Translate

måndag 25 september 2017

Gravid igen!

De flesta som känner mig irl vet om att jag väntar vår fyra, så nu är det väl verkligen på tiden att ni läsare också får veta. Väldigt oväntat, inte alls planterat men välkommet, nu när vi vant oss vid chocken.... Jag är 42 år så vi trodde knappt det gick.

Och vi har för mycket att göra redan med de tre vi har, men vi bedömer att vi ändå klarar det. De andra tre blir ju snabbt större och klarar mer och mer själva. Och det var helt enkelt för svårt att ta bort fyran. På något sätt får man ju alltid ta konsekvenserna av sitt handlande.....så vi välkomnar plutten! Det är en liten pojke som kommer födas med planerat snitt i mitten av januari. (Planerat p g a de tre tidigare kejsarsnitten.)

Förhoppningsvis kommer det leda till att den här bloggen tar lite ny fart igen nästa år, när jag är hemma på heltid. Ni skriver ju så många värmande positiva kommentarer till mig, så jag vill gärna fortsätta. Och jag mår jättebra av egenreflektionen som det innebär.







lördag 23 september 2017

M testar funkisbasket

Idag var jag och M på funkisbasket. Det är ett nystartat lag i vår stad för ungdomar med funktionsnedsättning. Det gick jättebra. Först så såg det ut som att M inte vågade ta i, men sen träffade han korgen några gånger. Tränarna var seriösa och bra. Frågade mig om Ms behov. Övningarna var helt perfekta och på lagom nivå.

Först så ville M förstås inte åka dit. Så är det alltid med nya saker. "Jag kan inte bestämma mig för om jag vill börja på basket." sa han. Jag påpekade att han inte skulle bestämma sig ännu, utan bara testa. Man får provträna tre gånger utan att det kostar något. M förstod inte vad jag menade så jag ritade upp följande schema.


Först så har vi Test 1. Därefter så får han välja antingen "Nej!" (inte mer provträning) eller Test 2. Efter Test 2, samma sak - välja "Nej" eller "Test 3". Och efter Test 3 så kan han välja "Nej!" eller "Ja!"(då har man bestämt sig). Sen fanns det en genväg till "Ja!" efter varje test, om man verkligen ville.

Han förstod rätt bra och när det väl sjunkit in så gick han med på att åka dit och testa.

onsdag 20 september 2017

Vill ni bli av med mig för att jag har Aspergers?

Som jag skrivit om tidigare har M varit orolig till och från för olika saker. Nu senast så har hans oro varit att vi vill bli av med honom enbart för att han har Aspergers och AD(H)D. Jag har försäkrat honom gång på gång att så är det inte och förklarat hur mycket jag/vi älskar honom. (Eller att det inte går att förklara med de ord som finns. De är inte tillräckligt vackra för att beskriva mina känslor. Typ, så mycket....) Men det har ändå inte gått in. Idag kom oron upp igen. Då ritade jag följande cirkeldiagram. Jag ritade upp hur jag ser på honom. Det blev lite improviserat men så blir det ofta när man har ont om tid. Man har sällan tid att tänka igenom något noga utan man får bara göra något och hoppas att det blir tillräckligt bra och justera sina misstag efter hand.




De olika "tårtbitarna" fick alltså vara olika egenskaper. Aspergers (autism) och AD(H)D var bara två små bitar. Och det finns plus och minus med dem också.

Jag ritade även upp några andra cirkeldiagram för att visa hur det kan vara för andra individer och att man där kan ha mindre bra egenskaper som kan vara lite kämpiga för omgivningen. Det har vi alla. Jag med. Men att vi älskar varandra ändå.

När M fick se detta så blev han jätteglad. Och han är verkligen en lätt unge att ha (förutom hans extra behov). Inte alls trotsig utan väldigt lydig, glad och trevlig. Humor har han också. En riktigt behaglig människa att umgås med.

Han sparade lappen under några andra lappar på kylskåpet. Jag hoppas att han tog detta till sitt hjärta.

onsdag 13 september 2017

Kvarglömd jacka efter gympan p g a ett osynligt funktionshinder

I morse mötte lillebror och jag hans gympalärare på vägen till skolan. Han är en redig karl som vi har bra samarbete med. Men idag skällde han på lillebror för att lillebror hade glömt sin jacka i omklädningsrummet 2 gånger och läraren hade behövt ta med den till hans fack 2 ggr.

Gympaläraren har sagt till resursen att han klarar lillebror själv på gympan och att resursen kan göra något annat. Så jag förklarade för honom att eftersom lillebror har ADHD så ingår det i bilden att han glömmer saker.

"Det måste du hjälpa till med genom att påminna eller så får resursen fixa det." förklarade jag. Då backade han, och förhoppningsvis förstod och sa att "vi får hjälpas åt".

Därefter gick jag och letade upp resursen (som har en helt annan bakgrund och därför förstod mig direkt) och bad dem komma överens om ansvarsfördelningen dem emellan. För om gympaläraren ska ta ansvar för lillebror under gympan så får han göra det fullt ut. Dessutom hade lillebror inte duschat igår, utan han kom hem i samma tröja som jag skickade in honom på gympan i.

Bara ett exempel på hur man hela tiden måste bevaka sitt barns intressen, försvara, förklara, stötta osv, när man har barn med ett osynligt funktionshinder. Trots att skolan är jättebra, och lärarna superduktiga. (Många föräldrar och barn har det mycket, mycket värre.)

Så klart att de också kan få göra fel ibland, men jag måste ju säga ifrån när mitt barn får skäll istället för hjälp med sitt funktionshinder. Som tur var hörde jag det. Det hade varit värre om jag inte hade varit med. Tänk vad många sådana små tillfällen gör med ett litet barns självförtroende. Inte nog med att de glömmer saker. De får skäll också för sitt misslyckande. Ingen gör skit för sig själv med flit eller för att de är lata. Glöm aldrig det! Det ligger alltid något annat i botten. Det gäller att ta reda på vad och sätta in rätt stöd, strategier osv. Så att man har en chans att lyckas som alla andra.

 I det här fallet är det ju enkelt löst så länge det är någorlunda varmt. Jag kan gå och lämna jackan så får han gå de 200 meterna utan. När det är kallt så kanske han kommer ihåg jackan automatiskt, men det vet man aldrig. Ty barn med autism känner ibland inte kylan ordentligt.