Translate

tisdag 29 april 2014

Elevens val i årskurs 4

Vi fick hem en blankett från skolan om att alla elever ska göra ett val av aktivitet för extratid i årskurs 4.

Man kan antingen välja
* fotboll,
* musik,
* textilslöjd,
* träslöjd

eller förstärkning/fördjupning inom
* matte,
* svenska,
* engelska.

Förstärkning innebär att man tränar på något som man behöver extra hjälp med. Fördjupning innebär att man går vidare med något som man är särskilt intresserad av.

"Äntligen!" tänkte jag, som länge velat att han ska få mer utmaningar i matten. M har extrastöd med läsning och skrivning, och resurs på heltid. Det blir nog inte så mycket ork och tid över till sånt som han är bra på, vilket ju måste kännas rätt trist för honom. Han är duktig i matte och engelska. Jag försöker lära honom lite extra i den mån jag hinner. Ja, ni som läser bloggen vet nog att den tiden oftast är rätt begränsad. Så det blir mest "on the fly".

Men naturligtvis så är det han som ska välja själv. Inte jag. Han måste ju vara nöjd med sitt val och tycka att det är kul att gå dit.

Det är mycket att hålla reda på när han ska välja. Många saker att välja mellan + lika ord (förstärkning/fördjupning). Många olika alternativ att fundera på och känna efter kring. Jag tror inte att M reder ut det helt själv, så jag hjälpte honom göra en enkel plus-minus-lista för alla alternativ. Så gjorde nämligen alltid min pappa och det funkade för honom. (M är rätt lik honom, så jag tänker tipsa honom om min pappas bästa knep.) Vi gjorde förstås listan i huvudet eftersom det var sent. Vi får skriva ner det imorgon.

Jag hoppas att M väljer engelska just för att det språket öppnar portar till så mycket annat. Och för att han alltid är så glad när vi gör engelskaläxan och för att han vågar prata engelska med mig och ser ut att tycka att det är kul.

M har dessutom precis kommit igång med att läsa på svenska, men behöver träna lite mer. Valet föll på en historiebok för vuxna. Han har blivit intresserad av att läsa om gamla svenska kungar och deras släktförhållanden. Som jag påpekade så finns det ju liknande information för alla andra länder och att den då oftast finns på engelska.... För att visa M hur mycket information som finns på svenska respektive engelska, så ritade jag nedanstående enkla skiss. Kolla in nyckelhålet. Jag sa att det är precis som med datorspel. Vissa banor är öppna och andra är låsta. Och just nu håller han på att låsa upp "engelskabanan".

måndag 28 april 2014

Ytterligare ett inlägg hos Naturligt Mat i Skolan

Jag har precis fått ytterligare ett blogginlägg publicerat hos Naturlig Mat i Skolan:

http://www.naturligmatiskolan.se/2014/04/funkar-diet-vid-autism-och-adhd.html

Det som jag fått publicerat sen tidigare hittar ni här:

http://www.naturligmatiskolan.se/2014/03/ett-nytt-livsmedel-alla-barn.html

Det är därför det varit lite tystare här på sidan än vanligt. Jag har lagt en del tid på att få ihop inläggen ovan. Men det var det värt.

Det tredje (och förmodligen sista) inlägget jag kommer skriva på sidan kommer handla om barn som blivit bättre, som inte är mina egna. Men det inlägget har jag inte börjat skriva på än. Ja, eller jag tänkte att föräldrarna skulle få berätta själva, lite kortfattat.

Vattkoppsärr på skolgymnastiken

M hade vattkoppor i påsk (samtidigt som maken). M var lite hängig, men kvicknade till lagom till skolstart i tisdags. Prickarna var bara ärr. Det gick bra tisdags, men sen i onsdags så var det skolgympa på schemat och det ställde till problem. M bad mig att få slippa gympan för att undvika att klasskamraterna skulle se hans prickar. Sen kom han på att vi kunde ta med långärmat och långbyxor i gympapåsen. Det gjorde vi! Kort därefter fick han snilleblixten att vi skulle "glömma" gympapåsen hemma. Visst kunde jag skriva att han skulle slippa gympan i kontaktboken, men jag visste inte vad det skulle betyda för framtida gympalektioner tills ärren var helt borta. Hur lång tid skulle det ta? Plus att M lika gärna kunde ändra sig när han väl kom till gympan och såg vad det var de skulle göra. Det vet man aldrig. Det är ofta M ångrar sig. Så jag ville att han åtminstone skulle ta med gympapåsen för att ha möjligheten. Men inte var M glad på mig när jag tvingade honom att ta med gympapåsen.... Svårt. Hur man än gör, kan man aldrig göra helt rätt. Ibland.

Jag skrev som det var i kontaktboken till Ms nya resurs. Att M varit väldigt orolig, att de kunde testa med långbyxor och långärmat men att om det inte gick så fick M gärna skippa gympan för min del. För säkerhets skull så SMS:ade jag samma info till klassläraren. Ifall det var vikarie till resursen och kontaktboken inte öppnades. Jag ville ju inte att min lille kille skulle behöva ha denna oro utan att någon pedagog förstod vad det handlade om. Och numera så klarar M att gå till gympan, byta om, delta, duscha, byta om igen, gå tillbaka till klassrumet helt utan resurs. Så risken fanns att han skulle bli utelämnad åt sig själv. Personalen kunde ju inte veta om detta.

Jag fick ett SMS från resursen att de tagit en promenad istället. De hade försökt, men när M hade närmat sig gymnastikhallen hade han blivit orolig och hon hade kommit på detta alternativ. De gjorde lite hopp och lite andra övningar medan de gick en långpromenad. Mycket bra löst tycker jag!

Så i fredags var det gympa igen. Då gick de lite i förväg så han fick byta om till långärmat och långbyxor innan de andra barnen kom. Mycket bra löst då med! Vad mer kan man begära som förälder?! Jag tycker att den nya resursen verkar bra. :)

fredag 25 april 2014

Särbegåvade barn

I tre tidigare inlägg så har jag beskrivit lillebrors matteförmåga:

http://aspergermamma.blogspot.se/2014/04/lillebror-tanker-ut-svara-tal-igen.html

http://aspergermamma.blogspot.se/2014/03/jag-har-matte-bey-blades.html 

http://aspergermamma.blogspot.se/2013/12/lillebrors-matteformaga.html

Min läsare Helena försöker få mig att förstå att han skulle kunna vara särbegåvad. Jag tänker oftast att denna förmåga beror på att han är aspergare och att han därför tänker logisk. (Därmed inte sagt att alla med AS är mer logiska än oss andra, även om min erfarenhet är att många av de jag känner är det. Det finns naturligtvis stor variation inom detta spektrum.)

Helena har kanske rätt. Jag måste i alla fall ta reda på den saken, främst för att lillebror behöver rätt stimulans. Att lillebror är särbegåvad åtminstone inom matematik är ju tydligt.

Jag skrev precis följande mejl till hans (blivande) rektor:

"Hej!
Jag skulle vid något tillfälle framöver vilja prata lite mer om "lillebror". Han har visat sig vara väldigt duktig på matematik. Han har själv räknat ut svaret på tal som 50*30, 50*40, 50*50 osv. Och han har på egen hand lärt sig treans gångertabell upp till 3*7 genom att räkna 3+3+3+3+3+3+3 i huvudet. Samt vad en tiondel av en miljard är. Han har just nu stort behov av stimulans inom matematik. Han började gråta när jag förklarade hur nivån är i förskoleklass och sa då att han att han inte kommer lyssna på fröken (om det blir så lätt). Han kommer gå ut ur klassrummet då. Och jag tror honom. Jag ser en fara i detta, dvs att han kan bli stökig om han inte får stimulans. (Så har det alltid varit hemma. När han är uttråkad hittar han på hyss.) De har lagt ner en del jobb på förskolan med att möta detta behov, och det har varit framgångsrikt. Jag skulle vilja veta hur ni kan möta detta behov hos honom. Svårare matteböcker t ex? Han är duktig både på att läsa siffror och att skriva (han har inte liknande läs- och skrivsvårigheter som M), så jag tror det hade funkat. Samt att någon förklarar för honom när det blir för svårt."

Är det någon som känner igen detta? Jag fick ett tips av en annan läsare om denna sida:
http://www.filurum.se/

 

torsdag 24 april 2014

Sirapsnattningar

Varje kväll så drar nattningen ut på tiden. Det beror förmodligen på att M är trotsig just nu, så vi har en kamp varje gång han ska avsluta lek och datorspelande för läxor och mat och annat som han måste göra. Samt att han blir så låååångsam med allt han ska göra när han blir trött. Ja blir vi inte alla det? Jag blir åtminstone seg i huvudet när jag är trött. Fast M blir nog lite extra seg. Varje moment tar tid. T ex: Ska han sätta sig på en stol, så måste han fundera några sekunder först innan han sätter sig ner. Och vifta lite under tiden. Behöver jag säga att det är enormt påfrestande för tålamodet klockan 21-22 på kvällen?

Hela nattningen påminner mig om de mardrömmar jag hade som liten, då jag drömde att jag sprang och sprang men aldrig kom fram. Det var som sirap. Det känns som att vi har sirapsnattningar.

Jag ser ju sambanden klart och tydligt och har också pratat med M om det många gånger. Men samma mönster upprepar sig ändå varje  kväll.

"NEEEJ, inte NU! Jag måste få leka/spela padda."

Han skriker så fort han inte får sin vilja igenom. Ger sig inte. (Ja, vi jobbar med det också!) Jag känner mig rätt matt faktiskt. Det tär på mig att natta M till klockan 22 varje kväll. Och säkert på honom med. Jag vill inte tvingas ta honom ur pianoundervisningen p g a detta, för han är ju så duktig. Det funkar inte heller att ge Melatonin innan allt är klart, för då blir han ännu segare.

Ikväll så fick han ett seriesamtal. Jag har inte stora förhoppningar om att det ska funka. Känner mig rätt uppgiven, men jag får i alla fall försöka.

Han fick följande seriesamtal:


Klockan 18 är allt lugnt. Lillebror och lillasyster leker var för sig. Jag föreslår för M att vi ska göra läxan, så han slipper göra den när han är trött senare på kvällen. (Ni ser tankebubblan då M sitter med matteboken och gäspar.) M svarar "Nej!"

Klockan 18.30 så bråkar syskonen och jag måste medla mellan dem. Maken har ont i kroppen/är sjuk och måste lägga sig i sängen en stund. (Han har precis haft vattkoppor.)

Klockan 19.00 så lagar jag kvällsmat.

Klockan 19.30-20.30 så äter barnen kvällsmat (cirka, oftast inte i en timme i sträck)

Klockan 20.50 så brukar M gå på toa för "Nr 2".

Klockan 21.15 så börjar vi med läxorna. Dvs alldeles för sent.

För att M skulle förstå det här med för sent och att han gör läxor när han borde sova, så ritade jag upp klockan från det att han kommer hem från fritids till att han lägger sig. Gult är tiden han är hemma och vaken. Orange när han bör sova. Jag har strukit över tiden med bläck då M behöver vila efter skolan, äta middag, äta kvällsmat och gå på toa. På så vis blev det tydligt för honom vilka slottar han har på sig att göra läxor. Jag tror han förstod. Men om han vill lägga lek och datorspel åt sidan imorgon återstår att se.....
 

Det är lite komplext att koppla ihop dessa två bilder. Om jag hade tänkt lite innan jag drog igång seriesamtalet, hade jag nog målat en enda stor klocka med seriesamtalet mitt på klockan. Kanske två klockor: En över hur det är nu, och en över hur jag vill att det ska bli. (Men jag tror att detta funkar för M också, trots att det är en del att hålla i huvudet.)

lördag 19 april 2014

Ett år av saknad

Idag är det ett år sen du lämnade oss, älskade pappa. Jag saknar dig varje dag. Jag gråter en skvätt när ingen ser. Ja, du vet ju hur upptagen jag är med barnen. Att jag oftast inte hinner sörja någon längre stund. Jag får ta det i små steg när tiden ges.

Tänk om du kunde se dina små barnbarn springa runt här hemma och busa. Tänk om du kunde se dem gunga och skratta tillsammans i gungorna som du byggde åt dem. Tänk om du kunde se dem i göra supergeggamojja i sandlådan du snickrade och fyllde med sand eller leka "fiske" i lektornet som du hjälpte maken sätta upp.

Tänk om jag kunde höra din skrattande röst en gång till, när jag berättar om tokigheter som barnen hittat på. Tänk om du kunde ringa mig på söndagen klockan 20, för att det stod på ditt schema i din kalender.

Tänk om du kunde sett barnen under din begravning. Så fint och stilla de satt. Med ett programblad med ditt foto i handen. Om du hade hört vad M sa om dig när vi ledde dig till din sista vila, ja då tror jag faktiskt att du hade skrattat. Vilka tokigheter än barnen sa, så bara skrattade du alltid gott.

Tänk om du som var så orolig för mig under din sista tid, kunde få se hur fantastiskt mitt liv rett upp sig nu. Hur mycket bättre barnen mår. Hur roligt de har tillsammans numera. Hur M mer och mer liknar dig.... Hur bra jag trivs på mitt nya jobb. Hur mycket bättre maken och jag har fått det tillsammans, nu när allt blivit lättare för oss.

Tänk om du hade kunnat få se och hålla i dina två senaste barnbarn, som kom efter att du lämnat oss.

Sista gången du var hos mig förstod jag hur mycket du verkligen kämpade och säkert hade kämpat hela tiden. Det var du som betalade det största priset. Det var inte synd om mig i jämförelse. Du var inte så egoistisk som jag trodde. Du kämpade men fick inte ihop alla bitarna i ditt liv. Det stämmer bra att de flesta människor gör så gott de kan. Även du älskade pappa. Under minst 20 år av ditt liv så kämpade du mot ett sug som var för stort. Och du dog säkert minst 10 år för tidigt. Så hur kan jag känna att du var egoistisk? Nej, det kan jag inte längre. Jag vet ju att du verkligen ville stanna hos oss barn och barnbarn.

Under din sista tid hade jag redan förstått att spriten, tabletterna och nikotinet var din självmedicin. Ingen bra medicin..... Men det visste du förstås. Du visste bara inte hur du skulle klara av att leva utan allt det där. Tänk om du hade fått hjälp i tid. Och rätt medicin. Mot ångesten. Mot oron. Mot rastlösheten. Mot sömnproblemen. Men det var för sent.

Jag är enormt tacksam mot maken som sa rätt ut till mig att du aldrig skulle sluta dricka. Att vi fick acceptera dig som du var. Jag är enormt tacksam för att du klarade att ta dig hit och vara nykter under några dagar och träffa oss och barnbarnen. De minns dig än. Även de små. De minns att du gjorde bokstäver med tumstocken. Jag är glad att jag slutade skälla på dig på slutet. Det betyder mycket att du sa att du alltid mådde bra när du var här. Jag tror du menade det, trots abstinensen. Familjen var alltid viktigast för dig. Du tyckte ju själv att det var jävligt störigt att du hade trillat dit på spriten. Du som hade jobbat hårt hela ditt liv, för familjens skull. Att jag fick för mig att spriten var viktigare, var bara för att du inte klarade av att få ihop alla bitarna i ditt liv. Jag är glad att jag hade fel.

Jag saknar dig så enormt inte bara för att du var din pappa. Du var också min mentor i mångt och mycket. (Studier och karriären.) Jag kunde alltid få ett gott råd. Vara "liten". Du var alltid på min sida  Du var alltid stolt över mig.

Jag minns hur du slet för familjen under dina bra år. Hur du slet i trädgården (och med huset), så vi barn skulle ha en fin plats att leka på. Lekarna du ordnade för grannskapets barn under midsommaraftnarna. Resorna du fixade åt oss. Kusinträffarna. Du jobbade mycket på kvällarna när jag gick i gymnasiet, men du tog dig alltid tid för mig när jag hade någon fråga. Ofta var det om matematik eller fysik. Du kunde alltid hjälpa mig.

Jag vet vem du var. Jag är tack och lov inte uppväxt med missbruket, så jag kan skilja mellan dig och spritjävulen. I alla fall nu i efterhand.

Sista gången vi sågs så tittade du mig i ögonen och tackade för allt jag hade gjort för dig. Jag svarade att det visserligen bitvis hade varit tuff kärlek, men att det alltid hade varit av kärlek. Du sa att du förstod det. Och att det inte hade varit lätt för mig. Jag påpekade att det även var kärlek när syskonen och jag stal din bil (för att du inte skulle köra ihjäl dig själv eller andra). "Det har jag glömt." sa du och log mot mig.

Ofta så önskar jag att du finns där fortfarande. Kanske i någon annan dimension som vi andra inte ser.

Jag hoppas vi ses någon gång igen, kära pappa.


Fyra typer av pratare

M: 

"Det finns de som inte pratar så mycket, de som pratar vanligt, de som pratar som jag och de som pratar i sömnen också." 

Ja, han pratar ganska mycket. Nästan så att man undrar varför han inte pratar i sömnen också. ;)

Kommentaren kom efter att vi hade läst en sida i "Vad betyder det?". M kom själv på dessa kategorier. Härlig självinsikt, eller hur?!

Fyra kategorier av pratare alltså. Vilken är du? 



Om någon undrar vem som till hör kategorin "De som pratar i sömnen", så säg M att det är det åsnan (Donkey) i Shrek.

onsdag 16 april 2014

Det är skört när någon förälder blir sjuk

Maken har fått vattkoppor. Det är inte roligt att få det som vuxen, men han verkar hittills ha klarat sig rätt bra. Han har "kommit undan" med en himla massa prickar, svår huvudvärk och feber. Jag har hört att det kan vara mycket värre.... Han har fått virusdämpande medicin så vi hoppas att det håller sig där och inte blir värre. Men jag räknar med att han blir sängliggande till och från i 2-3 veckor.

Han har gjort det han orkat den lilla tid då han inte legat i sängen. Min mamma är här på besök och avlastar mig, så det har varit rätt okej. Men den där känslan av att allt är så skört har kommit tillbaka. Att ingen känner barnen tillräckligt väl för att kunna och orka ta hand om dem. Inte alla tre på en gång i alla fall. Att maken och jag inte får vara sjuka samtidigt. Jag hade bara en prick som liten när familjen hade vattkoppor. Det är klart att jag undrar om jag verkligen haft det och om jag kommer få det nu jag med, och vad som händer med barnen om vi båda ligger i hög feber i sängarna.

Vi som mycket snabbt gått från att känna att två vuxna på dessa tre barn var en vuxen för lite (dvs att det behövdes tre vuxna), till att känna att vi faktiskt klarar att ta hand om alla barnen var för sig. Och varit så glada för det. Typiskt.

Nu gäller det alltså för mig att ligga i framkant med det mesta, så jag klarar att rodda allt i 3 veckor. Men om ensamstående med barn med särskilda behov fixar detta (många går dock in i väggen), så borde jag fixa det tills maken är frisk. Det ska nog gå. Bara jag får vara frisk.

Just när jag oroade mig för min egen hälsa, så ringde svägerskan (som har fullt upp för egen del) för att höra hur det är med hennes bror. Hon erbjöd sig att ta hand om barnen om jag också dippar. "Vi har stort hus och extrasängar." Jag påpekar att maten är svår för dem: "Än, det får vi fixa i sådana fall. Ni får berätta vad vi ska köpa. Det är bara glutenfritt, mjölkfritt och sockerfritt va?"

Okej, det är inte precis allt som de inte äter, men jag tänker att med den attityden så kommer det ordna sig. Det var precis vad jag behövde höra just nu. Nu känner jag mig lite tryggare.

söndag 13 april 2014

Lillebror tänker ut svåra tal, igen.

Jag läste en barnbok och pekade då den här byrån och frågade hur många lådor det är i den.





"Tolv!" skrek lillebror inom en halv sekund.
Jag: "Okej, hur visste du det?"
Vidar: "Jag såg dijekt att det var 3 jadej med 4 lådoj. Och 4+4+4 ä 12."

Senare på kvällen sa han: "Jag vet fyja olika som blir 12: 6+6, 2+2+2+2+2+2, 4+4+4 och 3+3+3+3." (Alltså: 6x2, 2x6, 4x3 och 3x4.)
Jag, förvånat: "Vem har lärt dig det?"
Lillebror: "Jag baja vet det."

 
Han är 6 år, har lätt autism (lätt Aspergers), och ska börja förskoleklass i höst. Jag är rätt säker på att matteförmågan är en styrka som han har tack vare sitt logiska tänkande, som kommer med autismen (i hans fall). 


Ursäkta om någon tycker det är skryt. (Det är det väl i och för sig...) Men nu är det "autism awareness month", så jag ville berätta.

fredag 11 april 2014

Att ställa samma fråga flera gånger

Vi har fortsatt att arbeta med den här boken:
http://aspergermamma.blogspot.se/2013/10/boktips-vad-betyder-det.html

M behöver mer social träning. Vi tar det bit för bit. Igår så gjorde vi sidan som handlar om det här med att upprepa frågor. M gör det väldigt mycket, nämligen. Ibland håller vi på att bli tokiga på det beteendet, om jag ska vara ärlig.

Det kan ju finnas många olika förklaringar till varför man upprepar frågan:
  • Att man tycker om att prata.
  • Att man tycker om att höra svaret.
  • Att det är roligt att fråga om.
  • Att man är oroad eller stressad.
  • Att man glömmer.
  • Att man inte förstår svaret.
  • Att man har svårt för att formulera frågan och därför inte riktigt fick svar på det man undrade.
Men M svarade bara "nästan aldrig, pyttelite och ibland" på alla de här alternativen.

Han säger däremot att han frågar om för att han vill höra att svaret är detsamma som förra gången. Och det kan man ju jobba med! T ex genom att:
  • Ge honom en lapp med svaret som han kan titta på.
  • Försöka att aldrig ändra svar fastän han frågar om. Ni vet när någon frågar samma fråga 10 gånger, så börjar man ändra på svaret bara för att personen ska bli mer nöjd och sluta fråga. Det blir ju faktiskt helt fel för M. Det gör honom osäkrare och mer benägen att fråga om, om det mesta. För han lär sig att människor ändrar sig med allt, när vi ändrar oss så där. Det är en ond cirkel.
  • Förklara hur det känns för oss, när han gör så där. Ja, jag gjorde det genom att fråga honom samma fråga om och om igen. Han blev arg på mig.
  • Prata om alltihopa med logik. Att det är sällan som folk ändrar sig, men att de däremot rätt ofta blir arga på honom. Och han vill ju aldrig att någon ska bli arg på honom.
Vi får se om det hjälper. Det blir nog några samtal till om detta, men det känns hoppfullt. Han verkar ha förstått, så nu måste vi nog mest bryta vanan.

onsdag 2 april 2014

Världsautismdagen - lösningsfokus!

Idag är det världsautismdagen. Först och främst så är det kanon att det är fokus på autism. Världen behöver förstå och bemöta de som har autism mycket bättre. Och anpassa sig och visa betydligt mer hänsyn. Samt se de otroliga förmågor som finns inom denna grupp. (Varför tar vi inte tillvara på detta mycket bättre?)

Det är också väldigt viktigt att hitta förbättringar där de har det svårt, så därför tänkte jag idag fokusera på två bloggar, som är väldigt lösningsfokuserade och som fler borde läsa.

1) Unik Familj - Bloggen skrivs av kanske Sveriges duktigaste sjukgymnast för autistiska barn. (?) Den duktigaste jag känner i alla fall. Hon är grymt påläst inom sensomotorik och har egna barn med autism som hon tränar och ser stora framsteg hos. Läs vad hon skriver! Klicka er vidare till bloggen, när ni läst inledningen:

http://www.unikfamilj.se/


2) Ett öga på autism - Bakom bloggen ligger en riktigt intelligent analytisk kemist. Hon är otroligt påläst om visuella svårigheter (referenser finns i bloggen). Och hon funderar på samband, tränar dottern (med autism) på alla möjliga sätt och det ger väldigt bra resultat. Hon ser dessutom själv bara med ett öga. Läs!

https://autismeyes.wordpress.com/


Det som jag själv har gemensamt med de här kvinnorna, är att vi alla lagt om kosten för familjen till och sett fantastiska resultat. Mina killar får gärna vara de underbara, unika individer som de är. Men de ska inte må dåligt.