Translate

fredag 19 juli 2019

Multitasking - går det ens att undvika när man har barn?

Nu sitter jag här och är helt seg i huvudet efter en dag. M och lillebror är fortfarande vakna. Lillebror käftar med maken på ovanvåningen och M går fram och tillbaka och smyger bakom min rygg för att ha dörren till köket lite på glänt. Han har någon noja för stängda dörrar.... Köket är rörigt. Vardagsrummet är fortfarande inte städat och jag har två tvättberg efter att tvättmaskinen gick sönder i söndags, men numera är lagad: En med smutsig tvätt och en med ren som behöver läggas in på rätt ställen.

Det är märkligt att man inte kan lyckas få färdigt något och att allt ska vara halvfärdigt. Otroligt frustrerande. Jag vet ju att jag inte kan multitaska och att det bästa är att göra en sak i taget. Och jag försöker verkligen. Men det är så rörigt på dagarna. Så många processer som pågår samtidigt i mitt huvud. T ex:

Var är plutten? Vad gör han? (Han är 1,5 år och går omkring så man måste ha uppsyn.) Är grinden till studsmattan stängd? Grinden till trappan? Har han kissat? Är blöjan ens på? Plockade jag upp legot från golvet så han inte får för sig att stoppa det i munnen? Hur länge har han egentligen varit i solen idag? Kanske dags att ta på honom en tröja eller ta in honom i skuggan. Är det badvatten i hans lilla balja som han kan drunkna i?

Vad gör M? Han sa precis att han hade tråkigt och verkade vilja bli aktiverad? Åt han ordentligt? Lillebror verkar ha dragit av honom hans tofs så jag får sätta upp luggen igen åt honom. Kanske jag skulle spela lite kort med honom. Passa på att lära honom Skip-Bo, så han kan spela det med lillasyster sen. Och var är boken med patienser som han kan lära sig?

Spelar lillebror dator nu igen? Åt han av maten han fick upp på rummet? Han välter väl inte ut vattnet över sitt tangentbord igen? Har han fönstret på glänt eller har det blivit en bastu igen?

Vad gör lillasyster? Sitter hon och tittar på mobilen igen? Hon sa ju att hon var mera hungrig nyss och så bara gick hon undan.

Och nu piper tvättmaskinen. Klockan är redan fyra och köket behöver röjas innan jag kan laga middag. Och min ljudbok skulle jag verkligen vilja lyssna på idag. Och så hade jag lite administrativt jag skulle försöka hinna. Ringa och kolla vart de mejlar räkningen från tvättmaskinsreparatören, t ex.

Somnade maken på spikmattan? Han hade ju ont i ryggen och var trött. Bäst att kolla.

Nu plingade mobilen - ett SMS. Och det behöver dammsugas i köket.

Som ni märker så har jag inte en chans att inte multitaska. Det krävs i viss mån när man har 4 barn (och en man) även om man är superduktig på att bara göra en sak i taget. Det eviga mammatjatet som jag vet att de flesta mammor är utsatta för. Barn som vill ha uppmärksamheten hela tiden. Att man ska dela melon, bli burna till studsmattan, lyssna på gåtor, byta blöja, torka upp kladd, hämta salva som tar bort klåda etc etc.

Missförstå mig inte. Jag älskar att ha barn. Och jag har ju fyra. Mer än vad de flesta får och jag är så tacksam för det. Vill aldrig byta bort dem och jag vill vara med dem så mycket jag kan. Men om jag bara kunde få lite mer lugn och ro i mitt huvud. Få göra saker från A till Ö, eller i alla fall från A till D, utan att bli avbruten hela tiden. Det känns ibland som att min hjärna smälter....

Bandbredden är ju konstant full. Det är för många processer på gång i mitt huvud samtidigt. Jag försöker så gott jag kan att stänga ner process efter process, ungefär som man stänger ner fönster efter fönster i sin webläsare (i bästa fall....). T ex kom idag Ms konfirmationskort (ja, han konfirmerade sig för 3 veckor sen!) och jag beställde direkt tackkorten bara för att ha det avklarat. Istället för att skriva upp det på en oändliga att-göra-listan.

Jag hade verkligen behövt få ha ett eget kontor att stänga om på jobbet, men efter sommaren väntar visserligen nya och fina lokaler, men öppet landskap. För att det är så trevligt och socialt när alla sitter tillsammans. (Och billigare för arbetsgivaren, tror de....)

måndag 15 juli 2019

Nu är jag på gång igen!

Som ni kanske såg på mitt förra inlägg är jag här på bloggen nu igen och skriver. 😀

Jag har, som ni kanske har märkt, haft paus ett tag. Livet har varit upptaget med annat som jag behövt fokusera på. Som en ny familjemedlem (plutten nu 1,5 år) och storstädning av huset. Man får ju passa på när man är föräldraledig, har tre rätt stora barn som går i skolan och "bara" en liten glad plutt att ta hand om på dagtid. Erfarenheten gör det ju lättare också, så klart. Jag är ingen förstagångsmamma direkt - lite tricks kan jag och jag kan läsa honom bra. Eftersom de andra tre är så stora så har jag nog varit som en förstagångsmamma tidsmässigt. Även om barnen har behov har jag inte haft något litet syskon som också har behövt tas om hand.

Okej om sanningen ska fram så har jag inte hunnit så mycket som jag har velat. Plutten har sovit på konstiga tider och jag har behövt sova med honom. Sömn är ju superviktigt. Och lillebror har sprungit hem till mig ca 30-40% av dagarna (och ofta väckt mig 😖) när han inte haft det bra i skolan för att "mamma har rätt teknologi med mig". M har, "tack vare" skoltransporter som tvingade skolan att anpassa sig efter deras tider 😠, kommit hem redan innan två vissa dagar. Jag har inte hunnit så mycket som jag har velat. Men det får man tåla, för jag har ju varit föräldraledig, inte städledig. 😉 Hur som helst så är en grovgenomgång av huset klar och det är mest skåp här och där som återstår. Barnens rum (de får hjälpa till om inte annat så de lär sig). Och vinden. 😫

Jag har verkligen saknat att blogga, för detta är nog min meditation. Min avkoppling. Att få ut tankarna och ner dem i skrift. Ni borde förmodligen testa allihopa om ni inte gjort det redan. 😉 Starta en blogg för släktingarna, om inte annat!

Jag hörde en gång en liknelse mellan livet och en spis som har fyra plattor. Man har fyra plattor: Jobbet, vännerna, familjen och sina intressen. Det är svårt att hålla alla fyra igång samtidigt. Det blir rörigt. Så man måste stänga av en eller två av dem för att göra de andra bra. Jag tror i och för sig inte att alla håller med om detta, för många tankar nog energi i sina fritidsintressen för att orka med sin familj eller sitt jobb. Men då stänger man i och för sig ner de andra tre tillfälligt och bara ägnar sig åt sitt intresse.

Jag förstod detta ännu bättre när jag lyssnade på någon av Anders Hansens böcker och han berättade om det här med bandbredd och hur fantastiskt dåliga vi är på att multitaska. Resonemanget går ut på att vi mest tror att vi kan multitaska och att det totalt sett tar längre tid när vi konstant byter fokus än när vi gör en sak i taget. Det är som fönster i en webläsare. Har man för många öppna så blir man stressad och har svårt att fokusera. Man hattar för mycket fram och tillbaka och varje gång behöver hjärnan ställtid för att ställa om. Så man bör stänga ner så mycket som möjligt och koncentrera sig på en sak i taget. Jag har varit tvungen att pausa bloggen eftersom den stal bandbredd som jag behövde till annat. (Som väl är är jag ingen impulsiv person så den fick ligga kvar. Det är ändå många som klickar sig in på gamla inlägg och läser.) Det var ärligt talat rätt svårt att förstå för vissa inlägg går väldigt fort att skriva - kanske på 5-10 minuter. Den tiden har man ju. Men det var alltså bandbredden det berodde på. Nu känns det i alla fall som att jag är på gång igen. Det känns som att jag fått tillbaka lite bandbredd och som att jag behöver meditationen. Är ni med och läser? Det kommer mera alltså. Jag har flera inlägg "på lager".

söndag 14 juli 2019

Varför behövs diagnoser?

Jag såg en fråga i mitt flöde på Facebook. Jag kan absolut förstå den som frågar och undrar.

 Frågan:
"På vilket sätt hjälper vi våra barn och unga genom att stämpla dem med diagnoser som inte alltför sällan stigmatiserar mer än de hjälper? På vilket sätt erbjuder diagnoserna oss verktyg som vi inte kunde skaffa oss och tillämpa utan? Med tanke på den diagnostiska inflation som råder i vårt samhälle tycker jag att fokus snarare ligga på att bygga mellanmänskliga relationer och på att förstå de bakomliggande mekanismerna och orsakssambanden till våra barns ibland normbrytande och problemskapande beteenden."

Mitt svar:
Tankar som att "diagnoser behövs inte - låt alla få vara som de är" hjälper tyvärr oftast inte människor med annorlunda funktionssätt för då har man inte tillräcklig kunskap. Diagnoser behövs eftersom de ger utgångsläget och förklarar vad udda beteenden beror på. Utan förståelse kan man inte möta en människa rätt. Då blir det tyvärr bara fina tankar. Och man klandrar människan för beteendena. Som man behövde förstå. Man tror att det bara är "att skärpa sig". Tyvärr är det ofta så det fungerar i praktiken. För omvärldens kunskaper är tyvärr inte tillräckliga. 

Jag har en unge som är otroligt luktkänslig och därför känner smaker i munnen väldigt starkt. När han åker bil så vill han därför spotta för att stå ut, för han känner någon lukt som jag tror är bensin. Utan förståelsen för detta så hade han räknats som en skitunge som spottar i bilar. T ex. Har många fler exempel. 

Jag har förbättrat för mina söner på naturlig väg, med kost, tillskott och giftminimerat och de mår mycket bättre. Men det sista som är kvar behöver de förståelse för av vuxenvärlden och då skulle det vara att rycka undan benen på dem att ta bort diagnoserna. Jag behöver dem i kommunikationen med andra vuxna, för att mina söner ska ha det bra. 

Så så länge alla inte kan det här med annorlunda funktionssätt lika bra som oss som lever med det, så behövs diagnoser. Och dit kommer vi nog aldrig.

Med andra ord blir det lätt stämpeln "skitunge" istället och då föredrar jag autism/ADHD-"stämpeln". 

Ett annat exempel: Jag var på cirkus och ungen bakom mig sparkade ideligen på mitt säte. Grymt irriterande var det och det hade nog de flesta tyckt. Föräldrarna gjorde inget åt det dessutom. Men nu var det så att vi var på en föreställning delvis för autistiska barn (det behövs alltså separata tillfällen just för att förståelsen är så dålig i samhället). Jag förstod att det var en hyperaktiv unge bakom mig, som inte kunde rå för det. Så jag bytte plats (det fanns många lediga platser), vände mig om och log mot föräldrarna och sa något i stil med "det är hellugnt - jag vet hur det är - har egna barn med autism". De var tacksamma för förståelsen. Hur många som inte har barn med NPF hade gjort den kopplingen? Om man var ute i samhället t ex på en buss eller på någon annan tillställning? Hur många hade haft lättare att acceptera förklaringen "han har autism och kan inte hejda impulsen att sparka" än "han kan inte låta bli att sparka"?