Tema: Föräldrabemötande - en liten lathund till hur man ska göra och inte göra

Tja inte för att jag kan tala för precis alla andra, men några generella tips vågar jag ge kring hur man ska bemöta föräldrar till barn med NPF.

Säg aldrig meningar som börjar på:

"Men mina barn gör också...." Ja, vi vet att dina barn också slåss med syskon, har utbrott, vägrar äta och sova, springer iväg och gör det mesta som våra barn gör. Skillnaden är i hur ofta detta sker, och även i vilken intensitet och vilken total tid man lägger på detta beteende. Förminska mig inte genom att påstå att jag är löjlig som klagar över vardagliga saker. Det finns en anledning till att mina barn har diagnoser.... (Som inte är att jag är en dålig förälder.)

"Så gjorde mina barn också, och då gjorde jag bara så här....." Alltså jag är ingen idiot. Jag har testat det som ni testat, men fått ett annat resultat. Mina söner reagerar annorlunda rätt ofta och jag får inte önskvärt resultat. Jag måste tänka om och tänka nytt. (Så jag kan egentligen rätt många olika "gör så här" för egen del.)

"Är du säker på att han/hon har.... Han/hon verkar så....." och så ifrågasätts diagnosen. Okej nu har ett helt utredningsteam med erfaret yrkesfolk tittat på barnet under flera timmar. Och du tror att du kan göra en bättre bedömning? Please....

"Men jag tycker (inte) att han är så...." och så kommer något positivt eller negativt som motsäger det som skolan eller habiliteringen hävdar. Sådana meningar är oerhört tunga att höra om man kämpar med ett barn som har en del svårigheter. Min M är en oerhört fin kille (självklart!), men han har många svårigheter. Förringa dem inte, tack! Lyssna istället på hur du kan hjälpa mig att hjälpa honom med dem.

"Det blir bättre när de är äldre...." Hur vet jag det? Jag vet många tonåringar med NPF som har det jättesvårt. Som skolvägrar, är utbrända och blir självmordsbenägna. Sådana här meningar är faktiskt en klen tröst. Dessutom hjälper det mig inte NU att det blir bättre sen. Jag måste åtminstone får ha rätt till mina känslor att tycka att livet är tufft ibland. (Men tro inte att jag älskar mina barn mindre för det.)

Hur ska man då bemöta föräldrar till barn med NPF? Jo, enligt mig är det väldigt enkelt - LYSSNA PÅ DEM! Förslag på meningar:

"Hur är det?" 
"Hur är läget?"
"Hur mår du egentligen?"
"Hur går det för....?" 
"Hur har det gått med....?"

Det är inte så komplicerat. Släng ut en öppen fråga och var beredd att lyssna på svaret. På riktigt. Du behöver inte försöka trösta eller hjälpa. Det är svårt att få tröst av någon som inte riktigt förstår. Eller hjälp. Det blir lätt fel även att du menar så väl. Det är möjligt att du både kan trösta och hjälpa mig, men då måste du först veta hur jag verkligen har det. Och hur jag tänker. Hur barnet/barnen fungerar. Men det räcker väldigt långt om du orkar lyssna. För då känner jag mig sedd och tagen på allvar.  Och det är egentligen allt jag vill.