Translate

söndag 30 mars 2014

Information eller gnäll?

En dag för ett tag sedan hände något komiskt. Maken försökte sluta snusa (en läkarorder, typ), och det var lite upp och ner med hans humör. Så klart! Han behövde gå undan, så jag fick ha hand om barnen och laga mat samtidigt. När maken sen kom ner för att äta, så sa han:

"Jag kommer bli ännu rakare nu om jag inte får snusa. Säga fler sanningar. Som t ex just nu bara måste jag får säga att jag tycker det är störigt när hamburgaren är mer stekt på ena sidan än den andra."

Jag tog ett djupt andetag och sa: "Tyvärr blir det lätt så när jag är ensam med barnen och lagar mat. Vill du ha perfekta hamburgare, så får du komma ner och hjälpa mig med alltihopa."

Han svarade: "Ja, jag förstår allt det där. Det är lugnt. Jag bara måste få SÄGA det."

Ja, det kan han väl få, antar jag. Om han bara vill ventilera det. Det är liksom bara information, inte klagomål. Jag tar inte åt mig. Faktiskt. Jag hade ju gjort mitt bästa och det fanns en anledning att hamburgarna blev så där. (Barnen slogs.)

Det är en indelning jag själv börjat använda, eftersom han misstolkar mig så mycket. Jag säger: "Detta är bara information, inte klagomål."

Och det funkar faktiskt. Jag har dessutom börjat säga rent ut varje gång jag blir sur på honom. Plus varför och vad han kan göra för att jag ska sluta vara sur på honom. Det funkar kanon. Han lyssnar och lyckas oftast få mig på gott humör igen. Och han slipper tro att jag är sur, när jag t ex bara är trött. Har jag inte sagt att jag är sur, så är jag det inte heller. Vi är båda gladare, sen vi började med detta. Han slipper vara orolig för att jag skulle vara sur av någon outgrundlig anledning. Och jag slipper höra "tusen" gånger att jag skulle vara sur, när jag inte är det. (Till slut så blir man ju sur då. Och han tror automatiskt att han hade rätt hela tiden. En ond cirkel med andra ord.) 

Han har inte riktigt börjat göra så mot mig tillbaka, men jag brukar andra sidan fråga honom rätt ut: "Är du sur på mig?" Och sen tror jag på svaret, för han ljuger sällan om den saken. Oftast är svaret nej. Det är med andra ord rätt enkelt.

fredag 28 mars 2014

Ring aldrig soc!

Om någon av er missat den mycket tänkvärda och skrämmande text som spred sig som en löpeld igår på facebook - läs den!

http://autismasperger.wordpress.com/2014/03/27/hjalpsokande-foralder-med-asperger-riskerar-att-fa-sina-barn-omhandertagna/

Det är skrämmande att socialförvaltningen vet så här lite om asperger och dessutom tror att de vet precis allt, fastän de har fel.

Det är en väldigt stark och välskriven text. Läs den och sprid dem! Så här får det inte vara. Tänk vad många liv de förstör helt i onödan. Av okunskap.

Mamman har dessutom startat den här bloggen:
https://ringaldrigtillsoc.wordpress.com/

onsdag 19 mars 2014

Gästbloggare hos Naturlig Mat i Skolan

Igår fick jag ett blogginlägg publicerat i Naturligt Mat i Skolan. Det är därför det varit lite tyst här. 

Jag skrev det utifrån all fakta jag läst på om gluten samt de erfarenheter jag har i
fantastiska föräldrars kostgrupp på facebook.

Ni hittar blogginlägget här:
www.naturligmatiskolan.se/2014/03/ett-nytt-livsmedel-alla-barn.html

fredag 14 mars 2014

Tema framgångsstrategier: Kostomläggning

Nu är det tema framgångsstrategier hos Neurobloggarna. Vår familjs i absolut särklass bästa framgångsstrategi är kostomläggning. Till glutenfri, mjölkfri och strösockerfri kost. Den är vår stabila grund. När kostomläggningen väl var på plats, och sönerna började må bättre, så svarade de genast mycket bättre på pedagogik. De utvecklade sin motorik, sin lekförmåga och sin sociala förmåga. Med och utan stöd från oss. Det skedde en rasande utveckling. Förutom att de var gladare och mådde bättre.

Som jag alltid brukar förtydliga, så älskar jag mina aspergare. Jag har ju gift mig med en.... De får väldigt gärna fortsätta vara aspergare allihopa. Men de ska inte må dåligt och ha en massa negativa symptom som ont i magarna t ex. Maken hade Crohns sjukdom för 3 år sen, men fick diagnosen borttagen (!) förra månaden när han var på gastromottagningen. Så mycket bättre är han. Ja, eller helt bra.

Vi har fortfarande en del vi måste stötta storebror M med, men lillebror som bara var 3,5 år när vi började lägga om kosten har utvecklats med stormsteg. Det kan ni läsa om i detta inlägg från december.
http://aspergermamma.blogspot.se/2013/12/lillebror-utvecklas-med-stormsteg.html

Och ett 1 år gammalt inlägg om sönernas förbättringar:
http://aspergermamma.blogspot.se/2013/02/tema-kost-sonernas-forbattringar.html

 Jag tänker inte bli långrandig med all forskning om gluten och dess skadlighet för mänskligheten (inte bara skadligt för de som har NPF alltså, utan troligtvis för alla). Eller mjölkens skadlighet. Det finns de som förklarar det bättre än jag. Se t e x nedanstående klipp om gluten.

Se åtminstone detta som heter "This is Your Brain on Gluten."
https://www.youtube.com/watch?v=Zy7114T0oMQ

 "The truth about gluten" - En film som förklarar mycket:
https://www.youtube.com/watch?v=IU6jVEwpjnE

Om varför de glutentester vi har i Sverige är långt ifrån tillräckliga: 
 https://www.youtube.com/watch?v=pNAyjFaRnjU

Eller läs här:
http://www.kostdemokrati.se/business/2013/08/11/alla-far-lackande-tarm-av-gluten/

Välkomna med kommentarer och frågor!

torsdag 6 mars 2014

"Jag har matte bey-blades!"

Idag så frågade lillebror mig hur många bey-blades man kan göra av plus-plus bitarna som är kvar i lådan. Jag tog tillfället i akt att prata lite matte med honom. Så jag frågade hur många bitar en bey-blade består av. Han delade en i 5 delar, och det blev 4 likadana delar med 5 bitar i varje och en mittbit. Han räknade snabbt ut att 5x4+1 blir 21. Så en hemmabyggd bey-blade består av 21 plus-plus-bitar.


Jag frågade honom hur många plus-plus bitar 2 bey-blades blir.
Lillebror: "42"
Jag: "3"?
Lillebror: "63"
Jag: "4"?
Lillebror: "84"
Jag: "5"?
Lillebror: "105"

Han kunde det direkt i huvudet utan ansträngning. Jag måste sett ut som en fågelholk i ansiktet. När vi kom till 6 bey-blades fick han tänka en liten stund innan han svarade "126". Och med 7 så fick han ha lite hjälp på traven, men sen kunde han själv tänka fram 147 också. Han tog fram 11 bey-blades och la upp på rad. Då passade jag på att lära honom att 10 bey-blades är 210 plus-plus bitar. Och då blir 11 bey-blades 210+21=231.

Jag nämnde också att man faktiskt kan väga 1 plus-plus bit och jämföra med vikten på bitarna i lådan, för att ta reda på hur många bitar det är i. De har vägt saker på dagis, så han fattade direkt vad jag menade. Han tyckte det var jättespännande och utbrast: 

"Jag har matte bey-blades!"

och sprang en runda i huset innan han och lillasyster återupptog leken med kattgosedjuren. (På tal om konstraster.....)

Vi har verkligen inte tragglat detta med honom. Han är ju bara precis 6 år, så vi har inte kommit på tanken. Han bara kan. Det är en styrka som han måste ha tack vare sin autism. Eller ska jag säga autismpersonlighet numera? Sen vi la om kosten har de flesta negativa autismsymptom försvunnit eller bleknat.

Jag som har oroat mig så mycket för lillebrors framtid. Så är det så här bra nu! Fatta hur glad och stolt jag är! Det kommer bli bra.

måndag 3 mars 2014

Specialintresse: Beyblades

Lillebror har på kort tid blivit väldigt förtjust i att bygga beyblades av plus-plus. För er som inte vet vad beyblades är, så kan jag berätta att det är snurrur. Man ska tydligen krocka med dem. Ska jag vara ärlig så förstår jag inte riktigt det roliga med dem. Kanske är det att bygga dem? (M älskar saker som snurrar, men den sidan har vi inte tidigare sett hos lillebror.)



Lillebror har i alla fall blivit väldigt flink i fingrarna genom att bygga beyblades. Och även med att snurra dem blixtsnabbt. Han sätter igång dem med båda händerna samtidigt. Jag vågar nog påstå att han inte längre har några finmotorikproblem. Det är inte heller något fel på koncentrationen. Eller kreativiteten. Han har även lärt M och lillasyster att bygga beyblades, så nu bygger de tillsammans och har trevligt. Social träning med andra ord.



Jag har naturligtvis haft tillfälle att beskriva hans alster i detalj, istället för att bara slentrianmässigt säga att det är fint (se föregående inlägg). Han är ju väldigt lik maken på den punkten. Det är viktigt för dem att få berätta om sina intressen och att man lyssnar och ger lite input. En rätt liten insats som betyder oerhört mycket för dem. Så jag kommenterade vilka färger beybladesen har, vilka som är enfärgade, tvåfärgade och vilka som var likadana, eller nästa likadana. "Tvillingar", "trillingar" och "syskon" kallar vi dem. Jag tror vi får fortsätta med detta imorgon. Kanske designar jag någon själv? ;)

lördag 1 mars 2014

Tema: Föräldrabemötande - en liten lathund till hur man ska göra och inte göra

Tja inte för att jag kan tala för precis alla andra, men några generella tips vågar jag ge kring hur man ska bemöta föräldrar till barn med NPF.

Säg aldrig meningar som börjar på:

"Men mina barn gör också...." Ja, vi vet att dina barn också slåss med syskon, har utbrott, vägrar äta och sova, springer iväg och gör det mesta som våra barn gör. Skillnaden är i hur ofta detta sker, och även i vilken intensitet och vilken total tid man lägger på detta beteende. Förminska mig inte genom att påstå att jag är löjlig som klagar över vardagliga saker. Det finns en anledning till att mina barn har diagnoser.... (Som inte är att jag är en dålig förälder.)

"Så gjorde mina barn också, och då gjorde jag bara så här....." Alltså jag är ingen idiot. Jag har testat det som ni testat, men fått ett annat resultat. Mina söner reagerar annorlunda rätt ofta och jag får inte önskvärt resultat. Jag måste tänka om och tänka nytt. (Så jag kan egentligen rätt många olika "gör så här" för egen del.)

"Är du säker på att han/hon har.... Han/hon verkar så....." och så ifrågasätts diagnosen. Okej nu har ett helt utredningsteam med erfaret yrkesfolk tittat på barnet under flera timmar. Och du tror att du kan göra en bättre bedömning? Please....

"Men jag tycker (inte) att han är så...." och så kommer något positivt eller negativt som motsäger det som skolan eller habiliteringen hävdar. Sådana meningar är oerhört tunga att höra om man kämpar med ett barn som har en del svårigheter. Min M är en oerhört fin kille (självklart!), men han har många svårigheter. Förringa dem inte, tack! Lyssna istället på hur du kan hjälpa mig att hjälpa honom med dem.

"Det blir bättre när de är äldre...." Hur vet jag det? Jag vet många tonåringar med NPF som har det jättesvårt. Som skolvägrar, är utbrända och blir självmordsbenägna. Sådana här meningar är faktiskt en klen tröst. Dessutom hjälper det mig inte NU att det blir bättre sen. Jag måste åtminstone får ha rätt till mina känslor att tycka att livet är tufft ibland. (Men tro inte att jag älskar mina barn mindre för det.)

Hur ska man då bemöta föräldrar till barn med NPF? Jo, enligt mig är det väldigt enkelt - LYSSNA PÅ DEM! Förslag på meningar:

"Hur är det?" 
"Hur är läget?"
"Hur mår du egentligen?"
"Hur går det för....?" 
"Hur har det gått med....?"

Det är inte så komplicerat. Släng ut en öppen fråga och var beredd att lyssna på svaret. På riktigt. Du behöver inte försöka trösta eller hjälpa. Det är svårt att få tröst av någon som inte riktigt förstår. Eller hjälp. Det blir lätt fel även att du menar så väl. Det är möjligt att du både kan trösta och hjälpa mig, men då måste du först veta hur jag verkligen har det. Och hur jag tänker. Hur barnet/barnen fungerar. Men det räcker väldigt långt om du orkar lyssna. För då känner jag mig sedd och tagen på allvar.  Och det är egentligen allt jag vill.