Translate

torsdag 19 juli 2012

Att välja mellan fyra val

Det har ju varit en lång "resa" med maten, speciellt för M som är mera medveten än de andra två barnen. Det är inte för inte, som jag blivit kallad för "mat-fascisten" här hemma.... Men det var inte något av barnen som sa det, i och för sig. Det var kärleksfullt menat, dock.

Jag har delat in maten i 4 kategorier:
1) God och nyttig
2) God men onyttig
3) Äcklig men nyttig
4) Äcklig och onyttig

Ms logik är ju så stark, så jag har frågat honom vilket vi väljer. Så klart nummer 1! Och jag har också påpekat vilka matvaror han äter, som faller inom denna kategori. Till exempel blåbär, jordgubbar, tomater, spenat, paprika, makrillfilé och ägg. Allt för att mat ska bli något positivt. Och exemplen är konkreta och inte allmänna som "frukt och bär". Jag vill att han ska förknippa de olika matvarorna med något bra. Att han gör något bra för sig själv, samtidigt som det smakar gott. Tur att han inte har kommit på att man kan gradera "god" mellan matvarorna. Så god onyttig mat får högre poäng, än nyttig god mat....

Vi tvingar aldrig i barnen något som de inte vill äta. M äter jättebra av grönsaker. Vi får nästan gömma dem. Annars äter han upp allt på hela grönsaksfatet. Lillebror äter nästan bara majs och tomater, men desto mera frukt. Och lillasyster äter några grönsaker hon med, samt mycket frukt.

Det blir ju lätt mycket förbud när man varken äter mjölk eller gluten, så jag tycker det är viktigt att prata om alternativen. Och jag har sagt till M att han är "plus" några saker, inte bara "minus gluten, minus mjölk" som det heter i skolan. Till exempel "plus kiwi" som han var väldigt förtjust i ett tag. Då köpte jag hem så mycket kiwi till honom, som han ville ha.

Och jag har gjort följande enkla bild till honom, så han kan se det vi pratar om. Jag ville först rita in bilder i rutorna, men fick inte det för honom, så jag lät bli. Han vill nog kunna peka i rutorna, tror jag. Klicka på bilden, så blir den större.


Vi pekade på var kalasgodiset är: "God men onyttig". Och så pratade vi om att vi försöker hitta goda men nyttiga alternativ, till det som är gott men onyttigt. Till exempel, så gör vi hemlagad isglass på färskpressad juice och bär, istället för köper med socker och tillsatser i butiken. Så vi har hemlagad isglass i rutan: "God och nyttig". (Barnen ÄLSKAR den!)

Och de gamla kalktabletterna hamnar i rutan: "Äcklig men nyttig". Men jag köpte dock nya med äppelsmak, så numera har de bytt till rutan:"God och nyttig".

Vi försöker alltså flytta allt till dit, till övre vänstra rutan: "God och nyttig". Ja, det är rätt självklara saker egentligen, för oss vuxna. Men inte för M. Han behöver denna genomgång, som dessutom gör honom glad. Han ser familjens plan framför sig. Och den är positiv! Vi gör något bra för oss allihopa! (Inte bara för honom.) Så fiffigt!

------------------------------------------------------------------------------------------------

Och samma typ av bild har jag också gjort för städningen, för att motivera honom att hjälpa till mer. Men jag har inte så stora förhoppningar om den saken....

1. Upplockat och dammsuget
2. Upplockat men snafsigt
3. Leksaker överallt men dammsuget
4. Leksaker överallt och snafsigt.

Självklart väljer han nummer 1, i teorin.... Ja i teorin, kan väl mamma städa, antar jag.... Dummare än så, är han inte. Men värt ett försök, tycker ni inte?!


onsdag 18 juli 2012

Boktips: En bok om solen

Ikväll läste vi en av Pernilla Stalfelts böcker: En bok om solen. Alla har ni säkert läst Bajsboken någon gång, som hon också skrivit.

Boken om solen är tyvärr slut hos förlaget, men jag vill ändå nämna den, för den är så bra. Kanske finns den till utlån på något bibliotek, eller att köpa på Tradera? Åtminstone behövs den i den här familjen. Jag kan tänka mig att fler av er har problem med saker som varför man ska ha kläder på sig ute när solen lyser. (Det är ju så skönt att vara naken och kläder är obekväma.) Och varför man ska smörja in sig. (Solkräm luktar äckligt och är kladdigt och vitt.)

Boken går igenom alla de här sakerna:

* Att solen är som starkast mitt på dagen och vid vilka klockslag, man ska akta sig.
* Att solen har osynliga "muskler" och vilka strålar man inte känner (UV till skillnad från värmestrålning).
* Att man antingen kan välja: kläder, solparasoll, solkräm eller skuggan för att skydda sig.
* Att en kort skugga betyder att solen är stark och en lång skugga att solen är svag.
* Olika grader av solbränd, och vad som händer då.
* Att man kan få solsting, men att hatt eller keps skyddar mot det.
* Att solljuset reflekteras i vattnet och på snö.
* Att solglasögon är viktiga för ögonen, när solen är extra stark.
* Att man blir rynkig som gammal, om man solar mycket som ung.

Realistiskt och tydligt, men bitvis inte så vackert. Cancerdöden finns med också, så klart. Men perfekta saker för mina söner att höra, i nuläget. Och de satt som klistrade.

söndag 15 juli 2012

Oväntad hjälp från lillebror

Ibland kan oväntade situationer vara till hjälp. Ni vet när man gett upp, och bara flyter med. Så var det ikväll. Vi har vänt dygnet lite, minst sagt. Men det gör inte så mycket. Barnen tar faktiskt sovmorgon allihopa numera. Jag är helt förvånad, för M har vaknat tidigt hela sitt liv. Mörkläggningsgardinerna funkar. Strunt samma, om de är uppe. Bättre det, än bråk med barn som inte vill sova när det är ljust och fint ute. Bättre de sover på morgonen, med rullgardinerna nedrullade.

Ikväll var båda killarna vakna efter klockan 23. Lillebror piggnade till efter att ha ätit lite kvällsmat och ville bygga tågbana. Han ville få med sig M och upprepade: "Kom å titta! De ä natt föj tåget." M ville inte och klagade på att han var trött (för en gångs skull), men lillebror gav sig inte. Till slut blev M arg och skrek: "Sluta! Jag är trött på allt tjat!" Och så började han vifta i luften med armen så lillebror inte skulle kunna komma nära honom, utan att få en smocka.

Alltså jag kunde inte dölja att jag fnissade åt hela situationen. Så där känner jag varje kväll, när M sitter vid matbordet och försöker prata om allt möjligt för att vara uppe. Alfabetet till exempel. Det kan man ju prata om oändligt mycket. "Vet du vilken som är den vanligaste bokstaven? Nähä, det är det inte. Gissa igen!" och därefter "Den näst vanligaste?" "Vilka bokstäver finns inte på engelska?" "Vilka finns på tyska?" Och så vidare.... En övertrött liten kille med hyperaktiv mun, som vill stanna uppe och prata med en vuxen. Ja, ni fattar.....

Det var ganska enkelt att förklara för M, hur jag känner typ varje kväll, när han gör så här. Och varför jag tyvärr blir arg ibland. ("Som med lillebror och tågbanan.") Vi bara kramades, M och jag. Och skrattade åt det. Vilken gemenskap och förståelse för varandra. Han är verkligen en härlig kille som kan skratta åt sig själv. Och jag skrattar gärna åt mig själv jag med, för den delen.

PS. De kom i säng kort därefter.

TEMA uppfostran: Två olika upplevelser i mataffären

Idag var lillasyster och jag och handlade. Hon satt snällt i vagnen, och hoppade bara ur efter att jag föreslagit det. Hon tog några varor på impuls, med accepterade när jag sa att vi inte skulle handla det. Å det vi skulle handla, la hon försiktigt i vagnen. Hon höll sig nära mig, sprang inte iväg. Inte ett enda pip, tjat eller skrik på hela tiden. Framför allt inget utbrott över något hon ville handla, men inte fick. När vi skulle gå igenom kassan, bad jag henne klättra upp i vagnen igen, och det gjorde hon direkt och satt snällt och väntade. Kort och gott, en perfekt upplevelse med ett barn i affären.

Man skulle nästan kunna tro att detta är resultatet av en riktigt god uppfostran. Att det är resultatet av enträget visande av hur det går till i affären. Att vi satt tydliga gränser. Gett henne en stabil och trygg känslomässig grund hemma, som gör att hon är trygg med mig och därför sköter sig. Att jag, där jag går i affären, är en riktigt BRA och lyckad mamma. En förebild, för alla de som har olydiga skrikiga barn. 

Men ni och jag vet bättre, eller hur?! För det första har hon väldigt sällan varit med i affären på sistone. Och hon har betet sig bra från starten. Och dagens handling var en bisarr upplevelse för mig. Hon är nämligen inte alls som sina storebrorsor, som fått samma uppfostran.  

Låt mig berätta om hur det var för ett år sedan, då lillebror vad med i affären. Det försvårades förstås av att vi precis tagit bort sötsaker och gluten, och lillebror är en riktig sockergris. Lillebror var då 3,5 år. Lillasyster fyller strax 3, så det är rätt jämförbart med dagens händelse, tycker jag. (Men han är betydligt duktigare i mataffären nu.)

I alla fall. Lillebror satt och skrek i vagnen. Ville konstant klättra ur. Pekade på allt han ville köpa och var tokarg: "Nej, jag sa kakorna, inte hinkyoggin!" Jag fick slänga det vi skulle ha i vagnen samtidigt som jag försökte behålla honom sittandes i vagnen. Hade han kommit ur den, hade det varit kaos. Han hade sprungit iväg, och börjat dra i en massa saker i affären och jag hade inte fått i honom i vagnen igen. Tack och lov för spännena, som medföljer vagnen.... Han skrek ända tills vi kom ut ur kassan. Undras vad folk tänkte. Förmodligen inte att jag var en BRA mamma, utan motsatsen.....

Tänk vilka olika upplevelser, samma mamma kan ha, i samma butik, med två av sina barn, vid ungefär samma ålder! 

Jag är riktigt trött på att vi NPF-föräldrar bedöms efter barnens beteende, av andra föräldrar: "Mina barn beter sig bra --> jag är en BRA förälder. Dina barn beter sig illa --> Du är en DÅLIG förälder." Keep on dreaming, eller vakna! Hur kan man veta det, på bara lösrykta situationer eller ens utan att känna familjen väl? NPF eller inte: Det går inte att dra en sån slutsats rent logiskt. Det finns ingen ekvivalens mellan barnens beteende och föräldraförmågan. Och vad är jag i sådana fall? Bra eller dålig? 

Barn är som de är. De flesta föräldrar gör sitt bästa, och det finns gränser för hur mycket vi kan forma dem. Låna lillebror en vecka! Och därefter lillasyster i en vecka. (Rent hypotetiskt alltså - de är inte till utlån!) Att ha lillebror, ställer betydligt högre krav på mig som förälder, än att ha lillasyster. Jag vågar påstå att jag med lillebror tvingas vara en betydligt mer aktiv förälder. Proaktiv, med det mesta. (Nu dippar snart hans blodsocker. Vad ska jag servera och hur ska jag få i honom det?) Men lillasyster kan jag mera glida med. Vara reaktiv, eller knappt ens det många gånger. Jag kan luta mig tillbaka och betrakta henne, när hon fixar det själv. (Jasså, hon tog en muffins. Hon är hungrig. Så bra att hon hittade något att äta själv.)

lördag 14 juli 2012

Veteberoende och stenålderskost

Jag har lite svårt att hinna blogga så mycket som jag vill, eftersom det är sommarlov och barnen är hemma. Och just nu läser jag två böcker om kost. Den enda handlar om Stenålderskost (Food and Western Disease) och är skriven av Staffan Lindeberg, se nedan för hans hemsida.

http://www.staffanlindeberg.com/OurResearch.html

Jag kommer skriva mer om boken sen, när jag läst färdigt den. Mycket intressant är den i alla fall! Och finns även på svenska, men då i en äldre upplaga.

Det jag vill nämna just nu, är att Staffan skriver att vi, Homo Sapiens, började äta spannmål och mjölkprodukter ungefär för 10 000 år sedan. Han skriver att det är svårt att veta hur lång tid människan behöver för att anpassa sig till ny kost. Tidpunkten när en skyddande gen uppträder, går inte att veta eller räkna ut. Men efter att 1% har den skyddande genen, så tar det "bara" 50 generationer eller 1200 år innan 90 % av befolkningen har den. Fast då utgår man ifrån att genen förhindrar ett dödligt hot i barndomen. Många av de sjukdomar som spannmål och mjölk ger, blir i de flesta fall dödliga först efter att vi fyllt 50. Det är därför tveksamt om vi anpassat oss till spannmålen och mjölken, enligt Staffan Lindeberg.

Sen läser jag även boken Brödberoende av den amerikanske hjärtläkaren William Davis. Jag har ännu bara läst de 75 första sidorna, men känner hur pusselbitarna faller på plats med många saker i den här familjen.

T ex varför lillebror blir så speedad av det glutenfria brödet. Varför maken inte kan sluta äta detta ändå rätt tråkiga bröd, och klagar för att han inte får pizza längre. Och varför min pappa bakar bullar så fort han får alkoholabstinens. (Han är nykter nu.) Och varför maken klagar på att han tappar byxorna, fastän jag egentligen inte ser att han gått ner i vikt, utan tvärt om tycker att han ser ut att vara i bättre form. Varför jag själv missbrukat bröd i min ungdom, med övervikt och IBS-diagnos som följd. Och jag anar att jag även kommer läsa varför lillasyster får eksem av gluten och varför maken blivit symptomfri i sin Crohns, i återstoden av boken. Men jag återkommer med det.

Nedan sammanfattat vad Davis skriver, och så lite av mina tankar på några ställen (men det märker ni, annars får ni fråga!). Jag rekommenderar er verkligen att läsa den här boken. En sann ögonöppnare, trevligt skriven och lättläst. Och vete finns ju i det mesta, från frukostflingor och bröd till  såser och panering. Det berör oss alla!


Förord och Kapitel 1. Vilken mage?

Det som fick Davis att börja undra, var att många triatleter och andra människor han kände plus han själv, var överviktiga trots att de åt nyttigt. Att många åt mycket fullkorn och tränade extremt mycket, men att det ändå inte hjälpte. Han jämförde med hur det var förr, när nästan alla var smala. Att dåtidens hemmafruar var smala, fastän de inte motionerade alls (på grund av att det ansågs som opassande).

Han började att rekommendera sina hjärtsjuka och prediabetiska patienter att ta bort vete ur kosten. (I USA äts inte mycket korn och råg.) Den ena patienten efter den andra fick bättre blodvärden och gick ner i vikt. Och de rapporterade även om minskade symptom i sin astma, reumatism, diarré, halsbränna, menstruationssmärtor, med mera. Och de sov bättre. Davis blev själv väldigt förvånad. Och han fick även rapporter om att symptomen kom tillbaka, när patienterna hade fuskat med kosten.


Kapitel 2. Inte som mormors bullar - så skapades det moderna vetet

För 10 000 år sedan, såg vetet helt annorlunda ut: Enkornet hade 14 kromosomer. Kort därefter så uppstod en naturlig korsning med ett gräs och man fick emmervetet med 28 kromosomer. Dvs vetet behöll summan av alla sina gener från förfäderna. Sedan korsade det sig ytterligare en gång naturligt med ett annat gräs och fick 42 kromosomer. Att det då fick 3 växters kromosomuppsättningar har gjort det lättare att påverka genetiskt. Så därefter har det skett en enorm utveckling med hybridisering och genteknik. Det finns tusentals framkorsade vetesorter.

Det vete vi har idag, kallas dvärgvete, eftersom de är lägre än sin föregångare. Det ger snabbare skörd, är mer motståndskraftigt, och har mer utanpåliggande frön. Totalt sett lättare att skörda. Ger större avkastning för pengarna, och dessutom bättre bakegenskaper. Davis skriver att 99% av allt vete som odlas i världen är dvärgvete.

Orsaken var god: Att minska världssvälten. Det var också anledningen, att man gjorde detta utan att undersöka några hälsoeffekter, ens med djurförsök. Folk svalt ju. Läget var akut. (Men detta är ändå väldigt ofattbart för mig som jobbat med läkemedelsutveckling i 10 år.....)

Problemet är att man inte vet vad man får, när man korsar två växter, eller byter ut en gen. Helt nya ämnen kan uppstå. Så har det också blivit med det man idag kallar vete: 14 nya glutenproteiner. Du har ätit dem! Vi människor har knappast hunnit anpassa oss till dem. Det behöver man inte vara Staffan Lindeberg, för att räkna ut....


Kapitel 3 - Vete, isärplockat

Vete innehåller 70 viktprocent kolhydrater, varav 75 procent amylopektin A, dvs 0.70*0.75 --> 52 viktprocent amylopektin A i din mjölpåse. Mer än hälften av vikten alltså! Denna kolhydrat bryts ner till glukos så snabbt, att den höjer blodsockret snabbare än nästan alla kolhydratrika livsmedel inklusive vanligt socker. Jag citerar Davis:

"Förutom lite extra fiber är det inte bättre att äta två skivor fullkornsbröd gjort på vete, utan snarare värre än att dricka en burk sockersötad läsk eller att äta en chokladkaka."

Davis påpekar att man heller kan köra ner skeden i en skål med vanligt socker.....

Och högt blodsocker triggar insulin, som i sin tur släpper in glukoset i kroppens celler och sätter igång omvandlingen av glukos till fett. Fettinlagringen. Med andra ord: Vi blir feta, speciellt kring midjan och runt de inre organen.

Efter 2 timmar, så faller blodsockret och vi blir hungriga igen. Och så är den aptitstimulerande berg-och-dalbanan igång. Mera snabba kolhydrater, för att få upp blodsockret snabbt igen. Och ytterligare fettinlagring som resultat.

I slutet av kapitlet nämner han gluten. Det är gluten som gör att vetedegar är elastiska och jäser. Vete består till 10-15 procent av protein. 80 procent av detta är gluten, så alltså är det 8 - 12 procent gluten i vetemjölet (Jag har räknat så här: 0.1*0.8 respektive 0.15*0.8 ). Och gluten kan delas in i två klasser: Gliadiner och gluteniner. Av dessa är det ett som kallas D-genomet som ger bakegenskaperna och estetiska egenskaper, och därav det protein som man förändrat mest. Samma glutenprotein som ger celiaki....


Kapitel 4 - Hörru, vill du tjacka lite exorfiner? Vetets beroendeframkallande egenskaper

Här får man veta vad som hände när några forskare i USA simulerade matsmältningsprocessen, för att efterlikna vad som händer när vi äter vete. Gluten bröts ner till en blandning av polypeptider, så kallade exorfiner, som passerade blod-hjärnbarriären som skiljer blodomloppet från hjärnan, hos försöksdjur. Där binder de till hjärnans morfinreceptorer, samma receptorer som opiater som heroin, binder till.

Davis skriver att man sett att människor med schizofreni, autism och ADHD, som har extra känsliga hjärnor och därmed är extra känsliga mot exorfiner, fått minskade symptom då vetet tagits bort. (Men Davis skriver att det är osannolikt att vete är orsaken till dessa tillstånd.)

För egen del, så kan jag i efterhand säga att M, uppvisade några symptom som jag kan känna igen hos människor som är under berusning. T ex:
* Att han inte var kontaktbar, utan i sin egen värld. Dimmig  i sinnet! Man fick oftast röra vid honom, för att få kontakt.
* Att han var VÄLDIGT repetitiv och pratade mest om sina egna saker.
* Att hans ögonrörelser var onaturliga.
* Att han hade dålig koordination.
* Att han var väldigt glömsk, dvs hade extremt dåligt arbetsminne
* Att han var hyperaktiv, eller speedad med ett annat ord.

Alla dessa saker har blivit mycket bättre sen vi tog bort gluten och mjölk, ur hans kost. De flesta av dessa saker finns fortfarande kvar, fast i betydligt mildare form. Observera att detta inte är något vetenskapligt, utan bara mina egna funderingar.

 Davis skriver vidare att detta gör att vete är beroendeframkallande, och att han sett tydlig abstinens hos många av sina patienter, som slutat med vete. Som maken till exempel, som fortfarande tjatar om vanlig pizza.... Men för oss som inte har känsliga hjärnor, blir naturligtvis symptomen mildare: Som en sorts belöning eller euforisk känsla.

Och man har även mätt i studier, att läkemedlet naloxene som stänger av heroinpåverkan, även blockerar effekterna av vetets exorfiner. (Hetsätande försökspersoner äter mindre.)

Davis:
"Så går din hjärna på vete?"

Det är ju lätt att lägga ihop 1+1 här. Vad blir supersnabba kolhydrater + beroendeframkallande exorfiner? Dessutom till nästan varje måltid? Heroinister, alkoholister, rökare och kaffekärringar (som jag själv), vet åtminstone ungefär vad de gör. När man äter fullkornsbröd, så tror man ju att man är nyttig, eller hur? Fast det har gjort många av oss feta och sjuka, inklusive mig själv. Men som Davis skriver i inledningen: "Det är inte ditt fel."

Slutligen: Läs boken! Den innehåller betydligt fler intressanta fakta, än den lilla del jag skrivit här.

torsdag 12 juli 2012

Mardrömmar kan man inte välja bort

Vi har länge haft problem med att M maskar på kvällarna. Han äter så långsamt han kan. Var går gränsen mellan att äta, och att inte äta? Om man bara slickar på skeden? Suger på moroten istället för biter i den? Och när man har ätit, så behöver man gå på toa och göra nr 2. Länge! Kanske äta lite till efteråt, eftersom man då hunnit bli hungrig igen och har mera plats i magen. Sen bajsa lite mer, när man ätit. Ja, ni fattar....

Ikväll kröp det ur honom varför, han håller på så här. Det är för att han har fått för sig att mardrömmarna inte blir lika hemska om han somnar sent. Det kan ligga något i detta, för ju färre timmar man sover, desto mindre drömmer man. Men det tänker jag INTE berätta för honom.

I vilket fall så gjorde jag följande tidslinje för att visa honom vilka alternativ han har när han ska sova. Klicka på bilden, så blir den större!



Han kan välja att somna (till exempel) klockan 8 (=i rätt tid) eller klockan 10 (=för sent). I båda fallen kan man drömma mardrömmar. Det värsta som då händer, är att han får komma till mig och sova resten av natten hos mig: "Mys med mamma". (Han är alltid välkommen.) Han är bara ledsen en liten stund under natten (syns som en kort tidsperiod i figuren). Tröttheten, som han får om han väljer klockan 10, sitter dock i hela dagen efteråt. Han fattade faktiskt med hjälp av denna bild. Det blev tydligt för honom, vilka val han har, och inte har.

En sak han hade problem med, var varför det finns sagor om läskiga saker. Så jag gjorde en bild till (ett seriesamtal), och visade hur de uppkom, efter vad jag själv tror.


De vuxna hade två val:
1) De berättade om den farliga kylan i skogen, men det fattade inte barnen. Risken fanns att de rymde iväg till skogs på kvällen, och frös ihjäl.

2) De hittade på en lur-trollsaga, som gjorde att barnen stannade hemma.

"Vilket hade du valt?" frågade jag M. Självklart valde han nummer 2.

Ja ni ser, man behöver inte ha en stor konstnärlig talang, för att göra detta. Man behöver bara sätta sig ner, ta sig tiden och rita lite.