TEMA: Belöningssystem

Det är farligt att ta till belöningssystem varje gång något inte funkar. Man måste alltid göra en analys av problemet först.
* Kanske beror det på en verklig svårighet, som barnet inte kan förbättra? T ex motoriksvårigheter.
* Eller så är det skadligt att försöka påverka, för att det innefattar oro och ångest som kan bli värre. T ex fobier för olika saker. Eller matvägran.
 *Eller så mår barnet kanske dåligt av det man vill belöna fram? Som t ex att gå till skolan.

Hur många föräldrar runt om i vårt land, kör inte (ovetandes) med belöningssystem för att barnet ska gå till en skola som gör dem sjuka, på gränsen till utbrända? När man istället borde lyssna till barnen och förändra skolmiljön och pedagogiken, så försöker man få barnen att plåga sig själva lite till. Lite närmre in i väggen.... Usch, det är hemskt! Föräldrarna gör ju så klart sitt bästa och vet oftast inte om hur allvarlig situationen är. Vi måste hjälpas åt att sprida informationen: När barnen vägrar göra något - då måste vi först och främst lyssna på dem, inte ta fram ett belöningssystem. Och som vanligt räcker det med att gå till sig själv. Vilken vuxen hade velat att chefen införde ett belöningssystem varje gång något inte funkat, istället för att lyssna?

Med det sagt, så skulle jag vilja skriva några ord om våra erfarenheter av belöningssystem. För vi har givetvis testat. Vi har använt guldstjärnor, belöningsormen, samt mutor som pengar och presenter. Sammanfattat så tycker jag enbart att belöningssystem funkat vid två situationer i den här familjen:

1) Då någon redan kan något, men behöver en liten "knuff" i rätt riktning, för att våga testa och tro på sig själv.

Exempel:
När M hade lärt sig torka sig helt själv på toaletten här hemma, men fortfarande ville bli torkad av en förälder i skolan. Jag har full förståelse för att han tycker att det är annorlunda på en annan toalett, men jag visste att han skulle klara det. Och jag fanns tursamt nog hemma under denna period. Vi bor 80 meter från klassrummet. Han kunde välja vilka dagar han ville försöka och vilka dagar jag skulle komma och torka. Han klarade det jättebra några gånger. Tillräckligt många för att förstå att han kan själv i skolan också. Det kändes inte alls taskigt att muta honom till detta. Det hade varit taskigare att låta honom tro att han behöver tillgång till en förälder för att kunna bajsa i skolan.



2) För att belöna någon lite extra i syfte att stärka självkänslan hos barnet. 

Men då är det mer positiv förstärkning än belöningssystem, eftersom belöningen kommer i efterhand. Vi tjatar aldrig om guldstjärnor, utan de bara får dem när vi tycker att de varit extra duktiga. "Nämen oj, vad hände nu? Jo, du fick visst en guldstjärna! Det där var ju guldstjärne-duktigt." Och när de fått ett visst antal guldstjärnor, så få de en present.

Exempel:
När M sa till om att en av lillasysters dagiskompisar hade en ståltråd i munnen. Då fick han faktiskt två guldstjärnor på en gång. Så duktigt var det. Han minns det än idag och är mycket stolt över att han räddade den lilla tjejen från att svälja ståltråd.

När lillebror lärde sig snyta sig, efter tappert kämpande, så fick han en guldstjärna. Lillebror älskar förresten sina guldstjärnor. Han brukar springa runt med guldstjärnelappen och titta på hur duktig han varit. "Åtta stjärnor!" *Skutt, skutt, vad jag är bra!*


Sist vill jag skriva några ord om när belöningssystem inte funkade. Jag testade belöningsormen för att M skulle äta upp frukosten utan påminnelser. Samt för att han skulle klä på sig själv inför skolan, också utan påminnelser. I början funkade det några gånger, men jag övergav det snabbt. Jag insåg att det verkligen var en svårighet som inte gick att belöna bort. Han är trött på morgonen, så allt är svårare för honom då. Jag lägger numera min energi på att hjälpa honom istället. Påminna om varje sked vid frukosten, och ofta till och med stödmata honom lite. Och hjälpa till med ytterkläderna, så han kommer till skolan med sin energi i behåll. Jag hjälper nog honom rätt mycket just på morgonen, men vad gör väl det? Det är väl därför barnen har föräldrar? För att få hjälp. Och påklädning kan man öva senare på dagen.

TEMA: Konsekvenspedagogik

Igår när maken försökte spela något spel åt barnen, började lillebror och lillasyster skrika på honom. Maken är alldeles för snäll och försöker sitt bästa, trots barnens beteende. När något inte funkar, så stör han sig dessutom och bara måste fixa det direkt. Och han försöker in i det sista. Det har nog med hans NPF-drag att göra, misstänker jag.

Igår så hade maken dessutom fått beskedet att han inte fick det jobb som han varit på intervju för, och verkligen ville ha. Han hade haft ovanligt ont i kroppen natten innan och hade därför sovit dåligt. Det hade snöat nu igen. Maken som hatar snö. Och så hade han varit hos tandläkaren under dagen. "Bäggaren" var därför full med negativa saker. Och tålamodet med barnen var därefter.... Maken hade helt enkelt en riktigt dålig dag. Så när barnen betedde sig illa blev maken tokarg. Han skrek på barnen och han skrek på mig:

"De här barnen får ju aldrig några konsekvenser!"

"Jag avinstallerar Rayman, om ni inte kan bete er."

Och så hade han en lång utläggning om varför barnen inte respekterar oss föräldrar och enbart gör som de själva vill. Lösningen: Att ge barnen konsekvenser för sitt handlande. Denna gång skulle det minsann bli konsekvenser, oavsett vad jag tyckte. Och alltihopa var ju mitt fel, eftersom jag inte ger barnen konsekvenser. Han var därför riktigt arg på oss allihopa.

Maken hade förstås ett "sammanbrott" (=bättre ord än "utbrott"). Detta insåg jag naturligtvis. Bo Hejlskov Elvén har lärt mig att jag behöver använda mig av lågaffektivt bemötande när det händer. (Klicka på länken och läs!) Det var helt enkelt inte läge att käbbla emot med mina åsikter om konsekvenspedagogik. Jag antog stensansikte istället, tog barnen till mig, sa lugnt åt maken att ta med sig spikmattan och gå undan och lägga sig på den. Det var s k garageläge för honom. Han behövde gå undan, få ner sin stressnivå och återfå kontrollen över sig själv. Det tog några försök, men till sist gick han undan. När han hade gått så sa lillebror:

"Pappa ä dum!"

Jag rörde vid lillebror och tänkte i mitt stilla sinne, att de var en bra sammanfattning över vad konsekvenser lär barnen.

Okej, nu kom det ju inte så långt till konsekvenser, men i alla fall. Och det bara går ju inte att lära barnen bete sig bra, genom att man själv beter sig illa. "När du inte gör som jag säger, då skriker jag." Det var ju precis det som barnen gjorde....

Tycker någon att jag är elak mot maken, som skriver detta? Kanske det... Men då kan jag berätta att det faktiskt ibland är tvärt om: Att det är jag som beter mig illa och har garageläge. Tyvärr. Det händer. Jag är inte perfekt. Då hjälper maken mig genom att beordra mig att gå undan. Skillnaden är hur ofta det händer. Eftersom maken går runt med mer stress i kroppen, på grund av NPF-drag och värk, så händer detta honom betydligt oftare. Han kan inte rå för att det blir för mycket för honom. Och det hjälper ju inte heller att köra konsekvenspedagogik på maken.... "Om du inte kan bete dig kring barnen, så...." Så vaddå??? Han gör ju sitt bästa och är en alldeles fantastisk pappa när han mår bra. Jag får självklart hjälpa honom istället. Hjälpa honom att ta ner stressen så mycket det går. Låta honom gå undan, påminna om spikmattan och göra vad jag kan för att hålla borta smärtan i hans kropp.

Senare på kvällen när barnen somnat, så försökte jag försiktigt prata med maken om det som hänt. "Jag vet att jag gjorde helt fel." sa han med en uppgiven min. Jag sa inget mer. Han fick en kram istället.

Makens och lillebrors respektive sammanbrott och behov av lågaffektivt bemötande, skapar ofta konflikter mellan dem. De gör varandra upprörda och sen blir det en eskalerande dålig affektspiral: Sammanbrott, affekt, mer sammanbrott och mer affekt, osv. Men det är maken och jag som är vuxna. Det är vårt ansvar att bryta detta. Gärna så fort som möjligt. Och det går.

Idag upprepade sig samma sak när de spelade på iPaden. Lillebror och lillasyster skrek på maken. Han reste sig lugnt, la undan iPaden och gick upp på ovanvåningen. Det är klart att småttingarna blev upprörda.  Men inte så upprörda, att jag inte kunde rädda situationen med lite sagoläsning. Mulle Meck var perfekt distraktion denna gång. Distraktion och lågaffektivt bemötande är mina bästa verktyg. Inte konsekvenspedagogik.

Här hittar ni andra inlägg på samma tema:
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914