Trauma p g a analfissur

I måndags kväll satt M ovanligt länge på toaletten. Efteråt var han svullen i rumpan och hade ont. Vi gissar på att något gått sönder inuti, en s k analfissur. Jag tvättade honom, satte på salva och gav alvedon.

I tisdags kväll hade han fortfarande ont, men det verkade ha blivit lite bättre. Sen blev det värre igen i går kväll, så maken tog honom till vårdcentralen i morse. Inget syntes utanpå, men M fick lämna några prover.

Ikväll var det riktigt illa igen. Han bara skrek och skrek. Det var inga vackra ord heller (men jag sa inget, han hade ju ont): "F-n asså, F-N! Jag tänker inte leva med det här onda. Gör nåt! Annars skär jag bort det onda."

Jag visste inte vad jag skulle göra åt saken. M hade redan fått alvedon och salva där bak, den här kvällen också. Jag visste inte vad jag mer kunde göra, så jag försökte med att bara hålla om honom. Men han skrek att det inte funkade. Då satte jag mig vid datorn och googlade och hittade en sida på 1177, där det stod att ett varmt bad kunde hjälpa. Och det gjorde det också. Pjuh!

När han satt i badet så pratade vi om vad som hade hänt innan. Jag förklarade att jag alltid försöker hjälpa honom, men att jag inte alltid kan. Att jag inte vet allt. Då berättade han, att han hade trott att jag hade slutat älska honom, eftersom jag inte hjälpte honom. Lille gubben. Jag som sagt varje dag i 7 år, hur mycket jag älskar honom. Tänk att smärtan kunde få honom att ifrågasätta det. Det måste varit jättejobbigt. Denna smärta + mamma hjälper mig inte. Stackars liten. Inte konstigt att han var upprörd.

Han fick gå direkt från badet till under varma täcket. För jag gissar att det inte främst är värmen som hjälper mot smärtan, utan att han slappnar av. Han har ju så lätt för att hamna i en ond cirkel när han blir rädd och spänner sig. Men han somnade som en liten sten. Utan tandborstning och allt.

Imorgon tänker jag spola upp badvattnet medan han sitter på toa. Får verkligen hoppas att det läker. Det ska det tydligen göra av sig självt.