Skrik, "is" och hörselkåpor

Det är lika bra att erkänna det: Vi har hamnat i en ond cirkel. En ond cirkel av barnskrik och, av skriket, stressade föräldrar. Hur det började? Jo, jag misstänker att det var när M var liten, ca 2-3 år, och hade ångest för många saker. T ex för att handtaget på saftkannan var åt fel håll, och inte åt samma håll som innan. Han skrek mycket och ville att vi skulle fixa saker DIREKT. Vi visste inte bättre då. Han hade ingen diagnos och vi hade inte läst på, men insåg snabbt att de gamla vanliga uppfostringsmetoderna inte funkade. Så vi började laga och fixa. Så fort vi bara kunde, för att dämpa hans ångest. Det var inget som funkade, förutom detta. Förmodligen för att det inte går att fostra bort autism. Och för att M var liten, så det gick inte att lära honom rätt beteende.

Sen kom lillebror. Inte han heller fri från NPF, men det visste vi inte då. Och han lärde sig förmodligen beteendet av M. Och dessutom så har han fortfarande dåligt tålamod. "NU, NU, NU" brukar han skrika. Terror för stressade föräldrar. Och även lillasyster har lärt sig samma beteende. Att det är så barnen gör här hemma.

Hur det är nu med M? Jo, han är ju större och behöver oftast inte hålla på så där, även att det fortfarande händer både hemma och i skolan. Man kan få honom att stoppa sig själv och ha tålamod och vänta, m h a logiska förklaringar. T ex: "Om du höll på och hjälpa dina katter med en sak, och de bara hade skrikit åt dig - hur hade du känt det då?" Lillebrors tålamod varierar med dagsformen. Ibland kan han vänta jättelänge, och logiska förklaringar funkar också. Det går inte att fostra bort NPF, men killarna är så stora att vi tror det går att lära dem rätt beteende. Som t ex att räkna till 10, innan de påminner oss. Och inte skrika t ex: "Jag vill ha vatten! Vatten, vatten, VATTEN!" Vi behöver lära dem att bete sig här hemma, för att vi vuxna mår så dåligt av denna stress. Den totala summan av allt gnäll håller på att knäcka oss.

Lillasyster däremot har ett helt annat beteende på dagis än hemma. På dagis är det sällan några problem. Hon är så duktig så. Skriker gör ingen på hennes avdelning. Här hemma däremot så skriker hon om allt. Hon skriker ofta rätt ut när hon vill ha saker, fastän hon kan be om dem. Hon har lärt sig att man får mer makt över föräldrarna när man gör så. Gissar jag. Hennes gnäll kommer i alla fall åt oss båda. Och hon kan faktiskt stänga av det om man säger åt henne + talar om vad hon ska säga, t ex: "Du behöver inte skrika. Säg: Hjälp mig ta av skorna." Då tystnar hon och upprepar meningen, som vi vet att hon egentligen kan.

Hur kommer man tillrätta med detta skrikande, gånger tre? Jag vet faktiskt inte. Det vi tänker försöka med, är att lugnt och envist påpeka för barnen att: "I den här familjen skriker vi inte. Säg vad du vill istället." Och vi vuxna får absolut inte skrika. För när vi gör det, så lär vi ju barnen att "Vi skriker i den här familjen." Barn gör, som man gör....

Jag tyvärr är det så att vi båda föräldrar ibland blir så knäckta, att vi skriker tillbaka till barnen. Vi är inte perfekta och har inte oändligt tålamod. Tyvärr. Jag klandrar inte längre mig själv (eller maken) för det. Efter 10-15 timmar på benen, utan mer än 5-10 minuters rast åt gången, är man rätt sönderstressad. Det bara blir så. Och ska jag vara ärligt så händer det ibland att man känner sig mentalt utmattad efter kortare tid än så, och börjar skrika. Speciellt när någon haft ett utbrott.

Okej, jag klandrar alltså varken mig eller maken, men det är ändå inte okej att skrika åt barnen. Självklart inte. Det löser inget. Och lär inte barnen något. Inte något bra i alla fall..... Lösningen är att vi säger kodordet "Is!" till varandra. Is som i att "Ta det lugnt!" (låter som "ease" = lugn på engelska) eller "Ha is i magen!". Och om vi tänker på låten "Ice, ice baby!" så försvinner en del av irritationen. Detta har funkat rätt bra hela dagen idag. (Vi kom på detta knep igår.) Oftast märker man inte själv, när man börjar höja rösten, och behöver därför en kort och koncis påminnelse.

Klarar man inte att lugna sig, får man gå undan INNAN man börjar skrika. Jag har skrivit om det innan: När det blir s k "garageläge". Då får man gå undan direkt. Det hände mig idag. Jag tänkte, att nästa unge som skriker åt mig, kommer jag börja skrika åt. Jag gick undan direkt (men inte till garaget som är makens hobbyrum). Det är ju ändå det smartaste man kan göra, i det läget. Annars får ju partnern barnen + en vuxen gaphals som tappat självkontrollen, att ta hand om. Maken tog barnen, och jag tog hand om mig själv. Efter 5 minuter i sängen, i ett tyst, mörkt rum, hade jag lugnat mig nog för att gå ner och laga middag. Det fanns tyvärr inte mer tid, för blodsockret på ungarna var på väg ner, rejält. Men med hörselkåpor så funkade det! (På mig alltså.) Hörselkåpor till småbarnsföräldrar, är grymt underskattat. De borde alltid ligga på samma ställe, färdiga att användas på några sekunder.