Pokerface i badrummet

Igår var vi på föräldraintervju som en del i utredningen av lillebror. Vi kom att prata om det här att lillebror fnissar hysteriskt när vi vuxna är arga. Inte en enda gång backar han för att vi är arga. Tvärt om blir allt ännu roligare då. Busen eskalerar. Blev pappa arg när han skrev med bläck på skumgummimadrassen, då skriver han på väggen nästa gång. Det blir kanske ännu roligare? Ja, exakt detta har faktiskt hänt här hemma.

Psykologen förklarade att det där med skadeglädje egentligen är något komplext. Att man måste förstå hur ens egna handlingar påverkar andra och hur de känner. Något som ofta är svårt för NPF-barn. Så hon trodde inte alls att detta beteende beror på skadeglädje. Hon sa att det är vanligt att NPF-barn gör så. Det är helt enkelt roligt, för att vi vuxna ser ganska roliga ut när vi är arga. Vi får lustiga miner i ansiktet. Överdrivna miner. Har man då svårt att se ansiktsuttryck från början, blir detta extra roligt.

Ja, vi har ju fattat att man absolut inte får tappa kontrollen över sig själv med lillebror och bli arg. Då är det kört. Skönt att få denna tydliga förklaring. Och skönt att han inte gör det av skadeglädje. Han är ju egentligen en go och snäll kille.

Jag fick tillfälle att använda denna kunskap idag. Lillebror hade först stämplat ena handflatan full med stämplar, under ett obevakat ögonblick (ja det finns sådana, men borde inte finnas). Därefter gick vi in i badrummet för att tvätta bort färgen. Jag fick springa ut och kolla till maten på spisen. Han var i badrummet själv en stund, men kom sen ut och hämtade mig till badrummet.  

"Titta vad jag har gjort!" *Fniss, fniss*"  

Det var en stor vattenpöl på våtmattan. Jag antog pokerface. Rörde inte en min, varken i ilska eller ens ett litet flin för att han var så söt. (Ja, det händer att jag inte klarar att hålla masken.)

Han fortsatte: 

"Vatten på gooooolvet!" *Ett nöjt förväntansfullt flin* 

Fortfarande pokerface. Jag tog ett djupt andetag och förklarade lugnt att det inte var så bra, för att man kan halka och skada sig. Och att man inte kan springa runt på jättelänge, om man bryter ett ben. Jag frågade om han ville riskera det.

"Nej!" 

Han såg lite förskräckt ut. Förmodligen för att han älskar att springa. Och sen hjälptes vi åt att torka upp vattnet. Han lovade att inte göra om det. (Men den som lever, får se....)

Varför skulle inte detta sätt funka på alla barn? Måste man säga till på skarpen, ryta ifrån och antingen bli eller spela arg? Har det något egenvärde? Mer än i de fall då man måste få stopp på någon som gör något farligt, t ex håller på att springa ut framför en bil? Eller slåss. Är det inte bättre att spara rytandet till dessa situationer, så fattar barnen allvaret direkt? 

Och självklart gör man misstag och skäller för småsaker. Även jag. Men jag skriver kanske inget långt blogginlägg om sådana situationer.... Inte bör man vara så hård mot sig själv, för att man misslyckas ibland. Ta lärdom, be barnen om ursäkt och gå vidare! För vi gör ju vårt bästa allihopa, eller hur!? Det är ju ingen semester att vara NPF-förälder, precis....

Det är okej att göra misstag

Det här sommaren har vi pratat mycket med barnen om misstag. Att alla människor gör misstag. Att det är okej. Att det är en del av att vara människa. Att vuxna gör misstag. Att barn gör misstag. Men att man alltid säger förlåt och försöker bättra sig och helst inte upprepa misstaget.

Även mamma och pappa gör alltså misstag. Och när vi föräldrar gör misstag, så ber vi barnen om ursäkt. Eller när man tycker att den andre föräldern gjort ett misstag, så påminner (=hjälper) vi varandra om att be barnen om ursäkt. Och även barnen har börjat be oss och varandra om ursäkt, betydligt oftare.

Ms resursperson berättade om en händelse idag. Ms kompis från i våras, en klasskamrat, ville absolut leka med M. Fler barn ville vara med och det gick bra först, men helt plötsligt blev kompisen ledsen.

Då gick M fram till honom och frågade: ”Vad är det som inte känns bra just nu?”
Kompisen: ”Du pratade inte så mycket med mig.”
M: ”Förlåt, det var ett misstag. Jag ska prata mer med dig.”
Sen var allt bra igen, och snart ska killarna leka här hemma.

Barn gör som man gör.... Och M svarar tydligen bättre på social träning, än vad jag hade vågat hoppas på. Klart jag blev jättestolt! Han fick mycket beröm och jag vände även på situationen verbalt, och frågade hur han hade känt om någon hade gjort så mot honom. "Blivit glad!" svarade han.

Jag har hört att man inte alltid måste göra rätt, för att vara en bra förälder. Huvudsaken är att man oftast gör rätt. Då förlåter barnen en, för ens misstag. Däremot ska man aldrig kräva av barnet att det förlåter en. Det har jag läst i böcker om barn och jag håller med. Det är så lätt att säga: "Förlåter du mamma?" när man har dåligt samvete för något. Men det blir en onödig börda på barnet. Barnet är ju i beroendeställning till en. Och älskar en och ser upp till en. Vad ska det svara? Klart det säger ja, även om det inte menar det. Det bästa är att bara be om förlåtelse och sen lämna det upp till barnet. Att inte diskutera alls om man verkligen blev förlåten eller inte. Och de flesta barn är väl rätt förlåtande, till slut? Eller?

Han vill inte sluta med gluten

Maken och jag har bestämt att vi ska ge M glutenfri mat i sommar. Ett litet problem bara - han är inte alls motiverad själv. "Jag vill aldrig sluta med gluten! Då äter jag gluten i smyg, när ni sover!" skriker han åt oss. Usch, varje gång jag nämnt detta har han blivit tokarg på mig, för att inte säga fått ett utbrott. Men jag måste ta upp det igen och igen, det vet jag. Han behöver tid att vänja sig. Det är nämligen så att han älskar Wasas delikatessknäcke, och lasagne. Det är det han hakat upp sig  på och så har han fått för sig att han vet exakt hur gluten smakar och att det är jättegott. Lasagneplattor utan gluten har vi pratat om och det går säkert vägen om vi bara hittar sådana i affären. Med knäckemackorna är det helt kört just nu. Han vägrar.

Jag har förklarat att man misstänker att ADHD egentligen är födoämnesallergi, men att läkarna inte vet exakt vad M är allergisk mot (eller inte kan bryta ner), så att vi därför måste testa själva. Det är ju lite dubbelt det där. Jag säger inte så mycket om autismen, eftersom jag precis har framhållit alla dess fördelar, för att han lättare ska acceptera sig själv. Nu säger vi helt plötsligt att han inte duger och att vi vill ändra på honom... Hm... Så jag valde att säga att autismen har många bra saker, men att ADHD enbart är dåligt och att det är den vi vill få bort.

I alla fall, under mitt försök att motivera honom, så drog jag parallellen till mina födoämnesallergier. Vi pratade en lång stund om det och att man ibland här i livet måste offra saker för att må bättre, precis som jag gör med allt det jag inte tål. Och jag berättade att jag tycker det är jättestörigt att aldrig få äta ett äpple någonsin igen. Det är ju viktigt att han vet att dessa känslor är naturliga och okej.

"Vad gör du om jag börjar äta äpplen, päron  och nötter igen?" frågade jag honom. "Då tar jag bort dem?" svarade han. "Men då äter jag kanske dem i smyg." sa jag. "Då ser jag till att vi inte har några hemma." svarade han. Han är väldigt omtänksam och rädd om mig, eller hur?! :) Och han sa ju dessutom lösningen: Vi kan inte ha dessa knäckemackor, eller något annat med gluten som han gillar, hemma.

Han slutade inte vara arg på mig, så jag försökte lätta upp det hela lite med att busa och killa honom. Just då kom jag på att han faktiskt redan ätit glutenfria glasstrutar utan att märka det. Det påtalade jag för honom, killade honom lite till och då sken han äntligen upp. Kanske finns det en öppning att få honom med på det ändå? Det hade onekligen underlättat.

Att tänka på andra: KRAV-bananer

Igår satt M och åt en banan. Till min förvåning pillade han av trådarna inuti skalet och åt även dem. Jag tittade på bananen för att försäkra mig om att det verkligen var en KRAV/Fair Trade-banan, eftersom man hör så mycket om gift i skalet på de vanliga. Inte för att jag forskat i detta. För oss är det bara så självklart att alltid köpa KRAV/Fair Trade bananer, eftersom de finns. De är dessutom mycket godare. Jag har hört att aporna på Köpenhamns Zoo äter KRAV-bananer med skalet på, men skalar de andra. Jag vet inte om det är sant, men det skulle mycket väl kunna vara det, eftersom det är så stor smakskillnad. För övrigt tycker jag är märkningen är fel. KRAV-bananer borde heta "vanliga bananer" och de andra "giftsprayade slavbananer" eller något liknande.

Jag tog tillfället i akt att förklara den hemska sanningen om bananodlare för M. Att de mammor och pappor som jobbar med bananer är så fattiga att de ibland måste jobba med gift, fastän de inte vill. Jag sa att vi måste tänka på dem och deras barn, fastän vi inte känner dem eller någonsin kommer träffa dem. "Tänk så tråkigt för dem och deras barn, om de blir sjuka av giftet. En sak är säker: De blir glada ifall de slipper giftet. Det vet vi helt säkert utan att behöva se deras glada miner." Jag sa så, eftersom M har svårt att läsa ansiktsuttryck. Vi jobbar mycket på att stärka hans empati gentemot andra människor, och det går faktiskt rätt bra. Men vi jobbar med logik, och vi måste vända på det, för att han ska förstå. Säga saker som: " Tänk om det hade varit vi. Tänk om jag och pappa hade varit tvungna att jobba med gift, för att vi skulle få pengar till att köpa mat och kläder till er?" Min tanke är att han ska lära sig känna empati, vid alla tillfällen där han logiskt förstår andra människors känslor.

En mening som jag använder ofta är: "Tänk vad tråkigt om alla människor bara tänkte på sig själva." Den kan även användas till mycket annat, som t ex att förklara varför man ska plocka upp efter sig själv: "Då skulle alla människor slänga sitt skräp rakt ner på marken. Tänk så skräpigt det hade varit överallt då. Då hade det inte funnits någon vacker ren skog att promenera i." Men under den här diskussionen, formulerade jag det så här: "Tänk om alla människor bara hade tänkt på sig själva och hur mycket pengar de har kvar i plånboken, och inte på andra människor. Då hade alla bananodlare fått jobba med giftet." Då kom den uppenbara frågan: "Varför finns det giftbananer?" Jag svarade ärligt att jag inte heller förstod det och att vi måste berätta för alla vi känner att de ska köpa KRAV-bananer och att de ska tänka lite mer på andra människor.