Translate

tisdag 31 maj 2011

Han kan inte skynda sig: Allt måste diskuteras och filosoferas över

I eftermiddags hade vi lite bråttom till syskonens dagisavslutning. Vi väntade på att M skulle kissa och ta på sig skorna. När det var tio minuter kvar, så sa vi åt honom att skynda sig. Men inte skyndade han sig. Han stannade upp och började fundera istället. Och det kom frågor: "Hur länge har vi kvar. Har vi fem minuter kvar?" och "Blir det mer och mer bråttom för varje sekund som går?" osv. Han bara tittade på mig och stod där, utan att göra minsta ansträngning till att bli klar.

Jag kan erkänna att man blir jäkligt arg inombords och tänker: "Kan han inte för en enda gångs skull samarbeta, utan protester och filosofiska resonemang, och bara göra sig i ordning snabbt så vi kan gå iväg." Men ilskan gör det bara värre. Tappar man fattningen och skriker, börjar han bara gråta och fastnar i att man skrek åt honom. Och så känner man sig själv helt misslyckad. Nej, man måste göra som jag gjorde, dvs bita ihop och hjälpa honom med det sista. Ta på honom skorna och vänligt leda honom ut ur huset. Och gärna ge honom en kram eller en klapp på huvudet och några vänliga ord också, så han känner sig trygg mitt i all stress.

Det är så här ofta just nu. Vi kan inte få med honom någonstans utan att han måste veta en massa detaljer om saker, speciellt sånt som kommer hända långt fram i tiden. Det är som att han blickar långt fram eller långt bort och fullständigt glömmer nuet, även om han klarar det som krävs i nuet. För egentligen kan han ta på sig skorna själv. Och han måste fråga många gånger, för att vara helt säker på svaret. Har man inte tålamod från början, utvecklar man det. Det blir en överlevnadsstrategi. Utan ett enormt tålamod går man under med ett sånt här barn.

måndag 30 maj 2011

Tics: Handviftandet går inte att stoppa

Jag har tidigare skrivit om Ms handviftande, att han säger att han har en "törstig hand", att blodkärlen sparkar och drar i långfingrarna och att denna jobbiga känsla försvinner om han viftar. Vi kämpar med detta varje dag, eftersom M vill vifta all vaken tid, och eftersom det hindrar honom från att göra en massa andra saker.

Han har länge varit fenomenalt duktig på att hitta saker att vifta med. Innan vi hinner reagera har han något nytt i handen, t ex en maskros eller en pinne han plockat upp från marken och brutit av så att den blivit "viftvänlig".

Nu har det gått så långt att han tar syskonens och sina egna strumpor och viftar med. Lägg därtill att han behöver muntligt stimuli och suger på saker (vanligt bland aspergerbarnen). Idag ertappade jag honom med att vifta med och suga på de strumpor han gått med i skolan hela dagen. Örk!!! Han vet så mycket väl om att de innehåller bakterier och hur äckligt det är. Hur ska man hindra det? Då får man ju tvinga honom att gå barfota. Och syskonen också. Men lika bra att inse att man inte kan ta undan allt som det går att vifta med. Handdukar går också att vifta med, t ex...

söndag 29 maj 2011

Kostens påverkan på ADHD och autism - vi vill testa!

Det pratas mycket om kostens påverkan på både ADHD och autism. En holländsk studie publicerades i The Lancet för ett tag sedan, där de hade en statistiskt signifikant skillnad mellan två grupper av barn med ADHD. De hade gett hälften av barnen enbart 10 olika livsmedel som var kända för att inte ge upphov till någon allergi. Den andra hälften fick äta som vanligt. Hos 32 av 41 barn med den begränsade dieten kunde de mäta förbättringar. Teorin bygger på att ADHD hos vissa barn beror på födoämnesallergi. Googla på det, om ni vill veta mer! Glutamat och konserveringsmedel har också nämnts som dåliga för personer med ADHD, av andra källor.

Och det finns de föräldrar som hävdar att de botat sina barns autism med att utesluta vissa saker som gluten och mjölk. Detta är inte bevisat vad jag vet, och jag är starkt skeptisk till att det går att bota autism, men man blir ju nyfiken på om det går att lindra autismen. Jag ska inte sticka under stol med att vi gärna får bort vissa beteenden som handviftandet och att han fastnar på saker.

Om man har ett barn med autism och ADHD, så känns det ju rätt nära till hands att i alla fall testa detta på sitt barn ett litet tag. Det känns som att man är skyldig honom det. Nu menar jag absolut inte att vi ska testa alla möjliga konstiga "hokus-pokus"-behandlingar som finns. Nej, dem tar jag STORT avstånd ifrån och kan bara konstatera att det alltid kommer finnas människor som försöker sko sig på andras olycka. (Sorgligt att inte de gör något bättre med sina liv.) Men att testa att ta bort vissa livsmedel + laga den mesta av maten från grunden några veckor i sommar, är egentligen en väldigt liten uppoffring med tanke på vad man kan vinna. Och sker det ingen förbättring, så vet vi ju det! Men ett litet problem finns ändå: M låter inte alls förtjust i idéen. "Jag orkar inte! Då äter jag den maten i smyg!" sa han idag. Hm, men det är vi vuxna som bestämmer, så så får det bli! Vi är fast beslutna och helt eniga. Det kommer bli fler blogginlägg om detta i sommar.

fredag 27 maj 2011

Lätt offer för fula gubbar

På kort tid har det varit två våldtäktsförsök här i området där vi bor. Den yngsta flickan var 12 år. Det är klart att man tänker lite extra när man har en söt autistisk kille på snart 7 år, med halvlångt hår och som många misstar för en flicka. Skolpersonalen har koll på honom, eftersom någon av dem alltid är ute med barnen på rasterna. Och tur är det, för han är rätt vimsig. Det känns väldigt olustigt att ha ett barn som ofta springer iväg längst bort i periferin på skolgården och viftar med saker och är helt i sin egen värld. Det är klart att man tänker att något kan hända, i ett obevakat ögonblick. Det går ju så snabbt. Och han försvarar sig aldrig, rent fysiskt. Lika bra att inse, att han nog är det lättaste offret av dem alla. Och vad skulle hända om någon kidnappar honom, och sen irriterar sig på hur han är, utan att veta om att han har autism. Usch, det klarar jag knappt att tänka på...

Naturligtvis har jag pratat med honom, om att det finns vuxna som är dumma mot barn, och som lurar dem. "Som i Verktygsapan" inflikade maken. (Boken heter Verktygsapan och skrevs av Chris Monroe.) Det hade jag faktiskt inte tänkt på själv, men i den boken blir verktygsapan kidnappad av en man som lurar honom med en banana-split av plast. En lite knasig bok, men väldigt bra på detta sätt. Väldigt visuell och tydlig med kidnappningen. Kanske ett bra boktips för någon?

Det känns naturligtvis jättestörigt att man måste berätta sånt här för en 6-åring, men "better safe than sorry". M förstår det intellektuellt och har lovat att springa till en fröken, ifall en vuxen som han inte känner närmar sig honom. Han är rätt rädd av sig, så jag tror faktiskt att han lyder bara han förstår allvaret. Det svåra är förstås att hålla honom "lagom" rädd. Det blir ofta för mycket, och han fixerar sig vid faror och överdriver dem. Inte bra det heller.

söndag 22 maj 2011

Att tänka på andra: KRAV-bananer

Igår satt M och åt en banan. Till min förvåning pillade han av trådarna inuti skalet och åt även dem. Jag tittade på bananen för att försäkra mig om att det verkligen var en KRAV/Fair Trade-banan, eftersom man hör så mycket om gift i skalet på de vanliga. Inte för att jag forskat i detta. För oss är det bara så självklart att alltid köpa KRAV/Fair Trade bananer, eftersom de finns. De är dessutom mycket godare. Jag har hört att aporna på Köpenhamns Zoo äter KRAV-bananer med skalet på, men skalar de andra. Jag vet inte om det är sant, men det skulle mycket väl kunna vara det, eftersom det är så stor smakskillnad. För övrigt tycker jag är märkningen är fel. KRAV-bananer borde heta "vanliga bananer" och de andra "giftsprayade slavbananer" eller något liknande.

Jag tog tillfället i akt att förklara den hemska sanningen om bananodlare för M. Att de mammor och pappor som jobbar med bananer är så fattiga att de ibland måste jobba med gift, fastän de inte vill. Jag sa att vi måste tänka på dem och deras barn, fastän vi inte känner dem eller någonsin kommer träffa dem. "Tänk så tråkigt för dem och deras barn, om de blir sjuka av giftet. En sak är säker: De blir glada ifall de slipper giftet. Det vet vi helt säkert utan att behöva se deras glada miner." Jag sa så, eftersom M har svårt att läsa ansiktsuttryck. Vi jobbar mycket på att stärka hans empati gentemot andra människor, och det går faktiskt rätt bra. Men vi jobbar med logik, och vi måste vända på det, för att han ska förstå. Säga saker som: " Tänk om det hade varit vi. Tänk om jag och pappa hade varit tvungna att jobba med gift, för att vi skulle få pengar till att köpa mat och kläder till er?" Min tanke är att han ska lära sig känna empati, vid alla tillfällen där han logiskt förstår andra människors känslor.

En mening som jag använder ofta är: "Tänk vad tråkigt om alla människor bara tänkte på sig själva." Den kan även användas till mycket annat, som t ex att förklara varför man ska plocka upp efter sig själv: "Då skulle alla människor slänga sitt skräp rakt ner på marken. Tänk så skräpigt det hade varit överallt då. Då hade det inte funnits någon vacker ren skog att promenera i." Men under den här diskussionen, formulerade jag det så här: "Tänk om alla människor bara hade tänkt på sig själva och hur mycket pengar de har kvar i plånboken, och inte på andra människor. Då hade alla bananodlare fått jobba med giftet." Då kom den uppenbara frågan: "Varför finns det giftbananer?" Jag svarade ärligt att jag inte heller förstod det och att vi måste berätta för alla vi känner att de ska köpa KRAV-bananer och att de ska tänka lite mer på andra människor.

lördag 21 maj 2011

Boktips för barn och vuxna som gillar ljud och/eller fåglar

När M var yngre var han väldigt intresserad av ljud. Det var många diskussioner om hur olika saker lät. Så har vi det även med lillebror, så det har kanske inte med autismen att göra. I alla fall, så fick vi precis hem en jättefin bok. Den heter "Fågelsång: 150 svenska fåglar och deras läten." och författarna är Jan Pedersen och Lars Svensson. Den här boken kan nog vara rolig för de flesta barn och vuxna. Det finns en liten spelare i boken och man kan klicka fram fågellätena ett och ett. (Varje fågelläte identifieras med ett nummer.) Lärorik, övar koncentrationsförmågan i och med att den innehåller många moment (bild, text, ljud och klicka fram rätt nummer)  och f a väldigt kul att läsa tillsammans!

fredag 20 maj 2011

Mitt "kameratänk": Ibland måste man våga släppa taget

Idag var maken iväg en sväng, lillasyster sov och jag passade på att plocka undan lite medan killarna lekte på var sitt håll. M behöver oftast mycket planerade aktiviteter, för att han inte ska fastna i sin egen värld och sitt viftande, men jag orkade bara inte i eftermiddags. (Det har varit lite mycket, de senaste dagarna.) Okej, många gånger leker han samtidigt som han viftar, men alltid för sig själv och oftast ungefär samma lekar. Ska syskonen få vara med måste vi alltid styra upp leken samtidigt som M blir sur och skriker, och det går inte många minuter innan M springer iväg och gör något annat.

Men helt plötsligt idag lekte de tillsammans med (gosedjurs-)katterna i tältet, utan att jag hade gjort något. De pratade, skrattade och hade det mysigt. Det var en underbar stund för mig när jag upptäckte det. Jag stod nog bara förvånat och tittade, innan jag gick efter kameran och filmade. Sen helt plötsligt råkade de i luven på varandra. Jag avvaktade och tänkte att de kunde få försöka lösa sina konflikter själva. Och det gick bra. Snart lekte de glatt igen. Det höll på så fram och tillbaka i säkert en timme, men mest hade de kul ihop(!!).

Tänk att det kunde gå så bra, fastän vi inte var där och stöttade! Mycket är det nog tack vare att lillebror blivit tillräckligt bra med talet och är en tuff och envis liten kille som står på sig när M inte svarar, men vi måste absolut hålla oss i bakgrunden mer framöver. Jag ska försöka tänka mig att jag har en kamera i handen, även när jag inte har det. Jag observerar och dokumenterar, men ingiper bara när det verkligen behövs.

Man håller lite extra koll på ett barn med autism av förklarliga skäl. Men om man aldrig ger dem chansen att själva närma sig andra barn, om man alltid är där och tolkar och stöttar, ger man dem inte chansen. Det blir en självuppfyllande profetia, att de har svårt att kommunicera med andra barn.

En liten reservation, dock: Senare ville lillebror att M skulle komma och köra "Bobby-bil" med honom. M var helt inne i sin egen värld. Lillebror tjatade och tjatade, så då gick jag helt sonika och tog M i handen och ledde honom till Bobby-bilen. Han hade absolut inget emot det, utan tvärt om. De körde tillsammans en lång stund på trädäcket och tramsade och hade jättekul. Man måste nog hålla ett litet vakande öga på när syskonet kämpar och kämpar utan att nå fram; när autisten är för mycket i sin egen värld. Det är lätt att syskonet tolkar det som att autisten inte vill leka, när autisten kanske faktiskt vill, men inte hör frågan.

Han vill vara neurotypisk

Idag kom kommentaren, som jag tror att alla autist-föräldrar (m.m.) fasar för: "Jag vill vara lite mera neurotypisk". Det kändes i hjärtat, måste jag medge, men jag visade inte M det. Jag dolde det och sa: "Ja, det förstår jag. Ibland vill jag vara lite mer Aspergare." Det är sant. Många gånger har jag t ex beundrat deras detaljminne och långtidsminne. Det känns som att man på vissa områden inte kan "tävla" med en Aspergare. De är på en helt annan nivå, än oss neurotypiska.

Jag fortsatte förklara för M, som vet att det inte går att ändra så att han blir neurotypisk, att det nog alltid kommer kännas så där. Och mörkhåriga vill vara ljushåriga och vice versa. Och lockhåriga vill ha rakt hår, medan vi med rakt hår beundrar deras lockar och önskar att vi hade likadana. Den jämförelsen bet på M, eftersom han är väldigt intresserad av hår. (Det blir man kanske, om man har svårt att tyda ansiktsuttryck. Håret blir ett kännetecken.)

Jag sa inte så mycket mer än så faktiskt. Jag tycker det är viktigt att M förstår att han har rätt att känna så där. Det blir ju bara värre, om han klandrar sig för det. Jag tror det är bra att bejaka den känslan och få vara ledsen över det ett litet tag. Men inte för länge, så det blir en fixering. Nej, bejaka känslan ett litet tag och sen köra på som vanligt, tror jag på!

måndag 16 maj 2011

Föräldrarnas svar på mitt mejl

Man får inte glömma att ett funktionshinder berör alla barn, inte bara ens eget. De undrar och frågar sina lärare, sina föräldrar, varandra och kanske barnet självt, i fråga. Jag anser att de har rätt att få veta. I alla fall svaren på sina frågor, även om de inte får namnet på diagnosen. Det handlar inte om själva informationen, utan de signaler man sänder till barnen ifall man hyssjar och talar tyst om saker som är annorlunda. Vad händer då med de barn som senare upptäcker att de blir kära i människor av samma kön som de själva, eller de barn som har alkoholiserade föräldrar, osv osv. Ska vi lära våra barn att man ska tala tyst, skämmas och dölja vissa saker, eller ska vi lära dem att de är okej precis som de är allihopa? Att man får vara annorlunda och/eller be andra om hjälp när det behövs? Att man aldrig behöver skämmas för den man är eller hur man har det? Ganska enkelt svar, eller hur?!

I alla fall, i resten av inlägget tänkte jag låta barnens föräldrar komma till tals. Jag publicerar deras svar på mitt mejl, eftersom de var så bra och kloka (dock något modifierade, så att barnen och föräldrarna är anonyma). 


------------------------------------------


"Kära 'aspergermamma', vilket underbart brev och vilken bra sak ni bestämde Er för att göra. Jag skulle ljuga om jag sa att min son inte har kommit hem och frågat varför M viftar med händerna och varför han är så mycket med I. Jag har inte haft svaren utan sagt att det ibland blir sa att barn behöver extra hjälp i skolan av olika anledningar. Vi har pratat mycket om barn med autism och ADHD (då vi själva har det i släkten ) och i helgen har sonen berättat för mig att M är som alla andra men han har svårt med balansen och att sitta stilla. Han har mycket förståelse för M (säger han ) då han själv är höjdrädd  och vet att hinderbanan är svår. Jag hoppas att Er initiativ att förklara för barnen kommer underlätta för M och med den kärleken han får hemma är jag säker att han både klarar av skolan och livet utan problem. Det är en fin pojke och ni har all anledning att vara stolta över honom. "

"Hej, stort tack för ditt mail! Jag tycker det är jättebra att ni har informerat barnen och oss föräldrar om hur M har det. Det känns så viktigt att kunna sätta ord (rätt ord) på sådant som barnen kanske kommer hem och undrar över. Så, tack för att ni delade med er."

"Tack för att du berättar! Bra att veta dels för mig själv och om dottern skulle fråga nåt. Vi har förstått att M inte riktigt är som alla andra, fast jag har aldrig varit orolig att han skulle vara ett problem. Nu vet vi, och för tillfället undrar jag inte något skulle det ändra sig så återkommer jag."

"Hej! Tack för mailet. Min son har inte pratat alls om detta hemma så det är bra att veta. Sonen går i XX men de leker ju ofta över grupperna. Vi ska prata lite till hemma. Jag har själv haft elever med högfungerande autism."

"Hej! Tack för ditt fina och utförliga mail! Jättebra initiativ att både prata med barnen och skriva till oss föräldrar! Information och öppenhet är alltid den bästa vägen, och jag blir jätteglad även att höra att barnen reagerade bra på ert föredrag. Lycka till med allt i fortsättningen!"

"Hej 'aspergermamma' och familj! Jag tycker att det är jättebra att ni pratat med barnen! Dottern har berättat om detta, och barn är oftast mindre intresserade av vad som är "normalt" än vad vi vuxna är!!!"

"Åh så vackert o klokt skrivet! Jag får tårar i ögonen! Inte bara har ni en fantastisk M utan han har fantastiska föräldrar!"

"Tack för din fina beskrivning av M, och de frågeställningar som uppkommit och som ni i er familj på ett föredömligt sätt hanterat!! Det är väl just precis så man avväpnar och avdramatiserar - genom att berätta och visa att det hela inte är så komplicerat när det väl kommer till kritan. Har inte haft tid ikväll att fråga om din och Ms lilla "informationsträff", men det är ju viktigt att vi övriga föräldrar följer upp och på så sätt kanske kan bidra till ett så schysst bemötande av allas klasskompisar som möjligt! Jättebra att få veta detsamma som våra barn har fått reda på och formuleringar som är lätta att förstå!

"Tack så jättemycket för informationen! Det är bra att vi föräldrar vet så att även vi kan förklara om barnen frågar och så att vi förklarar rätt! Bra ord & uttryck du använder! Vi tycker att det är viktigt att lära barnen att vi är alla lika & olika på en & samma gång och att det inte är något märkligt med det! Alla har vi våra styrkor & svagheter. Ju mer man pratar om varandras olikheter desto mindre konstigt tycker man att det är. Enbart positivt för alla!"

Mitt mejl till klasskamraternas föräldrar

Igår skickade jag ett långt mejl till klasskamraternas föräldrar. Det innehåller inte mycket nytt för er som läser mina inlägg och innehållet finns till stora delar i inlägget "Hur jag berättar för klasskamraterna", men jag publicerar ändå hela brevet här, eftersom det kan fungera som inspiration till föräldrar i samma situation och som tänker skicka ut ett liknande brev. Här kommer det:
-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Hej alla föräldrar i F-klass!

För några dagar sen, var jag och min son M och berättade för alla F-klassare om hur M har det. Anledningen var att några av barnen fått för sig att han har en sjukdom, vilket inte är sant. M är fullt frisk, men har högfungerande autism som också brukar kallas för Asperger. Detta berättade vi för barnen. Och M ville själv vara med och har reagerat mycket positivt efteråt. Han är glad och lättad och förklarar gärna för de barn som undrar något nu efteråt.

Jag har sagt till barnen att hjärnan hos människor med Asperger funkar lite annorlunda, inte bättre eller sämre, utan bara lite annorlunda. Man är inte sjuk för att man tänker lite annorlunda. Jag berättade att vi andra brukar kallas för neurotypiska. (Så är det faktiskt! Bättre ord än normal, eller hur, för vem är normal egentligen?) Jag sa att M fått detta i min mage, att det fanns i hans ”ritning” (=DNA). (Det är ärftligt.)

Vidare sa jag till barnen att M har lätt och svårt för andra saker än de flesta andra barn. Och att det är svårt för de andra två fröknarna, att samtidigt hinna lära både M och alla andra barn det som de behöver lära sig. Det är därför det finns en extrafröken; I.

Vi diskuterade det M är bra på:
* Matte och att läsa. (Det är därför han går i en vanlig skola. Han har väldigt lätt för skolämnena, f a matte, och vi vet att han har kapacitet att klara av skolan. Vi kommer aldrig sätta honom i en specialskola, eftersom de har lägre krav. Dessutom behöver han vistas ute bland neurotypiska barn. Det är där han ska leva, i den ”riktiga” världen, och ha ett så normalt liv som det bara går. Inte på institution. Med rätt stöd, går det att träna Aspergerbarnen i väldigt hög grad.)
* Att förstå logiska resonemang.
* Att komma ihåg detaljer om saker
* Att komma ihåg saker som hände för länge sen.

Samt även det M har svårt för:
* Han har svårt att stänga ute oviktiga sinnesintryck, så han hör och ser mycket på en gång och blir snabbt trött av alla intryck i skolan. Det är därför han ofta måste gå iväg en stund med I. Och dessutom har han många egna tankar i huvudet. Alla intryck och egna tankar gör det svårt för honom att koncentrera sig på saker som påklädning och att äta.
* För M är det extra obehagligt att klättra och hålla balansen när fötterna är ovanför marken. Det är därför han tycker att hinderbanan är jobbig. Och det är därför han använder pall och en barnring på toaletten.
* Att förstå ansiktsuttryck. Vi har påpekat för barnen att de kan berätta för M vilket ansiktsuttryck de har, när M inte förstår dem.
* Att hålla händerna stilla. M förklarade att han har en "törstig hand", dvs att det sparkar och drar i långfingrarna och att det slutar kännas så när han viftar. Det är därför han viftar - för att han vill bli av med den känslan. När sparkandet blir för jobbigt, får han vifta en stund.
* Tidsuppfattning. Det är därför han har sin klocka, med lampor som släcks för varje minut som går.
* Höga ljud. Han har överkänsliga sinnen, vilket gör att han upplever vissa ljud extra starkt, speciellt på teater. Det är därför han har ett par hörselkåpor i facket.

Jag vill även påpeka att M INTE är utåtagerande. Tvärt om. Han är, liksom Alfons Åberg, rädd för att slåss och slåss aldrig.

M utreds för närvarande för ADHD, (eller något liknande). Han har även svårt för att:
* komma ihåg det som hände nyss. Därför måste I påminna M om vad han ska göra.
* sitta still - han har "myror i byxorna". Därför måste I påminna M om att sitta still och göra sin uppgift.

Sist men inte minst vill jag passa på att berömma era duktiga och goa barn. Samtliga barn lyssnade intresserat och försökte förstå M. Ingen sa något elakt. Tvärt om så räckte många upp handen och stöttade och sa t ex att de också är rädda för höga höjder.

Tveka inte att fråga mig, Ms pappa, skolpersonalen eller M själv om ni har några frågor. (Mejl går bra också.) Vi föräldrar är öppna med detta, och skäms inte för vår M. Och det sa jag även till barnen – att de gärna får fråga oss föräldrar eller M. Så snälla, låt dem fråga! Det är bättre att de frågar, än att de fantiserar ihop och sprider något som är felaktigt.

Tack snälla, för att ni läste! Det betyder mycket för oss! :)
Med vänliga hälsningar
Ms mamma

PS. Detta mejl är utskickat i samråd med skolpersonalen

Hej och hejdå, fortsättning

Idag stormade lillebror in från dagis och sa till M: "Jag tog ditt huvud!". Jag visste vad han syftade på. Den natten hade han haft en konstig dröm. Jag fick inte veta alla detaljer, men lillebror vaknade till, bad om en macka och sa att en dagisfröken hade fått köpa ett nytt huvud till M. Senare berättade han att han hade velat leka med Ms huvud.

Om man försöker se det här från ett barns perspektiv och inte tänker på en massa horribla skräckfilmer man sett, så framstår det nog ändå lite läskigt och märkligt för ett barn. Jag tog tillfället i akt och frågade M om han nu förstod varför man alltid säger "Hej! Hur är det med dig idag?" eller något liknande. Det var ju inte så trevligt när lillebror sa: "Jag tog ditt huvud!" det första han sa efter skola/dagis.

M har helt klart kommit en lång väg och säger ofta numera "Hej!" och "Hejdå!" utan att vi behöver påminna, men det skadar ändå inte att ta ett sånt här uppenbart tillfälle i akt att förklara varför. Han bättrar sig väldigt mycket med det mesta, så fort han förstår varför.

fredag 13 maj 2011

Hur en bra resurs/assistent ska vara

För närvarande är vi mycket oroliga att M inte får behålla sin resursperson i skolan. Det pratas om en LAS-lista och att de tidigare fast anställda inom kommunen måste få tjänst innan rektorn kan förlänga Ms resurs tjänst. Jag skulle kunna skriva att långt arg inlägg om hur dumt det är, att LAS ska stå över redan utsatta barns behov. Anställningstrygghet i alla ära, men den borde faktiskt vara underordnad små funktionshindrade barns behov. Nåja, nog om det. Jag tänkte ägna kvällens blogginlägg till att beskriva hur en bra resurs bör vara för M, och hur Ms resurs lever upp till detta. Nu menar jag hon som är i skolan och är med honom flest timmar i veckan. Hon har känt M ända sen dagis, sen han var tre år, och varit hans resurs där från han var 4 år.

1) Resursen bör vara en snäll person som M tycker om. Detta är det allra lättaste villkoret att uppfylla. Det krävs egentligen bara att man ger M uppmärksamhet genom att prata med honom (om vad är oväsentligt), inte ställer några krav och låter honom vifta obegränsat. Han tycker om alla vuxna som gör detta! Stannar man här i sina krav på en resurs, så kommer M säga att han tycker om personen och vill träffa den igen.

Hur I lever upp till detta: Han säger alltid att han tycker om henne och blir alltid glad när han ser henne.

2) Ta hand om basbehoven. Nu blev det genast mycket svårare. Detta är t o m svårt för oss föräldrar. Vi har problem med detta varje dag och det är inte alltid vi själv vet varför han är missnöjd. M känner sällan om han är hungrig, törstig, kissnödig eller bajsnödig. Oftast börjar han yla över något annat, oftast påhittat, som att en papperslapp gått sönder. Och ofta ljuger han om anledningen, t ex så sitter han hellre och gnäller vid sagoläsning, än att gå och kissa, för att han inte vill missa sagan. Det gäller att ha stor kännedom om M, för att lista ut varför han ylar. Man kan tycka att det bara är att testa dessa fyra en efter en, men så lätt är det inte alls. Han har t ex oerhört svårt att bajsa i skolan. Han har svårt både med balansen på toaletten och det psykologiska att någon vet eller hör att han bajsar. Dessutom så stör ljud utifrån toan honom. Och sen så ljuger han ibland om att han kissat, när han inte gjort det. Och magen kan vara tom snabbt fastän han precis ätit något. Det gäller att alltid ha ett äpple till hands. Törsten fixar man förstås lätt, men då blir han snabbt kissnödig igen, eller ännu mer kissnödig... Fixar man inte basbehoven snabbt, så får M ett stort utbrott som t o m är svårt för oss föräldrar att reda upp. Det går oftast väldigt fort. M är glad och nöjd ena sekunden och några få minuter senare är han knappt kontaktbar.

Förutom detta, så behöver resursen vara med och påminna honom om vad han ska göra vid påklädning och toalettbesök (torka sig, spola och tvätta händerna). Vi maten måste resursen vara med och se till att han inte spiller, att han äter upp i tid och att han äter ordentligt. Eftersom han har svårt med motoriken, att det är många intryck i matsalen som stör och eftersom hans mättnadskänsla ibland infinner sig alldeles för snabbt, är han ibland väldigt omotiverad till att äta.

Hur I lever upp till detta: Eftersom I känt M i så många år, märker hon snabbt när något är på gång. Hon tar honom avsides och hjälper honom med hans basbehov. Hon har t ex lyckats med att få honom bajsa i skolan några gånger, på sistone, något som var omöjligt för några veckor sedan. När han var mindre bajsade han bara på kvällen, men för några veckor sedan ändrades det. Efter att jag själv varit med M på toaletten gång i skolan utan att han kunnat bajsa, kom jag med ett antal förbättringsförslag. I tillmötesgick alla dessa direkt och lyssnade på alla detaljer som behövs för att det ska funka för M. Naturligtvis är det oerhört viktigt att ha en så lyhörd assistent, som kommunikationen funkar så bra med. Och M skäms inte heller för I, som han gör för de flest andra människor, trots att vi jobbat jättemycket med det. Det är ett fåtal personer, som kan vara i närheten för att han ska kunna slappna av och bajsa: Vi föräldrar, syskonen och så I! (Inte varken farmor, farfar eller moster som han träffat jättemycket.) Alla barn har rätt att få det stöd som behövs för att kunna bajsa i skolan! Och naturligtvis stöttar hon honom vid måltider, påklädning och toalettbesök (även när han inte har utbrott). Men hon jobbar hårt på att han ska lära sig fixa allt det där själv utan henne.

Har man en assistent som lever upp till 1) och 2), så har man en helt ok "förvaring". Men skolan ska inte enbart vara förvaring. Det ska vara utveckling också!

3) Att utveckla honom. Detta är det allra svåraste. Det är en svår balansgång, mellan att M ska vara glad och nöjd och trivas med livet, men ändå att man utmanar och pushar honom i rätt riktning. Att man kan ställa krav, som M lyssnar på och följer utan att må dåligt. Som jag skrivit tidigare, så är han själv gladast och nöjdast om han får vara för sig själv och vifta, ungefär som tjuren Ferdinand... Inte så utvecklande.

A) Utveckla: Skolarbetet
Han blir initialt arg, speciellt när man kräver av honom att han ska lägga undan det han viftar med. Och han behöver konstant att man manar på honom och aktiverar honom. Man får förbereda en aktivitet och slå dövörat till när han protesterar. Han tycker oftast det är kul när han kommit igång. Han har mycket lätt för skolämnena, har lärt sig läsa och räkna utan någon större ansträngning, men det krävs att en vuxen sitter bredvid för att han ska komma framåt med arbetsuppgifterna i skolan. Annars sjunker han in i sina egna tankar, och börjar vifta istället för att skriva. Viftandet gör också att han har svårt för finmotoriken. Resursen måste konstant vara med och peppa honom att göra bättre ifrån sig. Eftersom han har så lätt för skolämnena, samt att går att träna aspergerbarn till att leva självständiga och produktiva liv i samhället, gör att vi aldrig kommer sätta honom i någon specialskolan med lägre krav. Vi och skolpersonalen jobbar för att han ska övervinna sina svårigheter och dra nytta av sina oerhörda styrkor. Det kommer bli en vinst för honom själv och samhället. Han har absolut förmågan till att utbilda sig till ett bra jobb, så varför institutionalisera honom?

B) Utveckla: Kompisar och att våga ta kontakt med andra barn.
Det här har länge varit den hårdaste nöten att knäcka. Samtliga pedagoger, både på dagis och i skolan, har jobbat hårt på att M ska lära sig förstå andra barn speciellt deras ansiktsuttryck, att ta kontakt med dem och leka med dem. Här är det oerhört viktigt att resursen stöttar på rätt sätt. Att resursen är med i bakgrunden och griper in när det behövs, men inte blandar sig i för mycket. Det är viktigt att resursen förstår när hon/han ska gå undan med M, eftersom han är trött och behöver vila, och när hon/han inte ska göra det utan låta M vara med de andra barnen. M behöver mycket stöd i kommunikationen med de andra barnen. Han vet oftast inte vad han ska säga och säger ibland märkliga saker till de andra barnen. Han har mycket svårt med turtagning, dvs att veta när han ska prata och avbryter ofta, eller pratar bara om sina saker utan att lyssna på andra. Varje dag måste resursen jobba med att få hon försöka förstå ansiktsuttryck och de sociala koderna. Samt att tolka det M menar för de andra barnen.

C) Utveckla: Skolgymnastiken. M har svårt med grovmotoriken, koordinationen och balansen. Trots detta försöker personalen (enligt våra intruktioner) att få M att göra samma saker som de andra barnen. Han måste öva extra mycket och de peppar honom att gå hinderbanan fastän han har höjdskräck och inte vill. Han kan faktiskt det jättebra nu när han gjort det några gånger! Det är viktigt att ha en resurs som M känner sig trygg med, men som klarar att utmana honom på rätt sätt. Det är inte rätt att M ska vara ledsen, men det är inte heller rätt att han ska slippa skolgymnastiken och därmed stanna i utvecklingen.

D) Utveckla: Att hjälpa honom tänka rätt. Han är ofta otrygg och har många frågor om hemska saker som kan hända honom eller andra. Det gäller att man förstår vilken rädsla som ligger bakom och att logiskt kunna argumentera på ett sätt som gör att M blir trygg. T ex är han rädd för skelett som rör på sig, att hans sår inte kommer läka, att det ska hända hans lillasyster något, osv osv. Det kommer alltid följdfrågor på ens svar, så det gäller att man har huvudet på skaft. Förklarar man på fel sätt blir det bara värre.

E) Utveckla: Att inte låta M luras och köra med en. M vill ofta försöka bestämma eller lura vuxna. Han ljuger mycket, och försöker få sin vilja igenom på olika sätt. Detta måste kan kunna se igenom, och orka jobba med dagligen. Detta är oerhört svårt att arbeta bort. Vuxna som inte känner M, brukar ofta skratta åt hans osanningar, vilket blir helt fel i längden.

Hur I lever upp till detta: I jobbar hårt med allt detta varje dag och tar spontant upp vad som hänt under dagen på dessa punkter, hur M reagerat och vad hon sagt till honom. Vi brukar få en full redogörelse av allt viktigt som hänt, så att vi föräldrar kan fortsätta jobba med det hemma om det behövs. Samtidigt är hon lyhörd för våra tankar och åsikter kring Ms utvecklig, men oftast tycker hon redan likadant som oss föräldrar. Vi, båda hans föräldrar, är totalt sett mycket nöjda med Is insats och den utveckling vi ser hos M. I lyckas faktiskt bättre än oss föräldrar med att få M att lägga undan snöret, den viktiga pusselbiten för att han ska utvecklas istället för att sjunka in i sig själv. I har stor fingertoppskänsla och sliter varje dag med att få in M på rätt spår. För närvarande håller det t ex på att lossna med punkt B) ovan, mycket tack vare I. Hon har sannerligen inget lätt jobb med allt detta, det vet vi föräldrar (som också jobbar hårt med det)! Och dessutom så är hon i allra högsta grad proaktiv, dvs hon tänker själv ut en massa aktiviteter som M tycker är roliga och som utvecklar honom, stort som smått. Och hon är oerhört pedagogisk.

4) Att hantera hans ADHD. Vi har inte någon diagnos ännu, men vi föräldrar och skolpersonalen är rätt säkra på att han även har antingen ADHD, eller någon liknande diagnos. Han är under utredning. Det test han gjort två gånger slog ut väldigt entydigt på många parametrar. Det kommer bli en dubbeldiagnos av något slag i alla fall. Det som är allra svårast med detta är att få M att sitta still. Han springer iväg så fort han får en chans. Det är som att benen springer iväg av sig själva utan att han tänker på det. Och han har problem med korttidsminnet. Man kan inte ge flera instruktioner (kissa, ta på dig kläder, och spring ut och lek), utan måste ge en instruktion i taget (först kissa och sen när han gjort det; ta på dig jackan, ta på dig skorna osv). När han äter måste alltid en vuxen sitta med honom och mana på honom.

För att klara av detta måste man ha ENORMT tålamod och orka tjata och vara envis med att han ska sitta still och göra sina uppgifter, utan att tappa humöret och kunna bibehålla den goda relationen till M.

Sist men inte minst så vill jag avsluta med att det som är allra viktigast för M, är Is långa erfarenhet av honom i kombination med hennes brinnande engagemang. Vi har LSS-avlösare som kommer hem till oss och jobbar några timmar i veckan, och vi har insett att samtliga haft en lång inlärningsperiod. Det har tagit månader innan de blivit varma i kläderna och själva kan ta hand om M utan att vi föräldrar behöver stötta. Om vi inte får ha kvar I som Ms resurs, kommer detta gå ut oerhört mycket över honom. Han kommer bli otrygg - inte förstå varför hon inte får vara kvar nu när hon varit med honom i 3-4 år. Och han kommer inte alls ha möjlighet att utvecklas i samma takt som han gjort hittills. Det kommer ta lång tid innan en ny resurs är på Is nivå (om personen har förmågan och engagemanget), säkert flera år. Vi kommer förlora värdefull tid.

onsdag 11 maj 2011

Nu har vi berättat i klasserna

Nu har vi berättat i klasserna: I Ms klass och i hans två parallellklasser. Det gick jättebra! Skolpersonalen rapporterar att M blivit lugnare och mer harmonisk, samt söker sig mer till de andra barnen. Och han förklarar gärna för de andra barnen, hur han känner det. En liten flicka hade undrat om han kunde känna sig kär och hur det kändes: "Jag är redan kär!" och "Det känns ännu bättre!" hade han svarat. Strålande självkänsla, eller hur?!

Det var i förra veckan som vi berättade i hans klass. Barnen var jätteduktiga, lyssnade och försökte verkligen förstå honom. Flera av dem räckte upp handen och sa att de också var rädda för höga höjder. Det tyckte jag var mycket bra, för det visar att man kan ha vissa av dessa egenskaper utan att ha Asperger och att det finns många likheter mellan M och klasskamraterna. Jag kom på att förklara för dem att det känns för M när han klättrar, som det hade känts för dem (som inte är höjdrädda) att klättra högt upp på ett höghus. Vem hade vågat det? frågade jag. "Inte jag!" sa flera av barnen och verkade imponerade av att M vågar genomföra hinderbanans balansgång.

Sen fick jag hjälp av en liten flicka som sa att M har svårt för höga ljud. Det hade jag ju glömt i min lista. Så fick vi prata lite om överkänsliga sinnen och att M har en inre "förstärkare", likt de man behöver till elgitarrer.

Något som jag också tog upp, men som jag inte skrev i mitt tidigare inlägg, var att nämna att vi flesta andra kallas neurotypiska. Jag tycker att det ger en bra balans, dvs att det inte bara är barnen med funktionshinder som har ett namn på hur de är. Barnen och personalen smakade på ordet "neurotypisk" en stund.

Det allra häftigaste var det som hände idag, när vi berättade i parallellklasserna. En annan pojke berättade för första gången att han också har ADHD, efter att han hört M säga det. Jag hade faktiskt inte tänkt nämna termen ADHD, eftersom den utredningen inte är klar. Jag sa "lite myror i byxorna" (men förklarade att det inte är myror på riktigt). Men då sa M själv att det kallas för ADHD, och det var då det lossnade för den andre killen. Senare på rasten sökte han upp M och sa att de skulle gå och gräva i sandlådan. Och därefter gick de med I (Ms resursperson) till lekplatsen. Den andre killen klättrade upp högt i ett torn och ropade på M. Då blev M ledsen och sprang till I, som genast förklarade för killen att M tycker det är läskigt. "Ok, då går vi ner och snurrar på klockan istället", sa han bara och så gjorde de det. Den här killen verkar fantastiskt bra, eftersom han tar tag i M och hittar på saker de ska göra tillsammans, men ändå respekterar M för den han är. Precis vad M behöver! Dessutom, den här killen behövde nog också få berätta, och en vän med samma diagnos! Detta bekräftar ännu mer, hur bra det är för alla barnen att de vet om varandras olikheter. Tänk annars om M och den här killen gått ovetandes om varandra under många år, och försökt dölja sina funktionshinder och kanske t o m skämts. Huh, jag ryser åt tanken!

Barn är så naturliga i den här åldern och lägger de inte så mycket värderingar själva. Och spontana. De vågar fråga och berätta, utan att skämmas. Ett av barnen i klassen berättade ogenerat att han bajsat i en plastpåse när de renoverade. Ett annat barn berättade att hans mormor kissade i en skokartong en gång när hon gick i sömnen. Förutom det humoristiska i detta, så är det ett bra exempel på att saker oftast inte är konstiga eller pinsamma i den här åldern.

söndag 8 maj 2011

Visuella hjälpmedel: Flödesschema

Igår sa M till den kvinnliga avlösaren att han inte ville ha någon sås om han hälsade på henne. Han ville ha smör istället. "Vad gör vi om du inte har något smör hemma?" frågade han om och om igen, fastän hon redan svarat. Så är det ofta: Han fastnar på saker, blir upprörd och ställer en massa frågor utan att lyssna på svaren. Jag sa lite skämtsamt till henne, att M borde ha ett flödesschema. Medan jag hörde mig själv säga detta, kom jag på att det var en alldeles utmärkt idé. Så jag gjorde ett.

Först skrev jag Ms namn och ringade in det. Därefter gjorde jag en pil till en stor ring till där det stod "SÅS". Den strök jag över och sa: "Den vill vi inte ha!" Sen gjorde jag en ny pil till en stor ring där det stor "SMÖR". Bredvid den en glad gubbe. Och till sist en tredje ring med "SMÖR SLUT". Den tredje sista fick i sig fyra nya pilar som pekade på ringar där det stod: "BLÅ BREGOTT", "GRÖN BREGOTT", "INGET SMÖR" (till maten) och "HANDLA SMÖR". Sen strök jag över "GRÖN BREGOTT" och "INGET SMÖR" (Blå Bregott går bra, men inte grön.) Vid "BLÅ BREGOTT" och "HANDLA SMÖR" gjorde jag halvglada ansikten. Sen frågade jag: "Vad är det värsta som kan hända?" Han tittade på schemat och sa: "Blå Bregott" och sen lugnade han sig och slutade fråga och de kunde gå vidare till nästa aktivitet.

Jag minns vad jag hörde på ett föredrag med Elisabeth Råberg som skrivit boken "Omsorg utan våld". Hon menar att många autister har svårt för att tänka ut alternativ om något går snett. Det är som att de bara kör på motorvägen, rakt fram, utan att se alla de alternativa vägar som finns. De måste man hjälpa dem hitta. Så är det nog för M. Han ser bara motorvägen. Tänker man så, är det lättare att förstå honom. Det är klart han blir upprörd! Han är på motorvägen "Det finns inget smör" och hittar ingen avtagsväg... Det blir nog ett och annat flödesschema till, framöver... För det är just vad ett flödesschema är: Ett visuellt hjälpmedel med alternativ till "motorvägen". En mental karta, som hjälper honom att tänka rätt. Men jag kan inte alltid vara där och rita flödesscheman åt honom hela hans liv. Han måste lära sig göra dessa själv. Men börjar vi träna honom redan nu, så tror jag att han kommer fixa det lätt som en plätt när han är äldre. Jag tror faktiskt det!

fredag 6 maj 2011

Autismspektrum, vilket bra ord! Som en regnbåge!

Idag började M prata om sin autism i förhållande till dagiskompisens autism. Då kom jag på att använda det jättebra ordet autismspektrum. Jag jämförde med regnbågen, som är ett spektrum. Regnbågen har många olika färger och precis så är det med autism. Det finns många olika autister, precis som färgerna i regnbågen! (Oändligt många, eftersom regnbågen egentligen är ett kontinuum, men det sa jag inte till M. Och det stämmer ju med autism, eftersom de också är unika individer.) Jag tror det var en ganska talande liknelse. Och fin, eller hur?!

onsdag 4 maj 2011

Jag har berättat: Han vet om att han har autism nu

I söndags kände jag mig lite stressad över att flera av Ms klasskamrater sagt att han har en sjukdom, så jag berättade för M att han har autism. Eftersom jag måste berätta för barnen snarast, ville jag ge M ett litet försprång.

Han satt på toa när jag berättade. Det var bara vi två och det var lugnt runt omkring oss. M hade precis själv nämnt dagiskompisen som har utvecklingsstörning och klassisk autism. Jag sa återigen att autism betyder "ett annat sätt att tänka och att hjärnan funkar lite annorlunda". Därefter hade vi följande konversation:

Jag: "Tänk om Asperger är en slags autism?"
M: "Är det inte det?"
Jag: "Vad tror du?"
M: "Näe!"
Jag: "Men om det är det, vill du veta det då?"
M: "Är det det?"
Jag: "Vill du veta?"
M: "Ja!"
Jag: "Ja, det är det faktiskt. Känns det konstigt?"
M: "Ja, lite..."
Jag: "Vad tror du det beror på? Att du är som XX ('den andre pojken med autism på dagis') eller att du inte riktigt har förstått vad autism är?"
M: "Att jag inte förstått vad autism är."
Jag: "Ja, det finns många olika sorters autism. Du har fiffig autism. Känner du dig annorlunda nu, eller känner du dig som samme M?"
M: "Som samme M."

Han skrattade lite nervöst på slutet, men han tog det jättebra. Blev inte ledsen. Jag nämnde hans mattekunskaper igen och påpekade att de är bra att ha om man vill jobba med att konstruera vindkraftverk. "Tycker t o m de som bygger vindkraftverk att autism är bra?" frågade han mig. "JA!" sa jag och han log förnöjt.

Lite senare frågade jag hur det kändes att veta att han har autism. "Konstigt!" sa han. "Autism har 6 bokstäver". Jag fick räkna efter: "A u t i s m, ja just det! Jag fick räkna efter. Så är det för oss neurotypiska, det är lite svårare för oss att räkna. Jag vet inte det automatiskt som du - jag måste räkna efter." M: "Neurotypisk?" Jag: "Ja, det är så det kallas att jag och de flesta andra är. Det har också ett namn. Är inte det ett knasigt namn så säg?." Nu log han stort och smakade på ordet neurotypisk.

Någon dag senare började han prata om det här med matten igen. Han frågade om en tjej i klassen hade lite svårare för matte. Det är en tjej som är väldigt omtyckt och har lätt för det mesta. Jag anade att M behövde känna att han kan något som inte hon kan. Jag misstänker att tjejen är duktig på matte också, så jag förklarade skillnaden mellan honom och de andra barnen: "Alla barn kan lära sig matte. Det som gör att du är extra duktig är att du lär dig själv. De andra barnen kan också lära sig, men då måste alltid en lärare hjälpa dem. De kan inte lista ut saker själva som du kan." Jag tror inte att han riktigt förstod, men det här kommer jag säga många gånger till. Och det är sant: T ex, när han var 4,5 år listade han själv ut hur multiplikation funkar.

tisdag 3 maj 2011

Så oförutsägbart det är ibland

Imorse klantade jag mig lite. Jag satte en macka med smör på bak i huvudet på M. Smack! Det var mitt i morgonstressen med syskonen. Nu i efterhand så vet jag inte hur 17 jag kunde lyckas med detta. Skratta ni gärna! Det bjuder jag på! :) Eftersom jag var ensam med barnen, kunde jag inte tvätta hans hår innan skolan, så jag torkade bara bort smöret. Jag tänkte att han får bada på kvällen istället.

Den här veckan jobbar maken till sent på kvällarna, så jag har två personer som hjälper mig med barnen; de båda LSS-avlösarna som brukar ha M. De var båda här när jag skulle bada M. Jag vet ju att han inte gillar att bada, speciellt inte när det är någon utomstående här, men jag kände mig tvungen för att undvika att han skulle lukta illa i håret imorgon. Det jag inte hade förberett mig på var att M fick värsta utbrottet, av två olika anledningar. Den ena var att han inte ville slösa tid på att bada när en av resurspersonerna var här och den andra var att han inte ville att resurspersonen skulle märka att han hade bytt kläder eller hade blött hår. Varför vet jag inte. Jag fick gå och leta efter "exakt likadana" kläder i hans garderob. Det fanns inte, och han skrek en lång stund för att de kläder jag hittade bara var nästan likadana. Det hjälpte lite att avlösaren sa att han inte mindes vilka kläder M hade haft på sig innan.

Ni kan säkert lista ut hur mysig hårtvättningen blev.... Usch, M skrek hela tiden. Jag kände tyvärr att jag inte hade något val, än att genomföra den trots hans utbrott. Jag visste att det inte fanns något som kunde lugna ner honom snabbare än att få hårtvätten överstökad. Inte ens om jag hade lovat strunta i hårtvätten. Så jag hällde vatten på hans huvud, gnuggade snabbt in schampo och sköljde av. Han kastade sig ur badkaret innan jag var klar. Det är farligt med arga människor som hoppar runt i ett halt badrum, men det gick bra som tur var... Han väger tillräckligt lite för att jag ska kunna fånga och lyfta honom. När han väl var färdigtvättad och hade fått på sig de nya kläderna, var utbrottet över. Avlösaren sa att han inte märkte någon förändring och att det måste vara regnvatten i håret (det hade precis regnat), och M blev glad igen.

Idag hade jag nog inte mitt inlägg någon riktig poäng, utan jag ville mest beskriva hur vardagen kan vara med ett sånt här barn.

måndag 2 maj 2011

Test på gummibjörnsteorin!

Jag kunde inte motstå att prata om min "gummibjörnsteori" (se förra inlägget), vid tandborstningen. Jag frågade M om han kunde tipsa mig hur jag ska göra för att bli av med den där gummibjörnslåten, och han mindes svaret (inte sjunga på den och lyssna på något annat istället).

Men jag nöjde mig inte med att han kunde det i teorin, utan testade honom lite. Jag sa "getskelett" upprepade gånger (lite taskigt jag vet, men det krävdes för att få fram poängen) och frågade om den läskiga tanken hade fastnat, och det hade den! Då började jag prata om katten vi har på besök i trädgården ibland. Jag frågade honom om han trodde att den hade testat rutschkanan någon gång när ingen såg. Om den ställt sig på sina fyra tassar och svischat ner så det killade i den lilla kattmagen. Han log stort åt tanken. Då frågade jag honom vad han hade på hjärnan nu då. "Katten!" blev svaret. "Där ser du, du kan bestämma över din egen hjärna. Du kan putta bort de jobbiga tankarna, med nya roliga" sa jag och lät sedan saken vara för idag... (Det kommer bli många fler samtal om detta, innan han behärskar tekniken själv.)

Att få saker på hjärnan

Det gick det upp ett ljus för mig idag. Jag har nämligen haft låten "Jag är en gummibjörn" på hjärnan hela dagen. Jätteirriterande! Ja, ni vet nog hur det känns att ha en låt på hjärnan. Jag tror att de flesta människor råkat ut för det någon gång.

M brukar ju säga att hans tankar fastnar med dubbelhäftande tejp. Är det så han känner dagarna i ända? Ja, det är det säkert! Jag berättade för M att jag haft låten på hjärnan hela dagen, så att jag numera förstår vad han menar. Jag sa att jag satt på radion för att försöka bli av med det. Jag sa att det värsta jag kan göra är att sjunga på dem - då fastnar den ännu mer.

Just då var han väldigt inne i sin egen värld, sprang runt och babblade om sina egna saker och lyssnade inte alls på J (=LSS-avlösaren som har honom här hemma några timmar i veckan) och knappt på mig. Jag sa att om han gjorde som jag gjorde med radion, dvs vara tyst och försökte lyssna på J istället så kanske de där tankarna försvann och han kunde höra ifall hon kom med något roligt förslag på vad de kunde göra istället. Jag sa att om han istället fortsatte babbla skulle tankarna bara fastna ännu mer. Han fick sig faktiskt en tankeställare, kom ur sin bubbla och lyssnade på J för en liten stund.

söndag 1 maj 2011

Hur jag berättar för klasskamraterna

Nedan är i punktform hur jag tänker berätta för skolbarnen. Kommentera väldigt gärna! Speciellt om det är något som jag INTE bör säga. Jag kan ju inte allt och är f a ingen pedagog... Har jag glömt något?

Jag kommer försöka prata med barnen så fort som möjligt. Och M kommer att vara med. Först hade jag inte tänkt det, men en vän fick mig att inse att han är stark och klarar det. Och det gör honom gott att höra mig prata om/för honom. Han hör mina svar på alla de frågor som han själv kommer få livet ut.

Först och främst: M har ingen sjukdom! Han har Asperger (jag tänkte INTE säga ordet syndrom till barnen) och det är samma sak som högfungerande autism. Det är ett annat sätt att tänka. Hjärnan funkar lite annorlunda, inte bättre eller sämre, utan bara lite annorlunda. Man är inte sjuk för att man tänker lite annorlunda. Det finns många andra människor i världen med Asperger, som tänker ungefär som M. De är inte heller sjuka. M kommer alltid att tänka så där, och kommer inte bli frisk, eftersom det inte är någon sjukdom. Han har lätt och svårt för andra saker än ni andra barn. Det är svårt för er fröken att hinna lära alla er andra barn och M olika saker, samtidigt. Det är därför det är bra med en extrafröken, I (=hans resursperson i skolan).

Det M är bra på:
* Matte
* Att läsa
* Att komma ihåg detaljer om saker, t ex vindkraftverk
* Att komma ihåg saker som hände för länge sen
* Han ser och hör mycket på en gång. Men det är svårt för honom att äta och klä på sig, när han tänker på det som ni andra barn gör. Det är därför I är med och hjälper honom. När det blir för jobbigt att höra och se allt som alla ni andra barn gör måste M gå undan. Det är därför I och M går iväg rätt ofta.

Det M har svårt för:
* För M är det extra obehagligt att klättra och hålla balansen när fötterna är ovanför marken. Det känns för honom, som att sitta på en stor tunna högt upp i luften och kissa och bajsa. Men med pallen och den extra toalettringen, känns det för honom som för er andra. (Fiffigt va?!) Och det är därför han tycker att hinderbanan är så jobbig.
* Att lyssna, eftersom han har så många egna tankar i huvudet hela tiden.
* Att förstå ansiktsuttryck som glad, arg och ledsen. Det hjälper I honom med.
* Eftersom han har lite svårare att förstå er andra, har han ibland svårt att veta vad han ska prata om. Det hjälper I honom också med.
* Att hålla händerna stilla: Här tänker jag låta M förklara att han har en "törstig hand", att det sparkar och drar i långfingrarna och att det slutar kännas så när han viftar. Jag kommer säga att det är därför han viftar - för att han vill bli av med den känslan. När sparkandet blir för jobbigt, får han vifta en stund för fröknarna.
* Veta hur lång tid det är kvar. Det är därför han har sin klocka, med lamporna som släcks.


Jag kommer också nämna att M även har ADHD, vilket innebär att han har svårt att:
* komma ihåg det som hände nyss. Därför måste I påminna M om vad han ska göra.
* sitta still - han har "myror i byxorna". Därför måste I påminna M om att sitta still.

Så synpunkter på ovanstående??? Jag hade verkligen uppskattat och behövt dem just nu!!! Tack på förhand!