Translate

tisdag 29 maj 2012

Exemplariskt undantag av dagisfröknarna

Igår när jag hämtade lillebror på dagis, hade han en blomma han gjort själv, i handen. Han hade klistrat på fullt med glasstenar och glitter. Han var helt säker på att han ville ha med den hem. "Jag ska visa den för Ms katter." (Gosedjurskatter.) En dagisfröken berättade för honom, att man fick ta hem den först efter sommarfesten, och att den skulle stanna på dagis tills dess. Lillebror insisterade. Då sken hans dagisfröken upp. Det gjorde samtidigt en av de andra fröknarna som hörde konversationen.: "Ja, låt honom!" Speciella behov, konstaterade de till mig och varandra. Och den första sa till honom: "Ta bara med den imorgon igen."

Lillebror sprang iväg lycklig med sin blomma. Jag var väldigt tacksam och sa också det till fröknarna. De känner ju lillebror, och vet att han hade haft ett utbrott annars. Lillebror är väldigt rigid med sånt. Det går inte att förklara "varför inte". Och tänker man på det, så ja: "Varför inte?!" Det finns egentligen inget vettigt argument, till "varför inte". Sannolikheten att den skulle försvinna hemma eller glömmas till avslutningen i nästa vecka, är väldigt liten. Dessutom bor vi 300 meter från dagis.

Lillebror sprang in till Ms katter direkt när vi kom hem. Sen la han undan blomman. Jag la den i vagnen, och så kom den med till dagis i morse.

Jag är så glad att dagisfröknarna börjar tänka i nya banor kring lillebror. Istället för ett utbrott, så blev det glädje för honom och kanske till och med ett lyckande. Ett lyckande, för att han var stolt och glad över blomman han skapat, och förmodligen ville få bekräftelse från katterna. Tänk vad vi vuxna hade tagit ifrån honom, om vi hade tvingat honom att lämna blomman på dagis. Helt i onödan.

En skola för alla?!

Det där mycket debatt nu om diagnoser och barn som inte klarar skolan. Eller rättare sagt som skolan inte klarar av. Se t ex länken i mitt förra inlägg.

Min övertygelse är att skolan måste utgå ifrån NPF-barnen i sin undervisning TILL ALLA BARN, för att det ska funka i klasserna. Ingen förlorar på tydlighet och valmöjligheter. Och NPF-barnen, om vi ska vara ärliga, stör ofta undervisningen och kräver resurser. Så varför inte behandla alla barn med pedagogik för NPF-barn, som är bra för alla barn? Och som inte kostar så mycket, mer än lite eftertanke. Investerad tid, som man får tillbaka i form av att undervisningen flyter på bättre.

Lite idéer:

1. Tydlighet: Gärna skriftlig information om arbetsuppgifter och läxor. Skriv på tavlan + erbjud på stencil, för de elever som vill ha det, och tycker att det är jobbigt att titta på tavlan. Informationen ska svara på de klassiska frågorna:

Vad?
Var?
Hur? (+Hur noga? Hur bra ska man kunna det?)
Med vem?
När?
Hur länge? (När tar tiden för uppgiften slut.)
Varför? (Poängen med uppgiften. Mycket viktigt för NPF-barn!)
Vad händer sedan?

Jag tror att barnen ofta bara får svar på den första frågan: "Vad?" T ex "Historia, sidan 36-39". Hur tydligt är det? Vilka barn förlorar på att få svar på alla frågor ovan?

Barn med NPF räknar ut svaren på dessa frågor i mindre utsträckning än andra barn, men behöver dem i större utsträckning. De nöjer sig inte med: "Varför? Jo, för att fröken säger det." eller "För att göra fröken/mamma glad." De måste veta varför i det korta perspektivet. De har svårt att tänka i det längre perspektivet: "För att du måste lära dig det, för att få ett bra jobb när du blir vuxen." Vilket barn har inte det, förresten?

2. Så långt skolans lokaler tillåter, erbjuda elever att gå undan vid enskilt arbete. NPF-barnen störs mer än andra av att tvingas sitta i klassrummet. Även om det är tyst kan pennskrap och annat störa. Alla borde åtminstone bli erbjudna att få jobba med hörselkåpor. Och elever borde placeras i klassrummet, utifrån vem som klarar att ha mycket i synfältet, och vilka som inte gör det. M har en egen hörna, bakom en skärm, som han själv fått vara med och utforma.

3. Låt barnen stanna i samma lokaler så långt det är möjligt, på grund av utrustning. Låt lärarna flytta runt istället. Låt barnen ha samma platser i matsalen. Erbjud eventuellt en mindre tystare matsal för de elever som har problem med ljud. Inför eventuellt "tyst måltid", dvs barnen äter under tystnad. Sätt upp skärmar som dämpar ljudet. (Så här gör man på Ms skola.)

4. Berätta förändringar från schemat så tidigt som möjligt. Gärna i skriftlig form. Se till att ha samma schema vecka efter vecka. Det skapar trygghet för alla, tror jag.

5. Inga korta raster. Ge barnen gott om tid på sig att klä av och på sig, och samla ihop sina saker. Se helst till att det är så få barn som möjligt samtidigt i kapprummen. Låt NPF-barnen få så gott om utrymme, som lokalerna tillåter.

Någon som har fler idéer? Skriv gärna!

Och som jag skrivit tidigare: Det finns många bra tips i Anna Halléns bok. "Energibarn: Våra älskade skitungar."

lördag 26 maj 2012

Ett slut på ADHD-debatten?

Så himla bra skrivet av Bo Hejlskov Elvén. Läs och sprid vidare! Den hemska ADHD-debatten behöver få ett slut. Det vore toppen om denna text kunde sätta punkt för den.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/att-vagra-ge-diagnoser-ar-att-svika-barnen_7227035.svd

torsdag 24 maj 2012

Att skriva åttor

Ms resurs berättade att M har börjat tramsa varje gång han ska skriva en åtta. Att han vägrar och skriver sjuor istället. Det är för att det är svårt att skriva åttor, säger han själv. Och idag erkände han, att han kommit på ett annat jättebra knep för att slippa skriva åttor. Han skriver oändligheten istället, dvs en liggande åtta. Det är lättare, säger han. (Visst kan man vrida på pappret, men det är inte hållbart i längden att hålla på så, tror jag.)

Det som är svårt för honom, är att man börjar med att skriva ett S, och sen ska snirkla upp ett bakvänt S, för att göra åttan. Det är så de lär ut i skolan, för att det ska vara lättare och gå snabbare att skriva åttor. Man slipper ju lyfta pennan, när man gör så. Så det borde vara det bästa sättet för alla. Eller?!

Han har tränat på åttor nu ett tag, med två olika resurser, och har ännu inte lyckts lära sig det. M har ju problem med finmotoriken, och det håller honom tillbaka och tröttar ut honom. Till hösten ska han dock få en dator att skriva på istället. Bra, för egentligen behöver man ju främst kunna skriva för hand, för att skriva på post-it-lappar och göra små listor och korta meddelanden. Allt annat gör väl de flesta av oss på datorn?! Behöver små barn traggla välskrivning i skolan i flera år? Jag tror inte det. Ge dem var sin dator, och lär dem rätt fingersättning istället. Det var tveklöst en av de bästa saker jag lärt mig i grundskolan: Maskinskrivning! Annars hade jag aldrig orkat blogga.

I alla fall - tillbaka till åttorna. Det är ju onekligen bra att kunna skriva en åtta, för hand. Frågan är bara, om alla barn egentligen måste skriva på det sätt som skolan lär ut. Det gäller alla siffror och bokstäver, tycker jag. Speciellt inte, om de själva hittat strategier som funkar bättre för dem själva. En gång i tiden var alla tvungna att skriva med höger hand..... Till vilken nytta bör vi fråga oss. För post-it-lappar?

Jag hävdar att det går precis lika bra att skriva två små cirklar ovanpå varandra, när man ska skriva en åtta. Så här: 

O
O

Det blir en helt läsbar åtta på detta sätt också. Och det är ju det som är poängen: Att förmedla att man menar åtta, av något. Hur man skrivit åttan är oväsentligt, när den är klar.

För att vara övertydlig, så har jag skrivit de två olika åttorna, på en post-it-lapp nedan. Till vänster är det skrivet enligt hur skolan lär ut, och till höger är det två cirklar ovanpå varandra.



Jag vet att det funkar hur bra som helst att leva ett helt liv och skriva åttor som "o+o". Min pappa har nämligen gjort det. Han har klarat tekniskt gymnasium, en civilingenjörsutbildning, en lång karriär som ingenjör och ekonom inklusive företagsledare i flera år. Ni kan ju gissa att han skrivit många "o+o"-åttor i sitt liv. Går hur bra som helst! Förresten, så skriver han inte skrivstil heller, utan textar. Det har också funkat bra. Tar kanske lite längre tid, men det finns garanterat en god anledning till att min pappa har valt att skriva så hela sitt liv.

Slutligen, så tror jag att det är dags att M ger upp försöken att skriva åttor som alla andra. Det kostar mer, än det smakar. Han lyfter hellre pennan. M säger själv att han hellre skriver två cirklar ovanpå varandra. Ja, eller ritar två planeter eller två stjärnor på varandra, t ex mars och venus, eller Mu Cephei och VY Canis Majoris, så känns det lite roligare. Han ritar just nu planeter och stjärnor här hemma, efter att vi sett sådana filmer på Youtube.

Kan tillägga att det godkändes utan diskussion av Ms lärare. :)

För mycket socker är skadligt för hjärnan

Jag fick denna länk av Jessica. Tack snälla! Jag har inte så många kommentarer, mer än : LÄS DETTA!

Sammanfattning: Råttor blir korkade av av överdriven konsumtion av socker (främst fruktossirap). Det skadar deras hjärnor.

http://news.nationalgeographic.com/news/2012/05/120522-sugar-stupid-rats-high-fructose-corn-syrup-health-science/?source=link_fb20120523news-sugarstupid

fredag 18 maj 2012

Varför jag bloggar anonymt

"Skriv vad du vill, så länge du bloggar anonymt." sa maken. Och så blev det. Vi kom fram till att det var bäst så. Man vet aldrig ifall Ms kompisar läser när han är äldre, och kanske retar honom för något. Och det är inte så himla kul att bloggen dyker upp ifall en potentiell framtida arbetsgivare, där man sökt jobb, googlar på ens namn. Inte att jag skäms för vilka vi är. Absolut inte. Men när man söker jobb, vill man välja vilken information man vill ge till arbetsgivaren. Här finns ju typ "allt".....

Jag har alltså makens välsignelse att skriva vad jag vill. Han läser ibland i bloggen, och vet att han bara kan be mig tar bort saker, om han vill. Men det har inte hänt en enda gång. Rätt stort av honom, eller hur? :)

Släkt och vänner, och även viss dagis- och skolpersonal, känner till bloggen. Däremot inte föräldrarna till Ms klasskamrater. Jag är jätteglad för alla i vår omgivning som läser. Så tacksam! För det gör att förståelsen för vår familj ökar, och att allt blir lättare och bättre för oss. Så stort tack! Ni märker kanske inte direkt skillnaden själva, men jag märker. Främst på kommentarer vi INTE får av er, men som vi ibland får av andra. Kommentarer som är välmenta, men som ändå är jobbiga att höra (av anledningar som den som säger dem inte förstår, förstås).

Det finns ju nackdelar också, med att blogga anonymt. Så klart: Det syns inte vem jag är. Men eftersom jag inte säljer något, så spelar det ingen roll. Jag jobbar ju inte med detta, utan har en annan karriär, så jag behöver inte synas. Men absolut inget ont om de som gör det. Tvärt om jättebra, tycker jag. Ju fler vi är, desto bättre. Tillsammans är vi starka.

Och  det här med pengar förresten. Ja, jag tjänar ju inga pengar på mitt bloggande. Det spelar mig ingen roll. Jag är inte rik, men har det mesta jag behöver. I alla fall materiellt. Det materiella är inte så viktigt, när man har barn med neuropsykiatriska funktionshinder (NPF). Men visst hjälper det, om man kan köpa rätt saker till dem, som omega-3, bra mat och utvecklande leksaker.

Jag vinner så oerhört mycket annat istället på mitt bloggande, som är betydligt viktigare:
* Förståelse, som jag nämnde ovan.
* Jag stannar upp och reflekterar över saker, och kommer på saker som jag aldrig hade kommit på annars, om jag inte hade suttit här och skrivit.
* Jag får det nedskrivet för mig själv, så jag kan återkomma och läsa. Jag är ju som sagt neurotypisk och detaljminnet och långtidsminnet är inte de allra bästa. Men jag minns bättre, efter att jag har skrivit ner det.
* Jag får sinnesro när jag skrivit ner något. Ofta flyger tankar omkring i mitt huvud, om något. Ibland ofullständiga tankar, som faller på plats medan jag skriver. Ibland skriver sig hela inläggen nästan av sig själva, i mitt huvud. När jag skrivit klart ett inlägg, blir det skönt tyst. Jag får ett sånt skönt lugn.
* Jag får kommentarer från er om sakfrågor, som ger mig nya tankar och/eller bekräftar att jag är på rätt spår. Uppskattas så klart mycket av mig! :)
* Jag får positiva kommentarer om att ni uppskattar det jag skriver. Nog så viktigt det med, för det ger mig energi och kraft att fortsätta tänka och blogga.
* Jag har en chans att dra mitt lilla strå till stacken, för att det ska bli bättre för alla familjen och personer som har NPF.

Sen finns det en annan stor nackdel: Det blir lite opersonligt. Men jag har några av er som följer bloggen, på facebook, vilket känns mycket trevligt. Gärna fler, om ni vill! Skriv då en kommentar om vilka ni är, så skickar jag en vänförfrågan och ett meddelande om att det är jag. (Jag tar bort er kommentar direkt sen, så inte ni heller behöver synas med namn på bloggen.) Men bara om ni vill och det känns rätt för er. Annars ses vi här! Mycket trevligt det med, och räcker länge! :)

torsdag 17 maj 2012

Stoppa känslotåget!

Jag har berört detta innan: Lillebrors utbrott. Till skillnad från M, så har lillebror utbrott som inte är kopplade till basbehov (hungrig, törstig, kissnödig, bajsnödig). Han får utbrott för att han hakar upp sig på något. Idag var det två kartor som skulle ligga exakt stilla och vara platta i vardagsrummet. Det funkade inte alls bra, eftersom de låg där alla gick. Vi trampade allihopa på dem av misstag. Och eftersom de hade varit ihoprullade, så var de långt ifrån platta. Det blev för mycket för lillebror. Han bet M i benet.

Det blev lite kaosartat. M och lillebror gallskrek båda samtidigt. Lillasyster uppfattade inte situationen rätt, utan skulle klampa runt bredvid kartorna, men någon leksak i handen. Maken som varit i garaget, kom inrusande och började rulla ihop kartorna. Då blev lillebror tokarg. Maken gick då ut med lillebror i uterummet, för att han skulle lugna ner sig och för att det var så mycket skrik i samma rum. Det funkade inte alls. Lillebror blev bara argare och argare. Han kom ju längre ifrån kartorna och tappade helt kontrollen över dem. Och ingen lyssnade på honom. Alla vi hade trampat på kartorna, och han förstod inte att det var av misstag. Klart han var upprörd. Hela hans familj hade svikit honom, så som han kände det.

Maken tog in lillebror igen, och så fick jag ta över. (Vi brukar bytas om så, för att orka, och för att man själv inte kommer på fler saker att testa, för att få stopp på det.) Först så var lillebror väldigt arg, och han slog på mig när jag försökte trösta honom. Och lillasyster kom fram till oss och ville också vara i min famn, så då fick jag skydda henne samtidigt. Till sist, när han fått arga av sig lite, så kunde han lugna sig och börja lyssna. Och jag fick krama om honom.

Jag har läst att kommunikationen in till hjärnan är stängd, när någon har ett utbrott och det stämmer mycket bra på lillebror. Jag höll det så enkelt jag kunde. Med så få ord som möjligt, och så tydligt budskap jag kunde. Sa: "Det var av misstag." och "Vi kan tejpa den platt mot golvet." Jag upprepade mig tills han hörde.

Det gick inte riktigt att få honom att förstå att M var ledsen och att han inte fick bitas, trots att M hade trampat på kartorna. Han bara upprepade att M hade trampat på dem. Så jag sa istället vad han ska göra nästa gång: Att han får säga till M en gång till, eller ropa på oss föräldrar efter hjälp. Det gick ändå inte in, så jag lämnade diskussionen till ett senare tillfälle. Ingen mening att tjata om det, när lillebror redan är ledsen. Han vet ju att han inte får bitas.

Det som händer inom lillebror, är att han kommer i affekt. Han har inte kontroll över sina egna känslor. De blir som ett eskalerande tåg, som inte går att stoppa. När maken tog ut lillebror i uterummet, så gav han tåget ännu mera fart. Försöker man sätta "hårt mot hårt" så blir det ytterligare värre. Totalt verkningslöst och speedar upp tåget i turbofart.

Det man måste göra med lillebror, är att bromsa farten, genom att lyssna på honom så mycket det går och hjälpa honom med hans känslor. Det är såååå svårt, men det går. (Jag klandrar inte maken, som gjorde sitt bästa försök.) Och man behöver tålamod och tid. Svårt eftersom man samtidigt måste skydda honom mot sig själv och syskonen om de är i närheten. Man får vara lyhörd och tänka efter noga, mitt i allt kaos. Det var verkligen kaos eftersom M var väldigt ledsen och hade ont.

M frågade mig efteråt varför jag tröstade lillebror istället för honom. Jag förklarade att jag inte kunde riskera att lillebror gjorde om samma sak på lillasyster och hade följande val:

1) Trösta M, och riskera att lillebror gjorde om samma sak på lillasyster. Något som kan bli farligt eftersom hon är så liten.
2) Lugna lillebror först och trösta M sen.

M förstod att jag var tvungen att välja nr 2. Och vi tog en stor kram som kompensation. Jag är så glad att M frågade. Det är lätt hänt, att tro att barnen automatiskt förstår sånt. Jag tror inte att något barn förlorar på att man är extra tydlig, i ett sånt läge.

tisdag 15 maj 2012

Exempel på tydlighet mellan makar

Igår, på dagtid, så handlade jag, tränade, och städade nedanvåningen. Hämtade barnen. Tog fram middagen. Plockade undan disk och tvätt så mycket jag orkade. Sen dags för nattning. När barnen somnat var jag rätt trött. Röjde det värsta i köket, men orkade inte röja klart allt. Några kastruller fick stå kvar till morgondagen och jag tog det lite lugnt här vi datorn istället. Samtidigt var maken i garaget och kopplade av. Vi hade bestämt att vi skulle försöka umgås lite, när han var klar i garaget. Han kom in, såg kastrullerna och sa:

"Jag trodde du skulle röja i köket." (Underförstått: Medan jag var i garaget)

Det blir man ju inte så glad för att höra, när man städat som en tok hela dagen. Bara för några kastruller. Hade jag inte städat tillräckligt? Och han hade minsann fått koppla av. Var inte jag värd det, jag också? Jag höll på att bli sur, men fattade att något var fel i kommunikationen. Så jag gick till botten med vad han menade. Han menade egentligen:

"Jag vill gärna träffa dig, men du brukar ju inte kunna koppla av om det är disk kvar i köket. Skulle vi inte umgås, eller har jag missuppfattat något? Hade du tänkt röja köket nu, när jag vill träffa dig?"

Det var ju en helt annan sak än det jag hörde. Vi båda ville ju egentligen samma sak: Umgås. Och svaret var enkelt: "Du har inte missuppfattat något. Jag ska inte diska mer. Jag tar det imorgon. Orkar inte nu. Vill gärna träffa dig. Och jag kan absolut slappna av."

Och självklart så tyckte han att jag var värd att koppla av. Han såg frågande ut, när jag förde det på tal. Usch, pinsamt att jag anklagade honom för att säga något sånt...... Så dumt!

Det är så viktigt att man är tydlig mot varandra, och säger precis det man egentligen menar. Inte försöker hinta, eller tolka. Och att man frågar vad den andre menade EGENTLIGEN, INNAN man blir sur.

söndag 13 maj 2012

Undvik onödiga misslyckanden!

Något som är väldigt centralt för människor med NPF, är att de ständigt har svårigheter och misslyckas med sådant som är enkelt för oss andra. T ex att komma i tid, komma ihåg småsaker, att packa, att städa, att organisera sin tillvaro osv. Deras liv är faktiskt fyllda av misslyckanden. Det är lätt för mig att säga att de kan så mycket annat istället. Att de också har positiva sidor. Bra långtidsminne, och minne för detaljer osv. Men ständiga misslyckanden skapar dåligt självförtroende. Man blir rädd för att misslyckas ytterligare, eftersom det bekräftar hur misslyckad man är. Så man vill undvika krav.

Och värre blir det, när de får höra: "Skärp dig!" och "Du kan om du vill!", bara för att de klarat det där någon gång tidigare. Vem vill ständigt misslyckas? Jo, ingen. De vill om de kan! Vi andra måste hjälpa dem att hitta rätt verktyg att undvika alla onödiga misslyckanden. Men några misslyckanden måste man nog ha i livet, för att lära sig och växa som människa. Men de ska helst vara få, och inte samma saker om och om igen.

T ex när antingen maken eller M ska ha med sig matsäck, så behöver jag ju faktiskt inte lägga den i en burk som jag är rädd om. Det funkar precis lika bra med en urdiskad plastförpackning. Eller plastpåse. Så kan de glömma eller tappa bort den, utan att det blir ett misslyckande.

Och när maken tar med ett barn på kalas, så kan han lämna barnets klädesombyte i bilen. Det behöver inte följa med in på kalaset för att riskeras att glömmas. Då bättre att gå efter det i bilen, vid behov.

Och gympapåsen, den kan man kontrollera när barnet som packat den, inte ser.

Men det är jättesvårt när det gäller barn. Svårt eftersom man inte riktigt kan förutse alla situationer som blir misslyckanden. Som idag t ex. Jag sa till killarna att de kunde hjälpa mig att vattna den nya vinbärsbusken. Glada i hågen gick de dit med var sin fylld vattenkanna. Jag vände ryggen till några få sekunder, och sen hade de antingen hällt för kraftigt på den klena busken, och/eller så hade M viftat sönder den med sin vattenkanna. Minst fyra grenar bröts, och jag kunde tyvärr inte hålla tillbaka irritationen. Egentligen var misslyckandet mitt. Det var jag som misslyckades med att hålla koll på dem. Och med att vara tydlig. Och tyvärr fick de ta smällen för det. Vinbärsbusken som jag köpte för att det skulle vara kul för dem, och nu blev de ledsna över den istället.

Jag var väldigt sliten och utarbetad. Min hjärna funkade inte som den skulle. Men man får vara förlåtande mot sig själv. Skaka det av sig och tänka på att hålla bättre koll nästa gång. Och instruera dem att vi vattnar försiktigt vid marken. Åtminstone funkar jag så, att jag inte klarar att fastna i något ältande över mina egna misslyckanden. Jag behöver kraften och orken i nuet, och inför morgondagen.

fredag 11 maj 2012

Många förbättringar för M på kort tid!

För tre veckor sedan började M leka med lillebror. Det bara hände nästan över en dag. Helt plötsligt så byggde de duplo-torn tillsammans. Lillebror fick även vara med och bestämma i leken. Och M tyckte dessutom att det var roligt. Så han skrattade! Det var så ovanligt, att jag nästan höll andan. (Lillebror har vanan inne att leka med andra, från dagis.)

De lekte även med tågbanan och så hoppade de studsmatta. De hittade på en lek i studsmattan, med en massa bollar - "superbollar" som var misstänkt lika de olika stjärnorna vi hade tittat på, på youtube. När bollarna inte räckte, tog de med sig alla våra kökssvampar in i studsmattan, så fick de också vara superbollar. Alla bollar fick ett nummer: "Superboll nummer 1", "superboll nummer 2"..... osv.

Den här leken har de lekt många gånger. Det är nästan för bra för att vara sant. Det är därför jag inte skrivit om det förrän nu. Vill inte ta ut segern i förskott. Men nu är det nog så, att det faktiskt verkar hålla i sig. :)

Igår hade M inte bara lekt med ett antal killar i klassen, han hade även lett leken. De hade gått och tittat på "träd nummer 1", "träd nummer 2" osv. Väldigt likt studsmatteleken, eller hur? M har förmodligen lekt till sig tillräckligt med självförtroende och erfarenhet med lillebror, för att leda den leken för klasskamraterna. Och om nu bollar inte finns, så kan man ju ta träd istället. De har haft tema träd i skolan.

Det är inte bara lekförmågan som förbättrats. M har även blivit märkbart snabbare både på att äta upp maten i skolan och på att klä på sig. Det som föregick den där trädleken, var att hans resurs hade sprungit iväg för att hämtat nåt. När hon kom tillbaka hade M redan tagit på sig alla kläderna och sprungit upp till klasskamraterna. Hon hade blivit väldigt förvånad när hon kom upp dit och såg M leda leken. Och även igår på gympan, hade M klätt på sig snabbt, sagt hejdå till henne (eftersom hon skulle ha rast) och sprungit in på gympan. Hon hade blivit väldigt förvånad då också.

Och han kommer med helt adekvata skämt till klasskamraterna. När J ("kompis nr 2") hade varit här, så sa jag till M att man inte behöver ha många vänner, men att det är bra att i alla fall ha en vän. Då svarade han: "Jag vill inte bara ha en vän. Jag vill ha 10." Han inte bara klarar det sociala bättre, utan han har ett behov av kompisar. Så har det verkligen inte varit tidigare. Då var han mera varit som tjuren Ferdinand. "Vad ska man med andra barn till? Jag vill prata med vuxna" verkar han ha tänkt.

Och han söker numera ögonkontakt självmant, ungefär som att han behöver det. Och han skrattar mer.  Något i hans ansikte har dessutom ändrats. Jag har svårt att förklara hur, bara att hans ansikte är lite annorlunda för mig. Kanske för att han tittar mer rakt på mig?

Och jag undrar om inte utbrotten blivit färre. Och han tar oftare en banan p g a hunger. Och har börjat säga att han känner sig trött och kall. (Vilket nästan aldrig hänt tidigare.) Hans hår är lite blankare också.

Om allt detta beror på:
* att han slutade med mjölkprodukter månadsskiftet mars/april, det vill säga för 6 veckor sen,
* att vi dragit ner rejält på växtoljor med omega-6 (som konkurrerar ut omega-3, som har bevisad effekt med avseende på ADHD),
* att han får Mycostatin mot sin candida, eller
* är naturligt utveckling, vet jag inte.
Läkaren sa att han ser snabb utveckling hos många högfungerande autistiska barn. Tro vad ni vill. Jag vet vad jag tror: Att förbättringarna beror på en kombination av alla ovanstående punkter, men mest de två första. Det går lite för snabbt för att det enbart ska vara naturlig utveckling. Allt det som jag nämnt ovan, har hänt den senaste månaden.

Nu påstår jag absolut inte att autismen eller ADHDn är borta, det vill säga jag påstår inte att han blivit botad. Vet ju inte ens om jag vill det - då ryker säkert matteförmågan också, t ex. Men de jobbiga symptomen har mildrats betydligt. Det enda som egentligen räknas är hur han mår. Och som sagt: Han är betydligt gladare.

Spännande det här! Jag njuter i fulla drag när killarna skrattar och leker i studsmattan. Det kändes nästan som att vi var en "normal" familj ett tag idag. Barnen roade sig själva och var så lugna, att vi båda föräldrar kunde sitta ner samtidigt en lång stund. Välbehövligt!

Nu anpassar vi oss mer efter barnen

Ju mer vi börjar tänka på lillebror, precis sån som han är, desto mer inser vi att vi nog får lyssna mer på barnen och anpassa oss, istället för tvärt om. Bort med alla onödiga konflikter!

T ex:

1) Lillebror hatar att bli bländad. Ibland är han väldigt arg på solen.

Lösning: Det ska alltid finnas keps och solglasögon, som han blir erbjuden. Det är inte alltid han vill ha dessa, men han ska få det valet.


2) Maten är ett ständigt problem i den här familjen. Barnen äter rätt så bra, men det är ofta tidpunkten som är fel. Ibland när jag hämtar på dagis, har ena dagisbarnet ätit sig proppmätt, medan de andra inte har ätit något alls. Och så gillar de lite olika saker, så som barn gör i allmänhet.

Lösning: Jag ser till att maten är färdig på bordet, när jag går till dagis och hämtar. Och i vagnen ligger frukt ifall någon är akut hungrig och/eller har ett blodsockerfall. Barnen får sedan äta när de vill. Den som inte vill äta direkt, får gärna vänta med det. Maten kan vi alltid värma senare. Det där med trevliga och lugna familjemåltider, har vi ju ändå  inte.... Och så får de titta på film vid matbordet. När jag lagat något som någon inte tycker om, så blir den personen erbjuden ett alternativ. Det här funkar faktiskt mycket bättre för oss. Vi har testat i en vecka nu. När maken kommer hem, så har han större möjlighet att äta i lugn och ro. Barnen är redan mätta och glada. Det barn som har väntat med att äta, kan göra maken sällskap.


3) Som jag skrivit innan: Lillebror har bara tre lägen när vi går hem från dagis: Springa, åka vagn, eller gå mycket långsamt.

Lösningen: Jag ger upp mina försök att lära honom att gå i vanlig takt. Istället så försöker jag (och lillasyster) följa med i hans tempo. Mycket trevligare för alla. Och när lillebror springer får lillasyster åka rally och jag lite motion. Och jag ger även upp mina försök att bli av med syskonvagnen. Han är ju fyra år och det börjar bli lite trångt för honom, men vagnen behövs för vissa dagar har hans energi helt tagit slut.

torsdag 10 maj 2012

Trauma p g a analfissur

I måndags kväll satt M ovanligt länge på toaletten. Efteråt var han svullen i rumpan och hade ont. Vi gissar på att något gått sönder inuti, en s k analfissur. Jag tvättade honom, satte på salva och gav alvedon.

I tisdags kväll hade han fortfarande ont, men det verkade ha blivit lite bättre. Sen blev det värre igen i går kväll, så maken tog honom till vårdcentralen i morse. Inget syntes utanpå, men M fick lämna några prover.

Ikväll var det riktigt illa igen. Han bara skrek och skrek. Det var inga vackra ord heller (men jag sa inget, han hade ju ont): "F-n asså, F-N! Jag tänker inte leva med det här onda. Gör nåt! Annars skär jag bort det onda."

Jag visste inte vad jag skulle göra åt saken. M hade redan fått alvedon och salva där bak, den här kvällen också. Jag visste inte vad jag mer kunde göra, så jag försökte med att bara hålla om honom. Men han skrek att det inte funkade. Då satte jag mig vid datorn och googlade och hittade en sida på 1177, där det stod att ett varmt bad kunde hjälpa. Och det gjorde det också. Pjuh!

När han satt i badet så pratade vi om vad som hade hänt innan. Jag förklarade att jag alltid försöker hjälpa honom, men att jag inte alltid kan. Att jag inte vet allt. Då berättade han, att han hade trott att jag hade slutat älska honom, eftersom jag inte hjälpte honom. Lille gubben. Jag som sagt varje dag i 7 år, hur mycket jag älskar honom. Tänk att smärtan kunde få honom att ifrågasätta det. Det måste varit jättejobbigt. Denna smärta + mamma hjälper mig inte. Stackars liten. Inte konstigt att han var upprörd.

Han fick gå direkt från badet till under varma täcket. För jag gissar att det inte främst är värmen som hjälper mot smärtan, utan att han slappnar av. Han har ju så lätt för att hamna i en ond cirkel när han blir rädd och spänner sig. Men han somnade som en liten sten. Utan tandborstning och allt.

Imorgon tänker jag spola upp badvattnet medan han sitter på toa. Får verkligen hoppas att det läker. Det ska det tydligen göra av sig självt.

Lillebrors alternativ till att slåss

Som jag skrivit flera gånger har vi länge haft problem med att lillebror bits och slåss när han misstolkar andra barn. Vi har jobbat mycket på att han ska säga stopp och hålla upp handen, dvs att lära honom vad han ska göra istället. Detta funkar dock inte alltid. Två incidenter har hänt på dagis på sistone, där "stoppet" inte hjälpt honom.

Ett barn tog en fotboll och ville inte dela med sig tillräckligt snabbt, enligt lillebror. Så han bet honom i axeln. En strategi vi behöver lära honom: Spring och hämta en fröken istället, och be om hjälp. Det är långt ifrån självklart för honom. Han svarar: "Nej, en föken vaj inte däj!" Med andra ord så kan han förmodligen inte vänta. Tålamodet är inte stort i det läget, när han bli arg. Antingen är fröken där, eller så är hon inte där.

Ett annat barn nöp förmodligen lillebror i kinden och stoppade förmodligen därefter in hela handen i lillebrors mun så att han klöktes. Detta berättade lillebror flera gånger genom att visa med sin egen hand. Jag tror honom, för lillebror ljuger väldigt sällan. Typ aldrig om sånt, inte ens sånt han själv gör. Han erkände också att han slagit det andra barnet i huvudet med ett kvastskaft efteråt. Och han var rejält ledsen när han berättade om alltihop.

Man blir naturligtvis lite rädd när man hör att ett barn stoppar ner hela handen i ens barns mun. Dags att lära lillebror en ny strategi: Putta undan händer som gör skada. Han gick inte alls med på det, när jag sa det. "Nej, man sägej topp" (=stopp). Jag fick förklara några gånger, att han faktiskt inte kan säga stopp om någon har sin hand i hans mun + att det är farligt. Lillebror ville inte gå med på det i teorin, vilket i och för sig är bra. Dvs att han vet att man måste säga stopp, inte slåss. Det stämmer också med att han enbart markerat bett på de andra barnen på sistone. Han har hejdat sig och valt att inte bita barnen som t ex tagit hans grejer.

Sen kom jag på att jag nog faktiskt fick visa honom. Jag tog min finger långsamt mot hans öga och sa att jag skulle peta på det. Då puttade han undan min hand som en ren reflex. Och samma när jag skulle peta honom i munnen. Lillebror har väldigt starka reflexer när det gäller självförsvar och att slåss i allmänhet. Jag blandade nog ihop honom med M, som inte har några självförsvarsinstinkter alls och som vi verkligen fått öva detta med: "Wax on, wax off" a la karate kid. Lillebror är en naturbegåvning, som vi skämtsamt brukar säga, att vi ska sätta i ultimate fighting för barn, när han är som vildast. (Seriöst: Jag vill helst inte sätta honom i någon idrott där detta riskerar användas på fel sätt och att han blir triggad i sin impulsivitet, t ex fotboll. Men men, han är liten ännu. Vi får se. Han kanske lär sig kontrollera sig.)

Sen kom han på en strategi själv, som vi hade rätt kul åt. Att själv hålla för munnen, ögat osv. Vi fjantade lite när han höll för olika saker och jag blev besviken för att jag inte kunde peta där.

Nytt kompisbesök: Tydlighet

Den där kompisen ("J") som var här senast, var här idag igen. Han ville ju komma hit minst 1000 gånger till, och frågade därför M så snabbt han kunde. M hade sett väldigt förvånad ut. Han behöver oftast få vänja sig vid nya saker. Kompisen var ju här i fredags, så jag frågade M om det kändes trevligt eller jobbigt att det var så snart igen. "Trevligt!" svarade M.

M vet också att om han tar med en kompis hem, så slipper han vara på fritids, och får gå hem direkt efter skolans slut. Jag är ju hemma på dagarna för tillfället, och han är mestadels på fritids för att lära sig leka med andra barn. Som jag sagt till M: Om han tar med en kompis hem och de leker tillsammans, så är ju detta uppfyllt utan att vi behöver fritids. (Han trivs jättebra på fritids, men han tycker ändå att det är skönt att få komma hem och göra det han själv vill.)

Kompisen hade sett fram emot att få spela Clouds & Sheep. Han blev inte helt glad på mig när jag växlade några ord med pedagogerna. "Nu har vi missat många minuter." sa han missnöjt. Vi löste det genom att springa hem (ca 80 meter). Vi tävlade. J var nöjd. Han vann tävlingen och minuterna var intjänade igen.

Innan de spelade så sa jag att de hade 30 minuter på sig. Jag satte ugnstimern så den skulle ringa när tiden var slut. Jag förvarnade när 10 respektive 5 minuter återstod. Sen var det inga problem att bryta deras spelande och gå och titta på lego och hoppa lite studsmatta istället.

Killarna klarar sig väldigt bra själva, men ibland behöver jag tolka lite. Social tolkning alltså. Jag hörde J frustrerat säga: "Jag vet inte vad jag ska göra. Fåren dör." M spelade vidare på sin padda. Så jag fick säga: "M hjälp J! När han säger så, betyder det att han vill ha hjälp av dig." Och jag lärde även J att han bör uttrycka sig lite tydligare och säga: "M hjälp mig!".


söndag 6 maj 2012

Läshjälpmedel: Ett papper med hål i

Idag övade vi läsläxan. Det ledde till ytterligare en förbättring. Det var i alla fall vad M sa. Att det blev lättare att läsa.

Den här sidan läste vi ikväll:


Visst är det en fin teckning. Och bra text. Ett ganska trevligt uppslag, om ni frågar mig. Problemet för M är att han ser alla dessa ord på en gång och har svårt att fokusera på det ord han ska läsa. Och bilden ser han givetvis också samtidigt. Den röda brandbilen lyser i hans ögon (så som allt som är rött), och helt säkert funderar han automatiskt på någon detalj i bilden. "Varför är....?"

I skolan så har han fått ett nytt inplastat underlägg, som man kan använda till att hålla koll på vilken linje han är på. Så här ser det ut:


När vi övade, så la jag ytterligare en lapp över texten, som han precis hade läst. Nu tyckte M att det var mycket lättare att läsa.

Problemet för honom själv, är förstås att det är krångligt att läsa och hålla ett papper under texten och ett annat över. Så jag tog en kartongbit och klippte ut en remsa i samma höjd som texten i läseboken. Se nedan hur mycket enklare de blir. Lägg också märke till att jag vikt in sidan med bilden, så enbart meningen han ska läsa syns. Och så valde jag ett grått papper istället för vitt (som var min första tanke), så att det inte ska blända om solen lyser starkt. Det kanske hade varit ännu bättre med svart? Man får nog prova sig fram, och det är säkert individuellt. Om man tycker att pappret blir för stort att hantera, så får man förstås göra det mindre.

Han får givetvis flytta remsan nedåt, allt eftersom han läser, men det fixar han. Jag är rätt övertygad om att M inte kan lära sig att solla bort alla intryck som trillar på honom, när han läser en sida utan hjälpmedel. Så varför trötta ut honom med det? Han behöver spara på sin energi, för att orka med det som är viktigast i skolan.

fredag 4 maj 2012

Kompisbesök

Nästan direkt efter läkarbesöket, så var skolan slut och M hade med sig en kompis hem från skolan: "Kompis nr 2". Den här kille hade högt och tydligt berättat för hela klassen att han ville leka med M. Klart han får det! M tyckte dessutom att det var trevligt och sa ja direkt, bara inte leken blev samma dag som frågan kom upp. Han måste ju få lite tid att vänja sig.

Jag träffade killarna på skolgården, tillsammans med Ms assistent. "Det bultar lite i hjärtat.", sa kompisen. Han var nervös. Han brukar inte heller leka med kompisar så ofta. Vi pratade lite om det, och han sa att han var rädd för studsmattan och ikonen för spelet "Plants vs zombies", som M har på sin surfplatta. Vi kom överens om att han bara skulle titta på studsmattan idag, inte hoppa, och att han skulle slippa titta på ikonen. Och så gick vi direkt hem, för att bli kvitt oron innan leken, så fort som möjligt. De är allt lite lika, M och den här killen. De kanske kan bli bra kompisar?

Killen var bara här i en timme, och de spelade datorspel tillsammans. Eftersom det var först gången de lekte, och eftersom de faktiskt pratade med varandra under hela tiden, så tyckte jag det var okej. Och läkaren sa ju att datorspel är bra.... Jag tror att det faktiskt rätt mycket var ett datorspel som lockade hit kompisen. Han hade sett det på Ms surfplatta. Men det spelar ju ingen roll varför den första kontakten knyts. Bara ATT den knyts. Och även om de inte leker fler gånger, så är lekträning oerhört viktig för M. Att han lär sig att han KAN ta hem kompisar och att han klarar att leka med dem helt på egen hand. För det gör han verkligen. Fast jag finns här i bakgrunden och stöttar och styr upp vid de tillfällen som det behövs.

Jag frågade kompisen hur det kändes när han var här. Han svarade: "Jättebra. Som att jag vill komma hit 1000 gånger till."

Det kan mycket väl hända, för jag har lovat M, att han får gå hem direkt efter skolans slut, om han tar med sig en kompis. Han på fritids till halv fyra varje dag, mestadels för att han ska öva på att umgås med andra barn. Det behövs ju inte, om han tar med sig kompisar hem! Och jag är ju hemma då. Sicken tur!

Läkarbesök

Idag var vi hos BUP-läkaren för autism-teamet, med M. För att berätta kortfattat om en timmes läkarbesök, så hände detta:

* Läkaren lovade skriva intyg på mjölkfri kost, samt kost utan glutamat och sötningsmedel. Samt lägga till gluten och socker, som vi i och för sig redan har ett intyg på, från läkaren som ställde ADHD-diagnosen. Han var osäker på om han kunde ge detaljer om E-nummer, men annars hade jag på önskemål att han även la till AZO-färgämnena (E102, E104, E110, E112, E122, E124 och E129) och natriumbensoat (E211). Dessa har man sett ger beteendestörningar, och inte bara hos barn med NPF. Skolans kök är som tur är mycket bra, och de serverar inte glutamat och så lite tillsatser som möjligt. Jag vet det, för jag snackade med kökschefen i förra veckan, och jag var verkligen positivt överraskad. Men sånt kan förändras snabbt, så lika bra att ha så mycket som möjligt på läkarintyget.

* Vi tog upp det här med ticsandet, handviftningarna, för att höra om det finns något mer vi kan göra för att hjälpa M. Jag ställde frågan var gränsen går mellan tics och Tourettes, samt om de meningar som M hakar upp sig på kan vara ett tecken på Tourettes. Det trodde läkaren inte. Så vi får fortsätta som innan: Ignorera ticsandet, smyga undan snöret när det blir för mycket, och ersätta det med något annat (ett pyssel, spela padda). Och samma sak med upprepningarna: Ignorera dem och lugnt börja prata om något annat.

* Läkaren kollade Ms längd, vikt och koordination och balans. M fixade alla övningar. Han visade även oss några egna, som han förmodligen har lärt sig på skolgymnastiken.

* Och jag frågade efter arbetsminnesträning. Det hade BUP inte, men han tipsade om träningsprogrammet Robomemo som företaget Cogmed utvecklat. Han trodde dock att det kostar en slant, eftersom det är ett koncept med coach osv. Vanliga datorspel, trodde läkaren annars kunde funka bra det med. Och det tror jag också. M har blivit väldigt bra på Clouds & Sheep samt Plants vs zombies. I båda dessa spel så ingår att hålla många saker i arbetsminnet, att öva finmotorik, att snabbt tolka bilder (som M har svårt med), samt att planera inför framtiden. Och i Clouds & Sheep så ingår det även att man förstår hur mycket arbete det är med att sköta om en familj. (Skojar bara med det sista, men jag ler inombords, när sönerna tar hand om var sin fårfamilj.)

* Och slutligen så frågade läkaren (fastän vi redan sagt det), om det verkligen var så att neuropsykiatriska teamet hade ställt ADHD-diagnosen på M, utifrån DSM-IV-kriterierna. Han tyckte att M var så lugn under besöket. Det är ju inte alltid så att han är så där extremt lugn som han var idag, men M har ju faktiskt blivit mycket bättre, speciellt med avseende på ADHD-symptomen. Jag tyckte det var kul att läkaren sa så, men jag undrar om han kopplade att det är kosten som gjort skillnaden.... "Jag ser många barn, och de utvecklas mycket i den här åldern." Jag förklarade att den största förändringen skett efter 3-4 månader utan gluten. Fast huvudsaken är att vi får läkarintyget, och det får vi. Han höll med om att det saknas bra studier på kopplingen autism och kost, men att man som förälder inte kan vänta in dessa. Vill man testa, så ska man få det.

torsdag 3 maj 2012

Pocoyo

Jag kan inte låta bli att skriva ett litet inlägg om barnprogrammet Pocoyo. Det är så fint och enkelt och pedagogiskt. Och kul! Barnen skrattar så de kiknar, åt alla tokigheter, knasiga kroppsrörelser, ansiktsuttryck osv.

Det är enkelt, eftersom bakgrunden är vit. Enbart saker som tillhör handlingen syns i bild. Inga onödiga detaljer som stör och tar fokus från handlingen, alltså. (Bra om man ser "allt", och inte kan tänka bort det som är oväsentligt för tillfället.)

Och så handlar flera av filmerna om kompisrelationer och social kompetens på barns nivå. Filmerna gör det lätt att prata med barnen, om sånt. "Hur tror du att Pato (=ankan) känner nu? Vill han leka med Pocoyo? Varför inte? Var det med flit? Visste Pocoyo att Pato skulle känna så?" osv. Mycket bra träning för lillebror, som har supersvårt med att förstå liknande situationer i sin vardag. Han förstår dock vad som händer i filmerna, när man diskuterar med honom.

De finns på Youtube på svenska. Se t ex:

http://www.youtube.com/watch?v=dmMRBxUx_Vo

http://www.youtube.com/watch?v=ZF5vlBvWsy0&feature=relmfu

Och ännu fler avsnitt finns på engelska och spanska. Det är rätt enkelt att översätta för barnen, även om man inte kan spanska. ;) (Och när det inte går, kan man man hitta på egen text.)

Trams och roliga saker att tänka på

Jag har kommit på två saker till som lugnar lillebror. Det första är att försöka hitta komiska detaljer med det mesta, i det lilla. T ex att påpeka saker i filmer som är knasiga och skratta med själv. Då skiner han upp och skrattar han med. Och man kan alltid skapa tokigheter, som t ex låta ett gosedjur smaka på en gammal strumpa, och sen spotta och fräsa för att det smakade illa. Sånt trams verkligen älskar han. Hela han skiner upp.

Och sen har jag en lek där han sitter i mitt knä och jag guppar honom upp och ner, i takt till en ramsa, där jag ömsom viskar och ömsom sjunger högt att han är olika saker. Han fnittrar av förväntan precis när jag säger vad han är. Lite tramsig ramsa jag vet, men den går så här: "Du är så söt och go och fin, du är min lilla JORDGUBBSAPELSIN." Trams som gör mirakel i hans lilla kropp. Och stärker honom i att han är fin. Och jag får chans att pussa honom lite....

Jag tänker så här: Om han har lågt serotoninvärde, dvs låg halt av kroppens "lyckohormon", så har han förmodligen brist på lyckokänslor i kroppen. Vi behöver hjälpa honom att skapa lycka och känna lycka. För vad är annars motsatsen? Jo, att han är olycklig och kanske orolig.

Den andra saken som jag kommit på, är att förklara komplicerade samband för honom. Jag menar samband som är komplicerade, men ändå så pass enkla att han har en chans att förstå dem. Och att de framför allt är spännande för honom, och att det gör honom glad att tänka på dem. Han är väldigt smart. "Food for thought", som man brukar säga. Vi pratar mycket om rymden nu, så jag frågade om han trodde att människorna och bilarna på andra sidan jorden ramlade ut i rymden. Sen förklarade jag att jorden är ungefär som en magnet (dvs att gravitationen finns). Han älskar magneter, så denna tanke var jättehäftig för honom. Och det går ju enkelt att visa genom att hoppa och släppa saker mot marken. Han fick denna enkla bild av mig:


onsdag 2 maj 2012

Jämnt blodsocker, distraktion och positiv förstärkning

Idag var dagis stängt, så lillebror och lillasyster var hemma med mig. Jag måste erkänna att jag inte direkt sett fram emot denna dag, för de är som katt och råtta. Man måste gå emellan dem hela tiden, för de ryker ihop om det mesta. Lillasyster nyps rätt hårt och lillebror bits fortfarande någon gång ibland när han blir för trängd. Och båda slåss med tillhyggen.

Till min förvåning hade vi det lugnt och skönt, och klockan hann bli tre utan att jag kände mig minsta trött. Det var faktiskt lättare än en vanlig helgdag, då vi är hemma alla fem. Anledningen tror jag är just det, att vi var färre personer hemma + att jag vet att ansvaret ligger till 100% på mig (och inte delas med maken). Och det medför också att man har full koll på barnens mående.

Det som är a och o med lillebror, är att hålla jämn blodsockerhalt. Är blodsockret lågt, spelar det inte någon roll vilken pedagogik man använder. Då skriker han bara åt allt, och det eskalerar till ett utbrott. Jag började dagen med att ge båda småttingarna ordentligt med mat. Proteinrikt och långsamma kolhydrater. Jag tillåter mig att stödmata lillebror medan han tittar på film (vid matbordet). Japp, jag matar min fyra-åring, medan hans lillasyster som är 2,5 år äter själv. Okej, lillebror äter oftast själv, men för att han ska få i sig tillräckligt är det inte fel att stödmata honom lite. Det har man igen sen, i form av gott humör. Sen gäller det att fortsätta denna positiva start på dagen och ge ordentlig lunch, vid rätt tid osv. Det är lätt att slappna av och glömma mattiderna, men det ångrar man alltid. Och om blodsockret oväntat dyker fastän han ätit för bara en liten stund sedan, t ex efter att han bajsat, då ger jag honom mera mat direkt. Det gäller att alltid ha något i beredskap. Ett äpple, en banan, eller havregryn-, russin- och vattenbladning (ja han älskar det!). I nödläge får man ge ett glas juice för att få upp blodsockret tillfälligt. Då "köper" man sig några minuter extra tid, att t ex skära upp ett äpple i klyftor. Som sedan köper en mera tid att fixa fram något mera mättande, som t ex ett kokt ägg. Men man får akta sig, så han inte fyller magen med juice.... Och man får vara medveten om att juice ger en blodsockertopp, tätt följt av den dipp (om man inte fyller på med mat direkt efteråt). I vilket fall, så fixade jag maten rätt bra idag.

Det som jag också satsade på, var att:
* Enbart ge barnen positiv feedback, dvs mycket beröm. Och ge dem alternativ och tala om vad de kan göra istället, när de gör fel. Jag har alltså inte höjt rösten, eller sagt något negativt. Och inte använt "inte", t ex "Nej, gör inte så.". För de får verkligen inga ledtrådar till vad de ska göra istället, när man säger så. Jag säger saker som: "Klättra ner!" istället för "Sitt inte på bordet!".
* Distrahera en av dem med en annan aktivitet, innan/när de ryker ihop. T ex så sa jag till lillasyster: "Ska vi baka muffins?" "Nej!" "Ska vi baka muffins med äpple och kanel?" "JAAA!" Pjuh, tur hon gick med på det.... Lillebror fick ha alla båtarna för sig själv.
* Och ha en aktivitet förberedd "i rockärmen", som jag kan föreslå när någon av dem blir uttråkad: Pussel, något pyssel, hoppa studsmatta, titta på muffinsarna i ugnen, rymdfilm osv. Det gör att lillebror inte hittar på bus, enbart för att han är uttråkad. Eller att lillasyster blir gnällig.
* Och när det behövts; plockat undan lillasyster innan hon hinner attackera honom. Då sitter han helt stilla och rör inte en fena eftersom han litar på mig. (Hon är väldigt ettrig och kan börja slå på honom för att han inte håller med henne.)
* Mycket kroppskontakt. De har fått sitta i mitt knä och har fått mycket klapp och mys. Jag har boostat oxytocin i de små barnkropparna. I och för sig inget ovanligt....
* Jag har tillåtit mig en utsvävning med guldstjärnor. Okej, detta strider egentligen mot allt vad jag tror på om guldstjärnor och belöningssystem. (Jag tror på att föräldrarna ska ge det efteråt, utan förvarning. Att man inte ska locka med det eller diskutera villkoren för mycket innan, för då blir det lätt bara en massa tjat. Och man blir tvungen att ge en guldstjärna oavsett vad som händer, om det inte ska bli ett misslyckande för barnet.) I alla fall, lillebror har själv kommit på att det är jätteroligt att få en guldstjärna som han kan klistra upp på sin lapp, som sitter på kylskåpet. Det blir en påminnelse om hur duktig han är. Han minns inte att det väntar en belöning, när man samlat ihop tillräckligt med stjärnor, utan är enbart glad för själva klisterlappen. Han blir helt själaglad och hoppar upp och ner av lycka, så maken och jag anser att han säkert behöver detta i nuläget. En boost för självkänslan, skulle man kunna säga. Så jag har varit frikostligt med guldstjärnor idag. Har påmint och erbjudit. Det har flyttat fokus från bråket, till att man kan vara duktig och få beröm. Och det har varit för småsaker som han klarat. *Skutt, skutt* :)

Allt detta har lett till att lillebror mest varit som en liten ängel hela dagen. Varit glad, lyssnat på mig och oftast gjort som jag sagt. Å han har t ex hämtat vatten till lillasyster. "Här kan du djicka om du äj töstig". Det är så sant som experterna säger: "Barn VILL, om de KAN!" Han kan verkligen vara den där goe snälle ungen. Jag tycker att det är hoppfullt inför hans framtid. Det är vi vuxna som måste anpassa oss och miljön, och se till att han hela tiden KAN. För han VILL ju!