Idag var dagis stängt, så lillebror och lillasyster var hemma med mig. Jag måste erkänna att jag inte direkt sett fram emot denna dag, för de är som katt och råtta. Man måste gå emellan dem hela tiden, för de ryker ihop om det mesta. Lillasyster nyps rätt hårt och lillebror bits fortfarande någon gång ibland när han blir för trängd. Och båda slåss med tillhyggen.
Till min förvåning hade vi det lugnt och skönt, och klockan hann bli tre utan att jag kände mig minsta trött. Det var faktiskt lättare än en vanlig helgdag, då vi är hemma alla fem. Anledningen tror jag är just det, att vi var färre personer hemma + att jag vet att ansvaret ligger till 100% på mig (och inte delas med maken). Och det medför också att man har full koll på barnens mående.
Det som är a och o med lillebror, är att hålla jämn blodsockerhalt. Är blodsockret lågt, spelar det inte någon roll vilken pedagogik man använder. Då skriker han bara åt allt, och det eskalerar till ett utbrott. Jag började dagen med att ge båda småttingarna ordentligt med mat. Proteinrikt och långsamma kolhydrater. Jag tillåter mig att stödmata lillebror medan han tittar på film (vid matbordet). Japp, jag matar min fyra-åring, medan hans lillasyster som är 2,5 år äter själv. Okej, lillebror äter oftast själv, men för att han ska få i sig tillräckligt är det inte fel att stödmata honom lite. Det har man igen sen, i form av gott humör. Sen gäller det att fortsätta denna positiva start på dagen och ge ordentlig lunch, vid rätt tid osv. Det är lätt att slappna av och glömma mattiderna, men det ångrar man alltid. Och om blodsockret oväntat dyker fastän han ätit för bara en liten stund sedan, t ex efter att han bajsat, då ger jag honom mera mat direkt. Det gäller att alltid ha något i beredskap. Ett äpple, en banan, eller havregryn-, russin- och vattenbladning (ja han älskar det!). I nödläge får man ge ett glas juice för att få upp blodsockret tillfälligt. Då "köper" man sig några minuter extra tid, att t ex skära upp ett äpple i klyftor. Som sedan köper en mera tid att fixa fram något mera mättande, som t ex ett kokt ägg. Men man får akta sig, så han inte fyller magen med juice.... Och man får vara medveten om att juice ger en blodsockertopp, tätt följt av den dipp (om man inte fyller på med mat direkt efteråt). I vilket fall, så fixade jag maten rätt bra idag.
Det som jag också satsade på, var att:
* Enbart ge barnen positiv feedback, dvs mycket beröm. Och ge dem alternativ och tala om vad de kan göra istället, när de gör fel. Jag har alltså inte höjt rösten, eller sagt något negativt. Och inte använt "inte", t ex "Nej, gör inte så.". För de får verkligen inga ledtrådar till vad de ska göra istället, när man säger så. Jag säger saker som: "Klättra ner!" istället för "Sitt inte på bordet!".
* Distrahera en av dem med en annan aktivitet, innan/när de ryker ihop. T ex så sa jag till lillasyster: "Ska vi baka muffins?" "Nej!" "Ska vi baka muffins med äpple och kanel?" "JAAA!" Pjuh, tur hon gick med på det.... Lillebror fick ha alla båtarna för sig själv.
* Och ha en aktivitet förberedd "i rockärmen", som jag kan föreslå när någon
av dem blir uttråkad: Pussel, något pyssel, hoppa studsmatta, titta på muffinsarna i ugnen, rymdfilm osv. Det gör att lillebror inte hittar på bus, enbart för att han är uttråkad. Eller att lillasyster blir gnällig.
* Och när det behövts; plockat undan lillasyster innan hon hinner attackera honom. Då sitter han helt stilla och rör inte en fena eftersom han litar på mig. (Hon är väldigt ettrig och kan börja slå på honom för att han inte håller med henne.)
* Mycket kroppskontakt. De har fått sitta i mitt knä och har fått mycket klapp och mys. Jag har boostat oxytocin i de små barnkropparna. I och för sig inget ovanligt....
* Jag har tillåtit mig en utsvävning med guldstjärnor. Okej, detta strider egentligen mot allt vad jag tror på om guldstjärnor och belöningssystem. (Jag tror på att föräldrarna ska ge det efteråt, utan förvarning. Att man inte ska locka med det eller diskutera villkoren för mycket innan, för då blir det lätt bara en massa tjat. Och man blir tvungen att ge en guldstjärna oavsett vad som händer, om det inte ska bli ett misslyckande för barnet.) I alla fall, lillebror har själv kommit på att det är jätteroligt att få en guldstjärna som han kan klistra upp på sin lapp, som sitter på kylskåpet. Det blir en påminnelse om hur duktig han är. Han minns inte att det väntar en belöning, när man samlat ihop tillräckligt med stjärnor, utan är enbart glad för själva klisterlappen. Han blir helt själaglad och hoppar upp och ner av lycka, så maken och jag anser att han säkert behöver detta i nuläget. En boost för självkänslan, skulle man kunna säga. Så jag har varit frikostligt med guldstjärnor idag. Har påmint och erbjudit. Det har flyttat fokus från bråket, till att man kan vara duktig och få beröm. Och det har varit för småsaker som han klarat. *Skutt, skutt* :)
Allt detta har lett till att lillebror mest varit som en liten ängel hela dagen. Varit glad, lyssnat på mig och oftast gjort som jag sagt. Å han har t ex hämtat vatten till lillasyster. "Här kan du djicka om du äj töstig". Det är så sant som experterna säger: "Barn VILL, om de KAN!" Han kan verkligen vara den där goe snälle ungen. Jag tycker att det är hoppfullt inför hans framtid. Det är vi vuxna som måste anpassa oss och miljön, och se till att han hela tiden KAN. För han VILL ju!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar