TEMA uppfostran: Två olika upplevelser i mataffären

Idag var lillasyster och jag och handlade. Hon satt snällt i vagnen, och hoppade bara ur efter att jag föreslagit det. Hon tog några varor på impuls, med accepterade när jag sa att vi inte skulle handla det. Å det vi skulle handla, la hon försiktigt i vagnen. Hon höll sig nära mig, sprang inte iväg. Inte ett enda pip, tjat eller skrik på hela tiden. Framför allt inget utbrott över något hon ville handla, men inte fick. När vi skulle gå igenom kassan, bad jag henne klättra upp i vagnen igen, och det gjorde hon direkt och satt snällt och väntade. Kort och gott, en perfekt upplevelse med ett barn i affären.

Man skulle nästan kunna tro att detta är resultatet av en riktigt god uppfostran. Att det är resultatet av enträget visande av hur det går till i affären. Att vi satt tydliga gränser. Gett henne en stabil och trygg känslomässig grund hemma, som gör att hon är trygg med mig och därför sköter sig. Att jag, där jag går i affären, är en riktigt BRA och lyckad mamma. En förebild, för alla de som har olydiga skrikiga barn. 

Men ni och jag vet bättre, eller hur?! För det första har hon väldigt sällan varit med i affären på sistone. Och hon har betet sig bra från starten. Och dagens handling var en bisarr upplevelse för mig. Hon är nämligen inte alls som sina storebrorsor, som fått samma uppfostran.  

Låt mig berätta om hur det var för ett år sedan, då lillebror vad med i affären. Det försvårades förstås av att vi precis tagit bort sötsaker och gluten, och lillebror är en riktig sockergris. Lillebror var då 3,5 år. Lillasyster fyller strax 3, så det är rätt jämförbart med dagens händelse, tycker jag. (Men han är betydligt duktigare i mataffären nu.)

I alla fall. Lillebror satt och skrek i vagnen. Ville konstant klättra ur. Pekade på allt han ville köpa och var tokarg: "Nej, jag sa kakorna, inte hinkyoggin!" Jag fick slänga det vi skulle ha i vagnen samtidigt som jag försökte behålla honom sittandes i vagnen. Hade han kommit ur den, hade det varit kaos. Han hade sprungit iväg, och börjat dra i en massa saker i affären och jag hade inte fått i honom i vagnen igen. Tack och lov för spännena, som medföljer vagnen.... Han skrek ända tills vi kom ut ur kassan. Undras vad folk tänkte. Förmodligen inte att jag var en BRA mamma, utan motsatsen.....

Tänk vilka olika upplevelser, samma mamma kan ha, i samma butik, med två av sina barn, vid ungefär samma ålder! 

Jag är riktigt trött på att vi NPF-föräldrar bedöms efter barnens beteende, av andra föräldrar: "Mina barn beter sig bra --> jag är en BRA förälder. Dina barn beter sig illa --> Du är en DÅLIG förälder." Keep on dreaming, eller vakna! Hur kan man veta det, på bara lösrykta situationer eller ens utan att känna familjen väl? NPF eller inte: Det går inte att dra en sån slutsats rent logiskt. Det finns ingen ekvivalens mellan barnens beteende och föräldraförmågan. Och vad är jag i sådana fall? Bra eller dålig? 

Barn är som de är. De flesta föräldrar gör sitt bästa, och det finns gränser för hur mycket vi kan forma dem. Låna lillebror en vecka! Och därefter lillasyster i en vecka. (Rent hypotetiskt alltså - de är inte till utlån!) Att ha lillebror, ställer betydligt högre krav på mig som förälder, än att ha lillasyster. Jag vågar påstå att jag med lillebror tvingas vara en betydligt mer aktiv förälder. Proaktiv, med det mesta. (Nu dippar snart hans blodsocker. Vad ska jag servera och hur ska jag få i honom det?) Men lillasyster kan jag mera glida med. Vara reaktiv, eller knappt ens det många gånger. Jag kan luta mig tillbaka och betrakta henne, när hon fixar det själv. (Jasså, hon tog en muffins. Hon är hungrig. Så bra att hon hittade något att äta själv.)