Exemplariskt undantag av dagisfröknarna

Igår när jag hämtade lillebror på dagis, hade han en blomma han gjort själv, i handen. Han hade klistrat på fullt med glasstenar och glitter. Han var helt säker på att han ville ha med den hem. "Jag ska visa den för Ms katter." (Gosedjurskatter.) En dagisfröken berättade för honom, att man fick ta hem den först efter sommarfesten, och att den skulle stanna på dagis tills dess. Lillebror insisterade. Då sken hans dagisfröken upp. Det gjorde samtidigt en av de andra fröknarna som hörde konversationen.: "Ja, låt honom!" Speciella behov, konstaterade de till mig och varandra. Och den första sa till honom: "Ta bara med den imorgon igen."

Lillebror sprang iväg lycklig med sin blomma. Jag var väldigt tacksam och sa också det till fröknarna. De känner ju lillebror, och vet att han hade haft ett utbrott annars. Lillebror är väldigt rigid med sånt. Det går inte att förklara "varför inte". Och tänker man på det, så ja: "Varför inte?!" Det finns egentligen inget vettigt argument, till "varför inte". Sannolikheten att den skulle försvinna hemma eller glömmas till avslutningen i nästa vecka, är väldigt liten. Dessutom bor vi 300 meter från dagis.

Lillebror sprang in till Ms katter direkt när vi kom hem. Sen la han undan blomman. Jag la den i vagnen, och så kom den med till dagis i morse.

Jag är så glad att dagisfröknarna börjar tänka i nya banor kring lillebror. Istället för ett utbrott, så blev det glädje för honom och kanske till och med ett lyckande. Ett lyckande, för att han var stolt och glad över blomman han skapat, och förmodligen ville få bekräftelse från katterna. Tänk vad vi vuxna hade tagit ifrån honom, om vi hade tvingat honom att lämna blomman på dagis. Helt i onödan.