"Skriv vad du vill, så länge du bloggar anonymt." sa maken. Och så blev det. Vi kom fram till att det var bäst så. Man vet aldrig ifall Ms kompisar läser när han är äldre, och kanske retar honom för något. Och det är inte så himla kul att bloggen dyker upp ifall en potentiell framtida arbetsgivare, där man sökt jobb, googlar på ens namn. Inte att jag skäms för vilka vi är. Absolut inte. Men när man söker jobb, vill man välja vilken information man vill ge till arbetsgivaren. Här finns ju typ "allt".....
Jag har alltså makens välsignelse att skriva vad jag vill. Han läser ibland i bloggen, och vet att han bara kan be mig tar bort saker, om han vill. Men det har inte hänt en enda gång. Rätt stort av honom, eller hur? :)
Släkt och vänner, och även viss dagis- och skolpersonal, känner till bloggen. Däremot inte föräldrarna till Ms klasskamrater. Jag är jätteglad för alla i vår omgivning som läser. Så tacksam! För det gör att förståelsen för vår familj ökar, och att allt blir lättare och bättre för oss. Så stort tack! Ni märker kanske inte direkt skillnaden själva, men jag märker. Främst på kommentarer vi INTE får av er, men som vi ibland får av andra. Kommentarer som är välmenta, men som ändå är jobbiga att höra (av anledningar som den som säger dem inte förstår, förstås).
Det finns ju nackdelar också, med att blogga anonymt. Så klart: Det syns inte vem jag är. Men eftersom jag inte säljer något, så spelar det ingen roll. Jag jobbar ju inte med detta, utan har en annan karriär, så jag behöver inte synas. Men absolut inget ont om de som gör det. Tvärt om jättebra, tycker jag. Ju fler vi är, desto bättre. Tillsammans är vi starka.
Och det här med pengar förresten. Ja, jag tjänar ju inga pengar på mitt bloggande. Det spelar mig ingen roll. Jag är inte rik, men har det mesta jag behöver. I alla fall materiellt. Det materiella är inte så viktigt, när man har barn med neuropsykiatriska funktionshinder (NPF). Men visst hjälper det, om man kan köpa rätt saker till dem, som omega-3, bra mat och utvecklande leksaker.
Jag vinner så oerhört mycket annat istället på mitt bloggande, som är betydligt viktigare:
* Förståelse, som jag nämnde ovan.
* Jag stannar upp och reflekterar över saker, och kommer på saker som jag aldrig hade kommit på annars, om jag inte hade suttit här och skrivit.
* Jag får det nedskrivet för mig själv, så jag kan återkomma och läsa. Jag är ju som sagt neurotypisk och detaljminnet och långtidsminnet är inte de allra bästa. Men jag minns bättre, efter att jag har skrivit ner det.
* Jag får sinnesro när jag skrivit ner något. Ofta flyger tankar omkring i mitt huvud, om något. Ibland ofullständiga tankar, som faller på plats medan jag skriver. Ibland skriver sig hela inläggen nästan av sig själva, i mitt huvud. När jag skrivit klart ett inlägg, blir det skönt tyst. Jag får ett sånt skönt lugn.
* Jag får kommentarer från er om sakfrågor, som ger mig nya tankar och/eller bekräftar att jag är på rätt spår. Uppskattas så klart mycket av mig! :)
* Jag får positiva kommentarer om att ni uppskattar det jag skriver. Nog så viktigt det med, för det ger mig energi och kraft att fortsätta tänka och blogga.
* Jag har en chans att dra mitt lilla strå till stacken, för att det ska bli bättre för alla familjen och personer som har NPF.
Sen finns det en annan stor nackdel: Det blir lite opersonligt. Men jag har några av er som följer bloggen, på facebook, vilket känns mycket trevligt. Gärna fler, om ni vill! Skriv då en kommentar om vilka ni är, så skickar jag en vänförfrågan och ett meddelande om att det är jag. (Jag tar bort er kommentar direkt sen, så inte ni heller behöver synas med namn på bloggen.) Men bara om ni vill och det känns rätt för er. Annars ses vi här! Mycket trevligt det med, och räcker länge! :)
Hei Aspergermamma!
SvaraRaderaKan skrive under på dei fleste punkt som du har på lista di, om forståelse, sinnsro, refleksjon :-)
Sjølv bloggar eg semi-anonymt. Med det meinar eg at namnet mitt ikkje står nokon stad i bloggen. Guglar du meg eller barna mine, kjem ikkje bloggen opp. På den andre sida, så kommenterer eg og lenkar til eigen blogg med fornamn. Og frå bloggen lenkar eg til min twitterkonto, der ein kan finne mitt namn. Berre at det genererer ingen gugletreff ;-)
Samtidig postar eg blogginnlegga mine (etter å ha tenkt nøye gjennom det) på Facebook. Dei som alt kjenner meg, får vite kva eg skriv. Til gjengjeld screenar eg mine facebookvener ganske nøye. Eg aksepterer som vener berre folk eg kjenner eg av ein eller annan grunn stolar på. Eg HAR lagt til veners vener (unntaktsvis), eller menneske eg er blitt kjende med på nettet. Men berre etter at eg kjenner eg er blitt kjend med dei ;-) Og eg HAR tatt bort folk eg kjenner meg ubekvem med å eksponere meg for.
I tillegg til effektene du beskriv over, så ser eg ein effekt til: sidan dei fleste som les bloggen min veit kven eg er, så kan dei også kome til meg. Eg har blogga i over seks år, men berre skrive om min sons diagnose dei siste to åra. Sidan eg trakk pusten og torte å dele det, har eg opplevd fleire av mine bekjente som har kome til meg, fordi dei har barn med liknande diagnoser, fordi dei står midt i ei utredning (utvardering). Fordi folk er så stille om dette, så kan ein altså ha mange rundt seg med diagnoser og ikkje vite det. Skolen kan ikkje fortelle, BUP og PPT kan ikkje fortelle. Vi fekk tilbod om å delta i støttegruppe for Apsergerforeldre, og det kjendest som himmerike å kome dit og kunne dele erfaringar. Men på min sons skule er det berre eitt barn med Asperger...
Derimot er det mange som deler ADHD-diagnosen, og ingen nettverk rundt. Det tok år å få vite at hans klassekompis også hadde diagnosen, sjølv om vi mistenkte. For vi kunne jo ikkje spørre direkte....
Eg forstår veldig, VELDIG godt at du held det anonymt. På eit vis betyr også det at du står fritt til å beskrive ting eg må teie om, eller redigere nøye. Samtidig så kjenst det som om det å vere opa gir ei anna form for friheit.
Innimellom tenker eg på korleis det ville vere ha eit barn med Downs. Då kan alle sjå, med dei fordelar og ulempar det er. Og så tenkjer eg at då ville eg ikkje ha eit val, eg måtte rette meg i ryggen og stå opp for mitt barn. Drive 'opplysningsarbeid'. Asperger får masse 'bad press' om dagen. Blir glad kvar gong eg kan lese om noko anna. Eit balansert syn på kva det er å ha Asperger, inklusive dei positive sidene som eit alternativt syn på livet, på problemløysing. Der er bloggosfæren god å ha. Set heilt spesielt pris på å følge bloggar til menneske med diagnosen :-)
Nei, det kjenst ikkje som upersonleg å lese bloggen din, sjølv for meg som aldri har truffe deg. Tvert om. Fordi du kan tillate deg å vere så direkte, så kjennest det faktisk svært personleg. Men altså ikkje på ein slik måte at eg kjenner ditt namn. Så eg ville ikkje kjenne deg att på gata, eller vite at det var deg om vi blei presentert ;-) Og det er slike kostnader vi av og til må bere, tenkjer eg!
Tack Hege för din kommentar! Vad bra att det inte känns opersonligt. :) Det är också mitt mål, att vara personlig. Kanske är det så, som du skriver att anonymiteten ger mig friheten att vara mig själv. Ska försöka tänka så.
RaderaJag håller helt med om att det är fantastiskt att prata med andra föräldrar. På facebook, har dock lärt känna många nya vänner, föräldrar och de själva som har diagnos. Kan starkt rekommendera de forum som finns, där man kan ställa frågor. Helt ovärderligt att t ex kunna fråga vuxna som har tics. Jag faktiskt inte blivit besviken på nya vänner, en enda gång. Tvärt om väldigt lärorikt, och ofta har man mycket gemensamt. Men som tur är kan man anpassa facebook precis som man själv vill - några få bra vänner, eller "alla man känner" och lite till. Vi är alla olika, som tur är.
Bra att du påpekade att vänner vågar anförtro sig. Ja, det händer ibland. Inte något jag skriver om här, naturligtvis, men ibland frågar vänner vad jag tror om deras barn. Det är väldigt svårt att svara på, så jag brukar berätta vad som brukar vara vanligt bland dessa barn, få får den som frågar fundera själv och givetvis återkomma om de har fler frågor. En väns förtroende sviker jag aldrig. Då jag nämner folk som har diagnos i bloggen, har jag alltid frågat först.
tycker inte att det är något konstigt med att du bloggar anonymt. tycker själv att det är skönt att kunna vara anonym då inte alla i min omgivning vet om att jag har AS.
SvaraRaderaVad bra, att du hittat hit då! :)
Radera