Något som är väldigt centralt för människor med NPF, är att de ständigt har svårigheter och misslyckas med sådant som är enkelt för oss andra. T ex att komma i tid, komma ihåg småsaker, att packa, att städa, att organisera sin tillvaro osv. Deras liv är faktiskt fyllda av misslyckanden. Det är lätt för mig att säga att de kan så mycket annat istället. Att de också har positiva sidor. Bra långtidsminne, och minne för detaljer osv. Men ständiga misslyckanden skapar dåligt självförtroende. Man blir rädd för att misslyckas ytterligare, eftersom det bekräftar hur misslyckad man är. Så man vill undvika krav.
Och värre blir det, när de får höra: "Skärp dig!" och "Du kan om du vill!", bara för att de klarat det där någon gång tidigare. Vem vill ständigt misslyckas? Jo, ingen. De vill om de kan! Vi andra måste hjälpa dem att hitta rätt verktyg att undvika alla onödiga misslyckanden. Men några misslyckanden måste man nog ha i livet, för att lära sig och växa som människa. Men de ska helst vara få, och inte samma saker om och om igen.
T ex när antingen maken eller M ska ha med sig matsäck, så behöver jag ju faktiskt inte lägga den i en burk som jag är rädd om. Det funkar precis lika bra med en urdiskad plastförpackning. Eller plastpåse. Så kan de glömma eller tappa bort den, utan att det blir ett misslyckande.
Och när maken tar med ett barn på kalas, så kan han lämna barnets klädesombyte i bilen. Det behöver inte följa med in på kalaset för att riskeras att glömmas. Då bättre att gå efter det i bilen, vid behov.
Och gympapåsen, den kan man kontrollera när barnet som packat den, inte ser.
Men det är jättesvårt när det gäller barn. Svårt eftersom man inte riktigt kan förutse alla situationer som blir misslyckanden. Som idag t ex. Jag sa till killarna att de kunde hjälpa mig att vattna den nya vinbärsbusken. Glada i hågen gick de dit med var sin fylld vattenkanna. Jag vände ryggen till några få sekunder, och sen hade de antingen hällt för kraftigt på den klena busken, och/eller så hade M viftat sönder den med sin vattenkanna. Minst fyra grenar bröts, och jag kunde tyvärr inte hålla tillbaka irritationen. Egentligen var misslyckandet mitt. Det var jag som misslyckades med att hålla koll på dem. Och med att vara tydlig. Och tyvärr fick de ta smällen för det. Vinbärsbusken som jag köpte för att det skulle vara kul för dem, och nu blev de ledsna över den istället.
Jag var väldigt sliten och utarbetad. Min hjärna funkade inte som den skulle. Men man får vara förlåtande mot sig själv. Skaka det av sig och tänka på att hålla bättre koll nästa gång. Och instruera dem att vi vattnar försiktigt vid marken. Åtminstone funkar jag så, att jag inte klarar att fastna i något ältande över mina egna misslyckanden. Jag behöver kraften och orken i nuet, och inför morgondagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar