Translate

lördag 28 april 2012

Skrik, "is" och hörselkåpor

Det är lika bra att erkänna det: Vi har hamnat i en ond cirkel. En ond cirkel av barnskrik och, av skriket, stressade föräldrar. Hur det började? Jo, jag misstänker att det var när M var liten, ca 2-3 år, och hade ångest för många saker. T ex för att handtaget på saftkannan var åt fel håll, och inte åt samma håll som innan. Han skrek mycket och ville att vi skulle fixa saker DIREKT. Vi visste inte bättre då. Han hade ingen diagnos och vi hade inte läst på, men insåg snabbt att de gamla vanliga uppfostringsmetoderna inte funkade. Så vi började laga och fixa. Så fort vi bara kunde, för att dämpa hans ångest. Det var inget som funkade, förutom detta. Förmodligen för att det inte går att fostra bort autism. Och för att M var liten, så det gick inte att lära honom rätt beteende.

Sen kom lillebror. Inte han heller fri från NPF, men det visste vi inte då. Och han lärde sig förmodligen beteendet av M. Och dessutom så har han fortfarande dåligt tålamod. "NU, NU, NU" brukar han skrika. Terror för stressade föräldrar. Och även lillasyster har lärt sig samma beteende. Att det är så barnen gör här hemma.

Hur det är nu med M? Jo, han är ju större och behöver oftast inte hålla på så där, även att det fortfarande händer både hemma och i skolan. Man kan få honom att stoppa sig själv och ha tålamod och vänta, m h a logiska förklaringar. T ex: "Om du höll på och hjälpa dina katter med en sak, och de bara hade skrikit åt dig - hur hade du känt det då?" Lillebrors tålamod varierar med dagsformen. Ibland kan han vänta jättelänge, och logiska förklaringar funkar också. Det går inte att fostra bort NPF, men killarna är så stora att vi tror det går att lära dem rätt beteende. Som t ex att räkna till 10, innan de påminner oss. Och inte skrika t ex: "Jag vill ha vatten! Vatten, vatten, VATTEN!" Vi behöver lära dem att bete sig här hemma, för att vi vuxna mår så dåligt av denna stress. Den totala summan av allt gnäll håller på att knäcka oss.

Lillasyster däremot har ett helt annat beteende på dagis än hemma. På dagis är det sällan några problem. Hon är så duktig så. Skriker gör ingen på hennes avdelning. Här hemma däremot så skriker hon om allt. Hon skriker ofta rätt ut när hon vill ha saker, fastän hon kan be om dem. Hon har lärt sig att man får mer makt över föräldrarna när man gör så. Gissar jag. Hennes gnäll kommer i alla fall åt oss båda. Och hon kan faktiskt stänga av det om man säger åt henne + talar om vad hon ska säga, t ex: "Du behöver inte skrika. Säg: Hjälp mig ta av skorna." Då tystnar hon och upprepar meningen, som vi vet att hon egentligen kan.

Hur kommer man tillrätta med detta skrikande, gånger tre? Jag vet faktiskt inte. Det vi tänker försöka med, är att lugnt och envist påpeka för barnen att: "I den här familjen skriker vi inte. Säg vad du vill istället." Och vi vuxna får absolut inte skrika. För när vi gör det, så lär vi ju barnen att "Vi skriker i den här familjen." Barn gör, som man gör....

Jag tyvärr är det så att vi båda föräldrar ibland blir så knäckta, att vi skriker tillbaka till barnen. Vi är inte perfekta och har inte oändligt tålamod. Tyvärr. Jag klandrar inte längre mig själv (eller maken) för det. Efter 10-15 timmar på benen, utan mer än 5-10 minuters rast åt gången, är man rätt sönderstressad. Det bara blir så. Och ska jag vara ärligt så händer det ibland att man känner sig mentalt utmattad efter kortare tid än så, och börjar skrika. Speciellt när någon haft ett utbrott.

Okej, jag klandrar alltså varken mig eller maken, men det är ändå inte okej att skrika åt barnen. Självklart inte. Det löser inget. Och lär inte barnen något. Inte något bra i alla fall..... Lösningen är att vi säger kodordet "Is!" till varandra. Is som i att "Ta det lugnt!" (låter som "ease" = lugn på engelska) eller "Ha is i magen!". Och om vi tänker på låten "Ice, ice baby!" så försvinner en del av irritationen. Detta har funkat rätt bra hela dagen idag. (Vi kom på detta knep igår.) Oftast märker man inte själv, när man börjar höja rösten, och behöver därför en kort och koncis påminnelse.

Klarar man inte att lugna sig, får man gå undan INNAN man börjar skrika. Jag har skrivit om det innan: När det blir s k "garageläge". Då får man gå undan direkt. Det hände mig idag. Jag tänkte, att nästa unge som skriker åt mig, kommer jag börja skrika åt. Jag gick undan direkt (men inte till garaget som är makens hobbyrum). Det är ju ändå det smartaste man kan göra, i det läget. Annars får ju partnern barnen + en vuxen gaphals som tappat självkontrollen, att ta hand om. Maken tog barnen, och jag tog hand om mig själv. Efter 5 minuter i sängen, i ett tyst, mörkt rum, hade jag lugnat mig nog för att gå ner och laga middag. Det fanns tyvärr inte mer tid, för blodsockret på ungarna var på väg ner, rejält. Men med hörselkåpor så funkade det! (På mig alltså.) Hörselkåpor till småbarnsföräldrar, är grymt underskattat. De borde alltid ligga på samma ställe, färdiga att användas på några sekunder.

torsdag 26 april 2012

Kosttillskott: Magnesium, zink och nattljusolja

Nu har jag följt Anna Halléns råd och köpt magnesium- och zinktillskott. Jag köpte sådant som var bundet till något (kelaterat), som gör det lättare för kroppen att ta upp. 

http://www.annahallen.se/category/energibarn

Sen råkade jag läsa på innehållsförteckningen till salvan Borago, när jag var på apoteket i veckan. Anledningen är att alla tre barnen har skorv i hårbotten och att den salvan ska motverka det. Inte för att jag tänker köpa den. Den innehåller alldeles för många konstiga ämnen. Men jag plockade upp den i handen och läste i alla fall och hittade nya rön (omoget enzymsystem ger brist på GLA):

http://www.ccs-se.com/sv/borago-by-ccs/om-mjoelkskorv

Så tänkte jag att det ju är lite konstigt att M fortfarande har skorv, som mest bebisar verkar ha. Han har kanske brist på GLA (=nattljusolja)? Det är ju inte säkert att det är något fel på hans enzymsystem. Man kan säkert få skorv p g a för lite GLA i kosten också. (Han får ju inte modersmjölk längre, som är GLA-källan för bebisar.)

Och GLA-tillskott ska även hjälpa mot eksem, enligt andra källor. Lillasyster har det till och från. (Mest "från" i och för sig, sen hon slutade med gluten.) Kan vara värt ett försök.

Så jag köpte nattljusolja som kapslar. För vad hjälper det att smörja med en kräm på utsidan, jämfört med att äta tillskott, tänker jag? Skorven i sig, ser inte jag som så stort problem, faktiskt. Problemet borde finnas i hela kroppen, inte bara i huden.

Det finns förstås lite GLA i Eye Q som vi redan ger. Jaja, det får vara värt att testa att ge lite extra. Jag köpte en burk med kapslar för 99 spänn, så inte så mycket att förlora.


PS. Jag ger även M kalciumtillskott, eftersom han inte äter mjölkprodukter. Detta är något vi ska diskutera med BUP-läkaren i nästa vecka. Skriver mer om det då, när jag vet hur man bör göra med den saken.

onsdag 25 april 2012

Aktiv buslek

Lillebror har varit så busig på sistone att det varit riktigt jobbigt. Igår tog han på en liten plastpåse som en boxningshandske och boxade mig i ansiktet och skrattade. Han har även kastat iväg mina glasögon ett flertal gånger och skrattat åt det, fastän jag sagt till på skarpen. Det är bara inse att säga till på skarpen är totalt verkningslöst. Antingen så skrattar han åt en, eller så bryter han ihop totalt. Det finns inget mellanting, där han förstår att man är arg, och han lär sig. För när han blir sådär jätteledsen så lär han sig inget, mer än möjligtvis att mamma var läskig. Och eventuellt så ger det honom dålig självkänsla. Se även den viktiga kommentaren från Hege på det här inlägget http://aspergermamma.blogspot.se/2012/04/bedomningssamtal-tidiga-symptom-adhd.html.

Det är ju naturligt för barn att busa. De flesta vuxna busar instinktivt med barn. Och det är ju himla härligt om det är kontrollerat och på rätt sätt. I morse lyckades jag vända det destruktiva buset (han kastade iväg min mössa), mot en kill-lek. Jag sa bara: "Nu har jag en arg min i ansiktet. Detta tycker jag är tråkigt bus. När du killar mig, tycker jag att det är ett roligt bus." Han fattade direkt, stack in sin lilla hand under jackan vid min hals och började killa och fnissa. 

Jag är rätt övertygad om att lillebror inte förstår mina ansiktsuttryck, så jag måste berätta om jag ser glad eller arg ut. Detta har vi gjort ett tag med M, och det funkar jättebra.

Vad kommer då detta busbehov ifrån? För jag upplever det som ett starkt behov hos honom. Jag läste följande på Anna Halléns sida (http://www.annahallen.se/category/barn-och-mat ):

"Barnet kan också själv skapa naturliga ångestdämpande ämnen i kroppen – endorfiner. Det finns två bra sätt att få kroppen att bygga endorfiner. Träning eller aktiv buslek men även att ligga på spikmatta. Nu kanske inte alla barn uppskattar en spikmatta, men rörelse och aktivitet bör vara en självklar del av alla barns vardag."

Är det endorfiner han behöver? Igår så testade jag att busa extra mycket med honom. Killa honom, blåsa på magen, skoja med honom verbalt, lyfta upp och göra allt möjligt som jag vet att han gillar. Jag tänkte att jag skulle busa honom trött. Ta kommandot över buset och styra över det på bra bus. Föreslå bus för honom. Säga saker som: "Om någon hade killat mig på magen, hade det varit det busigaste jag varit med om." Och sen när han gör det, säga "Nähä, vad gör du, din lille buse?" Det funkade faktiskt rätt bra. Han fnissade hysteriskt. Och därefter hoppade han studsmatta. Rätt effektivt det med.

Tänk så lätt det är att få för sig att lillebror testar gränser, med sitt beteende. Det är ju inte alls det, det handlar om. Gränsen är satt för länge sen. Men han ser den inte. Eller så vet han, men bryr sig inte eftersom busbehovet är starkare än allt annat. Och han tänker inte i flera steg heller (Steg 1: bus, steg 2: mamma blir arg). Han tänker bara i steg ett: "Jag behöver bus NU!"

tisdag 24 april 2012

Film på Youtube fångar intresset

Jag har funderat lite på det där Temple Grandin sa (om aspergerbarnen): "You've gotta show kids interesting stuff." Det har vi i och för sig alltid gjort med dem alla tre, har jag tyckt. Alltid läst sagor för dem, och berättat saker för dem, t ex vad blommorna på marken heter.

Det som fick mig att tänka ett steg längre, är Anna Halléns bok, där hon skriver att film funkar speciellt bra som inlärningsmetod, för NPF-barnen. Vi visar mycket film, det ska erkännas. Men mest barnfilm och f a tecknat, eftersom det är det som får dem att sitta still vid matbordet. Och när det vi har hemma inte räcker, visar vi klipp från SVTPlay och Youtube. Nackdelen med Youtube, är att barnen lätt klickar sig vidare till mindre lämpliga klipp. Man får vara med och hålla koll.

Det är förstås en fördel också, det där att barnen aktivt kan vara med och välja nästa klipp. Det håller dem vakna och alerta och f a kvar vid matbordet. När vi visat naturfilmer vid matbordet, har de tröttnat snabbare. De får dessutom öva på att turas om, samt att förklara med ord vad förstabilden för klippet de vill se, föreställer. Och om klippet är uppe, i mitten eller nere + till höger, mitten eller till vänster.

Vi har visat olika klipp tidigare, t ex om att blanda färg, åska, rymdraketer. Det har nog de flesta familjer. Skillnaden mot tidigare, är att jag tänker visa filmer enligt teman nu. För närvarande har vi tema rymden. Både M och lillebror tycker att det är väldigt intressant och vill lära sig mer och ställer många kluriga frågor.

Vi hittade först detta klipp, som gjorde att lillebror fick upp intresset (Solar System Song). Han fnissade hysteriskt:
http://www.youtube.com/watch?v=BZ-qLUIj_A0

Sen två klipp som är häftiga även för vuxna. Titta och häpna över hur stora stjärnor det finns! Och hur månen skapades. Men titta först utan barn, för att bedöma om det är okej för barnen att se. Kan tänka mig att detta skrämmer vissa barn. Speciellt planeter som krockar och stjärnor som exploderar. Kan kanske ge mardrömmar och konstiga funderingar på vad som kan hända med jorden, om man har otur?

Hur månen blev till:
http://www.youtube.com/watch?v=IO45ZiGql8E&feature=related

Om planeterna och olika stjärnors storlek:
http://www.youtube.com/watch?v=2LUQVzerseI&feature=related

Sen är det bara att klicka vidare, ja eller låta barnen......

torsdag 19 april 2012

Att förklara det självklara

Lillebror hade fått en liten skråma på dagis, och hade därför fått ett plåster. När det åkte av vid leken, hade inte hans ordinarie fröknar varit i närheten. Den fröken som tog hand om honom, hade inte vetat var likadana plåster fanns, så lillebror hade blivit lite upprörd. När hon väl hade fått tag på ett likadant, var han rätt ledsen. De hade tvättat fingret. "Torka fingret, så får du nytt plåster!" hade hon uppmanat honom. Men lillebror hade blivit frustrerad och skrikit "nytt plåster" rent ut några gånger. Hon hade då kommit på att han förmodligen inte hörde "torka fingret" utan bara hade hakat upp sig på "nytt plåster". Eller att han inte hade förstått att han skulle torka fingret, så att plåstret skulle sitta kvar, dvs att han inte hade förstått konsekvensen av blött finger + plåster. Så hon förklarade för honom. Han torkade sitt finger och fick därefter plåstret och blev glad igen.

Det här tycker jag var ett strålande exempel på att förklara det självklara, som man ofta behöver göra med NPF-barn, och ja alla barn egentligen. Att förklara konsekvenser av saker, och inte bara säga "nu får du lugna dig", som man tyvärr alltför ofta gör. Den där fröknen, såg honom som han är, bemötte honom rätt och det utan att fundera på om det där beteendet berodde på NPF. (Jag förklarade det sen.) Dessutom insåg hon vikten av att berätta det hela för mig. Så bra!

Sen gårdagen är jag så glad och lättad, för nu kan jag äntligen prata NPF med dagisfröknarna. Och alla andra vuxna runt omkring honom, även utanför dagis. Alla som lyssnar, ska få veta hur han funkar och hur man bäst bör bemöta honom. Det är ju väldigt tydligt att lillebror har gott av den öppenheten, precis som M. Varför hålla tyst om problemen och inbilla sig att det är skamligt med NPF, när man kan vara öppen och hjälpa honom med minsta lilla sak!? Det kommer inte vara så att han alltid bemöts av människor med sådan fingertoppskänsla som den här dagisfröknen med plåstret.

onsdag 18 april 2012

Bedömningssamtal - tidiga symptom autism och ADHD

Vi har tryckt på för utredning av lillebror m a p ADHD, eller för åtminstone någon slags psykologkontakt, sen årsskiftet. Vägen man måste gå, är via en remiss från en distriktsläkare. Vår distriktsläkare skrev förmodligen ihop något riktigt bra, för vi kom direkt till BUP fastän han bara är 4 år. Jag misstänker att hon nämnt att han har några drag av autism, eftersom ADHD-diagnosen ställs först efter 5-årsdagen. Idag var vi i alla fall på bedömningssamtal (som alltid görs för att avgöra om de ska utreda eller inte)!

Till och från sedan lillebror var 2 år, har vi misstänkt att han har ADHD. Och det är inte enbart vi föräldrar som ser dessa drag hos honom. Flera av de som varit mest hos familjen (min syster, LSS-personerna osv) har erkänt att de också ser dessa drag hos honom. Vi har alltså gått med dessa funderingar i 2 år. Rätt jobbigt kan jag erkänna, så därför var det väldigt skönt att få komma till BUP, "redan" nu. (Det känns inte som "redan" i min kropp, men det ÄR tidigt. Han är ju fortfarande väldigt liten.)

Lillebror, mår ju mycket bättre nu tack vare kostförändringarna vi gjort. Det har gjort mig orolig för att de inte skulle ta oss på allvar. "Men titta, han leker ju så bra...."  Osv. Min oro var helt obefogad. Idag möttes vi två proffs som lyssnade på oss, och såg alla dessa drag hos lillebror. De tyckte det var bra att vi kom dit redan nu med honom. Vi blev lyssnade på och tagna på fullt allvar. De vill träffa oss igen, så nu blir det NPF-utredning (dvs bred utredning) för lillebror! Jag är lättad! Vi behöver denna hjälp nu! F a behöver lillebror bli bättre bemött av alla vuxna i hans omgivning. Få mer realistiska krav på sig, mer tydlighet, vänliga påminnelser, hjälp med problemområdena, osv.

Eftersom jag är rätt mycket kontrollfreak *himlar med ögonen*, så ville jag inte lämna något åt slumpen denna viktiga dag. Eller tid. Vi hade 1,5 timme på oss att övertyga dem om att de ska utreda lillebror. Så jag skrev en lista på alla tecken på NPF, som jag/vi kunde se hos honom. Jag började för några veckor sedan, med att skriva i punktform och har fyllt på efter hand. Utredarna tyckte att det var mycket bra att vi hade denna lista med oss till dem, och det underlättade på mötet.

Jag får många träffar på google på min blogg på tidiga symptom (mitt mest lästa inlägg är om Ms tidiga symptom), så jag låter er se min lista. Ni måste dock lova att komma ihåg att jag inte är någon expert på NPF. Bara en mamma. Och nedan beskrivs mitt barn. Det är alltså ingen generell lista på saker som ska vara uppfyllda för att man ska ha NPF. Man kan ha NPF och ha andra symptom. Så se min lista som ett exempel på en pojke som ska utredas för NPF och fortsätt googla efter riktig fakta. Det finns bättre sidor för sånt än min blogg..... Se min lista som ett exempel på hur man kan skriva om sitt barn, och ta med till BUP eller sin husläkare. Den kan säkert bifogas läkarens remiss, om man ännu inte fått komma till BUP. Ni får ha överseende med språket nedan, för syftet var att samla fakta - inte att skriva en fin uppsats. ;)
  • Myror i brallan. Är ständigt i rörelse. Springer mycket, och rör på kroppsdelar. Sitter still när han spelar dator. Ojämnt mellan hög och låg aktivitetsnivå. Emellanåt säger han sig vara trött, och faller ihop på golvet eller i en soffa eller vill bli buren. Både på dagis och hemma. Och vill ofta åka vagn till och från dagis, fastän det bara är 300 meter. Vi har testat att låta honom gå, men då går han ofta väldigt långsamt. Ibland faller han ihop på asfalten. Några dagar klarar han att gå i normal takt, men de är få. Oftast springer han i förväg, och rakt ut över bilvägar, om man inte stoppar honom.
  • Sprang bara runt och drog ut leksaker, och kunde inte koncentrera sig på sin lek när han var 2-3 år. Det blev bättre när vi slutade ge honom socker och gluten.
  • Har svårt att koncentrera sig om han tycker att det är tråkigt. Är då lättdistraherad. Behöver hjälp att komma tillbaka till uppgiften, när han tappat tråden. Har lätt att koncentrera sig när det är kul, t ex datorspel – då svårt att bryta.
  • Har ofta svårt att vänta på tur. Vill ha saker fixade direkt.
  • Söker stimulans för att inte bli uttråkad. Kräver ofta aktivering, från oss vuxna. När han inte har något att göra, kan han börja ta sönder saker med flit, för att få en reaktion. Han får en kick när vi blir arga på honom. Ofta har vi lydnadsproblem.
  • Har svårt med långa instruktioner. Vi får ge en instruktion i taget, och påminna honom mycket, om det ska blir gjort. Ofta struntar han i att gör det vi ber honom om.
  • Ibland ställer han samma fråga flera gånger. ”Var är pappa?” Och minns inte svaret fastän man sagt det flera gånger.
  • Uppmärksamhetsproblem: Lyssnar inte alltid när man pratar med honom eller ger uppmaningar, är lättdistraherad.
  • Osäkert om han är bra på att tolka sociala signaler och ansiktsuttryck. Han har svårt i kompisrelationerna på dagis, drar sig ibland undan. Har haft en lång period då han bitits mycket. Ibland får han med sig de andra på bus. Det har dock blivit bättre, sen fröknarna stöttat honom i det sociala, och förklarat de sociala koderna för honom. Hemma reagerar han med bus och fnitter när vi är arga, för att sedan bli jätteledsen om vi blir ännu argare. Ibland slutar han, om man frågar om han vill bli ledsen.
  • Svårigheter med påklädning. Behöver hjälp. Är ofta frustrerad för att han inte lyckas få av sig ytterkläder själv. Extremt bångstyrig när man ska gå till dagis. Blir som en degklump och vägrar försöka själv. Vill alltid ha bekväma kläder.
  • Ibland har vi känslan av att han inte lär sig av sina misstag. Han gör om dem. Det går inte in, det vi försöker lära honom. Sprang t ex och tappade sin surfplatta, men springer fortfarande runt med den nya.
  • Dålig impulskontroll, slåss fastän han vet att han inte ska, eller fastän vi skriker stopp.
  • Har lite dålig konsekvensbedömning, t ex fattar han inte vad som gör oss vuxna arga, eller att han ska bli ledsen när han tagit sönder något som inte går att laga.
  • Känslig för solljus. Kan få utbrott om solen lyser för starkt. Också känslig för ljus precis när han vaknar.
  • Bryter ofta ihop över småsaker. Kan t ex slå på sina fötter, om han inte får på sig skorna själv.
  • Ibland svårt att få kontakt med honom. Han bara flamsar och svarar inte på tilltal. När han är koncentrerad är det svårt att få kontakt med honom.
  • Har ofta utbrott, då vi måste bära undan honom och hålla fast honom så han inte ska skada sig själv, sina syskon eller oss. Det finns ett samband mellan utbrotten och lågt blodsocker.
  • Är ”överallt” när vi är i nya miljöer. Trycker på knappar och undersöker allt. Vårdcentralen, tandläkaren osv.
  • Vägrar att städa.
  • Svårt att få honom att sitta still vid matbordet. Funkar enbart om vi visar film. Ofta så matar vi honom. Matar vi inte i honom, så äter han inte och får ett blodsockerfall och därmed ett utbrott.
  • Var sen med talet. Pratade inte mycket innan han fyllde 3 år.
  • Har svårt att hantera känslor. Har många utbrott, när han säger att han är ledsen och inte kan bli glad igen. Först trodde vi att det var medveten dramatisering, men det är det inte.
  • Har alltid varit svårnattad. Vickar på fötterna för att förhindra att han somnar. Klättrar runt i sängen. Somnar oftast inte före klockan 21. Kämpar mot sömnen.
  • Är teknisk lagd och tänker ofta kreativt.
  • Är intresserad av och duktig på siffror och bokstäver. Kan alla bokstäver och kan räkna till 30.

tisdag 17 april 2012

Temple Grandin och om att tänka i bilder

Jag rekommenderar er att se följande klipp med Temple Grandin, aspergare och professor:
http://www.ted.com/talks/lang/sv/temple_grandin_the_world_needs_all_kinds_of_minds.html

Det fick mig att inse ett par saker. M tänker förmodligen i mönster, eftersom han är så bra på matte. Han har ju lite synestesi, så det hör kanske ihop?

Och så frågade jag maken om det där med kyrkor, dvs vad han tänker på när någon nämner ordet "kyrka". Han sa att det är samma för honom, som för Temple. Han ser också olika kyrkor. Han ser dem från olika vinklar, med alla detaljer. Och tänker på utgångarna och säkerheten att vistas i dem. Fast pratar man fort, dvs om något annat direkt efter att man sagt ordet "kyrka", så hinner inte alla dessa bilder komma upp i huvudet på honom.

Samtidigt kan han fortfarande inte minnas var lillebror har sina byxor i garderoben. (Har varit på samma ställe i över ett år, och han har tagit fram byxor därifrån ett otal gånger.) DET kan han inte se framför sig. Varje gång står han och rotar igenom hela garderoben och letar, om jag inte påminner honom. Mycket konstigt för mig, som vet ungefär var alla saker i hela huset finns. DET ser jag i mitt inre som bilder. Maken glömmer från gång till gång. Skumt och mycket tänkvärt. Vänliga tålmodiga påminnelser behövs i det här huset! Jag ska bli bättre på det....

Och vad jag tänker på när någon säger ordet kyrka? Jo, kanske på hur ordet skrivs, eller så har jag en generell bild av en kyrka. En väldigt avskalad bild, utan några detaljer alls. Jag tänker på en kontur + att många människor går dit av religiösa skäl. That´s it! Sen tänker jag inget mer. Det blir tomt, dvs plats för en ny tanke.

Om man tänker på skillnaderna oss emellan och vad som händer när vi pratar med varandra, känns det inte särskilt konstigt att han oftast är betydligt mer disträ än mig. Om varje ord vi säger kan starta "google for pictures" i huvudet på honom, så blir han helt klart mer disträ än mig som hela tiden hinner tänka klart på varje ord. Eller har jag fel? Ni som tänker som maken och Temple, berätta gärna hur ni upplever det! :)

söndag 15 april 2012

Kompensation vid skrivträning i skolan

Tack vare Anna Hallén, har jag fått lite nya tankar. Hon skriver mycket om att man ska kompensera barnens brister. Och hon har helt rätt. Hon skriver också att barnen, när det blir för svårt, oftast inte vill erkänna det utan hellre svarar saker som "Jag vill bara inte". Barnen framstår alltså hellre som tuffa, än som korkade, inför kamraterna.

I förra veckan, så hade M en eftermiddag när han mest flamsade. Jag och Ms nya resurs försökte tillsammans lista ut varför. (Vi föräldrar och all skolpersonal, har länge jobbat som ett team kring M, precis som Anna föreslår, och det funkar suveränt bra.) Inte helt lätt att lista ut, ens för mig som mamma..... Först tänkte vi att det kanske bara hade blivit för mycket just den dagen, eftersom det hade varit en schemaändring och ett brott mot de vanliga rutinerna. Jag hade nog accepterat den förklaringen, om det inte varit för att jag hade Annas ord färskt i minnet. M är ju varken tuff eller bråkig av sig, så jag funderade lite på om det där flamset användes för att slippa undan. För om man bara flamsar och tramsar, så kan man ju inte heller göra uppgiften. Efter lite påtryckningar hemma, så erkände M att han faktiskt hade flamsat för att undvika att jobba i "Den rosa boken" eftersom den är "supersvår". Jag tog hem den över helgen, för att själv få titta. För en gångs skull länkar jag in en bild, så ni får se. (Premiär för bilder i min blogg, nu äntligen! Fråga mig inte varför det tog sån tid...) De två sista raderna skrev han idag här hemma.


Syftet med övningen, antar jag, är att han ska lära sig skriva för hand. Resursen brukar vara med och mana på honom att göra uppgiften, vilket verkligen behövs. Annars tappar han koncentrationen. Enligt M skriver fröken först ordet på tavlan, och därefter skriver resursen ordet åt honom första gången på raden. När det blir svårt prickar hon bokstäverna i förväg åt honom, så följer han sedan punkterna när han skriver. 

Det första jag tänkte på när jag slog upp en sida, var att M har svårt med allt som rör bilder, och att han dessutom har svårt att stänga ute intryck. M a o blir sidorna väldigt röriga för honom att se på, ju mer han skriver. Och medan han ser på sidan, ska han dessutom öva en av de saker som han har svårast med: Finmotoriken. Och ju mer han skrivit, desto tröttare blir han i handen. M a o blir det jobbigt att komma till slutet av varje sida, av två anledningar.

Åtgärd nr 1: Lägga ett vitt papper över de rader som han redan skrivit. Det finns ingen poäng med att han behöver titta på dem mer, när han är klar med en rad. Vi testade att göra så och skriva en rad jag lagt till, och han tyckte genast att det blev lite lättare.

Därefter så tänkte jag att det är jobbigt för M att titta upp på tavlan, memorera ordet (dvs använda arbetsminnet som är svagt), titta ner på pappret, fatta rätt grepp (finmotorikproblem) och försöka komma ihåg ordet och börja skriva. Jag tänker att han säkert behöver titta fler gånger än de andra barnen. Och han som är så lättdistraherad över saker i omgivningen. Blicken fladdrar så lätt iväg på annat. M a o väldigt bra att resursen skriver ordet en gång åt honom, så han kan behålla blicken på pappret! Men eftersom han är vänsterhänt, lägger han handen direkt över ordet när han ska börja skriva. Det gör att han tvingas memorera (dvs återigen använda arbetsminnet som är svagt), vad han ska skriva. Behöver han titta igen, så får han ta bort handen. Och säkert stör det koncentrationen på finmotoriken.

Åtgärd nr 2: Resursen skriver ordet längst till höger på varje rad istället för till vänster. Då ser han det samtidigt som han skriver, och utan att han behöver flytta på sin hand.

Sen så berättade han att man ska ha två fingrar mellan varje ord, och så försökte han hålla två fingrar på pappret medan han började skriva nästa ord. Han fuskade nog lite, för normalt sett, så markerar han med en prick var de två fingrarna slutar och tar bort fingrarna och skriver därefter ordet.  Att han fuskade trots att det försvårade motoriken för honom, tar jag som ett tecken på att han har svårt att se var han ska börja med nästa ord, trots att pricken finns där. Han sa att han oftast ser punkten, men inte alltid. Återigen - tolkningsproblem med allt som rör bilder. Det är fullt tillräckligt för honom att hålla reda på raderna, dvs det vågräta i uppgiften. Det såg jag när han skrev och bokstäverna hoppade lite upp och ner på raderna. M a o bör punkten markeras tydligt, så han slipper hålla två koordinater i huvudet samtidigt.

Åtgärd nr 3: Sätta en större punkt, där nästa ord ska börja skrivas, så han säkert ser var.

Åtgärd nr 4: Använda det klistriga underlägget som gör att boken ligger still, som vi fick från habiliteringen för länge sen.

Jag förklarade ovanstående för M, och att de sammantaget gör att det faktiskt varit svårare för honom att göra uppgiften, än för de andra barnen. Då protesterade han och tyckte att det var orättvist. "Ja, precis!" svarade jag och så var det plötsligt väldigt enkelt att förklara varför förbättringarna (=kompenseringarna) måste genomföras. Och att om vi gör dessa förbättringar, så kanske han klarar sig utan att resursen prickar i förväg. För risken är att han inte lär sig skriva då, utan bara följer prickarna utan att tänka på vad han gör. M förstod detta, och vi kom överens om att prickar helst bara ska användas vid riktigt svåra ord.

Och vi kom även överens om att han i fortsättningen ska säga till om något känns för motigt. "Vilket väljer du: Att flamsa när det är svårt och missa att lära dig saker, eller säga till och vi vuxna hjälper dig med förbättringar, så du också kan lära dig samma saker som de andra barnen?" Han valde det senare.

Allra sist så pratade vi om att det är bra att kunna skriva för hand, men inte alls något som man behöver kunna när man vill jobba med att konstruera vindkraftverk. Det eftersom man gör allt jobb på datorn. Han blev väldigt lättad av att höra det. Och så fortsatte vi prata om hur lätt han har för matte, och att det däremot är mycket bra att kunna om man vill jobba med att konstruera vindkraftverk. Det var precis vid nattningen, så jag hoppas att han tänkte på det istället för den rosa boken, innan han somnade.

lördag 14 april 2012

Samma väntrum, tre olika upplevelser

Jag var med lillasyster på vårdcentralen i fredags. Vi fick vänta i väntrummet i en timme, innan vi fick träffa läkaren. Under väntetiden for många tankar genom mitt huvud. Jag har väntat där många gånger tidigare med barnen. Detta var dock första gången jag väntat så länge enbart med lillasyster.

När M är på vårdcentralen, blir han alltid jätteorolig. Inom honom startar ett känslomässigt tåg, som eskalerar upp i högre och högre hastighet och till slut inte går att stoppa. "Ska vi inte göra en näsodling? Ska vi inte det? Är det säkert att vi inte ska ta en näsodling? Om de ska göra en näsodling, så går jag hem." Oavsett om vi svarar nej på samma fråga 10 gånger eller fler, så finns alltid oron kvar i hans kropp. Han tittar sig omkring. Kan inte sitta still och f a inte slappna av. Munnen går i ett. Medan vi väntar får vi föräldrar jobba hårt på att lugna honom, och ta fokus ifrån det obehagliga. "Titta där hänger en clown på väggen." "Och vad har vi här? En brandsläckare. Vet du hur den fungerar?" Det hjälper med kroppskontakt, som lugnar honom. Ofta så sätter jag honom i mitt knä, myser med honom och talar tyst till honom. Väl inne hos sköterskan eller läkaren, är han jätteotrygg och ställer en massa frågor och ser så ledsen ut. Personalen försöker lugna honom, genom att berätta om undersökningen och förklara att den inte är farlig. Då blir det värre. Jag säger åt personalen att utföra det som de behöver, snabbast möjligt. När det är färdigt, så tvärstannar känslotåget av sig självt och M skiner upp och tycker oftast att det inte var så farligt ändå. Eller så är han lite ledsen efteråt, men då är åtminstone oron borta. De har äntligen lärt sig hur han funkar på vårdcentralen, för senast så sa sköterskan: "Jag ska visa dig något roligt. Sätt dig på händerna!" Och så tog hon näsodlingen...

När lillebror är på vårdcentralen, använder man sällan någon av stolarna i väntrummet. Lillebror springer omkring och kikar på allt som finns, och drar i alla maskiner som personalen inte har vett på att ställa undan någon annanstans. Det hjälper att förklara hur maskinerna funkar. Brandsläkaren, EKG-apparaten, och vad det nu kan vara. Då stannar han upp och funderar och låter bli att pilla. Lampor ska undersökas och tändas och släckas. Och när han kikat och pillat färdigt på allt, då säger han till en att han vill gå. När man vägrar gå, så gör han rymningsförsök antingen från vårdcentralen, eller så springer han iväg i korridorerna och fnissar. T o m är han var riktigt liten skulle han springa ut genom dörrarna, men då kunde man åtminstone bära honom tillbaka, utan att få ont i kroppen. Väl inne hos läkaren, så tittar han sig runt och kommenterar det som finns därinne. Och vill trycka på alla knappar. Efter en pratstund med läkaren, lugnar han oftast ner sig och går med på undersökningen.

Lillasyster då? Ja, vad ska man säga. Hon bad själv att få gå till "doktorn", fastän hon egentligen inte hade särskilt ont. Hon satt snällt i vagnen ett tag i väntrummet. Sen kom hon ur den och tittade lite på akvariet och gick en liten runda. Sen satt hon i mitt knä, och tittade på en bebis, medan jag pratade en lång stund med bebisens mamma. Jag kom på mig själv med att känna mig stressad. Jag funderade på när hon skulle få nog, och börja springa runt eller försöka rymma. Jag kände att jag borde fundera ut en reservplan (titta på clownen på väggen?) eller något att distrahera henne med (saga?). Men hon bara satt där och mös i min famn. En timmes väntan klarade hon utan problem. Hon var inte ens medtagen av de spruckna trumhinnan. Och inne hos läkaren, satt hon stilla i min famn och lät läkaren undersöka henne.

Det är verkligen bisarrt hur olika mina barn är, ändå. Samma mamma och samma pappa, och ändå så olika. Jag förstår att föräldrar till barn utan NPF, har svårt att förstå hur det är att ha ett barn med NPF. Jag förstår ju knappt själv hur det är att ha ett barn utan NPF. Så annorlunda. Men jag håller på att lära mig. Tror jag. (Lillasyster är ju bara 2,5 år, så kanske för tidigt att säga? Och som ni förstår, utgår jag ifrån att lillebror har någon form av NPF. Även om han inte får en diagnos i framtiden, så har han en hel del av dessa drag.)

fredag 13 april 2012

Energibarn - våra älskade skitungar av Anna Hallén

Jag har äntligen kommit igång med att läsa alla de böcker jag köpt på mig. Nu läser jag Anna Halléns bok: Energibarn - våra älskade skitungar.

Annas ord går rakt in i mitt hjärta. Så bra hon skriver. Så lättläst. Så tydligt. Och så rätt. Med bra exempel som gör att jag fattar direkt. Vissa saker vet jag redan, men jag vill ändå läsa om varenda mening, för att vara säker på att jag memorerar varenda fakta och varenda litet tips. Jag läser med tårar i ögonen. Det gör ont att läsa och förstå hur missuppfattade många barn är. Och vuxna. Och hur jobbigt de har det varje dag. Och att det mestadels helt i onödan. Så bra att hon ger konkreta tips hur man gör rätt. Framför allt på förbättringar man enkelt kan göra i skolan. Och oftast till ingen eller låg kostnad.

Boken är uppdelad på 7 kapitel:
1. Personligt om henne själv och varför det gått bra för henne i livet
2. Fakta om vilka problem som är vanliga vid NPF och varför
3. Vad man kan göra med pedagogik, för dessa barn
4. Om kostens betydelse vid NPF och vad man bör, och inte bör ge barnen
5. Recept
6-7. Två personliga berättelser om barn med NPF

För den som är nyfiken på vad Anna skriver om kosten, har hon en hemsida:
http://www.annahallen.se/category/energibarn

Jag rekommenderar varmt hennes bok till föräldrar och all skolpersonal. Ja, jag skulle vilja gå så långt att säga att alla människor borde läsa denna bok. Alla känner vi människor med NPF. Alla behöver vi lära oss bemöta dem bättre. Och framför allt, sluta döma dem och sluta kräva att de ska "skärpa sig" och sluta säga hemska kommentarer som "Du kan bara du vill.". Och försöka förstå, så gott det går. Jag skriver "försöka", för vi kan nog aldrig riktigt förstå.

Det enda jag kan komma på var lite negativt med boken, var att det var så mycket mejeriprodukter i hennes recept. Jag hade hoppats på gluten- och kasein-fria recept.

Jag funderar lite på om jag vågar köpa ett exemplar av boken och ge till Ms skola. Hm.... Tar de illa upp om jag kommer med den? Kommer de läsa den och älska den som jag, eller kommer den mest samla damm?

torsdag 12 april 2012

Räknetvång i trädgården

Jag kom på mig själv med en sak, nu precis när jag var ute i trädgården och grävde. Jag irriterade mig för att jag hade glömt räkna hur många buskar jag hade grävt upp. Sen kom jag på att det ändå var svårt att jämföra buskarna. Vissa var väldigt små och grävdes upp på några få minuter, medan andra krävde längre tid. Det kanske var bättre att ange tiden jag hade grävt, när jag skulle berätta för maken och andra hur mycket jag hade grävt idag? Men när började jag gräva? Jag tog en paus också. Hur länge? Hm, svårt att uppskatta den totala grävtiden.

Sen såg jag det komiska i det hela. Jag kom på att det faktiskt går precis lika bra att säga: "Idag har jag grävt upp några buskar. Det var jobbigt, men skönt att få det gjort!" Det är ju det jag känner i nuläget, och vill förmedla. Jag behöver inte svara på "Hur mycket?" eller "Hur länge?", till någon som inte behöver en sådan tydlighet.

Varför börjar jag då instinktivt börja räkna saker. Jo, jag tror att förklaringen ligger i mitt miljöarv. Min pappa räknade allt i trädgården, när han hade hus. Varje år räknade han ut hur många liter hallon vi fick. Detsamma med äpplena i trädgården, och de vi fick av andra. Och blåbären vi plockade: Antal litet och antal burkar sylt det blev. Och jag tror t o m han hade exel-ark över vissa av dessa saker. Jag tror att det handlar om att han ville ha struktur och tydlighet. Det är förstås inget fel att göra så, om man är road av det. Men JAG behöver inte fortsätta detta som ett automatiskt tvång, när jag inte känner någon glädje i det, utan tvärt om tycker att det är jobbigt. Men lite humor är det allt, eller hur? Aspergerdotter som jag är.... (Å det kan jag bjuda på!)

onsdag 11 april 2012

Hopp för gravt autistiska barn

Många har länkat denna film på facebook. Mycket sevärd! Titeln är väldigt missvisande, för filmen innehåller klipp från många olika familjer. Själva avslutningen, ca 1 timme och 10 minuter in i filmen, visar på en teknik som gör att de med grav autism, och som inte kan prata, kan kommunicera. Och de är mycket smartare än vad vi hittills trott, och har t o m otroliga förmågor. Häftigt! Se den!

http://svtplay.se/v/2765864/dokumentarfilm/en_mammas_kamp_for_ett_autistiskt_barn

tisdag 10 april 2012

Alternativ till jobbiga gräl

Vi hade ett sånt där jobbigt samtal i förra veckan. Ni vet ett sånt där, som man mest har för att båda är trötta och inte tänker klart, f a inte på hur man formulerar sig. Usch!

Mitt i det jobbiga, kom vi på ett liiiiite mer konstruktivt sätt som vi skulle försöka med dagen efter. Och så gick vi och la oss istället. Dagen efter skrev jag ner, i punktform, vilka saker som jag upplevde som jobbiga/problem och varför, dvs hur jag kände. För varje punkt så gav jag lösningsförslag på hur vi/jag/han ska göra istället.

Jag läste igenom mina punkter noga, för att förvissa mig om att inget nedklankande mot honom fanns med. Tanken var att det skulle vara konstruktivt. Att vid varje gräl fokusera på vad den andre gör fel och hur man inte vill ha det, ger ju inte den andre så mycket ledtrådar egentligen. Tanken var att även han skulle göra en egen lista och mejla till mig, men det löste sig genom min lista. I alla fall tillfälligt. Vi fick igång en konstruktiv dialog.

Vad som stod på listan är privat, men jag kan ge ett exempel på hur det kan se ut, från något som vi löst tidigare:

Maken: När jag kommer hem från jobbet till familjen, blir jag väldigt stressad av att barnen far runt och jag inte vet vad jag ska hjälpa till med.

Lösning 1: Skriva en lapp på hur läget är, och sätt upp i hallen, som han kan läsa i lugn och ro, innan han kliver in till familjen. Vi hade faktiskt en sån lista när det var som intensivast. Jag krafsade ner: allmäntillstånd (--,-,0,+,++), ätit (--,-,0,+,++), bajsat (ja/nej), sovit (--,-,0,+,++), för oss allihopa (förutom mina toavanor, som jag behöll för mig själv). Om något barn hade många minus-minus och minus, så visste han att det barnet behövde en insats. Och han visste hur jag mådde.

Lösning 2: Att man går åt sidan och pratar några minuter. Numera gör vi så, eftersom det funkar nu när barnen mår bättre.

lördag 7 april 2012

Släktträffar, fikapauser och disk

Imorgon ska vi på släktträff. Det blir den sista. Jag har nämligen bestämt att vi inte åker på fler. Inte på ett tag i alla fall. Det passar inte vår familj. Maken har alltid ångest dagen innan, och mår dåligt när vi är där. Och jag frågade M vad han tycker om släktkalasen. Maken och jag hade intrycket att M faktiskt tycker att det är kul, för han brukar se glad ut, och pratar med de flesta. Han gillar ju att prata: "ADHD i munnen"..... M svarade att han tycker att det är jobbigt och att han hellre åker hem till folk, när det bara är vi som är på besök. Hur lillebror upplever det, vet jag inte. Får fråga honom imorgon. Jag gissar att det gör honom orolig på något sätt, för han blir verkligen ett litet yrväder som ska springa runt och dra i allt. Och lillasyster är ju bara liten, och tycker förmodligen att det är lite otryggt. Släktkalasen får klara sig utan oss! (Vi får träffas i mindre sällskap istället.)

Maken är ju så van vid att det är så där när man åker på kalas. Alla är vi ju bara vana vid oss själva och har inget att jämföra med. Tänk så nyttigt det hade varit, att få testa att vara någon annan, bara för en dag. Men det kan vi inte, så därför måste vi kommunicera. Jag känner maken tillräckligt väl nu, och ser ångesten i hans ögon, för att fatta att det är abnormt jobbigt för honom att åka på kalas. Det fastän han också egentligen är glad och pratar med de flesta, när han är på plats. I alla fall till en början. Tänk så skenet kan bedra. Jag måste nog fråga mina killar hur de egentligen mår i andra situationer också.

Fikapauser är ju en sån där klassiker. Jättejobbigt för många med Asperger. (För många intryck, man behöver tolka andra, turtagning, samtalsämnen?, motorikproblem osv.) Fikapauser är förmodligen skapade av neurotypiska som vill ladda batterierna, dvs få ny energi. Tänk så fel det blir för dem som det suger energi ifrån. Jag förstår att många av dem stannar på rummet istället, med en kopp kaffe. Klart de ska göra det! Alla måste få ladda batterierna på sitt sätt. Och förresten, så är säkert även släktträffarna skapade av neurotypiska som vill ladda batterierna. Därmed inte sagt att vi som är NT alltid lyckas ladda batterierna. Det finns självklart både släktträffar och fikapauser, som suger musten ur en.

En annan situation som jag bloggat om innan: Köksstädningen. Ikväll så diskade jag och maken moppade, som vanligt. Vi är båda helt nöjda med denna arbetsfördelning. Vi pratade lite om detta, att jag faktiskt står och tänker på roliga saker under tiden jag diskar. Absolut inte disken. "Nej, det kan inte jag." sa han. Maken måste alltså enbart tänka på disken, när han diskar. Det låter fruktansvärt tråkigt i mina öron. Tänk att stå och tänka på disk i en halvtimme! Huh! När han moppar, däremot, kan han tänka på sina vindsurfingfenor samtidigt. Vi är alltså mer lika, än vad man först kan tro. Vi vill ju egentligen båda kunna tänka på något roligt, medan vi gör de tråkiga hushållssysslorna.

tisdag 3 april 2012

Mycostatin och 100 kronor

Igår fick vi Mycostatin utskrivet av läkaren, trots att candidan minskat så pass mycket, att jag nästan skämdes för att vi tagit upp en akuttid. Hon lyssnade på mina argument. Att M haft ont i magen och är lös i magen varje dag, har autism och ADHD och därmed redan har nog med saker att kämpa med i sitt lilla liv. Han behöver inte kämpa med candida ovanpå allt detta.

Egentligen så tror jag inte att det är så svårt att få det utskrivet. Verkar vanligt att få candida i munnen, efter en stark penicillinkur. Men det är dyrt: över 300 spänn för en liten flaska. Och man måste ta det 4 ggr om dan i 3-4 veckor, vilket innebär att två flaskor behövs. Värt testa i alla fall. Men jag fattar samtidigt att candidan kan komma tillbaka. Det är ju vanligt att man bär på det, utan att det bryter ut, så smittorisk finns säkert både här hemma och i skolan. Jaja, det blossade upp igen idag med onda sår i munnen, så det känns helt rätt att han får medicinen. Och den tas dessutom inte upp av kroppen, och biverkningarna är därmed få.

Mycostatin var inte den enda som blev dyrt för mig igår. Som M själv bestämt, så skulle han sluta med mjölken i skolan då, vilket enligt vårt avtal innebar att han skulle få hundra kronor av mig. Rätt generöst för första dagen, om jag får säga det själv. *Flin* Och dessutom så kryssade vi över huvudet på belöningsormen. Man måste nämligen vara lite extra duktig innan man får göra det. Vi får hoppas att han lyckas hålla dieten i skolan, främst då att låta bli att dricka mjölk. (Specialkosten lagas mjölkfri.) Det behövdes lite påminnelse idag av assistenten... Ytterligare hundra kronor, väntar vid varje månadsskifte, om han klarar det. (Inte för att jag straffar honom för enstaka misstag, och drar in hela pengen. Det vore ju elakt.)

Det hjälper till att han får med sig en liten flaska med äkta äppelmust till skolan, som han får dricka istället för mjölken. Egentligen så tror jag att han gillar musten bättre. I vilket fall, så verkar detta upplägg funka. Han är nöjd.