Translate

fredag 28 april 2017

Samtalsterapi på barnhabiliteringen

Idag var vi iväg på samtalsterapi på barnhabiliteringen. Vi har gått ett tag hos psykologen i lillebrors autismteam. Lillebror han har haft ett antal dåliga beteenden senaste tiden och vi har känt att vi behöver bli mer samspelta och bättre på att bemöta och hantera honom. Eftersom detta påverkar hela familjen inklusive M så bad vi om utökat stöd för att ta ett helhetsgrepp om familjen. Så idag var även kuratorn från Ms team (ungdomsteamet) med.

"Skam den som är för stolt för att be om hjälp och låter sina barn lida istället."

Som maken så klokt sa för några år sen, innan lillebror fick sin diagnos och vi sökte hjälp hos kommunens förebyggandeenhet.

Det är ju väldigt skönt att sitta på ett möte med yrkesfolk som är kunniga inom området autism, och som har lite insikt i hur man har det. Som har hört det mesta och förstår hur man kämpar. Som ler när de hör om någon bra episod och som lugnar en med saker som man själv är orolig över. Som förstår vad det gör med barnen att ha perceptionssvårigheter osv. Men som maken sa:

"Om det inte leder till något konkret så kommer man ändå ingen vart."

Och det är verkligen sant. Hur trevligt det är än med sådana samtal så får jag alltid en fadd känsla efteråt. Offerkoftan hamnar på fastän jag inte vill. Det blir verkligt hur jobbigt man har det i vardagen och hur lätt vanliga föräldrar har det. Usch, jag gillar verkligen inte offerkoftan mer än högst tillfälligt. Jag har ju tre underbara barn som jag älskar. Mitt fokus är "hur ska vi göra det bättre i familjen". Om jag skulle sitta och tänka på hur jobbigt vi har det så skulle jag nog gå under. Det är ju inte främst mig det är synd om heller för den delen. När ens son tappar livsgnistan, springer ut i gatan och säger att han inte bryr sig om en bil kör över honom, så förstår man att det inte är så himla synd om en själv i jämförelse.....

Så vad kom ut för någon konkret ur mötet? Det ska jag berätta men först problemställningarna:

  • Lillebror mår dåligt av någon anledning, förmodligen av ökade krav i skolan. (Han går i tvåan.) Det leder till att hans dåliga beteenden eskalerar. Han hatar lillasyster mer än vanligt och vill helst slå på henne när han ser henne. Han vill inte vara nära henne, speciellt inte när hon snörvlar. Och absolut inte vid matbordet, så han springer iväg med sina tallrikar över hela huset och ska äta "i lugn och ro". Och han lyder inte hur mycket vi än säger till. Så fort han inte får som han vill så skriker han som en liten bebis. Inte charmigt när man är 9 år. Sååå autistisk är han inte. Det är mer att detta blivit den strategi som han använt för att vi inte orkat stå emot när barnen var mindre.
  • Lillebror är mörkrädd och väldigt mammig och vill ha ensamrätt på mig. Jag ska helst hålla om honom när han somnar. (Pust!) 
  • Lillasyster tar efter lillebror och använder skrikande och dåligt beteende för att få som hon vill.
  • Lillebrors dåliga beteenden och vårt skäll gör M orolig.
  • Inget av barnen städar och huset är mer eller mindre i kaos.
  • Maken och jag blir lätt oense om hur vi ska lösa olika situationer och behöver bli mer samspelta.
 Så vad kom ut ur mötet?
  • Vi måste försöka hitta sätt att spara på energin. Hitta mer vila så vi orkar hålla emot. De föreslog kortis, men jag är ganska skeptisk till det. Lillebror är ju så mammig och mörkrädd. Jag får nog ingen avkoppling om jag ska lämna bort honom och få ont i hjärtat.... Men kanske att vi måste turas om att ta ut honom på saker och framför allt ta bort honom från de två andra barnen. M skulle vi inte behöva lämna bort för numera är han så lugn och fin och bråkar aldrig. Oftast lyder han eller åtminstone försöker.
  • Vi måste hålla hårdare på tiderna i schemat. Som hjälp kommer vi sätta en timer på lillebror dator som gör att strömmen stängs av klockan 20.00 varje kväll. Och jag har sagt till på jobbet att jag inte kan jobba övertid (jag jobbar halvtid) för hela vårt tidsschema spricker om jag inte röjer köket och förbereder maten i tid. Jag nästan håll på att knäcka mig själv för en kunds skull. Inte bra!
  • Vi måste försöka hålla familjereglerna mer konsekvent. Det är ju sååå svårt när man är helt trött i huvudet och barnen är hungriga och trötta och bara skriker. Men skam den som ger sig. Och barnen måste få naturliga konsekvenser av dåligt beteende. Ja maken säger så för jag hatar ordet straff..... Men jag får väl gå med på det för vi kan inte heller uppfostra odågor och skylla allt dåligt beteende på autismen...... Lillebror kommer få datorspelsfri dag vid dåligt beteende.
  • Vi måste försöka komma ihåg att ge barnen veckopeng och denna ska kopplas till städningen. Man måste städa lite för att få veckopeng. Just nu så känns det som att jag och maken är barnens städslavar och det är inte ok. Det om något dränerar oss på energi.
  • Vi måste bli bättre på att ge positiv förstärkning, främst till lillebror men även åt varandra. Lillebror svarar jättebra på positiv förstärkning och suger åt sig allt beröm man ger honom. Det är tydligt att han behöver det. Och vi fick i läxa att försöka berömma varje bra sak den andra gör, tills nästa gång vi ska ses.



torsdag 27 april 2017

Respen-A ett tillskott som höjer serotonin på naturlig väg

Det har ju varit lite tyst här på bloggen ett tag. En av anledningarna är att M mått rätt dåligt i minst ett år. Han har plågats av en väldig oro för inte att säga ångest. Han har gråtit till syntes utan anledning flera gånger om dagen. Det började med att maken sa till lillebror på skarpen när han puttade M i trappan här hemma. Maken sa något om "köttfärsansikte" och det var givetvis en överdrift för att det skulle gå in hos lillebror. För det är verkligen farligt att puttas i trappor. Och lillebror har ju sitt funktionssätt....

Sen dess har M till och från varit orolig att han egentligen ligger nedsövd någonstans med köttfärsansikte och att det han upplever egentligen bara är en dröm. Jag tror säkert att om maken inte hade sagt så, så hade något annat triggat Ms oro. Han fick nämligen oro för ett antal flera saker därefter: Att de underjordiska i Ronja Rövardotter skulle ta honom, att vi egentligen är i USA och jag ska avrättas där och att det är Ms fel, att han råkat köra över mig med bilen för att han råkade komma åt någon när han satt i passagerarsätet, att jag egentligen inte är hans mamma, osv osv. Han såg t o m demoner i skuggor. Jag började fundera på om han kanske t o m hallucinerade.

När oron har kommit så har vi givetvis försökt att prata om det för att mildra den, men det har inte gått så bra. Det har inte hjälpt och han har inte velat prata om det. Han har sagt att han inte "kan gå emot oron" och att det blir värre om man pratar om det. Så han har fått skrika ut den. Det är oerhört smärtsamt när ens barn är ledset och man inte kan göra något för att hjälpa. Många gånger har jag lyckats avleda genom att sätta på en film. Det är i princip det enda som har funkat. Han har varit orolig i skolan och när den varit som värst har oron förlamat honom så man har behövt leda runt honom hemma och i skolan. Det är ganska slitsamt att dra runt en 12-åring.

Vi har givetvis sökt hjälp på barnhabiliteringen för detta. Psykologen sa att detta är vanligt och inget man ska oroa sig för för mycket. Läkaren ville börja ge antidepressiv medicin (s k SSRIs, selektiva serotoninåterupptagshämmare). Vi var inte så sugna på detta. Han är ju bara 12 år och vad jag har hört från många är de svåra att sluta med. Mediciner är bra när de behövs och det är inte bra eller kul att ha så här mycket oro i kroppen, men jag vill alltid försöka på naturlig väg först. Jag hittade Respen-A. Det är en lite klisterlapp man sätter på huden med en plåstertejp över och sen ska den sitta där hela dagen. Detta kändes lite konstigt först, men nu har vi vant oss.

Jag lyssnar mycket på föreläsningar om autism och det var när jag lyssnade på Dr Kurt Woeller som jobbar med autistiska barn i USA som jag fick detta tips. Ni kan läsa vad Dr Woeller skriver om saken här:

http://www.naturalnews.com/031525_Respen-A_autism.html

Och se videos här:

http://www.respen-a.com/respen-a-videos.html

Respen-A innehåller alltså en substans från en rot som innehåller ett ämne som stöttar enzymet som gör  serotoninet aktivt.

Jag hade gentestat M och visst har han mutationen MAO-A som nämns i artikeln, dvs långsam omsättning av serotonin. Och att han fått curcumin i hög dos har inte heller hjälpt enzymet.... (Så nu är curcumin borta.)

Gentestar gör man hos https://www.23andme.com/en-eu/ och sen får man skicka rådatan igenom Strategene, ett verktyg som Ben Lynch och hans team tagit fram och de går enbart på publicerad forskning vilket jag uppskattar. Det här med genmutationer, s k SNPs är nytt och många SNPs har inte så stor betydelse för oss egentligen.

Via näringsterapeuten fick vi tag på Respen-A och testade alltså på M. Det kan inte beställas direkt av privatpersoner utan man måste gå via någon terapeut som kan hjälpa en med övriga tillskott som man behöver ta samtidigt. Däribland hög dos av kalcium eftersom Respen-A driver ut det ur blodet och in i urinen och även i skelettet. Lågt blodkalcium kan ge oro. (Och det är ju det vi vill undvika.) Sen är det andra tillskott som man också bör fundera på att ge som inositol. Jag rekommenderar därför inte att man testar på egen hand.

De två första veckorna hände inte mycket. Men sen! Oron har nästan försvunnit helt. Den är väldigt minimal. Alla märker skillnad: Släktingar och pedagoger. M är glad och skrattar mycket. Tramsar och svarar tillbaka när lillebror retas med honom. Det är lite som att han vaknat upp. Han står upp för sig själv. Han är mer med på något sätt. Visst varierar det från dag till dag, men medelnivån är bättre. Han tar också mer ansvar för hygienen. Borstar själv sitt långa hår utan att jag behöver säga åt honom att göra det. Han vill äta med bestick och kladdar mindre. I förrgår övade han tyskaglosor koncentrerat i en timme. 27 tyskaglosor kan få vem som helst att vilja lyfta på rumpan och gå och göra något annat.... Men icke. Han läste och förhörde sen sig själv på datorn. Jag behövde inte göra någonting.

Det är så stor skillnad så vi föräldrar tror knappt att det här är sant. Nypa-sig-i-armen-läge! Kan verkligen så här många saker blir bättre av lite mer serotonin? Många saker i kroppen har ju flera funktioner så varför inte?! Jag är så himla glad! Han får gärna ha sitt funktionssätt och vara en aspergare hela sitt liv, men han ska må bra.

Sist kan jag tillägga att man nog ska fundera på varför serotoninvärdet är lågt från början. M har candidaöverväxt. Vi ska precis ska köra en andra kur mot det för att få bort det. Jag misstänker att candidan förhindrar att rätt mängd serotonin bildas i tarmen. (Det görs till 90% i tarmen.) Samtidigt är vi alla individer så det är svårt att veta. Jag har också MAO-A och candidaöverväxt, men inga symptom på lågt serotoninvärde. Tvärt om mår jag väldigt bra. Jag har dock inte NPF. Alla är vi som sagt olika och därför är det viktigt att jobba tillsammans med någon som kan hjälpa en hitta vad det är som saknas eller stör.

Här ser ni hur stora diskarna är jämfört med en gammal enkrona:




Det här med barn som vägrar gå till skolan - hur motiverar man dem?

Lillebror har haft en jobbig period när han inte velat gå till skolan. Nu med ny resurs så funkar det ändå hjälpligt. Det är tyvärr vanligt att barn med behov inte vill gå till skolan. Oftast är det något eller några saker i miljön som behöver åtgärdas för att de ska orka.

Jag tänker att vi ska försöka föreställa oss hur det är för dem genom att tänka att vi, som är vuxna, är i motsvarande situation. Tänk att du har ett tråkigt jobb. Det har potential men så som det är utformat så tycker du att det är pest och pina att gå dit. Du går mest dit för att du måste. För att du behöver pengarna. (Detta är ju något som vi vuxna får, men som inte barnen får....)

Du känner mer och mer för att sjukskriva dig, för det känns så hopplöst. Men så kommer en vän till dig och säger att "du måste jobba" och förklarar för dig varför det är viktigt att du jobbar. Vännen förklarar också hur viktigt just det här jobbet är och hur viktigt det är att just du utför jobbet. Att jobbet till och med är bra för dig. Att du kommer lära dig en massa saker som du kommer ha nytta av sen. Du förstår kanske inte just nu, men du kommer förstå senare. Vännen kommer bli mycket besviken på dig om du inte går dit och gör ditt bästa. Blir det roligare att gå till jobbet? Tänkte just det......

Så får jobbet nys om att du inte trivs så bra. De vill ha dig kvar, så de höjer din lön lite grann och inför ett bonussystem som gör att du kan få ännu mer i lön om du jobbar på bra. Blir jobbet roligare att utföra? Kanske initialt, men i längden?

Du upptäcker att chefen är en rätt störd typ. Chefen har gjort ett antal saker som du bara inte kan komma över. Din vän erbjuder förstås att förklara hur chefen tänker och varför chefen sagt och gjort som han/hon gjort. Att chefen inte menar något illa. Kommer du tycka bättre om chefen? Kanske marginellt, men du lär inte ändra uppfattning totalt. Att din vän säger att din chef vill ditt bästa har du mycket svårt att ta till dig, just på grund av de handlingar som chefen gjort. Du tycker att de talar tydligare än allt annat.

Det här jobbet är något som du egentligen skulle kunna trivas med, men hur behöver det ändras? Har någon lyssnat på dig vad som krävs för att du ska tycka att det är kul att gå dit och känna att det är meningsfullt?

Bonusrast

I morse vaknade lillebror kl 06. Han frågade om han fick spela lite dator. Det fick han. Jag brukar gå upp 6.50 så jag ville gärna ha lite lugn och ro och somna om en stund.

Eftersom lillebror vaknade i så god tid och därför hade ätit frukost i god tid för en gång skull, föreslog jag för honom att han skulle ta en bonusrast idag. Innan det ringer in. Så han kunde prata med sina kompisar en stund innan det ringer in. Detta är ovanligt då vi brukar komma med andan i halsen, ofta för sent.

Han var med på idén. Den lät mycket lockande. Så vi skyndade oss. Jag hjälpte honom på med kläderna och så sprang han själv till skolan.

Man ska använda allt till sin fördel. Och ju mer jag använder terminologin från datorspel i vanliga livet, desto bättre går kommunikationen.