vill spara på miljön. (Men det är ju helt fel att tänka så.) Detta utan att resursen märker det.

Vi alla vill också få honom att våga ta mer initiativ. Och fröknarna pushade honom där med. Det gav effekt. Han var lite osäker men gick och hämtade mig och frågade om jag ville titta i hans fack vid hans bänk och se hur fint han skrivit i sin mattebok. Så klart att jag ville det! Hans handstil har blivit bättre.

Sen något som han behöver jobba på är att sitta still. Han går en runda i rummet, skuttar lite, ställer sig och viftar mot ett skåp, sätter sig på golvet och ligger ner på stolen. Det är kanske sött när man är liten, men det funkar ju inte riktigt när man är vuxen.

Två lekhagar

De senaste dagarna har jag googlat lekhagar. Läget känns smått akut. Lillebror har ju någon slags bebisfobi eller liknande. Han klarar i alla fall inte av pluttens ljud och vill hela tiden att vi stänger dörrar om plutten så att han inte hörs. Än så länge så har lillebror inte gjort något mot plutten men verbalt är han aggressiv och han smäller hårt med dörrar om vi inte stänger dem. Vi kan inte helt lita på lillebror för han slår ju sina andra syskon när han känner sig trängd. Jag tänker att vi alla står inför en hemskt stressande tid allt eftersom plutten blir mer och mer rörlig. Vi behöver kunna fortsätta stänga in oss med honom i köket utan att oroa oss för att han ska smita så fort någon öppnar en dörr. Man vill ju absolut inte att han ska råka komma i vägen för en sån där smällande dörr....

Jag förstod lite problemet med lillebrors hörsel när han bad mig ta en annan blyertspenna härom dagen. För den jag valde gnisslade så hemskt. Barn med NPF kan ofta störa sig på just penngnissel. Själv hörde jag knappt ljudet. Jag har aldrig tidigare tänkt att en blyertspenna låtit för högt. (Men jag bytte så klart penna.)

I vilket fall, så för att hålla nere lillebrors stressnivå, vår egen och naturligtvis även för att skydda plutten, så har jag kommit fram till att vi behöver en lekhage. Problemet med dessa är att de är ganska små. En pentagon med sidan 72 cm lämnar inte mycket svängrum åt en bebis som rullar och ålar runt. Så jag har tvekat. Det har inte känts så lönt jämfört med resesängen vi har som är 110*60 cm. Men det blir en himla stress för oss alla att behöva lyfta i plutten i den när man lämnar köket för att man måste gå till de andra barnen. Eller bara för att man inte orkar ränna efter plutten i huset så som man orkade med sitt förstabarn 😉. M lämnar farliga saker på golvet  utan att tänka sig för och lillasyster pysslar och sprider ibland ut saker på golvet. Bättre då att plutten har en egen vrå som han trivs i. Han har dessutom inget eget rum utan bara en liten garderob som han sover i. Om han får en lekhage så sitter han redan på en säker plats och har det bra när man måste lägga benen på ryggen för att de andra slåss. Eller för att en dator havererat (=skrik). Men jag har inte heller hittat någon lekhage jag vill ha som är lite större. De är alla på hjul och det tänker jag är lite obehagligt för barn som ska lära sig krypa, stå och gå, dvs att underlaget inte är helt stilla. Så kom jag på att jag kan köpa två av den här och bygga ihop dem till något större:

https://www.jollyroom.se/babyprodukter/barnsakerhet/barngrindar-trappgrindar/lekhagar/babydan-lekhage-flex-inkl-lekmatta-svart

Nu återstår att se om detta var en snilleblixt eller om jag "hade lite otur när jag tänkte" dvs att det blir för instabilt. Men en hexagon (sexhörning) borde jag kunna bygga eller kanske t o m en heptagon (sjuhörning), utan att tappa för mycket av stabiliteten och det gör som ni ser ganska mycket på storleken på arean. Man kan också bygga ihop två pentagoner. Det borde bli stabilt. Jag och lillasyster lekte lite med tändstickor för att tänka ut hur man kan bygga en stor lekhage som är stabil och får plats här hemma. Den största varianten får vi nog spara till trädgården.

I värsta fall får jag bara sälja dem igen. En extrem familjesituation kräver att man tänker utanför ramarna och vågar testa och tänka om när något inte funkar.

Utforska hemmet får plutten göra i trygghet, när han och jag är ensamma hemma på dagarna.

måndag 3 september 2018

Uttråkningshuvudvärk?

Här sitter jag nu och känner mig uppgiven och lite gnällig. Har sovit 4 timmar i natt p g a barn som somnade sent, disk, mycket att planera och en bebis att amma. Precis när jag skickat iväg alla, hade ammat klart och skulle somna om så hör jag lillebror komma hem från skolan. Antiklimax verkligen.

Han klagade på att han hade huvudvärk och ville komma hem och vila. Det tänkte han sig kunna göra genom att knäppa igång sin dator och spela spel eller titta på film. Jag vet inte om ni läsare haft ordentlig huvudvärk någon gång, men sist jag hade det (vilket bara hänt en gång i mitt liv, så jag ska inte klaga), så kunde jag inte titta på film eller ens vara uppe ur sängen. Jag låg i sängen och vilade. Så jag föreslog att han skulle göra just det. Han tog av sig naken, la sig under täcket och testade  men flög upp direkt.

"Jag har uttråkningshuvudvärk."

Har ni hört talas om den sortens huvudvärk? Trodde väl det. Inte jag heller.

Han sa sig också ha så mycket huvudvärk att han inte orkade leva och ville döda sig själv. Sånt är ju alltid tråkigt att höra. Samtidigt så kan man inte gå med på att ungen kommer hem från skolan och sätter sig och tittar på film istället. Antingen har man huvudvärk och då gäller att skärmen är av, eller så kan man gå till skolan. Han får gärna vara hemma och vila och läsa en bok, men se på film. Näpp! Jag drog ut nätverkskabeln vilket givetvis inte var poppis.

Nu säger jag förstås inget om mildare huvudvärk och film. Självklart funkar det, men man öppnar lite pandoras box om man berättar det för lillebror. Då kommer han springa hem och vilja titta på film så fort det är lite jobbigt i skolan.

Problemet är att han tror sig själv med sina förklaringar. Jag såg att han var trött. Han kom nog i säng lite för sent igår. Plus att den lilla nakna magen var platt trots att han åt en hamburgare med bröd till frukost en timme tidigare. Det gäller att man är vuxen då. Inte fastnar i hans förklaringar eller blir förskräckt över att han säger sig vilja döda sig själv. (Men det är ju inte bra!)

Jag stekte några korvar, gick upp med dem och sa att jag kunde gå med på 10 minuters film om han åt upp korvarna och sen gick tillbaka till skolan. Det gick han med på. Så mycket för den huvudvärken!

Och nu precis gick jag upp där. Han var lugn. Korven var uppäten. "Se nu mår jag mycket bättre nu när jag får kolla på film." sa han. "Ja och äta korven. Du var hungrig. Se, jag känner dig mycket bättre än du känner dig själv ibland!". Det höll han med om. Vi enades om två minuters film till. Och så blev det. Han stängde självmant av datorn, klädde på sig igen och gick lugnt tillbaka till skolan. Frivilligt alltså och med en kram och en puss och försäkringar om att mamma älskar honom och är "i hans lag i livet".

Tänk hur detta kunde ha slutat om jag:
1) lät honom titta på film utan att ge mat (härdsmälta p g a sjunkande blodsocker!)
2) lät honom titta på film med mat och utan krav på motprestation (=bekvämt att springa hem från skolan - det kan man göra fler gånger)
3) hade fått för mig att sätta ner foten och visa vem som bestämmer genom att tvinga honom tillbaka till skolan direkt. (Funkar aldrig! Leder också till härdsmälta och f a mycket bråk)

Nu ska jag krypa tillbaka till plutten och sova lite.

onsdag 29 augusti 2018

Taxi på morgonen löst, men ej hemresan - striden fortsätter

Mitt brev till resurscentrums chef, efter att en annan mamma skrivit att hennes son som åker i samma taxi påverkas negativt av att behöva vänta en halvtimme i skolan på taxi. Tänk att man måste motivera så här för att få hem sitt barn. Snudd på förnedrande kan jag tycka. Men vad gör jag inte för mina barn?! Det är tydligen svårt att förstå att en halvtimme är viktig när man har behov av extra vila i familjen. Tänk vad mycket tid man ska behöva lägga på sånt här.
------------------------------
Jag kan bara bekräfta att M också har begränsat med energi för att orka med skolan. Han behöver få komma hem fort så han kan för att få återhämta sig i lugn och ro med mig innan övriga familjen kommer hem, speciellt hans lillebror med samma diagnoser (autism och ADHD).  Lillebror vill så gärna umgås med honom och tjatar på M på ett för M mycket jobbigt sätt (drar i honom, puttar, tar gosedjur i hans ansikte, låter honom inte vara vad jag än säger). Vi har valt att ha lillebror på fritids så länge han orkar p g a detta. Att M kommer hem senare går alltså ut över båda mina pojkar. M blir tröttare av att vänta i skolan istället för att få koppla av hemma, oftast utomhus i vår lilla trädgård där han tankar energi. Och lillebror blir drabbad då vi måste försöka ha honom längre på fritids innan han också kan få komma hem och vila. Eller så kommer han hem vanliga tiden för att han inte orkar vara kvar på fritids och då möts han av en trött M som inte orkar umgås med honom och det blir lättare bråk mellan dem och sårade känslor. Lillebror har också en ansträngd skolsituation (men funkar i vanlig skola hittills - han går i fyran) och har varit på väg att bli hemmasittare förra skolåret (men det redde upp sig tack vare insatser från skolan). Lillebror har en resursperson i skolan och på fritids så han är också ett kostsamt barn för kommunen. Lillebror har alltså precis börjat mellanstadiet och det finns en hel del frågetecken kring om han ska orka med det i vanlig skola. Skolan och vi föräldrar gör allt för att det ska funka och för att han ska orka vara kvar, för det är i vanlig skola som vi ändå tror att han passar bäst. Situationen är oerhört skör för dem båda och det finns små marginaler. Det finns också en lillasyster som gärna vill träffa sina bröder och umgås med dem utan bråk, samt en liten bebis som naturligtvis far illa av bråk. Jag har valt att jobba halvtid (när jag inte är föräldraledig), just för att M ska få denna vila och för att vi ska kunna fungera som en familj på eftermiddagen och kvällen. Det har ju fungerat i två år med hämtning klockan 14, så jag förstår inte alls varför de inte fixar detta nu. De ska vara till för barnen, inte tvärt om.


Som jag skrivit tidigare så ökar Ms tvång och oro när han blir stressad och inte kan återhämta sig tillräckligt. Detta har även Ms pedagoger upplevt den här terminen med den start som varit.

Det är också viktigt att tänka på att eleverna oftast varit inomhus hela dagen (pedagogernas val för att verksamheten flyter på bäst så och det ifrågasätter jag inte) och att det därför är viktigt för dem att komma hem så tidigt som möjligt på eftermiddagen så de kan gå ut i en lugn miljö och få lite dagsljus medan det ännu är ljust. Dagsljusets påverkan på ork, vakenhet och depression är väl dokumenterad. Nu går vi mot mörkare tider så det blir snabbt mörkare på eftermiddagarna, för att landa i den mörkaste tiden när barnen är som tröttast (i slutet av terminen).

Vi föräldrar har bett om ökade insatser från barnhabiliteringen och vi kommer även gå KOMET-kursen som skolområdet erbjuder den här terminen. Vår tillvaro är skör och vi behöver den hjälp vi kan få för att kunna ta hand om våra pojkar på bästa sätt. Att få hem M direkt efter skolans slut känns därför rimligt. Speciellt som kommunen inte kan erbjuda rätt stöd för M på skolan som vi bor granne med och där han gick tidigare.

Även jag ber dig att på nytt ta upp dialogen med persontransporter. Jag är orolig för hur det ska gå den här terminen för båda mina stora pojkar. Stort tack för det du har gjort tidigare! Morgonen har t o m blivit bättre än tidigare. 😊 Det hjälper.

söndag 26 augusti 2018

Ms ökade tvång och lillebrors bebisfobi

I förra veckan hade jag ett samtal med kuratorn på habiliteringen. Vi önskar hjälp med och kanske t o m utredning av
1. Ms ökande tvång
2. Lillebrors trots. När jag läser om trotssyndrom så stämmer i princip allt.
3. Lillebrors ADHD (en diagnos han inte har men som alla är rätt säkra på att den finns)

Jag sa till henne att jag inte bryr mig så mycket om diagnoser, utan att det främst är verktygen vi vill åt. Trotssyndrom är tydligen en omdiskuterad diagnos och jag bryr mig inte om vilket bara vi får hjälp med symptomen. ADHD-diagnosen kan vara bra att ha i diskussioner med skolan. Lillebrors ADHD känns mer tydlig för mig än hans autism i nuläget. Och man har också möjlighet att testa medicin.

Ms tvång är verkligen ett kapitel för sig. Jag fick rapport från skolan om att det ökat där nu igen. Att han går 3 steg uppåt i trappan och ett nedåt. Tvekar när han går igenom dörrposter. Jag vet inte om det beror på något vi ändrat med hans kosttillskott och måste fundera på det. Spontant så vet jag att vi behöver mer kunskap och förståelse om detta. Tålamodet är inte alltid det bästa med små bitar av toalettpapper och andra småsaker på golvet (ingen bra kombo med en bebis som börjar bli rörlig), borsta håret i 20 minuter, gå på toa 10 gånger när man ska gå och lägga sig, gå omvägar i sitt eget hus, vägra byta kläder, inte komma till matbordet när man kallar. Osv.

Saker tar en sån himla tid för M. Jag tjatar och tjatar. Inte nog med att man ska laga maten, man ska tjata folk till matbordet och tjata på dem att komma tillbaka till matbordet och äta upp. Snart så tar jag undan tallriken och slänger maten och låter honom gå hungrig. Fast jag är rätt säker på att det inte är rätt sak att göra mot någon som har tvång och styrs av inre tankar om vad man måste göra. Stress ökar visst på tvånget också. Hjälp önskas alltså! Får se om någon av psykologerna från habiliteringen ringer i veckan. Det är alltid så bra att bolla tankar med dem. Och det behövs för här så berättar M inte så mycket. Vi får inte riktigt insikt i hur han tänker för han skäms för det.

Och det kan bli sådana ordentliga krockar. T ex så störs lillebror av alla pluttens ljud. Jag skulle nog kunna säga att han har bebisfobi. Han vill inte vara i närheten av plutten (som nu hunnit blir 7 månader). Och hörs ljuden upp till hans rum så blir han tokig och springer ner och smäller i dörrar för att skärma av ljuden och skäller på mig. Detta har varit en otrolig stress för oss allihopa. Plutten är ofta i köket med mig och vi har vi haft ett fönster inomhus som har saknats mellan köket och vardagsrummet. Tidigare var det ett blyinfattat fönster som stal en massa ljus så det åkte ner. Sen har vi inte orkat ta tag i att sätta upp ett nytt eftersom vi inte kunde bestämma vad vi ville ha. Men detta ordnade maken för en vecka sen. Han beställde en plexiglasruta och satte upp. (Det är jättefarligt med riktigt glas inomhus. Går man in i det så blir det vassa skärvor och folk har t o m dött av detta.) Nu så kan man äntligen stänga in sig i köket och ljuden från köket ekar inte längre upp till lillebror på samma sätt. Vad gör M då? Jo, han går och öppnar dörrarna för han känner sig instängd. Trots att han mycket väl vet hur det är och förstår alltihopa. Jag vet inte hur ni hade reagerat på detta, efter ett halvårs smällande med dörrar och skrik om att "få tyst på 'plutten'". Jag blev skogstokig i alla fall. Man är ju inte mer än människa. Just nu känns det som att M saboterar en massa saker med flit, men jag vet ju att det beror på tvång. Så svårt. Gah! Det känns som värsta dårhuset här emellanåt.

onsdag 15 augusti 2018

Ändrad taxitid....

En ny termin - nya strider.....
----------

Hej!
Jag heter XX och är mamma till M, född 2004 och som ska börja åttan imorgon och som åker med skoltransport varje dag.

M har diagnoserna autism i barndomen ("Aspergers") och ADHD. Vi ska dessutom utreda honom ytterligare för OCD, dvs tvång som visar sig vid hög stress. Ms problematik är alltså komplex. När han gick i vanlig klass på V-skolan som vi bor granne med så höll han på att gå in i väggen dvs han var nästan utbränd endast 11 år gammal (i femman). Eftersom V-skolan inte kunde möta hans behov erbjöd kommunen honom en plats i Y-klassen på W-skolan, där de har 4-6 elever och 4 pedagoger. Detta kostar naturligtvis kommunen en massa pengar, men möjliggör för M att gå ut grundskolan med godkända betyg (så som det verkar nu) och kunna bli en skattebetalare istället för en utbränd ungdom. Därtill så finns det givetvis kostnader i form av kontakter med barnhabiliteringen där vi går.

M lever med konstant högre stress eftersom han är känslig för intryck från omgivningen och har svårt att tolka sociala signaler. Han går i skolan mellan klockan 8 och 14 vilket är absolut max vad han orkar. Han har konstant personal vid sin sida som hjälper honom att fokusera och komma framåt med sitt arbete. Efter en skoldag är han väldigt trött och behöver få komma hem och vila så fort det går. Jag jobbar själv halvtid just på grund av detta för att kunna vara hemma och ta emot M när han kommer hem klockan 14.20-14.30 och för att han inte ska bli orolig. (För närvarande är jag dock föräldraledig.) Jag ser hur trött M är och låter honom vila innan syskonen kommer hem från fritids.

Tidigare har M och hans två klasskompisar blivit hämtade av skoltransporten klockan 14.00 direkt när skoldagen är slut. Detta har oftast funkat bra. Nu så fick jag ett brev från er där det står att vi ska välja mellan tiderna 13.30, 14.45 och 16.00 och detta känns helt orimligt. För M kommer det betyda att han får sitta i skolan och vänta i 45 minuter innan han får åka hem och det varje dag. Jag är rädd att detta påverkar honom mycket negativt. M har fortfarande små marginaler från att bli utbränd.

Nu när jag tycker att jag rätt väl motiverat behovet av att taxi kör hem M varje dag klockan 14.00 så ber jag er att tänka om. Det är tre ungdomar som ni ska hämta upp (vad jag känner till) och de åker med samma taxi. Det kan inte vara en omöjlighet att få denna bil att komma klockan 14.00 varje dag så som det fungerat tidigare. Jag ser fram emot ert svar. Jag har cc:at de andra föräldrarna och skolpersonalen eftersom jag tror att de också undrar varför detta är ändrat.

Med vänliga hälsningar

lördag 4 augusti 2018

Nu räcker det med bad för lillebrors del

Idag var vi och badade med mina syskon och deras familjer. Det är inte så ofta vi ses alltihopa så när vi ses brukar vi göra en rolig utflykt tillsammans. Att åka och bada var ju en given sak idag och maken och jag trodde verkligen att det skulle vara okej trots lillebrors livsfarliga badbeteende. Vi åkte till en strand som vi varit vid flera gånger. Där vi klarat av det även om det varit jobbigt. Men nej, nu efteråt så känns det verkligen inte som att det var okej idag. Hans dåliga beteenden har eskalerat. Idag har jag räddat livet på honom 3 gånger, inklusive en gång när jag själv inte bottnade och fick putta in honom från under vattnet. Även maken har räddat livet på honom en gång och fick simma några meter under vattnet för att putta upp honom. Jätteobehagligt. Han är snabb och kastar sig ut snabbt. Det är svårt att hänga med även om man är bredvid honom och tittar på honom. Botten är ojämn i sjön och på några ställen är det jättebrant.

För den som inte läst mitt inlägg om elefanten i vårt vardagsrum så kan jag berätta att han som inte kan simma, går ut tills vattnet är honom upp till hakan och står där och balanserar helt utan marginaler. Han kastar sig ut på djup vatten också utan att tänka sig för. Och nu så är det senaste påfundet att han ska hänga på M. M kan simma men det är ju inte lätt att göra det om man inte bottnar, eller precis bottnar och någon trycker ner en. Helt livsfarligt.

Precis innan vi skulle åka hem så brast det för mig inför alla människor på stranden. Jag skällde på honom och kastade in honom på grunt vatten, långt från M. Jag är så less och trött på det här. Så besviken på lillebror. Han sover nu. Blev mörkrädd och ville att jag skulle komma och hålla om honom i sängen, så han kunde somna (vilket jag precis gjorde). Naturligtvis har vi förklarat för honom att han höll på att drunkna fyra gånger om idag. Minst.  "Jaja" säger han. Avsaknad av ljus är tydligen mycket farligare..... Visst är han liten, men ändå. Jag orkar inte. Han får inte åka ut och bada mer på djupt vatten den här sommaren. Idag var hans sista chans och det visste han också om. Maken får ta M och lillasyster på badutflykt så får jag, lillebror och plutten stanna hemma. För jag vill inte få hem lillebror i en plastpåse. Nu måste vi föräldrar sätta stopp. Detta är för farligt. Och han behöver en naturlig konsekvens av sitt dåliga beteende.

tisdag 31 juli 2018

Syskonavundsjuka

Vi har haft lite problem med syskonavundsjuka på sistone. Nu senast eftersom lillebror får simundervisning av farmor. Just att han åker iväg med farmor och simtränar är det inte avundsjuka kring. M och lillasyster förstår verkligen hur farligt han badar och de vill ju inte att han ska drunkna. Men ikväll så hade farmor gett simläxa (eftersom de inte var och simmade idag). Lillebror skulle öva på att flyta i 15 minuter i vår lilla pool.

"Jag vill också" sa lillasyster direkt. Hon kan inte heller simma och behöver öva på just detta. Eftersom de slåss och tetas nästan hela tiden så sa vi nej. Nu var det lillebror som skulle öva med pappa. Det är svårt öva på att flyta om man inte har lugn och ro omkring sig.

Detta är verkligen bara ett exempel. Lillasyster är mycket noga med att det ska vara rättvist. Jättejobbigt. Hur ska två föräldrar kunna behandla sina barn helt lika, när de är så olika och har så olika behov? Men för henne så mäts kärlek i tid och pengar. Hon vill ha samma uppmärksamhet och samma summa pengar. Sen när hon får och de andra inte får, ja då är det förstås inte lika noga.... 😏

Man kan ju förstå det på sätt och vis för det är ju inte lätt att ha två brorsor med extra behov som behöver extra hjälp. Jag har länge förklarat att hjälp och kärlek inte är samma sak. Att vi inte kan eller bör hjälpa sånt med henne som hon kan, som t ex ta på sig kläder, packa osv. Och det förstår hon. Hon är så pass självständig att hon inte vill att vi ska. Hon förstår att hon får problem om vi behandlar henne som hennes autistiska brorsor för att hon då inte lär sig det hon ska lära sig. Så långt är allt lugnt. Men idag fick jag alltså anledning att prata om rättvisa.

Jag förklarade just det att de alla har olika behov. Att vi inte kan ge alla lime-glassar eftersom det bara är lillebror som gillar dem. Att M idag behövde får en bättre dator. Att hon fått begagnat lego-friends för en stor summa pengar i julas eftersom hon hade det behovet då. Att vi inte har råd med att ge alla lika hela tiden. T ex om jag hittar en pysselbok till henne på rea för 50 kronor, så kommer den kosta mig 200 kronor om jag samtidigt måste ge brorsorna samma summa. Då kommer jag nog inte köpa den. Att det förmodligen jämnar ut sig under ett helt liv istället.

Hon illustrerade jättebra för mig hur hon känner det genom att låta tre gosedjur vara henne, lillebror och M. Hon förklarade att varje barn hade en skål med saker som de ville ha (deras olikheter) sen fanns det en stor gemensam skål med saker som alla vill ha. Det är ur den gemensamma skålen som hon känner att hon får minst. Jag förklarade då att simträningen finns i deras egna skålar. Ms är redan använd eftersom han kan simma. Lillebrors använder vi nu men hennes skål finns kvar. Vi hinner inte tömma den nu, eftersom fokus är på lillebror. Men hennes finns kvar och kommer sen. Hon är ju ändå 1,5 år yngre än lillebror. Det förstod hon.

Eftersom hon går och letar orättvisor och det ger henne negativ energi så frågade jag henne hur det känns i hjärtat när man är avundsjuk. Jag frågade om det känns tungt. Lite som en sten? Hon höll med. Jag förklarade att man ska försöka glädja sig åt andras lycka istället. Då blir man ju glad. Om man t ex blir glad för att bästisen fått en "My Little Pony"-pony så får man glada känslor i kroppen istället för jobbiga. Kanske får man själv också leka med den lite? Om man gör så under ett helt liv så får man extra glädje i kroppen istället för att gå runt med ett tungt hjärta. Detta tar ju ett tag att jobba med. Vi kommer behöva återkomma till detta många gånger tror jag.

Jag förklarade också att man inte själv tänker lika mycket på när man får något, t ex en påse med kikärtschips (hon är lite för smal), som de andra inte får. Det känns mer negativt när någon annan får något än vad det känns positivt när man är den enda som får något. Man registrerar inte alltid när man själv får något. Jag tror hon förstår detta i teorin med. Det blir att peka ut varje gång hon får något som de andra inte får. Man kan ju också skriva ner en lista (som gömmes väl för brorsorna).

Lillebror är inte alls sån. Han bryr sig inte om hon får något som han inte vill ha. Han ger bort sånt till henne som hon gillar men som han inte vill ha. Ett år gav han henne pennor som han fick i julklapp. Är det däremot något han vill ha då är det millimeterrättvisa som gäller där med. M är inte heller så avundsjuk med saker. Han håller sig undan och vill inte ta plats, stackaren. Han ser ju vilken plats lillebror och lillasyster tar. Men han vill vara säker på att vi älskar honom lika mycket. Och det pratar vi ofta om att vi gör. Och vi försöker komma ihåg honom i varje läge som det går och där man behöver vara rättvis. (T ex när man delar upp en vattenmelon.)

Det är inte lätt det här men värt att jobba med.

måndag 30 juli 2018

Att kicka igång dopaminet med bråk

När jag satt och ammade plutten i våras så hann jag läsa en hel del böcker. Jag läste bl a psykiatern och hjärnskannaren Daniel G Amens bok "Healing ADD". En mycket bra bok som jag rekommenderar er att läsa även om den bitvis är lite tung. Där står följande:

"In dealing with kids, employees, and spouses with ADD - NO YELLING" Many people with ADD have low activity in the front part of their brains, due to lower levels of the neurotransmitter dopamine. As a way to feel more alert they often find themselves seeking conflict or excitement. They can be masterful at making other people mad or angry at them. Do not lose your temper with them, because it often makes things worse. If they get you to explode, their unconscious, lowenergy frontal cortex turns on and unconsciously they come to crave it. Never let your anger be their mediciation. They can get addicted to it." 

😮

Sammanfattat på svenska: Vissa personer med ADD/ADHD sätter igång på bråk och skrik undermedvetet för att kicka igång sitt eget, från början låga, dopamin. Detta ger deras hjärnor ökad vakenhet. Det kan bli så illa att det blir ett beroende. Man bör undvika att låta sin egen ilska bli deras  "medicin" eftersom de kan bli beroende av det.

Detta stämmer skrämmande väl på lillebror. Han kan komma i ett läge när det nästan inte går att nå honom. Ett läge när han trycker upp katter i ansiktet på andra för att göra dem irriterade. Eller framför TV som alla tittar på. Han bara fortsätter trots tillsägelser. "Jag busar bara" är hans syn på saken. För honom är det något positivt. Hela han spritter till när folk reagerar och blir arga. Han fnittrar överförtjust. Det är samma sak med lillasyster och retsamheter. Han kan reta henne till vansinne och sen springa skrattandes därifrån. Och han kan även göra det mot M, mig och maken, även om vi nog är ganska tröga att få igång i jämförelse med lillasyster. Han slutar inte förrän det går överstyr och någon blir för arg på honom, så han blir ledsen. Det har nog alltid varit så och vi har undrat så vad det beror på. Och varför han aldrig lär sig av sina misstag. För samma bråk händer igen och igen. Nu inser vi att det är hans sätt att hålla sig vaken. Att öka sitt dopamin. Det är egentligen rätt sorgligt. Han gör det för att väcka sig själv och har blivit beroende av vår ilska och vårt skrikande. En copingstrategi som så mycket annat.

Och jag kan själv förstå hur det funkar. Jag tror att vi alla kan det. Inget väcker en så som ett ordentligt gräl. Man känner verkligen att man lever då. Sinnena går på högvarv. Försök att somna direkt efter ett ordentligt gräl om du kan! Finns det någon som kan det? Och jag förstår äntligen varför vissa envisas med att se skräckfilmer. De väcker också en. Själv hatar jag dem och undviker dem. De ger mig inget. Ja eller det blir för mycket för mig. Jag mår dåligt av dem. Men sen har inte jag ADHD heller utan en naturligt hög vakenhet. (Därmed inte sagt att alla med ADHD gillar skräckfilmer eller bråkar för att kicka igång sitt dopamin.)

Detta går också i linje med datorspelsberoendet lillebror har. För i spelen så får man små belöningar hela tiden. Några poäng här och där. Man tar ett mynt eller ett verktyg. Hittar järn i Minecraft. Osv. Snabba belöningar som gör att dopaminet frisätts. Det funkar förresten på samma sätt med facebook sägs det....😉

Naturligtvis måste vi bryta detta för lillebror. För oss föräldrar är det relativt lätt. Vi är ju ändå vuxna och när man förstår detta så är det lättare att byta strategi själv. Inte bli arg eller höja rösten. Man kan t ex busa på ett positivt sätt med honom. Börja killa honom t ex. Eller fjanta själv på ett ok sätt. Han skulle busa med M ikväll och då sa jag åt honom att jag skulle "gos-nappa" honom istället för kidnappa. Jag kramade om honom och pussade på honom. Dvs att försöka byta ut det dåliga beteendet mot ett roligt bus istället. Det är givetvis svårare för syskonen, speciellt lillasyster som verkligen går igång på hans retande. "Han trycker på alla mina knappar" sa hon senast igår när vi pratade om det och hon var ledsen för problemen hennes reaktion (skrikande, slag, hämndaktioner) skapar." Jag hade inte varit sån i familjen om vi inte hade haft lillebror." sa hon uppgivet. Och det är förmodligen sant för hon och M bråkar aldrig. Vi kom fram till att de nog bråkat 5-10 gånger under sina liv. Det man som vuxen får göra när lillebror försöker trigga lillasyster är att lugnt dela på barnen, helst i början när det händer. Släcka elden innan den hinner ta sig. Försöka att han inte får igång sitt dopamin av ett problematiskt beteende och styra över det till andra bättre sätt. Han är ändå bara 10 år, så det är ju vi föräldrar som får sitta i förarsätet här. Och lillasyster vet så väl att han bara retas för att hennes reaktion är det roliga. Men hon kan inte styra sig själv då, säger hon. Som sagt, vi vuxna sitter i förarsätet....

Näringsmässigt så finns det ju lite man kan testa, dvs ge sånt som är byggstenar till dopamin. Och så finns ju medicin så klart.

söndag 29 juli 2018

Lillebror - elefanten i vårt sommarvardagsrum

Maken och jag är helt slut. Just nu känns det som att lillebror förstör så mycket för oss med dåligt beteende och olydnad. Han har noll känsla för auktoritet och sätter sig själv i centrum. Vad vi än säger till honom så måste vi motivera det och om han inte håller med oss så tänker inte han lyda utan han gör som han själv vill ändå. Och då är vi rätt bra på att motivera saker. Och han har dessutom dålig impulskontroll och kan inte vänta med det som han vill företa sig. Han vill "leva livet" säger han och rusar iväg.

Som t ex det här med att bada på för djupt vatten. Maken har sagt att man går till bröstvårtorna om man inte kan simma, men lillebror tycker att han klarar att gå till hakan. Igår sprang han ut på en väldigt lång brygga utan en vuxen med sig fastän han inte fick. Det är är grunt vatten (därav den långa bryggan) men han hittade givetvis ett ställe att stå och testa gränser på. Upp till hakan alltså. Ett felsteg å så får ni läsa om honom i tidningarna..... Maken sprang givetvis efter. Det är tröttsamt att behöva vara en vuxen på honom. Så här - att han står med djupt vatten upp till hakan - gör han vart vi än åker och badar. Någon måste ju ha plutten och M och lillasyster behöver ju också uppmärksamhet. M kan simma ca 20 meter men måste träna på uthållighet. Han har "F" i gympa på grund av detta. Lillasyster kan inte simma och skulle behöva en vuxen vid sig som peppar henne att öva. Hon är ledsen för att lillebror får så mycket uppmärksamhet när vi åker ut och badar.

Givetvis har jag ritat upp detta med vattendjup och hur det ser ut under vattenytan på papper (det kan vara ett stup) för lillebror och vi har båda förklarat konsekvenserna för honom om man råkar ta ett felsteg. Han tycker att det är liten risk att han drunknar ändå. Jag har förklarat för honom att med det badbeteendet så är det rätt stor risk att något händer. Vi har tittat på drunkningsstatistik och googlat badregler där det står att en vuxen måste vara nära. Detta har han också givetvis ifrågasatt eftersom han vill vara ifred och inte ha "ett förkläde". Han vet bäst själv och känner att han har koll så han inte drunknar. Fastän han ibland kastar sig ut på djupt vatten och vi fått plocka upp honom flera gånger. Att inte lära sig av sina misstag ingår ju i diagnosen. Det har varit samma sak under alla år, men nu när han är 10 år så borde han snart fatta tycker vi.



Dessutom är han alltid sist ut till bilen när vi ska åka någonstans. Vi måste först truga honom att äta lunchen (vid datorn - inte med oss andra) och sen tvinga honom att stänga av datorn. Han har svårt med övergångar och det hjälper föga att man ger honom en tid eller visar på tidstavlan. Han är så inne i sitt. Ska bara se färdigt sin film eller spela klart sin runda. Tjuvstartar en ny när man inte ser. Lägg till att han verkligen måste äta upp för han bryter ihop vid lågt blodsocker och det svänger snabbt. Hela familjen är beroende av att lillebror är mätt och det gäller att han äter ordentligt med protein (kött). Jag vet inte varför det är så, men det är så och har alltid varit så. Ibland misstänker jag en störning på ämnesomsättningen.

När han sen sitter i bilen så klarar han inte av pluttens ljud, eller lukten i bilen. Han vill ha något gott i munnen hela tiden och att plutten ska vara helt tyst. Den senare är inte alltid så lätt att fixa. Ibland sitter han och pekar finger bakåt ut mig och plutten. En relativt liten sak som han kan få hålla på med. Maken har förstås svårt att köra när lillebror, som är åksjuk och därför sitter på passagerarplatsen, skriker "få tyst på 'plutten'" eller letar efter saker att stoppa i munnen. (Han kan ju inte få äta torkade bananer non-stop varje gång vi åker någonstans - tänderna rasar.)

Lillebror klarar inte heller pluttens ljud hemma och springer runt och stänger dörrar vilket oftast innebär att han smäller i dem. (Och så ska ni veta att plutten är en väldigt glad bebis - skriker inte alls mycket, men han gillar att försöka prata.) Otroligt stressande för hela familjen och även för lillebror själv. Han har hörselkåpor som han kan sitta med inne i sitt rum. Och han stör sig även på lillasyster och retar henne hela dagarna om han kan. Hon triggas av det och börjar skrika och slåss. Han slår henne tillbaka - oftast hårdare - och sen är cirkusen igång. M stör han sig på när de spelar spel och blir han riktigt arg så slår lillebror på M. I förrgår fick M boxar i huvudet och då förbjöd vi dem att spela ihop så lillebror fick sitta och spela ensam. Givetvis har de mycket kul ihop tillsammans emellanåt också - annars skulle de inte få hålla på. Om han förstår att det är fel att slå M i huvudet? Nej, M är ju så irriterande att han förtjänar det. Suck! Lillebror har en sorg över att han inte gillar sina syskon så mycket som han skulle kunna och han skulle nog behöva gå och prata med någon om detta. För det triggar så mycket negativt i vår familj. Det är ofta det som startar "cirkusen" eftersom lillebror då anser sig ha rätt att vara dum mot dem. Naturligtvis har han inte bett om att få en bebis i familjen - det är ju vårt "misstag" även om jag kallar plutten för vårt mirakel.....

Och lillebror har enormt svårt att somna nu när det är ljust så länge. Han vill ha någon hos sig inne i sitt rum eftersom han är rädd. Han vaknar också någon gång under natten och är mörkrädd, kommer till oss och vill att jag ska ligga och krama honom. Inte funkis när man dessutom har en bebis som vill bli ammad...... Lösningsfokuserade som vi är så får lillebror nu Melatonin igen. Det känns som att han kanske måste ha Cirkadin så det sitter i hela natten. För det är jobbigt att ha en 10-åring i sängen. Jag brukar flytta mig till extrasängen, men då ligger han på min plats och sparkar maken i ryggen. Det har hjälpt lite att jag lagt plutten i dubbelsängen och påtalat detta för lillebror. Han vill inte ligga där plutten har varit så nu lägger han sig i extrasängen och låter maken vara i fred. Han vill förstås att jag ska komma och krama på honom när han är kall eller rädd. Vissa nätter vandrar jag runt en hel del mellan lillebror och plutten.

Ja, ni förstår vi är rätt möra nu. Det känns inte som att vi orkar åka ut och bada fler gånger. Inte hela familjen i alla fall. Maken får ta lillasyster och M, så stannar jag, lillebror och plutten hemma. Det kommer väl förstås leda till ett raseriutbrott hos lillebror när han upptäcker det. Jag antar att de andra får smyga ut.... Det är lite trist för plutten bara som älskar att plaska och "simma", men vi har en liten pool hemma som han kan vara i. Och jag tänker själv att det är så ljuvligt i vattnet nu. Det är ju sällan det blir så här varmt i havet och sjöar så man vill passa på för egen del att bada så mycket som möjligt. Men som vanligt så får man själv stå tillbaka för barnens bästa.

Vi har förstås varit och badat många gånger i sommar och även gett dem en semestervecka i Danmark i ett mindre hus där lillebrors beteenden naturligtvis eskalerade (ljudkänsligheten, mörkerrädslan). Jag orkar inte längre packa och laga lunch och mellanmål på förmiddagarna för att komma iväg vid 15-16-tiden på dagen när allt är packat och alla är påklädda och mätta. (Helt oroligt vilken tid det tar. Bebisen måste ju ha sitt också dvs ammas och bli nattat om han är trött, så allt tar tid.) Sen måste man jaga ut lillebror för att han ska bete sig dåligt i bilen och sen så får man vakta honom som en bebis när man är på badplatsen. Man glädjs åt doppet i det varma vattnet som man hinner sno åt sig när allt är lugnt. Men är det värt slitet jämfört med att gå hemma och låta ungarna bada i den lilla poolen vi har ställt i uterummet?

Imorgon kommer farmor och hämtar honom för simträning. Farmor har jobbat som simskolelärare. Ser fram emot den avlastningen! Och han behöver akut lära sig simma. Simskolan som skolan erbjöd när han gick i tvåan kunde han inte gå på eftersom det var för jobbigt med åksjuka och lukten på kommunalbussen, så den fick han stå över. Vi har tyvärr inte orkat ta dem på simskola själva. Jag har också haft ett allvarligt snack med honom idag om allt detta. Det blir ett samtal till HAB också framöver.... Vi behöver verkligen hjälp med honom nu. Hela familjen lider.... Speciellt han själv som har så svåra problem med sensoriken (lukt, ljud). Kanske behöver vi utreda honom ytterligare. Trotssyndrom? Detta stämmer skrämmande väl faktiskt: https://sv.wikipedia.org/wiki/Trotssyndrom. Jag har jättesvårt att tänka mig att han inte skulle ha det om 65% av barnen med ADHD har det. Det där föräldrastödsprogrammet känns väldigt lockande.... Vi försöker ju förklara samband osv, men man kan alltid bli bättre som förälder. ADHD har han garanterat även om den diagnosen inte är ställd p g a att saken inte blivit utredd i rätt ålder (men läkaren som tittade på honom sist bekräftade att det nog är så). (Hans diagnos är "autism med hyperaktivitet" eftersom han fick den när han var liten.)

Och om någon undrar så är det inte att han inte får tillräckligt med kärlek. Det är som att han inte registrerar det, ja eller snarare kopplar det till att han själv ska anstränga sig och bete sig. Det är mysigt för stunden men finns inte kvar i hans kropp när det är slut på uppmärksamheten. Vi får i alla fall oftast inte något tillbaka. Som när maken spelat datorspel med honom långa stunder. Det blir ändå skrik och dåligt beteende när maken vill sluta. Oavsett hur länge de spelat. Han blir sällan nöjd. Och han kan ha fått mycket kärlek av mig och går direkt och bråkar med sina syskon, t ex medan jag ordnar något åt honom som en macka eller ett glas citronvatten. Det blir rätt irriterande i längden.

Det blev rätt mycket gnäll idag, men jag orkar inte vara munter. Det är uppenbart att lillebror har ett huvud för sig. Ni får se två bilder från farfars och hans frus hus i Danmark som vi lånade. Den ena en tavla på några damer som lillebror sa godnatt till första natten "för säkerhets skull" och den andra en läskig växt som han flyttade på mitt i natten eftersom den liknar häxan Meduzas hår från filmen "den lilla sjöjungfrun". "Lillasyster kan ha den!" Tavlor och växer är farliga, men inte att gå ut i vattnet upp till hakan när man inte kan simma.... Man får försöka ha lite humor också i detta rent ut sagt elände.


onsdag 25 juli 2018

Långkalsongerna är på!

Finns det någon mer här som idag upptäckt att ett barn haft långkalsonger under mjukisbyxorna? 😅 Eftersom vanliga kalsonger är så osköna så måste man gå runt i långkalsonger året om. Och när kompisen kommer på besök så måste man ju ta på sig vanliga kläder och då tar man dem utanpå långkalsongerna. Fullt logiskt. Blir man svettig, dessutom på vår ovanvåning där det är extra varmt just nu, kan man ju bara dricka mer vatten.

Vi har annars låtit honom springa runt i shorts utan kalsonger under. Men nu hittade han tydligen inga shorts som dög. 

lördag 30 juni 2018

Nu kan alla tre cykla!

Jag var bara tvungen att berätta det. Idag lärde sig lillasyster att cykla utan stödhjul så nu har vi 3 barn som kan cykla. Tänk att hon skulle bli nästan 9 år innan hon lärde sig det. Lillebror lärde sig i höstas då han var 9 år. M har kunnat i ca 3 år så jag tror att han var 10 år. Det är rätt gammalt men man gör ju så gott man kan. Detta beror mestadels på att vi inte gett dem tillräckligt med tillfällen att öva. Man orkar inte alltid, speciellt inte när det kan ta mycket tjat och en halvtimme innan alla kommit ut på gatan utanför ens hus. Man är ju helt slut innan ungarna ens hoppat upp på cyklarna..... (Idag fuskade vi lite genom att locka dem med att de skulle få glass efteråt.... Då var de lite snabbare.) Och motoriken har känts lite osäker för vissa av dem och då blir det ju inte bättre för att det går fort. Och lillebror har ju varit en liten rymmare när han var mindre, så då ville man ju inte precis sätta honom på en cykel.... "Don't give guns to monkeys!" 😉

Plutten fick nöja sig med att titta på.... Men han ska absolut få en sån där liten cykel utan pedaler så han lär sig hålla balansen tidigt.

fredag 29 juni 2018

En dag på Ströget

I dag tog vi tåget över sundet till den danska huvudstaden och gick en sväng på Ströget. Om det inte vore för att svärfar drev på att det skulle bli av och kom och mötte upp oss (och lämnade oss) på tågstationen här i Sverige och guidade i Köpenhamn så hade det nog inte blivit av. Vi är rätt slitna maken och jag sen tidigare och det är mycket med dessa 4 barn i en storstad. Så det var till stor hjälp att svärfar var med hela dagen. Och kul för barnen för varken M eller lillebror har åkt tåg förut (vad de kommer ihåg - M åkte när han var liten).

Tänk att man har haft det så jobbigt under alla dessa år att man inte orkat eller vågat ta med dem ut på en enkel liten tågresa. Det känns sorgligt och pinsamt men jag vet att ni läsare förstår. Man måste ju känna att något känns säkert innan man vågar prova. Först hade vi tänkt gå på Tivoli men vi är alla tre (vuxna) ganska glada att vi inte gjorde det. Att vi insåg att åka tåg och gå på Ströget skulle bli äventyr nog. Det var också ett jättebra test. Vi klarar nog att åka tåg in till Köpenhamn fler gånger, men Tivoli får vänta åtminstone ett år.....

Det var också rätt tydligt att vi gjort rätt alla dessa år då vi undvikit att åka tåg med lillebror. Han lyder inte, vill springa iväg, blir sur när man vill hålla honom i handen och förstår inte alltid faror fastän han är en smart unge. T ex så stod han och lutade sig mot plexiglasdörrarna som skulle öppnas när Metron kom. Inte jättesmart om de skulle råka gå sönder. Då kan man hamna på spåret och bli platt. Man vet ju aldrig. Bäst att inte luta sig mot dem i alla fall även om de ska tåla lite. Och när vi väl hade kommit in i Metron så luktade det så illa att han fick för sig att han skulle gå av igen för att leta upp ett ställe att spotta på. Han säger själv att han inte skulle gå av utan bra spotta i mellanrummet mellan tåget och perrongen. Men jag är rätt säker på att jag hindrade honom från att gå av tåget i sista stund, precis innan avfärd..... Och genom att erbjuda min hand som spottkopp. Vad är väl lite spott i handen när  man har med sig servetter.... Det hade inte varit så kul om han hade blivit kvar där och vi andra hade fortsatt in till centrum. Tänk vilken panik det hade blivit om lillebror hade blivit ensam kvar på Kastrup. Han är ofta som en liten reaktiv reptil och det kan bli farligt snabbt. Han får ofta panik av lukter (som han upplever som smaker) och ljud.

Maken och jag är helt slut nu. Man går ju runt med en viss anspänning när man är ute i en storstad med dessa fyra barn, speciellt lillebror som bara lyder när han själv tycker att det är motiverat. (M är lite långsam men annars rätt lydig och lillasyster lyder men hon är ju liten - inte fyllda 9 år än.) Och då har jag inte nämnt blodsockerdippar och hundbajs som M inte kunde låta bli att skvätta grus på fastän de luktade illa då och som lillebror sen nästan trampade i. Eller värmen och det faktum att jag fick ha plutten i bärselen en stor del av tiden. Eller att maken haft ont i magen hela dagen. Eller att det givetvis var mycket folk överallt.

Men barnen är mycket nöjda med sin upplevelse. Lillebror tyckte att tåget och rulltrappan var det roligaste. Lillasyster inhandlade tre fina saker för semesterpengen de fick så hon är mycket nöjd. M var nog mest nöjd med att få komma ut och se sig omi världen. Lillebror märkte inte så mycket av resan eftersom han är liten och sov mycket men han tyckte det var hemskt kul att busa med människorna på tåget hem och fick lite fotmassage av damen som satt bredvid oss. Tänk så trevligt det kan bli när man samtalar med okända på tåget istället för att stirra in i sin mobil....

Dagens tack går till svärfar som hjälpte oss genomföra detta.


torsdag 28 juni 2018

Kärleken är ett träd

Ända sen jag var höggravid har lillebror förskjutit mig:

"Du är fet och ful."

Det spelade ingen roll att jag hävdade att jag faktiskt bara var gravid. (Det var inte många extrakilon den här gången.) Nej, jag var fet och ful och han ville inte ha med mig att göra alls.😔 Och sen när lillebror var ute så ville han fortfarande inte ha så mycket med mig att göra. Han kom inte ens och hälsade på på BB (men jag hade inte förväntat mig det). Givetvis så har vi umgåtts och jag har haft hand om honom men han har ofta ryggat tillbaka, speciellt om jag haft plutten på armen. Jag har varken fått krama, pussa eller mysa med honom och då ska ni veta att han ofta ville mysa med mig innan. Gärna sova tätt, tätt intill mig. Och mina pussar störde honom inte.

Nu vill han hela tiden att vi ska ta bort plutten och att plutten ska vara tyst. Och han t o m puttar iväg oss och stänger dörrar om oss så han slipper höra plutten. Pluttens ljud är enormt jobbiga för honom. Och då ska ni veta att plutten är en väldigt go och glad bebis. Skriker inte så särskilt mycket mer än när han har en god anledning. Det är kanske mer att när han låter så påminner han lillebror om att han finns. 😩 Jag är enormt tacksam för att lillebror hittills inte försökt skada plutten. Han säger ofta att han vill, men han gör aldrig något. (Men vi har alltid uppsikt så det inte kan ske. Man vet ju aldrig och man skulle aldrig förlåta sig om det hände något.)

Nu, tre kvällar i rad, så har lillebror öppnat upp för mig igen och jag är enormt tacksam. 😍 För det har varit jobbigt att inte får mysa, krama, trösta eller pussa min docksöte 10-åring som jag älskar så mycket. Inte knappt får krama om honom godnatt. Jag vet inte vad det var, men jag var inne hos honom och klappade på honom när han var mörkrädd. Han funderade själv och sa "det var längesen vi myste". Och sen låg vi och kramades i hans säng.

Jag förklarade för honom igen, det som jag sedan länge förklarat för barnen: Kärleken är ett träd. När man får en ny människa i sitt liv som man älskar så växter det ut en ny gren på kärleksträdet. Det tas alltså inte någon kärlek från någon annan utan det blir en helt ny gren. Det kan också bli små nya grenar på de andra grenarna, t ex så älskar jag lillasyster även för att hon är storasyster numera. För den kärleken behövs det en liten ny gren på hennes stora gren. (Hjärtat är kanske fraktalt vem vet? 😉)

Ni ser ett exempel på ett kärleksträd som jag bad min nya illustratör rita. Jo, jag har blivit med illustratör. 😀 Perfekt med en duktig illustratör i familjen som dessutom ber om att få nya jobb hela tiden. Ja, hon får betalt. 😂 (Tur hon inte är så dyr för jag är inte rik.)


onsdag 27 juni 2018

Svårt att vara 3:e part vid akuta situationer

Idag uppstod en situation som jag och maken behövde lösa tillsammans snabbt. Varken lillebror eller M förstår att de måste tagga ner då, dvs hålla sig undan och låta oss får diskutera ifred. Lillebror började skrika eftersom han ville hjälpa till med att lösa problemet och letade efter sin mobiltelefon. Han var i centrum. Och M skulle lägga sig i och avbröt oss med sina åsikter. Han var också i centrum i sitt universum. Det var rätt hopplöst svårt för oss att komma fram till något. Vi gjorde som vi brukar. Vi går undan och låter dem ha sin cirkus ifred. De följer naturligtvis efter oss, men på så vis kan vi få några sekunder i fred. Tur att det inte var något akut, typ att det brann eller så..... Vi är dock vana. Riktigt viktiga saker kan vi bara diskutera när barnen sover.

M förstod inte alls att han inte fick vara med. Ty han tyckte ju att han var lika viktig som människa. Och det är han ju. Visst vi har vår föräldraroll, men ändå. Vi är alla lika mycket människor. Då kom jag att tänka på det här med tredje part. Att barnen har svårt att förstå andras perspektiv, och absolut 3:e part som de ju båda blev i det här fallet. Så när det lugnat ner sig så ritade jag upp det.

Ni ser att jag och maken har var sig pusselbit till lösningen. Jag har "lös" och maken har "ning". Tillsammans så har vi "lösning". Men om vi blir störda så har vi bara bitarna för sig.



Jag förklarade även att samma sak gäller mig om jag lägger mig i när killarna diskuterar Minecraft. Då blir jag 3:e part som inte ska lägga mig i, utan får fråga i efterhand.

måndag 18 juni 2018

Roliga listor - väljarbricka

Jag tänkte att vi skulle inleda sommarlovet med att strukturera upp den. Bland annat ska barnen få göra "roliga listor" tillsammans med mig. Igår gjorde jag och lillasyster hennes roliga lista. Först så blev hon sur på mig men sen fattade hon poängen. Det går ut på att man brainstormar och säger alla aktiviteter man kan komma på att göra under sommarlovet, sen får vederbörande säga nej - om det inte känns som en rolig aktivitet, eller skriva upp på den på listan. Så här blev hennes lista.
Jag förväntar mig att den ska hjälpa oss. Ty hon kommer ofta till mig och klagar på att hon har tråkigt och då kan inte jag hjälpa att jag blir irriterad. Jag tycker inte att jag, ovanpå allt annat jag gör i familjen, måste underhålla barnen dessutom. Det får de faktiskt ta ansvar för själva.

I morse när jag kom upp så satt hon och M och spelade fia med knuff. Bra, men jag tänker att måste hjälpa M och lillebror att skriva sina listor också. För deras del är det mest för att de ska göra något annat än att spela dator och sitta och vifta (och fundera). Inte så mycket för att de klagar att de har tråkigt.

lördag 9 juni 2018

Vanlig skola eller anpassad skola?

Jag fick den här kommentaren av läsaren Maria:

Tänkte höra lite om hur du resonerar kring skolor som är anpassade till autistiska barn jämfört med att gå i ”vanlig” klass med resursstöd. Vår son som har högfungerande autism ska börja första klass till hösten. Han går i f-klass nu med resurs och trivs bra. Dock har det blivit mycket frustrationsutbrott i perioder och han har varit utåtagerande. jag blir orolig för hur det ska gå i riktiga skolan. Borde jag fokusera på en anpassad skola direkt, eller är det värt ett försök på en vanlig skola? Jag vill inte att han ska få för mycket dåliga erfarenheter. Vad anser du är för- och nackdelar med bägge skolformer?

Maria jag hoppas att det är okej att jag svarar i ett nytt inlägg. Jag gör det eftersom jag tänker att fler kanske har nytta av svaret.

M och lillebror går på olika skolor. M går i en anpassad klass, en så kallad lokalt integrerad grupp. Det betyder att han går på en vanlig skola men i mindre klass. De är 5 elever och 4 lärare. Tre av lärarna är ämneslärare, en är resurs och alla 4 har givetvis kompetens inom NPF. Eleverna går i årskurs 6-9 fast i praktiken går de i 7:an och 8:an, dvs det är så gamla elever de har just nu. M går i 7:an nu.

M gick tidigare i vanlig skola men med resurs. Detta funkade inte bra eftersom resursen inte fick tid att förbereda sig samtidigt som M ofta behövde gå undan och ha undervisningen i eget rum. Hur skulle resursen veta vad M skulle göra när hon fick ta hand om M i ett annat rum och missade genomgången? Inte ett optimalt upplägg..... Och det var ständiga byten av ämne och därmed pedagoger. Detta var i 5:an. M höll på att gå in i väggen. Vi läste läxor 1-3 timmar på eftermiddagarna. På slutet så erkände en av lärarna att det kändes som barnmisshandel det som de tvingades utsätta M för. Han hade så svårt att komma igång och när han kom igång så var det dags att byta ämne. Han blev ledsen och stressad. Det tog ett tag innan vi fattade detta eftersom han kom hem med bra resultat på förhör och prov. Men resultat och välmående är två helt olika saker. M är en liten kämpe och han hade nog kämpat sig rakt in i väggen om inte jag och maken satte stopp för det. Vi ansökte tillsammans med skolan om en plats där han är nu. Mot hans vilja till och med. (Ni vet ju att förändringar sällan är poppis, men ibland så måste man.) Det har jag aldrig ångrat. Nu har han det bra på dagarna och inga läxor mer än tyskaläxan som han delvis får göra på skoltid. Han är glad. Han har livskvalitet igen. Han kan vila när han kommer hem från skolan och umgås med sin familj. Detta är utan tvekan bästa lösningen för honom. Det är helt klart värt taxiresan genom staden till den andra skola. (Vi bor granne med den första skolan.)

Lillebror däremot går i vanlig klass och mår just nu bra av det. Det har satsats hårt på honom. Skolans nog mest erfarna och duktigaste pedagog har varit hans resurs det här året. Målet har varit att "normalisera" och att få in lillebror i gänget. Att ta bort alla konstigheter från när han var mindre som inte behöver vara kvar. Som att lillebror skulle gå i förväg till matsalen. Det var helt onödigt. Resursen och klassläraren har jobbat utifrån tänket att lillebror klarar av saker och att han får testa att göra som alla andra. Där de märkt att det inte går har de anpassat. Lillebror har inte särskilt mycket autism kvar, men en hel del ADHD. Denna strategi har varit suverän för lillebror. Mycket mer har funkat än vad jag hade vågat hoppas på. Och han mår bra, är glad, har kompisar osv. Vi har hela tiden haft en bra dialog med resursen så det har funkat bra. Lillebror är väldigt högfungerande och kan kompensera med sitt intellekt i många situationer. Det är dags att han lär sig det tycker vi. Lite: "If you treat him like an idiot he will become one." Detta hade förmodligen inte alls fungerat för M som har större behov av anpassningar.  

Det gäller att pusha på rätt sätt så att de utvecklas, men inte för mycket så att det skapar ångest. En jättesvår balansgång.


Nackdelar och fördelar? Jo, i den mindre klassen är det lugnare och mer anpassat för barnens tempo. Mindre stress och mer hjälp. Tidseffektivt - slösar inte lika mycket med barnens tid eller ork heller för den delen. En skyddad verkstad på gott och ont. I den större klassen med resurs är det ju stökigare (synintryck, ljud, lukter) men man får så klart vara i en "normal" miljö med "vanliga" barn och det är ju bra träning inför livet. Egentligen tycker jag att detta är bättre om barnet orkar. I en liten klass så finns det ju inte lika många barn att träna social samvaro med och de har också sina egna "issuen" som gör det lite komplext. Fina barn det med, men representerar inte verkligheten.

Så mitt svar till dig Maria är att det beror på barnet. Din son är liten än så jag skulle säga testa i vanlig skola först. Och se verkligen till att de anpassar miljön. Det är deras skyldighet. De där utbrotten visar att allt inte är riktigt bra. Kan du gå dit och titta själv? Du vet man har kontaktdagar (VAB) som man kan använda för skolbesök. Inget slår att själv se det med egna ögon och komma med förbättringsförslag. Han känns för liten för att ge upp vanlig skola än. Risken är att de vill sätta honom i resursskola med lägre krav och då kan det bli lite si så där med hans utbildning. Bättre att testa om det funkar och sen om det inte gör det, tänka på andra alternativ. Men ni föräldrar vet självklart bäst.

Om du skulle vilja bolla tankar så har jag precis startat upp ett eget företag. Jag tänker köra lite vid sidan av mitt vanliga jobb och se om någon vill anlita mig. Mest för att det är kul och för att jag skulle vilja göra en insats för barn med behov och deras familjer. Använda det jag kan. Jag tänker erbjuda 15 minuter gratis konsultation till alla som vill, mest för att komma igång och testa på. Fokus är egentligen tänkt att vara på kost och hälsa, men jag är också gärna ett bollplank till vad som helst. (Dock får jag inte göra något som liknar en behandling för barn under 8 år.) Lägg in en kommentar med kontaktuppgifter i så fall, så tar jag kontakt. (Jag publicerar så klart inte kontaktuppgifterna.) Inget bindande. Kan bli ett trevligt samtal. 😀 Jag kan kanske ge lite input och du hjälper mig att komma igång. Inte för att jag tror att du behöver - det räcker nog med råden ovan. Men om du skulle vilja. Detta gäller ju också även andra läsare. Men efter 15 minuter så hoppas jag att ni förstår att vi får boka upp en annan tid då jag också tar betalt. Jag jobbar halvtid och har ju 4 barn så jag kan inte ge bort för mycket av min tid gratis.

tisdag 5 juni 2018

Alla rätt på nationella provet i matte

Igår fick jag veta lillebrors resultat på de nationella proven. Han går i trean och de har gjort nationella prov i matte och svenska. Han hade alla rätt på matten! Jag är så stolt! Han är verkligen smart på matte. Det gick bra även på svenskan. Godkänd i allt och bara två fel på de två moment som poängsattes. Han brukar dessutom ha alla rätt på engelska glosförhöret fastän han bara övar några minuter. Så läshuvudet är det inget fel på. Till hösten får vi se hur det går i fyran. Om det inte går bra så kan vi anta att det beror på att miljön är fel för honom. Men vi gör absolut ett försök.


måndag 4 juni 2018

Att förstå vad andra tänker

Vi har genom åren haft jättemycket problem med att lillebror inte lyder oss. Nu i sommar tänker jag göra en insats genom att rita många seriesamtal där jag förklarar vad andra människor tänker när de gör och säger olika saker. Dvs människors bakomliggande orsaker till sitt handlande. För det tror jag inte att han förstår. Men övning ger färdighet tänker jag.

I går så hade vi hans två bästa kompisar här. Det är två brorsor som älskar samma typ av datorspel. Jag är kompis med mamman och pappan är kompis med maken. Inte konstigt att de trivs så bra ihop. 😊 Tyvärr blir det inte så ofta eftersom de bor en bit bort. De här två killarna har ingen NPF och är väldigt artiga och trevliga. Ställer aldrig till problem här. Lillebror däremot är ju en liten olydig ögontjänare. 😠 Igår så betedde han sig illa och olydigt vid flera tillfällen. Så illa att jag har sagt att han inte får bjuda hem dem igen förrän han visar att han kan lyda och bete sig lite bättre. Man får använda de ess man har i rockärmen med honom..... Pust!

I alla fall så ritade jag ett seriesamtal med en av de olydiga sakerna han gjorde igår. Det var ju jättevarmt igår och som ett bus så skulle han spruta vatten på killarna med vattenslangen när de hoppade i studsmattan. Jag visste att pappan var på väg för att hämta dem strax så jag röt åt honom att sluta. Det slutade med att jag fick ta nyckeln till vattenutkastet. Då gick han och hämtade en vattenpistol och fyllde medan jag var upptagen med de andra barnen. "Det är ju mindre vatten i den." sa han. Ren olydighet alltså. Så med enkla streckgubbar förklarade jag att jag tänkte på att pappan inte skulle gilla om hans två söner var helt blöta när han kom. Att pappan inte ville ha två blöta barn i sin bil. Och att pappan i sin tur skulle tänka att han inte ville att de skulle komma hit fler gånger. Rätt avancerat alltså. Jag tänker på vad pappan skulle tänka. Svårt för lillebror att se. Och förklaringen var ju att jag i slutändan satte stopp för det för att jag vill att killarna ska kunna komma hit fler gånger, för allas bästa och speciellt för lillebrors skull. Lillebror ser nog bara mig som en som sätter stopp för hans roligheter. Han förstod inte att det var precis det han själv höll på med fast på längre sikt. Men det blev tydlig efter min förklaring.

Jag förklarade även hur maken tänker när de spelar datorspel. Maken är verkligen generös med sin tid. Spelar ibland med lillebror fastän han själv inte vill. För att han är lite för snäll och även för att lillebror är så svår att vara förälder till. Vi är helt enkelt beroende av att han är nöjd emellanåt för annars blir det kaos i familjen. Så maken spelar ofta när han egentligen vill göra något annat. Och får han något tack för det? Nej, oavsett när han stänger av datorn så vill alltid lillebror ha mer. Han tröttnar aldrig på att spela. Så lillebror börjar skrika och gnälla på maken. "Spela mer!" Så detta förklarade jag också. Att maken spelar fastän han inte vill (ledsen gubbe) för att lillebror ska bli glad. Att maken blir ledsen när lillebror skriker på honom efteråt. Att maken inte klarar mer när han går från spelet. Att lillebror behöver vara lite mer tacksam. Vi får se om det hjälper. Inte bra att maken ska behöva spela när han inte vill, men så har vi det just nu.

Och nej, jag är inte särskilt bra på att rita men det gör inget för jag är bra på att berätta med inlevelse och genom att peka.


onsdag 23 maj 2018

Det är med ljud och att vänja sig vid dem

Oj, nu spottar jag ur mig inlägg. Har en del jag vill få ur mig tydligen.

Det här med att lillebror har svårt för vissa ljud det har maken också till viss del. Maken tycker ofta att jag daltar för mycket med lillebror och har för mycket förståelse och att det i sig gör honom funktionshindrad. Och det kan jag förstå för maken och lillebror är ju så lika på många punkter. Maken har/har haft samma svårigheter som liten men fått hitta sina egna strategier, för på den tiden så hade man ju inte samma kunskap som man har nu. Rätt imponerande faktiskt, även om det känns väldigt sorgligt att han varit så ensam med detta. (Och jag klandrar inte svärföräldrarna för de visste ju inte ens om varför maken fungerade så här och jag tycker nog ändå att de har varit bra på att lyssna in maken och följa sitt eget hjärta med uppfostran. Det är kanske därför som maken haft utrymme för att hitta sina egna fungerande strategier.)

Maken får ofta förklara för mig hur han har klarat vissa saker och så anpassar vi lite efter lillebror och testar om det funkar för honom också. Ibland funkar det, men ofta så känns det som att lillebror behöver mer tid. Och de är ju inte heller samma person, så det är ju inte säkert att samma strategier funkar. Men vi kämpar på. Maken sätt att lösa saker är oftast den bästa utgångspunkten. Sen får man modda efter hand. Jag tror att vi är bra tillsammans, maken och jag. Vi balanserar varandra och håller tillbaka varandra. Jag har en tendens att dalta för mycket och maken kan ibland vara för hård. Tillsammans blir vi bättre än var för sig.

Angående det här med ljud så förklarade maken detta för lillebror. "Jag har samma problem som du, men ibland så måste man lära sig att stå ut med ljuden. Till exempel om man träffar en tjej som helt perfekt förutom att hennes käke knakar när hon äter. Då får man lära sig stå ut med det." 😮🙈😍 (Äntligen hittar jag emojis här så jag kan göra bloggen lite mer levande.) Det var ju nästan lite romantiskt sagt. 😘

Det är bättre att vända på det

Tänk så mycket jag tjatat om att lillebror kommer för sent. Jag har försökt förklara det på olika sätt. Ritat upp seriesamtal och visat att han missar saker. Att läraren och kompisarna är i klassrummet. Men det går inte fram. Han har väldigt svårt att tänka utanför sitt eget koordinatsystem. Det är nuet och hans koordinatsystem som gäller. Kanske en mognadssak? Fast samtidigt så känns det inte som att alla vuxna kan detta heller..... Och då menar jag INTE enbart vuxna med NPF.... Åh nej! Vi andra kan vara väldigt egocentrerade vi med. Jag skulle nog säga att de flesta vuxna med NPF vet om att detta är en svårighet hos dem och jobbar med detta. Många neurotypiska ("normala/vanliga") har aldrig tänkt tanken och lever vidare i sin egen mittpunkt....

Hur som helst så har jag börjat vända på det: "Tycker inte du att du är värd lika mycket tid på gympan/slöjden/matten.... osv som de andra barnen?" Jodå, det tycker han. Rent logiskt så är det svårt att argumentera med detta. Det är ju väldigt orättvist att han får mindre tid. Det stör honom och får honom att vilja komma i tid.

Jag måste nog utgå ifrån hans koordinatsystem med fler grejer.

En egen utgång

Det råkar vara så att vi har två ytterdörrar till vårt hus. En köksingång och en "finingång". M har sedan länge haft finingången som sin. Alldeles nyligen kom jag på att lillebror ju också kan använda den. M åker till skolan innan lillebror ens har vaknat. Så jag tar lillebrors skor, väska och kläder från köksingången och lägger i finingången. Den är mer städad och mindre rörig. Så jag lägger allting han ska ta med sig där på golvet bara.

Ibland så får han borsta tänderna själv eftersom plutten är vaken och då lägger jag tandborsten där med. Och han fixar faktiskt att borsta tänderna och ta på sig och gå till skolan när han är motiverad. Utan mina påminnelser.

Och samtidigt så kan lillasyster få ha köksingången för sig själv. Jag har kanske inte skrivit det på sistone, men de där två slåss fortfarande väldigt mycket....

Man får jobba med det man har och spela sina "kort" i livet så bra man kan.

En lyckad morgon

I morse kan han upp i tid, tog sin hamburgare och sitt citronvatten för att gå ut och äta i hammocken. Sen blev det att han la sig i studsmattan istället (där det var sol) men det spelar ju ingen roll. Ser rätt härligt ut va?!

Jag gick ut med timstocken så han kunde se hur många minuter det var kvar tills det ringde in (men jag tror inte han tittade på den faktiskt). Kanske han kommer på att den är en hjälp imorgon?

Han låg där och kopplade av och tuggade i sig maten, utan att klaga en enda gång på att hans liv är tråkigt. Från skolgården hördes barnens lek men den verkade inte störa honom. Inte som ljuden från syskonen: Lillebrors skrikande eller lillasysters snörvlande (hon är allergisk). Att han har dåligt humör, smäller igen dörrar, skriker på mig att ta undan lillebror och lillasyster att gå undan beror på detta. Det är helt enkelt en copingstrategi för att bli av med (o-)ljuden. Vilket egentligen är bra även om det ser ut som dåligt beteende. Han tar ansvar för sina behov och försöker lösa sina problem. Och han kommunicerar ju också om det, även om det är genom att skrika och smälla med dörrar. Och att sitta och spela eller titta på film är ju också ett sätt att skärma av omgivningen. Får man input från spelen så stänger det ute input från familjen.

Och eftersom han verkar extra ljudkänslig på morgonen så försöker jag tala lågt och spara på orden. Använda teckenspråk när det går, som idag fick han några "tummen upp". Det händer att jag använder lappar också. Skriver saker som: "Kom nu! Det ringer in.". När jag har tålamod och kommer på det. När han är mottaglig så funkar det bättre än att prata. Orden på papper är inte bara tysta. De finns kvar också så de är svårare att glömma.



Det där med att fixa buggar var verkligen något bra att säga av flera anledningar. Det skuldbelägger inte och vi har nu bildat team mot buggarna. De rackars insekterna som kryper omkring och ställer till oreda i hans liv.... Mot oss två tillsammans så har de ingen chans. För vi är smartare och envisare. CPS, Collaborate Problem Solving, - here we come!

Och det är ett bra sätt att kommunicera på när det händer farliga saker. När han skulle börja hoppa studsmatta med mat i munnen så hejdade jag honom med: "Det där är en bugg man måste stoppa innan den händer. För om du sätter mat i halsen så dör du ju och vi får inte fler chanser." Han avbröt sig mitt i en rörelse.

På slutet hade han en stor klump mat i munnen. "Jag känner mig mätt." sa han. Jag sa åt honom att gå in och spotta ut maten i papperskorgen. Det gäller att inte försöka uppfostra i det läget för då har man garanterat en konflikt. Maten växer i munnen på honom. Han kan nog inte hjälpa det. Maken är likadan. Till slut så lär nog sig lillebror att inte ta fler tuggor när den känslan börjar komma. Maken har ju lärt sig. Det handlar nog bara om att lillebror ska lära sig lyssna på kroppens signaler och det är ju svårt på morgonen eftersom han nog känner sig lite stressad eftersom skolan väntar. Det kommer. Så länge får man ha tålamod och låta honom spotta ut och vara glad för att det bara händer hemma, inte i skolan.

Han kom nog bara några enstaka minuter för sent idag till träslöjden som han älskar. En lyckad morgon med andra ord. Han fick mycket beröm när han lugnt gick iväg till träslöjden.