Translate

torsdag 27 januari 2011

Jag tjatar tills du svarar mig

För ca ett år sedan hade vi väldiga problem med att M inte svarade på tilltal. Vi kunde fråga honom en fråga 10 gånger utan att få svar. Det var naturligtvis oerhört frustrerande, speciellt som vi då hade en 2-åring och en liten bebis. Det var inte så praktiskt när de små skrek och M (då 5 år) vägrade svara...

Det har blivit mycket bättre, även om vi fortfarande ofta får tjata och fråga om. Jag vet inte exakt varför, men jag tyckte det blev mycket bättre efter att vi hittade två fraser som vi alltid sa till honom när han inte svarade. Den första kom efter att jag läst en barnbok om en autistisk flicka; Martes bok. I den så sitter Marte för sig själv och viftar med ett snöre medan de andra ropar efter henne. Hon tycker att de tjatar och ignorerar dem så att de ska sluta tjata. Jag fick en aha-upplevelse och sen började vi säga: "Jag tjatar tills du svarar mig!" Funkade jättebra! Han svarade rätt omgående.

Den andra kom efter att jag läst att aspergare har svårt att förstå andra och hur deras egna upplevelser skiljer sig från andras. Han pratar högt nästan hela tiden, så kanske är gränsen mellan hans tankar och vad han säger svår för honom? Han tror kanske att han svarat, när han bara tänkt svaret för sig själv? Eller så trodde han att vi visste att han ville ha leverpastej istället för ost, för att det var så självklart för honom. En dum fråga, tyckte han kanske och ignorerade oss? Så vi började säga: "M, jag hör inte vad du tänker. Svara mig!"

De två fraserna tillsammans var särskilt effektiva. Nu säger vi inte dem alls lika ofta längre. Det måste ha varit att behovet gradvis försvann. Jag tror att han lärt sig att vuxna tjatar tills man svarar och att man måste svara högt vad man vill. Annars kan det faktiskt hända att man får ost istället för leverpastej!

Det syns inte på honom

Eftersom jag valt att inte publicera något kort på min underbart vackre lille aspergare, så vill jag berätta att det inte syns på honom på något sätt att han har detta. Det märks tydligt på hur han beter sig; han går lite klumpigare än andra barn, han viftar med händerna i långa perioder och han pratar på ett speciellt sätt och mycket, men rent visuellt så är det inget som avslöjar att han är annorlunda.

Jag tycker själv att han är världens vackraste och sötaste lille pojke. Naturligtvis tycker jag det! Jag är ju hans mamma och dessutom liknar han mig otroligt mycket. Det är nästan som att se sig själv som barn igen, fast som pojke. Och han har t o m samma frisyr - halvlångt med lugg. Han vägrar klippa sig eftersom han försöker se ut som (den avlidne) sångaren i AC/DC. De som inte känner oss tror ofta att han är en flicka. (Men det bryr sig M inte om. Vi har sagt att det bara är för att de inte vet att han är hårdrockare.) Om han är sötare än "medelsnitts-barnet", ska ni inte fråga mig om, men det spelar ju ingen roll. Vad jag försöker säga, är att han ser ut som vilket barn som helst.

Ibland kan jag tänka att det hade varit lättare, att han hade mötts av större förståelse, om det hade synts på honom på något vis, men den tanken är kortlivad. Tänk vilken tur att han har denna förutsättning ändå. Om han fungerar "normalt" på ytan som vuxen, så kan han själv välja vem han vill berätta för.

onsdag 26 januari 2011

Vikten av att bo nära skolan

I höstas var jag på en föreläsning tillsammans med andra föräldrar till autistiska barn. Där träffade jag en mamma som var helt förtvivlad för att de som jobbar på kommunen inte kunde förstå vilka svårigheter hennes 11-årige son hade att ta sig till skolan. De bor i en av Sveriges största städer och hon började jobba tidigt på morgonen i en annan ända av staden, vilket innebar att hon hade svårt för att följa med honom till skolan. De fick ingen hjälp. Han var annars normalbegåvad, förutom autismen, men kunde fastna helt vid ett övergångsställe. Han kunde helt enkelt inte ta sig över, utan blev stående där. Jag förstod precis vad hon menade. Det är så jag föreställer mig Ms framtid i trafiken, om vi inte tränar honom och ger honom rätt "verktyg" för att ta sig fram på egen hand.

Till dess tänker jag vara glad och nöjd för att vi bor alldeles intill skolan. Vårt hus är det sista innan vändplanen, och på andra sidan vändplanen ligger skolan och hans skolgård och klassrum. Så bra vi har det! Och vi har tagit ner den höga häcken på framsidan så att t o m alla som tyvärr kör alldeles för fort på vår lilla gata ska hinna se och stanna för våra barn. (Men vi brukar alltid vara med på framsidan.)

I morse sov lillebror när M skulle till skolan. Han hade feber i natt så jag lät honom sova. Lillasyster skulle ha en friskdag hemma, vilket innebar att vi inte skulle upp till dagis. Jag frågade M om han kunde gå till skolan själv, utan mig, om hans resursperson mötte upp på halva vägen. Det är ca 80 meter till hans klassrum, så det kändes onödigt att slita upp lillebror och ta på småbarnen ytterkläder bara för det. (Och det kändes inte som något alternativ att lämna lillebror, även om det bara var för några minuter, för tänk vilken panik han hade haft om han hade vaknat av att vi slängde igen ytterdörren och alla var borta!) Och jag är övertygad om att M klarar det ifall jag hjälper honom titta efter bilar i gatan. Jag hade givetvis tänkt titta efter honom så länge det hade gått, och sen hade han gått 20 meter på gångväg utan vuxen innan han kom till skolpersonalen på skolgården. Det hade han klarat utan problem, men han bara skrek åt mitt förslag. "Loooova att du följer med mig! Nej, jag viiiiill iiiiinteee!" Han hade en mental spärr, som jag inte kunde påverka varken med förklaringar, löfte om en guldstjärna (för en gångs skull) eller genom att rita upp en bild på hur det skulle se ut. Så jag ringde resurspersonen och hörde om hon kunde möta upp honom i vändplanen, men hon erbjöd sig att komma och hämta M istället, och så var den saken löst.

Jag är så glad att vi köpte det här huset! Vi förstod inte då (M var bara 2,5 år) vilket lyckokast det skulle bli.

söndag 23 januari 2011

Guldstjärnor

Vi använder oss av guldstjärnor och tycker att det funkar mycket bra. När M har fått 10 guldstjärnor så får han välja något. Det kan vara en sak eller något han vill göra, inom rimliga gränser. Och han får alltid gulstjärnorna efteråt, utan förvarning. Jag brukar säga: "Oj, vet du vad som hände nu? Nu fick du en guldstjärna!". Vi säger aldrig kommentarer av typen: "Ät nu upp maten ordentligt, annars får du ingen guldstjärna!" för då blir det bara en sak till att tjata om, och på slutet är man nästan tvungen att ge en guldstjärna. Nej, han måste t ex ha ätit upp helt utan tjat, som härom dagen när lillebror hade ett utbrott och gallskrek och M satt tyst och stilla och åt upp all sin mat på kort tid. Han får givetvis inte en guldstjärna varje gång han äter duktigt, utan det ska vara något extra.

Han kan få guldstjärnor för nästan vad som helst. Nu precis fick han en för att han tog en liten leksak ur sin systers mun, så nu har han 9 guldstjärnor. Givetvis fick han mycket beröm också. Vi får se om det blir en till idag och om han i så fall hinner åka och titta på ett speciellt vindkraftverk med sin pappa. Han väljer detta ungefär hälften av gångerna.

Det funkar faktiskt mycket bättre än jag hade förväntat mig. Han har blivit mycket duktigare i allmänhet. Ungefär som att han fått en grundkänsla av hur vi vill att han ska vara och f a har han fått en mer positiv självbild. Jag upplever det faktiskt inte som att han är duktig bara för att få guldstjärnor.

Tyvärr finns en fälla som man lätt hamnar i. Det är att man som vuxen börjar hota med att ta bort guldstjärnor. Då blir hela saken förknippad med något negativt. Vi har hamnat där några gånger, tyvärr. Vi är ju bara människor vi också. T ex när M försökte sätta sig på lillebrors axlar när lillebror satt ner och lekte. Det hade ju varit förknippat med livsfara (tur jag var där), så då sa jag att han skulle bli av med alla sina guldstjärnor om han gjorde om det.

Guldstjärnor är naturligtvis inget specifikt verktyg för autismen, utan det funkar nog bra på de flesta barn. Vi kommer göra samma sak med hans syskon, när de blir lite äldre.

torsdag 20 januari 2011

Att packa sin gympapåse

Autistiska barn är ofta hjälpta av bilder och scheman. T ex att packa sin gympapåse kan vara en sådan sak som är svår för dem. Man brukar göra en bild med alla saker som ska vara i, så kan barnet titta och hämta en sak i taget. (Borde inte detta kunna vara en hjälp för alla barn?!) Jag funderade lite på om vi skulle göra en sådan, men så frågade jag M om han visste vad han skulle ha med sig i gympapåsen. Första gången var det lite si sådär, men när vi hade pratat om det ett tag så kunde han allt som skulle med. (Skor, strumpor, kalsonger, shorts, t-shirt och handduk.) Jag är glad att jag frågade först, för om jag hade gjort en bild så hade jag kanske gjort honom beroende av den. Målet är ju att han ska kunna vad som ska med utan något hjälpmedel.

Mitt mål är också att han själv ska ta fullt ansvar för detta så tidigt som möjligt. (Det gäller naturligtvis även hans syskon.) Jag vill att han ska komma på att det är torsdag, ta fram gympapåsen och packa den utan att jag behöver säga någonting. Veckodagarna har han koll på, så det enda hindret egentligen är att han är lite lat. Men om han struntar i det och väntar till jag packar den så tänker jag "glömma" packa något, t ex strumporna eller kalsongerna, så han börjar ta ansvar. Det är ju trevligt med nya underkläder efter duschen, men man behöver det inte när man är 6 år...

Men viktigast är att berömma. I morse fick han mycket beröm på väg till skolan, för att han hade packat hälften av sakerna. Jag hade redan lagt i handduk, skor och t-shirt och frågade honom vad som saknades. Han kompletterade den med de 3 saker som fattades. Jag behövde inte säga något mer än att tjata på honom för att få det klart. "Är det inte skönt att veta att du har med dig allt i gympapåsen? Om jag hade packat den, hade du kanske undrat om jag hade fått med strumpor nu." Han svarade att han tyckte det var lika bra när jag packade gympapåsen, så en bit kvar med motivationen har vi allt. Men det är ändå duktigt för att vara 6 år. Man får inte tänka in för mycket autism i saken heller. Jag menar, hur många neurotypiska 6-åringar tar själva ansvar för sin gympapåse och kommer ihåg allt? Nog inte alla...

onsdag 19 januari 2011

Anorexia: "Magiska ord" om maten

De senaste dagarna har vi haft lite förbättringar av matsituationen. Vi föräldrar och skolpersonalen har samarbetat och försökt hitta lite bra logiska resonemang kring maten och vad som gör en fet. Himla tur, för för 1-2 veckor sen satt han och små-åt och nästan bara pussade maten. Botten var nådd när han åt frukost i två timmar en helgmorgon. Och när han började stoppa in för mycket mat i munnen, så att han kräkte ut den på tallriken igen.

De argument som jag tror bitit är när jag tog en av hans tunna favoritknäckemackor och stoppade innanför tröjan på honom och sa: "Ser du nu hur tjock du kan bli av knäckemackan? Syns den?" Nej, det gjorde den så klart inte. Jag förklarade att knäckemackan inte kan göra honom tjockare än vad den är. Och att han springer bort en stor del av den, växer bort en annan bit och resten bajsar kroppen ut. Vi har också pratat om att kroppen kan bajsa ut mer mat, om man äter för mycket.

Hans resursperson i skolan har också sagt till honom att om man inte äter någon mat, så orkar man inte röra på sig, och att det är när man inte rör på sig som man kan bli tjock. Han köpte detta resonemang, trots att det är helt fel, men det gör inget. En liten nödlögn känns helt ok när ett litet barn håller på att sluta äta. Alla resonemang som kan hjälpa upp situationen behövs. Och hans gympalärare, som han ser upp till och vill imponera på, peppar honom att äta så han blir stark.

En morgon så gick det extremt dåligt vid frukosten. Då gjorde jag allvar av mitt "hot" att han skulle få två mackor på facket till fruktstunden, istället för ett rött äpple. Han var inte glad på mig, men tuggade i sig mackorna i skolan. Sen dess har jag inte behövt hota med mackor på facket...

Sen verkar det som att han börjar förstå hur mycket lek han missar när han bara sitter vid matbordet hela tiden. Jag har gjort teckningar med tidslinjer. T ex en med "mat-tjat" över hela tidslinjen och en annan med först en liten kort period med "mat" följt av en lång period med "lek". "Vilken väljer du?" brukar jag fråga. Han väljer alltid den med mycket lek. "Men nu är du på mat-tjatet och missar leken!" brukar jag svara. Och det gör faktiskt att han skärper sig, även att vi måste påminna honom varje dag.

söndag 16 januari 2011

Att leka med kompisar

M har nästan aldrig frågat efter kompisar. Han vill helst inte leka med andra barn. Han trivs bäst när han leker för sig själv och får bestämma allt. Vi kallar honom skämtsamt för "Tjuren Ferdinand" ibland när han inte hör. Men det är kanske inte så konstigt när man har svårt för förändringar och har svårt att tolka ansiktsuttryck och kroppspråk. Att leka med andra barn innebär ju konstant att det händer oväntade saker och mycket kommunikation barn emellan sker ju genom just ansiktsuttryck och kroppspråk.

Därmed inte sagt att vi låtit honom hållas, för stackars det barn som aldrig lär sig leka med andra barn. Tänk vad utanför han måste känna sig när de andra barnen leker med varandra. Och han missar viktiga bitar av barns utveckling. När han gick på dagis jobbade de jättemycket med detta. Det gjorde vad de kunde för att få med honom i leken, t ex satte honom vid legot och tog sen dit andra barn. Ibland funkade det rätt bra!

Sen en månad tillbaka har M fäst sig vid en liten kille i klassen. Han gjorde några katter i lera som M gillade. Det var som att det gick upp för M att den här killen kan ge honom nya skojiga intryck. Jag vet inte om det är ömsesidigt. Det verkar tyvärr inte så, när jag ser killen i skolan. M vill gärna bjuda hem honom för att leka. Naturligtvis får han det, men vi har sagt att han först måste lära sig leka med sin lillebror. Det är av två anledningar: Den första är lillebrors känslor. Hur känns det för honom att M inte vill leka med honom, men tar hem andra barn att leka med? Det skiljer 3 år mellan dem, så de borde kunna lika ihop, speciellt som M är lite efter andra 6-åringar och lillebror väldigt bra på att leka. Den andra är att vad händer om skolkamraten kommer hem och M inte leker med honom? Om M ska bestämma allt? Då kommer han nog aldrig tillbaka!

Idag tog jag fram ett pyssel tillsammans med mina pojkar. De skulle sätta olikfärgade plastpluppar på en genomskinlig platta, som man kunde byta bakgrund till. M började med att vilja bestämma allt. Då sa jag till honom att ingen vill leka med honom när han är så där. "Vilket väljer du: Att bestämma allt och aldrig få några kompisar eller att bestämma hälften och ha en kompis?" Han valde det senare, och sen lät han lillebror sätta (ungefär, vi kör inte med mm-rättvisa) hälften av plupparna och bestämma bakgrund varannan gång. En bra övning för båda två!

lördag 15 januari 2011

Labyrint-spel och att vara lite envis

Vi är på ständig jakt efter leksaker som M gillar och som innebär att han måste använda båda händerna samtidigt, så att han slutar vifta. I julas köpte vi ett labyrint-spel till honom. Ni vet ett sånt där spel med två rattar, en liten platta med en labyrint med kanter och hål samt en liten plåtkula. Det går ut på att vrida rattarna och luta spelplattan så att kulan går från start till mål utan att åka i något av hålen.

Jag trodde faktiskt att han var för liten för det och skulle ge upp direkt, men sen förvånade han mig vid ett annat tillfälle (innan julafton). Han satt och kämpade med något pyssel och så helt plötsligt sa han "När det är lite envist, då får man bara vara lite envis tillbaka." Det var en fröken som lärt honom detta "tänk" och det bet på honom. Sen dess har han varit mera "envis tillbaka" istället för att skrika "hjälp mig". Så pedagogiskt! Det är så hela tiden: Vi försöker hitta några ord eller någon logik som går hem hos M - några magiska ord som gör skillnad. (Så är det med alla barn, men ännu mer med en autist.) Ibland lyckas det och ibland biter inget. Men vi slutar inte försöka. I alla fall: Hans envishet gjorde att han lyckades bemästra den enklaste labyrintplattan nästan direkt! Och han försöker med de andra plattorna.

Jag var jättenöjd med vårt inköp - tills igår då han svalde kulan. Han har inte stoppat småsaker i munnen på flera år, och så stoppar han kulan i munnen och kryper under ett täcke och sväljer den av misstag. Kanske för att han svalde medicintabletter för första gången i förrgår? Den är i alla fall tillräckligt liten för att leta sig ur labyrinten i bålen själv, men vi får titta i hans bajs så att den gör det. Tur i alla fall att den inte satte sig i luftstrupen!

Sicken kalabalik det var innan vi fick tag på någon på 1177. Vi var oroliga eftersom vi inte visste om den kunde passera ut av sig själv och han gallskrek eftersom han dels inte visste om han hade satt den i luftstrupen och dels för att han inte visste att man kan köpa nya kulor. Lite lustigt nu i efterhand: Om man gallskriker som en galen tupp så håller man inte på att kvävas. Han verkar i alla fall ha förstått sitt misstag, så jag tror vi vågar köpa nya kulor till honom.

onsdag 12 januari 2011

Att kunna kasta

Mitt allra första inlägg handlade om att M har svårt för förändringar. Det gäller i allra högsta grad när något gått sönder. Han vill att vi antingen lagar det eller köper något exakt likadant. Maken har spenderat mååånga timmar på att laga leksaker, fast numera kastar vi dem och säger att vi ska leta efter något likadant i affärerna. Det är kanske inte så ärligt, men han blir lugn direkt, vi undviker ett utbrott och sen glömmer han oftast saken. Om han frågar efter något i efterhand, så säger vi lugnt att vi letar vidare i affärer eller att det har tagit slut på fabriken. "Vilket väljer du: Att ha haft leksaken, haft roligt med den, men att den sen gick sönder och du fick kasta den, eller att du inte haft den alls?" Han svarar alltid det första alternativet och sen lugnar han sig. Och är det något han verkligen gillar så köper vi naturligtvis nytt - vi är inte hjärtlösa.

Vi jobbar jättemycket med att kunna kasta saker, för stackars den människa som inte kan kasta något, inte ens skräp! Jag brukar prata med honom om vad som är förbrukningsvaror, och att man kastar och kanske t o m köper något som är bättre än det gamla. Det är mitt standardsvar när han vill köpa likadant. (Inte för att jag tycker konsumtionssamhället är fantastiskt, men det är den verklighet vi lever i.)

I julas tröttnade jag på alla uttorkade tuschpennor som bara flyter runt i köket. Jag slängde alla utom två. M blev förstås inte glad på mig, speciellt inte som jag slängde hans två (uttorkade) favoritpennor, men jag förklarade att tuschpennor är förbrukningsvara och att vi köper nya som vi gömmer för hans syskon. Han lovade att han skulle sätta på korkarna om jag gjorde det.

Igår tog han på sig sin favorit-Blixten-McQueen-tröja inför skoldagen. Trycket höll på att lossna så jag rev av det och visade honom att hans tröja var "slut". Han blev rätt upprörd, men jag tvingade honom ändå att ta på sig en annan tröja: "Du vill väl inte ha på dig en trasig tröja i skolan? Vill du ha den att sova i eller ska jag kasta den?" "Kasta den!" kom svaret till min förvåning. Jag trodde garanterat att han skulle haka upp sig på detta, och så överraskar han mig med att kunna skiljas från den på bara några sekunder! Toppen! (Men jag tvättade den, för den är hel i övrigt. Något av hans syskon kan ha den att sova i.)

tisdag 11 januari 2011

Hjälp: Diagnos eller inte?

Jag blir så upprörd när jag hör talas om föräldrar som vägrar inse sitt barns handikapp. Som hävdar: "Det är inget fel på honom/henne" fastän barnet uppenbarligen har svårigheter. De behöver se sanningen i vitögat istället för att stoppa ner huvudet i sanden som en struts. Skolpersonal säger aldrig att ett barn har svårigheter utan att ha tänkt igenom det, diskuterat med kollegor och tagit sig en funderare på hur han/hon ska lägga fram detta för föräldrarna. För barnets skull!

Jag blir lika upprörd när någon (alltid oinsatt) människa hävdar att det överdiagnostiseras eller i värsta fall att vissa diagnoser inte finns. Jag har god lust att bjuda hem dessa människor till mig och visa dem hur M är. Det är ingen som har träffat honom som har ifrågasatt hans diagnos...

Varför ska man då diagnostisera barnen? Är det inte att stämpla dem för livet? Jag tycker inte det. Det är först när man vet barnets förutsättningar, som man kan träna det att bli sitt eget bästa. Vårt mål är att jobba med M så att han klarar att leva med autism och ADHD i samhället bland oss andra. Man skulle kunna säga att vi jobbar med att ta bort symptomen på hans funktionshinder. (Obs, man kan minska symptomen men inte ta bort autismen. Den kommer alltid finnas där.) Inte att vi vill tvinga honom att vara någon annan än den han är, men t ex stackars den människa som inte klarar av att kasta något, eller som bara klarar av att ha kalsonger köpta i en viss affär. Vi hjälper honom till ett normalt liv och det gör vi bäst genom att känna till hans grundförutsättningar.

Sen har man även rätt till jättemycket stöd från samhället. Vi går med honom till barnhabiliteringen och får hjälp med hur vi ska träna honom. Vi får hjälpmedel, t ex så att det blir lättare för honom att skriva i skolan. Sen får en ekonomisk ersättning varje månad som vi kan göra vad vi vill med: Gå ner i arbetstid, köpa en större bil så vi kan få med en extra vuxen att hjälpa oss när vi åker på utflykt, osv osv. Och som jag skrev i mitt förra inlägg har vi också avlösare (2 st) som kommer hem och tar hand om M och tränar honom några gånger i veckan.

Jag får ont i hjärtat när jag tänker på att många föräldrar nekar sig själva och sina barn allt detta stöd, genom att vägra undersöka och diagnostisera barnet. Vår vardag är enormt ansträngd även med detta stöd och jag vill inte tänka var vi hade varit idag, utan en diagnos. (Förmodligen skilda och utbrända.)

måndag 10 januari 2011

Panik - glas överallt!

Idag så viftade M ner ett glas från köksbänken precis bredvid sin syster (1,5 år) som lekte på golvet. Det gick i "tusen" bitar. Jag var 3 meter ifrån dem och var nog där på ca 2 sekunder. Ändå hade hon fått fatt i en vass glasbit och satt med den i handen (redo att smaka på den?) när jag kom fram. Panik! Jag fick ta den med våld ifrån henne samtidigt som jag skrek åt M att stå stilla. Han stod mitt i glaset. Rätt många neurotypiska 6-åringar hade nog stått still, istället för att hoppa upp och ner bland glaset och gallskrika, vilket M gjorde. Han skulle precis springa runt i det, när vår nye avlösare (person som hjälper oss med M några timmar i veckan, så vi kan ha ett drägligt liv) kom till undsättning. Han var inte många sekunder efter mig och lyfte lugnt undan M. Sicken tur att han var här! Och vilken klippa han visade sig vara! Hade jag varit ensam med barnen hade M skurit sig i fötterna. Jag hade ingen möjlighet att lyfta undan honom, eftersom jag hade fullt upp med att lyfta undan lillasyster. Och vilken tur att hon inte fick glaset i huvudet!

Så är det när man har ett barn med tics (=  i hans fall: han vill vifta med händerna hela tiden). Saker välts ut dagarna i ända (bestick, mat, dricka, pennor, papper osv). Vi brukar normalt ha muggar till honom. Viftandet är en enorm påfrestning för oss föräldrar. Visst leker han ofta samtidigt, men ofta sitter han bara ner och viftar och viftar, med ett snöre i varje hand. Det är enormt jobbigt att se sitt barn så där. Han ser ju ut som en dåre, om jag ska vara ärlig, fastän han på många sätt är så smart.

En stor del av avlösarens jobb består i att aktivera honom, så han slutar vifta. Han kan kontrollera viftandet med viljestyrka även om det "rycker och sparkar" i händerna hela tiden. Naturligtvis är det väldigt svårt för mig att aktivera M när jag är ensam med barnen på eftermiddagarna samt att lyssna på honom (han pratar kontant). Jag måste prioritera lillasyster som klättrar och lillebror som är en riktig liten busunge. Jag är SÅ tacksam för att vi har avlösare här några timmar i veckan! Tack Sverige och tack kommunen "där vi bor"!

lördag 8 januari 2011

Älskar du mig lika mycket?

"Vill du natta mig?" frågade M idag. "Oh ja!", sa jag med min allra gladaste min. "Då får du det", svarade han glatt. Jag förklarade att jag alltid vill natta honom, men tänker på att han och pappa ska få träffas lite också. "Men då tröttnar jag nog på dig!" kom det ärliga svaret. "Tröttnar du aldrig på mig?" undrade han lite försiktigt direkt efteråt. "Nej då, det har aldrig hänt" försäkrade jag honom. "Ibland är jag lite arg på dig, men jag tröttnar aldrig på dig. Det går nog inte."

När vi hade krypit ner i sängen och jag höll om honom frågade han mig vad det var som knastrade. "En godisbit som jag bet sönder. Jag smyg-åt godis." fick jag erkänna. "Älskar du mig fastän jag inte är helt perfekt?" frågade jag honom. "Japp, älskar du min högra hand lika mycket som min vänstra?" undrade han tillbaka. (Han säger att det bara är den högra handen som vill vifta med snören.) "Jadå", sa jag. "Jag älskar den lika mycket som lillebrors och lillasysters händer." "Älskar du mig lika mycket som lillebror och lillasyster?" undrade han och erkände för mig att han ofta tror att jag älskar hans småsyskon mer än honom själv - för att jag bär på dem. Återigen försäkrade jag honom om att det inte är så. (Det är sant, om nu någon undrar: Jag älskar mina tre barn lika mycket.) Tänk detta säger jag varje dag, och varje dag tittar han på mig med osäkra ögon med samma undran.

Jag vet inte varför han har så stort kärleksbehov. Kanske för att han har svårt att tolka mina ansiktsuttryck och behöver förstå kärlek även med logik. Eller för att han känner att han har brister som de andra inte har. Han blottar sin lilla kärlekstörstande själ för mig varje dag, och varje dag gör jag mitt bästa för att han ska få det han behöver. Jag tror faktiskt att jag lyckas rätt bra. Han blir lugn och glad av att få höra en massa kärleksförklaringar och jag säger dem gärna varje dag. Men jag hoppas att den dagen kommer då det inte längre behövs, då han känner hur älskad han är. (Kanske när jag slutar bära på hans syskon?). Tills dess är jag evigt tacksam för att han ställer frågan varje dag, och därmed både tvingar mig och ger mig chansen att förklara hur jag känner.

Autism och anorexia

För ett tag sedan var jag på en föreläsning om mat och autism. Där fick jag höra att anorexia är lite vanligare hos autister än andra. Hm tänkte jag, det går ju flera pojkar på varje flicka med autism, så då måste alltså många autistiska pojkar ha anorexia. Så är det.

Vi har haft problem med Ms ätande ända sen han var ca 2 år. Han åt bra fram till dess, men sen började han kladda med maten. Han vill äta med händerna, viftar med maten, springer från matbordet hela tiden och äter så långsamt att han inte får i sig tillräckligt. Jag tror det beror på att han (förmodligen) har ADHD också. Han har helt enkelt svårt för att sitta still och koncentrera sig på att äta.

För ett tag sedan var vi på en loppmarknad. Där såg vi en kvinna som var "alldeles för bred". Hon var verkligen stor. Sen dess har M varit rädd för att själv bli lika stor. Problemet är bara att han verkar tro att man kan bli så stor efter bara några få måltider. Det har inte spelat någon roll hur vi har förklarat för honom. (Att barn växer istället för att bli tjocka, att det tar lång tid att bli så fet och att man måste äta jättemycket mat osv.) Det är kanske så, att om omvärlden är svår att begripa och man inte tycker om att äta, så är det lätt att skaffa sig en undanflykt för att slippa, men jag vet inte. Jag vet bara att jag vill få bukt med detta så fort som möjligt. När vi tyckte vi hade sagt "allt" utan framgång, så visade maken honom några bilder på för smala människor. Inte de allra värsta som finns, men ändå. Det kan tyckas grymt, men vi kan inte skydda honom från verkligheten. Det är faktiskt så man ser ut om man inte äter. Dessutom är det grymmare att låta en 6-åring gå omkring med anorektiska tankar. Det verkar ha bitit för nu äter han bättre, men vi måste ändå tjata på honom att äta ordentligt varje dag.