Det där hade jag ALDRIG accepterat

Jag läste Camillas inlägg i natt:
http://orkidemamman.blogspot.se/2012/08/konsekvenser-och-ansvar.html

Det var väldigt välskrivet och det fick mig att tänka på en kommentar som man ofta hör föräldrar säga om andras barns beteenden:

"Det där hade jag ALDRIG accepterat."

Och sen kommer en allvarlig viktig min. Kanske menande blickar? Och alla tänker: "Vad 17 håller föräldrarna på med?"

Jag är rätt säker på att Camilla inte accepterar att Anton kastar sin IPod. Ändå så händer det kanske igen. Och igen. (Anton har autism och ADHD.)

På samma sätt, har vi ALDRIG accepterat att lillebror bits. Han har tagit flera rejäla bett på syskonen i sommar. Lillasyster har två stora fula blåa tandavtryck på ena armen. På exakt samma ställe har M ett stort tandavtryck. Den ena gången lillasyster blev biten satt jag med dem, men hann ändå inte få bort honom i tid, fastän jag reagerade på mindre än en sekund. (Vi fick det faktiskt på film, och där ser man hur fort det går.) Och när M blev biten så var jag 2 meter bort och var där på 1 sekund. För sent. Så M grät. Det kommer jag aldrig glömma. Så synd det var om honom. Det blir stora bett när en storvuxen 4,5-åring biter.

Det som utlöste att lillebror bet lillasyster, var att hon tog en fisken i fiskedammen i "hans" färg. Och det som utlöste att han bet M, var att M dängde en vattenpistol i huvudet på lillebror, för att lillebror bara sprutade och sprutade på M. Det kan inte ha varit hårt för jag såg det faktiskt inte, fastän jag stod bredvid. M slåss väldigt sällan och aldrig hårt. I vilket fall så tålde lillebror inte det. Jag ångrar naturligtvis att jag gav pojkarna chansen att själva reda upp konflikten, den gången.....

Och han har försökt bita både mig och maken. Flera gånger, senast idag.... Han skulle t ex bita maken när maken föreslog att han skulle äta lite pommes frites istället för att spela datorspel.

Ja, jag tänker inte trötta ut er med otaliga bithistorier. Det har varit ett par stycken och många har jag nog ärligt talat förträngt. Betydligt fler är gångerna då vi faktiskt hunnit få bort lillebror i tid. Kanske t o m stöttat honom i relationen till syskonen och hjälpt honom att hitta en annan strategi: Säga stopp, säga ifrån på annat sätt, markera "stopp" med handen i luften, osv. Men bett som aldrig blev, syns inte. Man får ingen medalj, fastän man avstyrt ett tiotal bett på en hel dag. Det som syns, är bettet som han hann ta. Då man var på toa och kissade.

Vi har i alla fall inte accepterat bitandet en enda gång. Inte ett enda bett, där vi har tänkt: "Okej, vi accepterar det! Det var helt okej att han bets. Det gjorde inget." Vi har kämpat som djur i över 2 år för att få stopp på det. Vi har testat ALLT man kan, som inte skadar honom. Vi har sökt hjälp överallt; dagis specialpedagog, socialförvaltningen, BUP. Och vi har inte kunnat få tillräcklig hjälp. För det finns nog inget mer än att stötta honom och vara med och avstyra. Och invänta hans mognad.

Han bits, vad man än säger till honom. Hur arg man än blev för 5 minuter sen, då han försökte bitas. Vilka gränser man än försökte sätta. Och vilka förmåner man än dragit in. (Läs: Bestraffning. Ja, man blir rätt desperat...) Och trots att lillasyster bitit tillbaka, så han fick jätteont. För att han är impulsiv och att inget annat spelar någon roll, när han blir så där arg. Han bits som en liten krokodil. Eller huggorm.

Tänk er själva: Ert barn gör något. Ni accepterar det inte, och vidtar någon åtgärd. Barnet gör det igen. Ni accepterar det fortfarande inte, och testar en ny åtgärd. Det händer igen. Osv, och så håller det på så. Vad händer sen? Jo, inget! Det bara ÄR så. Och andra ser det. Säger till varandra med viktig min: "Det där hade jag ALDRIG accepterat." Vad betyder det egentligen, funderar jag på ibland.... Och vad får folk att tro att föräldrarna har accepterat det? För det är väl det man tror, när man säger så?

Vad vet vi om vad andra föräldrar accepterar och hur de har det med sina barn, och vad de testat? Inte mycket, NPF eller inte.... Och det gäller det mesta: Barn som skolkar, inte gör läxor, svär, slåss, bråkar i mataffären, osv. Ja, listan kan göras hur lång som helst.

Förlåt, men "Det där hade jag ALDRIG accepterat" är en av de dummaste kommentarerna jag vet. Den som säger så, blottar sin okunnighet. Och är inte direkt ödmjuk.... Säg så när jag hör på, och jag kommer inte kunna hjälpa att jag drar lite på smilbanden. Jo, naturligtvis har jag själv sagt så många gånger. Förr. Jag ler lite åt mig själv. Hahahaha! Vad visste jag då?!

Till alla föräldrar som har väluppfostrade barn

Innan jag fick barn, var jag expert på barnuppfostran. Jag visste PRECIS hur jag skulle göra. Jag tyckte t o m att jag hade mycket bättre koll än rätt många föräldrar och undrade ofta vad vissa höll på med. Det var ju så enkelt, så självklart hur man skulle göra. Sen kom barnen. För varje barn jag fick, insåg jag mer och mer hur lite jag egentligen visste om barnuppfostran. Det var inte bara att följa en "kokbok". Man måste konstant improvisera med "råvaror" som förändras på oförutsägbara sätt.

Jag såg ofta barn som "var överallt" och pillade på allt. Hur kunde föräldrarna tillåta det? Hade de inte satt tillräckliga gränser? Varit konsekventa? Nu har jag (minst) ett sånt där barn... Inget funkar, mer än att fysiskt bära bort honom, hålla fast honom eller distrahera honom med något annat. (Den sistnämnda är skonsammast för ens egna kropp, så vi försöker med den först.)

När mitt första barn (M) började dagis, var det ett annat barn i gruppen som bets. "Vad 17 håller föräldrarna på med?" undrade maken och jag. Sen kom nr 2, lillebror, och var ett bitbarn... Och nr 3, lillasyster, också ett bitbarn... Så till er föräldrar som tänker som jag gjorde med M, vill jag berätta det ni inte ser: Ni har inte sett alla hundratals gånger barnet fått skäll för bitandet. Ni såg inte hur det fick alldeles för mycket skäll, så att det satt i soffan och skakade med tårarna sprutandes. Ni såg inte att barnen lugnade sig, hoppade ner och lekte och sen bet någon direkt igen. Ni har inte sett föräldrarna alla kvällar de förtvivlat googlat efter en lösning eller alla samtal med barnexperter och självutnämnda experter de haft, utan att få något bättre svar än "ta undan barnet och ignorera beteendet", eller "bit tillbaka" (som inte funkar). Ni såg inte de två stora bitmärkena under pappans tröja, när han lämnade på dagis. Så snälla, tänk inte som jag gjorde! Försök vara förstående om ert barn blir bitet! Ingen gillar att bli biten, inte ens barnet föräldrar... Ingen gillar att ha ett barn som bits. Alla föräldrar försöker så gott de kan, att arbeta bort det.

Sen vill jag berätta om en kvinna jag känner. Hon är utbildad pedagog, har en dotter som är extremt utåtagerande i skolan, bl a eftersom hon har svårt att tolka de andra barnen. Flickan har en diagnos. Lärarna och föräldrarna är rädda att flickan ska skada deras barn, så de har begärt att hon ska få enskilt undervisning, långt bort från de andra barnen. Flickan är naturligtvis ledsen, för hon vill vara med de andra barnen. Och lär sig inte direkt att tolka de andra barnen, på distans... Kvinnan är ensamstående, gör allt hon kan, men undrar ofta hur hon ska orka. Hennes liv är en kamp, men hon kämpar på, eftersom hon inte har något annat val. Hon har ett barn till. Få av oss kan förstå vilken press hon lever under. Det hon behöver är en klapp på axeln. Eller en kram. Att höra saker som att hon är jätteduktig som kämpar och orkar. För det är hon! Hon behöver känna att vi ser hennes kamp och hejar på henne. Hon förtjänar INTE att höra elaka kommentarer eller få menande blickar. De sänker henne. Sten på börda. Vad händer med hennes barn om hon går in i väggen? Det finns många fler föräldrar som hon... Inte vill vi sänka dem! Vi vill lyfta dem! Göra dem starkare. Tänk på det nästa gång, något barn ställer till problem på dina barns dagis eller i skolan... Tillåt dig att tvivla, att undra och att ställa frågor. Men tillåt dig inte att döma!

Och om du har väluppfostrade ungar, tillåt dig att känna att du är en bra förälder, för det är du  Men tänk inte automatiskt att vi som inte har väluppfostrade ungar är dåliga föräldrar. Vi har kanske bara fått väldigt annorlunda barn än du. Vi har kanske gjort allt bra som du gör, men fått ett annorlunda resultat. Du har automatiskt ingen rätt att oombedd försöka lära mig hur jag ska uppfostra mina barn, bara för att ditt slutresultat blivit bättre. (Att mina barn inte skulle få tillräckligt med kärlek och uppmärksamhet... Vad är det egentligen ni säger till mig?!?) Kanske kan jag fler knep och vet mer om vissa problemområden, än du som haft det lättare... Därmed inte sagt att jag kan allt. Åh, nej! Visst kan du lära mig många saker, och komma med bra tips. Men du måste lyssna på mig först. Och var beredd på att jag förmodligen redan har testat det mesta som du tipsar om, men våga föra en dialog med mig ändå! Du kan kanske hjälpa mig att tänka utanför "lådan" som jag befinner mig i. Och kommer vi inte fram till något, då får jag bara acceptera att jag förmodligen gjort mitt bästa och att det inte räckte.

Förr i tiden sa man att autism berodde på en dålig relation mellan barn och föräldrar, främst modern och barnet.... Så oerhört kränkande! Sten på börda! Vad finns det mer för orsaker (nya diagnoser och andra orsaker) till att barn är "ouppfostrade", som vi inte känner till idag?!?